Allsmäktige Guds Kyrkas app

聆听神的声音,喜迎主耶稣重归!

Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Bokrullen som öppnas av Lammet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom

När Petrus blev tuktad av Gud, bad han: ”O Gud! Mitt kött är olydigt, och du tuktar mig och dömer mig. Jag gläder mig i din tuktan och dom, och även om du inte vill ha mig, skådar jag i din dom ditt heliga och rättfärdiga sinnelag. När du dömer mig, så att andra kan skåda ditt rättfärdiga sinnelag i din dom, känner jag mig tillfreds. Jag önskar bara att ditt sinnelag kan visas fram, så att ditt rättfärdiga sinnelag kan synas av alla skapade varelser, och att jag kan älska dig renare genom din dom och uppnå likheten av en som är rättfärdig. Denna din dom är god, för sådan är din nådiga vilja. Jag vet att det fortfarande är mycket i mig som är upproriskt, och att jag fortfarande inte är lämpad att komma inför dig. Jag önskar att du dömer mig ännu mer, oavsett om det är genom en fientlig miljö eller stora vedermödor; hur du än dömer mig, är det dyrbart för mig. Din kärlek är så djup, och jag är villig att lägga mig inför din barmhärtighet utan det minsta klagomål.” Detta är Petrus kunskap efter att han upplevde Guds verk, och också ett vittnesbörd om hans kärlek till Gud. Idag har ni redan blivit erövrade – men hur uttrycks den erövringen i er? En del människor säger: ”Erövringen av mig är Guds oerhörda nåd och upphöjelse. Först nu inser jag att människans liv är ihåligt och utan betydelse. Människan tillbringar sitt liv med att rusa omkring, ge upphov till och uppfostra generation efter generation av barn, och i slutändan står hon där utan någonting. Idag, efter att ha erövrats av Gud, har jag sett att det inte finns något värde i att leva på det sättet; det är verkligen ett meningslöst liv. Jag kan lika gärna dö och ha det överstökat!” Kan sådana människor som har erövrats vinnas av Gud? Kan de bli exempel och föredömen? Sådana människor är en uppvisning i passivitet, de har inga ambitioner, och strävar inte efter att bättra sig! Fastän de räknas som att ha erövrats, är sådana passiva människor oförmögna att göras fullkomliga. Precis i slutet av sitt liv, efter att han gjorts fullkomlig, sade Petrus: ”O Gud! Om jag skulle leva några år till, skulle jag önska att få uppnå en renare och djupare kärlek till dig.” När han just skulle spikas fast på korset, bad han i sitt hjärta: ”O Gud! Din tid har nu kommit, den tid du förberedde för mig har kommit. Jag måste korsfästas för dig, jag måste bära detta vittnesbörd om dig, och jag hoppas att min kärlek kan tillfredsställa dina krav, och att den kan bli renare. Att kunna dö för dig idag, och bli fastspikad på korset för dig, är tröstande och lugnande för mig, för inget är mer tilltalande för mig än att kunna korsfästas för dig och uppfylla dina önskningar, och att kunna ge mig själv till dig, att offra mitt liv för dig. O Gud! Du är så ljuvlig! Om du skulle låta mig leva, skulle jag vara ännu mer villig att älska dig. Så länge jag lever kommer jag att älska dig. Jag önskar att kunna älska dig djupare. Du dömer mig, och tuktar mig, och prövar mig eftersom jag inte är rättfärdig, eftersom jag har syndat. Och ditt rättfärdiga sinnelag blir mer uppenbart för mig. Detta är en välsignelse för mig, för jag kan älska dig djupare, och jag är villig att älska dig på detta sätt även om du inte älskar mig. Jag är villig att skåda ditt rättfärdiga sinnelag, för detta gör mig mer förmögen att leva ut ett meningsfullt liv. Jag känner att mitt liv nu är meningsfullt, för jag är korsfäst för din skull, och det är meningsfullt att dö för dig. Ändå känner jag mig fortfarande inte tillfredsställd, för jag vet för lite om dig, jag vet att jag inte fullständigt kan uppfylla dina önskningar, och har återbetalat dig för lite. I mitt liv har jag varit oförmögen att återlämna min helhet till dig; jag är långt ifrån detta. När jag ser tillbaka på detta ögonblick, känner jag mig så skyldig inför dig, och jag har bara det här tillfället att kompensera för alla mina misstag och all den kärlek jag inte har betalat tillbaka till dig.”

Människan måste sträva efter att leva ut ett meningsfullt liv, och borde inte vara nöjd med sina nuvarande omständigheter. För att leva ut Petrus avbild måste hon inneha Petrus kunskap och upplevelser. Människan måste eftersträva sådant som är högre och mer djupgående. Hon måste eftersträva en djupare, renare kärlek till Gud, och ett liv som har värde och mening. Endast detta är liv; endast då blir människan likadan som Petrus. Du måste fokusera på att vara proaktiv inför ditt inträde på den positiva sidan, och får inte underdånigt låta dig glida bakåt för det tillfälliga välbehagets skull samtidigt som du ignorerar mer djupgående, mer specifika och mer praktiska sanningar. Din kärlek måste vara praktisk, och du måste hitta sätt att frigöra dig från detta lastbara, lättsinniga liv som inte skiljer sig från ett djurs. Du måste leva ut ett meningsfullt liv, ett värdefullt liv, och du får inte lura dig själv eller behandla ditt liv som en leksak att leka med. För alla som siktar på att älska Gud, finns det inga oåtkomliga sanningar, och ingen rättvisa som de inte kan stå upp för. Hur borde du leva ditt liv? Hur borde du älska Gud, och använda denna kärlek för att tillfredsställa hans önskan? Det finns ingen större fråga i ditt liv. Framför allt måste du ha sådana ambitioner och sådan uthållighet, och borde inte vara som de där ryggradslösa veklingarna. Du måste lära dig hur man upplever ett meningsfullt liv, och upplever meningsfulla sanningar, och bör inte behandla dig själv slentrianmässigt på det sättet. Utan att du inser det kommer ditt liv att gå dig förbi; och kommer du att få ett annat tillfälle att älska Gud efter det? Kan människan älska Gud efter att hon har dött? Du måste ha samma ambitioner och samvete som Petrus; ditt liv måste vara meningsfullt, och du får inte leka lekar med dig själv. Som mänsklig varelse, och som en person som strävar efter Gud, måste du noggrant kunna överväga hur du behandlar ditt liv, hur du borde erbjuda dig själv åt Gud, hur du borde ha en mer meningsfull tro på Gud, och eftersom du älskar Gud, hur du borde älska honom på ett sätt som är renare, vackrare och godare. Idag kan du inte bara vara nöjd med hur du är erövrad, utan måste också tänka på den väg du kommer att gå i framtiden. Du måste ha ambitioner och modet att göras fullkomlig, och borde inte alltid tänka på dig själv som oförmögen. Har sanningen favoriter? Kan sanningen med avsikt motsätta sig människor? Om du eftersträvar sanningen, kan den överväldiga dig? Om du står upp för rättvisan, kommer den att slå ner dig? Om det verkligen är din ambition att eftersträva livet, kan livet gäcka dig? Om du är utan sanningen, så är det inte för att sanningen inte erkänner dig, utan för att du håller dig undan från sanningen; om du inte kan stå fast för rättvisan, så är det inte för att det är något fel på rättvisan, utan för att du tror att den inte överensstämmer med fakta; om du inte har vunnit livet efter att ha eftersträvat det i många år, så är det inte för att livet är samvetslöst gentemot dig, utan för att du är samvetslös gentemot livet, och har drivit bort livet; om du lever i ljuset, och har varit oförmögen att vinna ljuset, så är det inte för att det är omöjligt för ljuset att lysa över dig, utan för att du inte har ägnat ljusets existens någon uppmärksamhet, och därför har ljuset tyst avlägsnat sig från dig. Om du inte strävar, så kan man bara säga att du är värdelöst skräp, och inte har något mod i ditt liv, och inte har anden för att motstå mörkrets krafter. Du är för svag! Du är oförmögen att undkomma Satans krafter som belägrar dig, och är bara villig att leva den här sortens säkra och trygga liv och dö i okunskap. Vad du borde uppnå är att sträva efter att bli erövrad; detta är din ovillkorliga skyldighet. Om du låter dig nöja med att bli erövrad, då kör du ut ljusets existens. Du måste lida vedermöda för sanningen, du måste ge dig själv till sanningen, du måste utstå förödmjukelse för sanningen, och för att vinna mer av sanningen måste du genomgå mer lidande. Detta är vad du borde göra. Du får inte kasta bort sanningen för ett fridfullt familjelivs skull, och du får inte förlora ditt livs värdighet och integritet för tillfällig njutnings skull. Du bör sträva mot allt som är vackert och gott, och bör eftersträva en väg i livet som är mer meningsfull. Om du lever ett så vulgärt liv, och inte eftersträvar några mål, slösar du då inte bort ditt liv? Vad kan du vinna av ett sådant liv? Du bör försaka alla köttets njutningar för en sannings skull, och bör inte kasta bort alla sanningar för lite njutnings skull. Sådana människor har ingen integritet eller värdighet; det finns ingen mening med deras existens!

Gud tuktar och dömer människan eftersom det krävs av hans verk, och dessutom för att människan behöver det. Människan behöver tuktas och dömas, och först då kan hon uppnå kärleken till Gud. Idag har ni blivit i högsta grad övertygade, men när ni stöter på minsta motgång får ni problem; er mognad är fortfarande för liten, och ni behöver fortfarande uppleva mer av sådan tuktan och dom för att uppnå en djupare kunskap. Idag har ni viss vördnad för Gud, och ni fruktar Gud, och ni vet att han är den sanne Guden, men ni har ingen stor kärlek till honom, än mindre har ni uppnått en ren kärlek; er kunskap är för ytlig, och er mognad är fortfarande otillräcklig. När du verkligen träffar på en viss miljö, har du fortfarande inte burit vittnesbörd, alltför lite av ditt inträde är proaktivt, och du har ingen aning om hur du skall praktisera. De flesta människor är passiva och inaktiva; de älskar Gud bara i hemlighet i sina hjärtan, men har inget sätt att praktisera, och är inte heller på det klara med vilka deras mål är. De som har gjorts fullkomliga innehar inte bara normal mänsklighet, utan besitter sanningar som överstiger samvetets mått, och som är högre än samvetets normer; de använder inte bara sitt samvete för att betala tillbaka Guds kärlek, utan de har dessutom känt Gud, och har sett att Gud är ljuvlig, och värdig människans kärlek, och att det finns så mycket att älska i Gud att människan inte kan låta bli att älska honom. Kärleken till Gud från de som har gjorts fullkomliga finns för att fullfölja deras egna personliga ambitioner. Deras kärlek är en spontan kärlek, en kärlek som inte ber om något i gengäld, och som inte är en transaktion. De älskar Gud på grund av inget annat än sin kunskap om honom. Sådana människor bryr sig inte om ifall Gud skänker dem nåd, och nöjer sig inte med annat än att tillfredsställa Gud. De ingår inte överenskommelser med Gud, och mäter inte heller sin kärlek till Gud med samvetet: du har gett till mig, därför älskar jag dig i utbyte; om du inte ger till mig har jag ingenting åt dig i utbyte. De som har gjorts fullkomliga tror alltid att Gud är Skaparen och att han utför sitt verk över oss. Eftersom jag har denna möjlighet, detta tillstånd, och denna behörighet att kunna göras fullkomlig, så bör min strävan vara att leva ut ett meningsfullt liv, och jag bör tillfredsställa honom. Det är precis som det som Petrus upplevde: När han var som svagast, bad han till Gud och sade: ”O Gud! Oavsett tid eller plats, vet du att jag alltid kommer ihåg dig. Oavsett tid eller plats, vet du att jag vill älska dig, men min mognad är för liten, jag är för svag och kraftlös, min kärlek är för begränsad, och min uppriktighet mot dig är för mager. Jämfört med din kärlek är jag helt enkelt olämplig att leva. Jag önskar endast att mitt liv inte är förgäves, och att jag inte bara kan betala tillbaka din kärlek utan att jag dessutom kan ägna allt jag har åt dig. Om jag kan tillfredsställa dig, då skall jag som skapad varelse ha sinnesfrid, och kommer inte att be om någonting mer. Även om jag är svag och kraftlös nu, kommer jag inte att glömma dina förmaningar, och kommer inte att glömma din kärlek. Nu gör jag ingenting mer än att betala tillbaka din kärlek. O Gud, jag känner mig hemsk! Hur kan jag ge tillbaka kärleken i mitt hjärta till dig, hur kan jag göra allt jag kan, och vara förmögen att uppfylla dina önskningar, och vara förmögen att erbjuda allt jag har till dig? Du känner människans svaghet; hur kan jag vara värdig din kärlek? O Gud! Du vet att jag har liten mognad, att min kärlek är för mager. Hur kan jag göra det bästa jag kan i den här sortens miljö? Jag vet att jag borde betala tillbaka din kärlek, jag vet att jag borde ge allt jag har till dig, men idag är min mognad för liten. Jag ber att du ger mig styrka, och ger mig tillit, så att jag blir mer kapabel att besitta en ren kärlek att ägna åt dig, och mer kapabel att ägna allt jag har åt dig; jag kommer inte bara att vara kapabel att betala tillbaka din kärlek, utan också mer kapabel att uppleva din tuktan, din dom och dina prövningar, och ännu svårare förbannelser. Du har låtit mig skåda din kärlek, och jag är oförmögen att inte älska dig, och fastän jag är svag och kraftlös idag, hur skulle jag kunna glömma dig? Din kärlek, tuktan och dom har alla gjort att jag fått känna dig, ändå känner jag mig också oförmögen att uppfylla din kärlek, för du är så stor. Hur kan jag ägna allt jag har åt skaparen?” Sådan var Petrus begäran, ändå var hans mognad för otillräcklig. I det ögonblicket kände han det som om en kniv vreds om i hans hjärta och han hade ångest; han visste inte vad han skulle göra under sådana förhållanden. Ändå fortsatte han att be: ”O Gud! Människan har en barnslig mognad, hennes samvete är klent, och det enda jag kan uppnå är att betala tillbaka din kärlek. Idag vet jag inte hur jag skall tillfredsställa dina önskningar, och jag vill bara göra allt jag kan, ge allt jag har, och ägna allt jag har åt dig. Oavsett din dom, oavsett din tuktan, oavsett vad du skänker mig, oavsett vad du tar bort från mig, gör mig fri från det allra minsta klagomål mot dig. Många gånger, när du tuktade mig och dömde mig, knotade jag för mig själv, och var oförmögen att uppnå renhet, eller att uppfylla dina önskningar. Min återbetalning av din kärlek föddes ur tvång, och i detta ögonblick hatar jag mig själv ännu mer.” Det var för att han sökte en renare kärlek till Gud som Petrus bad på det här sättet. Han sökte, och bönföll, och dessutom anklagade han sig själv, och bekände sina synder för Gud. Han kände sig i skuld till Gud, och kände hat mot sig själv, ändå var han också i någon mån ledsen och passiv. Han kände sig alltid så, som om han inte var god nog för Guds önskningar, och oförmögen att göra sitt bästa. Under sådana förhållanden eftersträvade Petrus fortfarande Jobs tro. Han såg hur stor Jobs tro hade varit, för Job hade sett att hans allt var skänkt av Gud, och det var naturligt för Gud att ta allting från honom, att Gud skulle ge till vem som helst som han önskade – sådant var Guds rättfärdiga sinnelag. Job hade inga klagomål, och kunde fortfarande prisa Gud. Petrus kände också sig själv, och i sitt hjärta bad han: ”Idag borde jag inte vara nöjd med att betala tillbaka din kärlek med mitt samvete och med hur mycket kärlek jag än ger tillbaka till dig, eftersom mina tankar är alltför fördärvade, och eftersom jag är oförmögen att se dig som Skaparen. Eftersom jag fortfarande är olämplig att älska dig, måste jag åstadkomma förmågan att ägna allt jag har åt dig, vilket jag skulle göra villigt. Jag måste veta om allt du har gjort, och har inget val, och jag måste skåda din kärlek, och kunna uttala ditt lov, och prisa ditt heliga namn, så att du kan vinna stor ära genom mig. Jag är villig att stå fast i detta vittnesbörd om dig. O Gud! Din kärlek är så dyrbar och vacker; hur kunde jag önska att leva i händerna på den onde? Blev jag inte gjord av dig? Hur kunde jag leva under Satans domän? Jag skulle föredra att hela min varelse levde i din tuktan. Jag är ovillig att leva under den ondes domän. Om jag kan göras ren, och kan ägna allt jag har åt dig, är jag villig att uppsända min kropp och mitt sinne till din dom och tuktan, för jag avskyr Satan, och jag är ovillig att leva under hans domän. Genom din dom över mig visar du fram ditt rättfärdiga sinnelag; jag är lycklig, och har inte det minsta klagomål. Om jag kan utföra en skapad varelses plikt, är jag villig att låta hela mitt liv åtföljas av din dom, genom vilken jag kommer att lära känna ditt rättfärdiga sinnelag, och göra mig av med den ondes inflytande.” Petrus bad alltid så här, sökte alltid så här, och nådde en högre sfär. Han kunde inte bara betala tillbaka Guds kärlek, utan framför allt uppfyllde han också sin plikt som en skapad varelse. Han blev inte bara anklagad av sitt samvete, utan han kunde också överskrida samvetets normer. Hans böner fortsatte stiga upp inför Gud, så att hans ambitioner blev ännu högre, och hans kärlek till Gud blev ännu större. Fastän han led kvalfull smärta, glömde han ändå inte att älska Gud, och han sökte fortfarande erhålla förmågan att förstå Guds vilja. I hans böner yttrades följande ord: Jag har inte åstadkommit något mer än att återbetala din kärlek. Jag har inte vittnat om dig inför Satan, har inte gjort mig fri från Satans inflytande, och lever fortfarande i köttet. Jag önskar att få använda min kärlek för att besegra Satan, och dra skam över honom, och på så sätt tillfredsställa din längtan. Jag önskar att få ge mitt allt till dig, att inte ge den minsta bit av mig själv till Satan, för Satan är din fiende. Ju mer han sökte i den riktningen, desto mer rördes han, och desto högre kunskap fick han om dessa frågor. Utan att inse det kom han till vetskap om att han borde frigöra sig från Satans inflytande, och helt borde återlämna sig till Gud. Sådan var den sfär han uppnådde. Han överskred Satans inflytande, och gjorde sig av med köttets behag och njutningar, och var villig att uppleva djupare både Guds tuktan och hans dom. Han sade: ”Fastän jag lever mitt i din tuktan, och mitt i din dom, oavsett den vedermöda detta för med sig, är jag fortfarande ovillig att leva under Satans domän, är jag fortfarande ovillig att genomlida Satans knep. Jag gläder mig åt att leva mitt i dina förbannelser, och smärtas av att leva mitt i Satans välsignelser. Jag älskar dig genom att leva mitt i din dom, och detta ger mig stor glädje. Din tuktan och dom är rättfärdig och helig; den är till för att rena mig, och ännu mer för att frälsa mig. Jag skulle föredra att tillbringa hela mitt liv mitt i din dom för att vara under din omsorg. Jag är ovillig att leva under Satans domän ett enda ögonblick; jag önskar att bli renad av dig, även om jag får utstå vedermöda; jag är ovillig att utnyttjas och luras av Satan. Jag, denna skapade varelse, borde användas av dig, innehas av dig, dömas av dig och tuktas av dig. Jag borde även förbannas av dig. Mitt hjärta gläder sig när du är villig att välsigna mig, för jag har sett din kärlek. Du är Skaparen, och jag är en skapad varelse: Jag borde inte förråda dig och leva under Satans domän, inte heller borde jag utnyttjas av Satan. Jag borde vara din häst, eller oxe, istället för att leva för Satan. Jag skulle hellre leva mitt i din tuktan, utan fysisk lycka, och detta skulle ge mig njutning även om jag skulle förlora din nåd. Fastän din nåd inte är med mig, njuter jag av att tuktas och dömas av dig; detta är din bästa välsignelse, din största nåd. Fastän du alltid är majestätisk och vredgad mot mig, är jag fortfarande oförmögen att lämna dig, kan jag fortfarande inte älska dig nog. Jag skulle föredra att leva i ditt hem, jag skulle föredra att vara förbannad, tuktad och slagen av dig, och jag är ovillig att leva under Satans domän, inte heller är jag villig att rusa omkring och vara sysselsatt bara för köttet, än mindre är jag villig att leva för köttet.” Petrus kärlek var en ren kärlek. Detta är upplevelsen att göras fullkomlig, och det är den högsta sfären i att göras fullkomlig, och det finns inget liv som är mer meningsfullt. Han godtog Guds tuktan och dom, han värdesatte Guds rättfärdiga sinnelag, och ingenting hos Petrus var mer dyrbart. Han sade: ”Satan ger mig materiella njutningar, men jag värdesätter dem inte. Guds tuktan och dom kommer över mig – i detta är jag benådad, i detta finner jag njutning, och i detta är jag välsignad. Om det inte var för Guds dom skulle jag aldrig älska Gud, jag skulle fortfarande leva under Satans domän, skulle fortfarande styras av honom, och behärskas av honom. Om så var fallet skulle jag aldrig bli en verklig mänsklig varelse, för jag skulle vara oförmögen att tillfredsställa Gud, och skulle inte ha ägnat mitt allt åt Gud. Fastän Gud inte välsignar mig, lämnar mig utan inre tröst, som om en eld brinner inuti mig, och utan frid eller glädje, och fastän Guds tuktan och fostran aldrig viker ifrån mig, kan jag i Guds tuktan och dom skåda hans rättfärdiga sinnelag. Jag finner behag i detta; det finns inget mer värdefullt eller meningsfullt i livet. Fastän hans skydd och omsorg har blivit skoningslös tuktan, dom, förbannelser och slag, finner jag fortfarande njutning i dessa ting, för de kan rena mig bättre, och förändra mig, kan föra mig närmare Gud, kan göra mig mer förmögen att älska Gud, och kan göra min kärlek till Gud renare. Detta gör att jag kan uppfylla min plikt som skapad varelse, och tar mig inför Gud och bort från Satans inflytande, så att jag inte längre tjänar Satan. När jag inte lever under Satans domän, och kan ägna allt jag har och allt jag kan göra åt Gud, utan att hålla tillbaka något – det blir då jag är fullständigt tillfredsställd. Det är Guds tuktan och dom som har frälst mig, och mitt liv är oskiljbart från Guds tuktan och dom. Mitt liv på jorden är under Satans domän, och om det inte vore för omsorgen och skyddet i Guds tuktan och dom, skulle jag alltid ha levt under Satans domän, och dessutom skulle jag inte ha haft möjligheten eller medlen att leva ut ett meningsfullt liv. Endast om Guds tuktan och dom aldrig lämnar mig kommer jag att kunna renas av Gud. Endast med Guds stränga ord och rättfärdiga sinnelag, och Guds majestätiska dom, har jag vunnit överlägset skydd, och levt i ljuset, och vunnit Guds välsignelser. Att kunna renas, och frigöra mig från Satan, och leva under Guds herravälde – detta är den största välsignelsen i mitt liv idag.” Detta är den högsta sfären som Petrus upplevde.

Sådana är de tillstånd som människan måste uppnå efter att ha gjorts fullkomlig. Om du inte kan uppnå så mycket, då kan du inte leva ut ett meningsfullt liv. Människan lever i köttet, vilket innebär att hon lever i ett mänskligt helvete, och utan Guds dom och tuktan är människan lika smutsig som Satan. Hur skulle människan kunna vara helig? Petrus trodde att Guds tuktan och dom var människans bästa skydd och största nåd. Endast genom Guds tuktan och dom kunde människan vakna, och hata köttet, och hata Satan. Guds strikta fostran frigör människan från Satans inflytande, den frigör henne från hennes egen lilla värld, och gör att hon kan leva i ljuset av Guds närvaro. Det finns inte bättre frälsning än tuktan och dom! Petrus bad: ”O Gud! Så länge du tuktar och dömer mig, kommer jag att känna att du inte har lämnat mig. Även om du inte ger mig glädje eller frid, och gör att jag lever i lidande, och ålägger oräkneliga tillrättavisanden på mig, har mitt hjärta frid så länge du inte lämnar mig. Idag har din tuktan och dom blivit mitt bästa skydd och min största välsignelse. Den nåd du ger mig skyddar mig. Den nåd du skänker mig idag är ett uttryck för ditt rättfärdiga sinnelag, och är tuktan och dom; dessutom är den en prövning, och mer än så, den är ett lidande liv.” Petrus kunde lägga köttets behag åt sidan och söka en djupare kärlek och större skydd, för att han hade vunnit så mycket nåd från Guds tuktan och dom. Om människan i sitt liv vill bli renad och uppnå förändringar i sitt sinnelag, om hon önskar att leva ut ett meningsfullt liv, och uppfylla sin plikt som en skapad varelse, då måste hon godta Guds tuktan och dom, och får inte låta Guds fostran och Guds slag vika från sig, så att hon kan frigöra sig från Satans manipulation och inflytande och leva i Guds ljus. Kom ihåg att Guds tuktan och dom är ljuset, och människans frälsnings ljus, och att det inte finns någon bättre välsignelse, nåd eller skydd för människan. Människan lever under Satans inflytande, och existerar i köttet; om hon inte renas och inte får Guds skydd, då blir människan ännu mer fördärvad. Om hon önskar att älska Gud, då måste hon renas och frälsas. Petrus bad: ”Gud, när du behandlar mig vänligt gläder jag mig, och känner tröst; när du tuktar mig känner jag ännu större tröst och glädje. Fastän jag är svag, och uthärdar outsägligt lidande, fastän det finns tårar och sorgsenhet, vet du att denna sorgsenhet är på grund av min olydnad, och på grund av min svaghet. Jag gråter för att jag inte kan tillfredsställa din längtan, jag känner sorg och ånger för att jag är otillräcklig för dina krav, men jag är villig att uppnå denna sfär, jag är villig att göra allt jag kan för att tillfredsställa dig. Din tuktan har gett mig skydd, och har gett mig den bästa frälsningen; din dom överträffar din tolerans och ditt tålamod. Utan din tuktan och dom, skulle jag inte njuta av din barmhärtighet och kärleksfulla vänlighet. Idag ser jag desto mer att din kärlek har övergått himlarna och överträffat allt. Din kärlek är inte bara barmhärtighet och kärleksfull vänlighet; mer än så, den är tuktan och dom. Din tuktan och dom har gett mig så mycket. Utan din tuktan och dom skulle inte en enda människa bli renad, och inte en enda människa skulle kunna uppleva Skaparens kärlek. Fastän jag har utstått hundratals prövningar och vedermödor, och även har kommit nära döden, har sådant lidande[a] låtit mig känna dig på riktigt och vinna överlägsen frälsning. Om din tuktan, dom och fostran skulle vika från mig, då skulle jag leva i mörker, under Satans domän. Vilka fördelar har människans kött? Om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle det vara som om din Ande hade övergett mig, som om du inte längre var med mig. Om det var så, hur skulle jag kunna fortsätta leva? Om du ger mig sjukdom, och tar min frihet, kan jag fortsätta leva, men om din tuktan och dom skulle lämna mig, skulle jag inte ha något sätt att fortsätta leva. Om jag var utan din tuktan och dom, skulle jag ha förlorat din kärlek, en kärlek som är för djup för mig att sätta ord på. Utan din kärlek skulle jag leva under Satans domän, och skulle inte kunna se ditt strålande ansikte. Hur, säger du, skulle jag kunna fortsätta leva? Sådant mörker, ett sådant liv, skulle jag inte stå ut med att uthärda. Att ha dig med mig är som att se dig, så hur skulle jag kunna lämna dig? Jag bönfaller dig, jag tigger och ber dig att inte ta min största tröst ifrån mig, även om det bara är några ord av tillförsikt. Jag har åtnjutit din kärlek, och idag kan jag inte vara borta från dig; hur, säger du, skulle jag inte kunna älska dig? Jag har fällt många tårar av sorg på grund av din kärlek, ändå har jag alltid känt att ett liv som detta är mer meningsfullt, att det kan berika mig mer, att det kan förändra mig mer, och att det mer kan låta mig nå den sanning som de skapade varelserna borde inneha.”

Människans hela liv levs under Satans domän, och det finns inte en enda person som kan frigöra sig från Satans inflytande på egen hand. Alla lever i en smutsig värld, i fördärv och tomhet, utan den minsta mening eller värde; de lever sådana lättsinniga liv för köttet, för lusten och för Satan. Det finns inte det minsta värde i deras existens. Människan är oförmögen att finna den sanning som kommer att frigöra henne från Satans inflytande. Även om människan tror på Gud och läser Bibeln, förstår hon inte hur hon skall frigöra sig från Satans inflytandes kontroll. Genom tidsåldrarna har mycket få människor upptäckt den här hemligheten, mycket få har vidrört den. Därför, även om människan avskyr Satan, och avskyr köttet, vet hon inte hur hon skall göra sig av med Satans snärjande inflytande. Är ni inte idag fortfarande under Satans domän? Ni ångrar inte era olydiga gärningar, än mindre känner ni att ni är smutsiga och olydiga. Efter att ha motsatt er Gud har ni rentav sinnesfrid och känner stort lugn. Beror inte ditt lugn på att du är fördärvad? Kommer inte denna sinnesfrid från din olydnad? Människan lever i ett mänskligt helvete, hon lever under Satans mörka inflytande; över hela landet lever spöken tillsammans med människan, och inkräktar på människans kött. På jorden lever du inte i ett vackert paradis. Den plats där du finns är djävulens sfär, ett mänskligt helvete, en undre värld. Om människan inte renas, då tillhör hon smutsen; om hon inte skyddas och sköts om av Gud, då är hon fortfarande en fånge till Satan; om hon inte döms och tuktas, då har hon inget sätt att fly undan Satans mörka inflytandes förtryck. Det fördärvade sinnelag som du visar fram och det olydiga beteende som du lever ut räcker för att bevisa att du fortfarande lever under Satans domän. Om ditt sinne och dina tankar inte har renats, och ditt sinnelag inte har dömts och tuktats, då är hela din varelse fortfarande styrd av Satans domän, ditt sinne styrs av Satan, dina tankar manipuleras av Satan och hela din varelse styrs av Satans händer. Vet du hur långt från Petrus normer du egentligen är, just nu? Har du kaliber? Hur mycket vet du om tuktan och domen av idag? Hur mycket besitter du av det som Petrus fick kunskap om? Om du idag är oförmögen att veta, kommer du att kunna nå den kunskapen i framtiden? Någon så lat och feg som du är helt enkelt oförmögen att känna Guds tuktan och dom. Om du strävar efter köttets frid, och köttets behag, då har du inget sätt att bli renad på, och i slutändan kommer du att återvända till Satan, för det du lever ut är Satan, och köttet. Som det ligger till idag eftersträvar många människor inte livet, vilket innebär att de inte bryr sig om att bli renade, eller träda in i en djupare livserfarenhet. Och hur kan de då göras fullkomliga? De som inte eftersträvar livet har ingen möjlighet att göras fullkomliga, och de som inte eftersträvar en kunskap om Gud, och inte eftersträvar att ändra på sitt sinnelag, är oförmögna att undkomma Satans mörka inflytande. När det gäller deras kunskap om Gud och att träda in i förändringar av sitt sinnelag, tar de inte det på allvar, som de som bara tror på religion och som bara följer ceremonier i sin tillbedjan. Är inte det ett slöseri med tid? Om människan i sin tro på Gud inte är allvarlig med livets frågor, inte eftersträvar att träda in i sanningen, inte eftersträvar förändringar i sitt sinnelag, och än mindre eftersträvar en kunskap om Guds verk, då kan hon inte göras fullkomlig. Om du önskar att göras fullkomlig, måste du förstå betydelsen av Guds verk. I synnerhet måste du förstå betydelsen av hans tuktan och dom, och varför detta verk utförs över människan. Har du förmåga att acceptera? Kan du under tuktan av det slaget uppnå samma upplevelser och kunskap som Petrus? Om du eftersträvar en kunskap om Gud och om den Helige Andes verk, och eftersträvar förändringar i ditt sinnelag, då har du möjligheten att göras fullkomlig.

För dem som skall göras fullkomliga är det här steget i verket, att bli erövrad, något ofrånkomligt; det är inte förrän människan har blivit erövrad som hon kan uppleva verket att göras fullkomlig. Det finns inget stort värde i att bara utföra rollen att bli erövrad, då det inte gör dig lämplig att användas av Gud. Du kommer inte att ha något sätt att spela din roll i att sprida evangeliet, för du eftersträvar inte livet, och eftersträvar inte att förändra och förnya dig själv, och alltså har du ingen riktig erfarenhet av livet. Under detta stegvisa verk handlade du en gång som en tjänstgörare, och en kontrast, men om du till slut inte eftersträvar att vara Petrus, och din strävan inte är enligt den väg enligt vilken Petrus gjordes fullkomlig, då kommer du naturligtvis inte att erfara några förändringar av ditt sinnelag. Om du är någon som eftersträvar att göras fullkomlig, då kommer du att ha vittnat, och du kommer att säga: ”I detta stegvisa verk av Gud har jag accepterat Guds verk av tuktan och dom, och fastän jag har utstått stort lidande har jag kommit till kunskap om hur Gud gör människan fullkomlig, jag har vunnit det verk som utförs av Gud, jag har fått kunskapen om Guds rättfärdighet, och hans tuktan har frälst mig. Hans rättfärdiga sinnelag har kommit över mig, och gett mig välsignelser och nåd; det är hans dom och tuktan som har skyddat och renat mig. Om jag inte hade blivit tuktad och dömd av Gud, och om inte Guds stränga ord hade kommit över mig, kunde jag inte ha känt Gud, inte heller kunde jag ha blivit frälst. Idag ser jag att man som skapad varelse inte bara åtnjuter alla ting som Skaparen gjort, utan framför allt att alla skapade varelser borde åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag, och åtnjuta hans rättfärdiga dom, för Guds sinnelag är värt att åtnjutas av människan. Som en skapad varelse som har fördärvats av Satan bör man åtnjuta Guds rättfärdiga sinnelag. I hans rättfärdiga sinnelag finns det tuktan och dom, och dessutom finns det stor kärlek. Fastän jag är oförmögen att helt vinna Guds kärlek idag, har jag haft den goda turen att se det, och i detta har jag välsignats.” Detta är den väg som vandras av dem som upplever att göras fullkomliga och den kunskap som de talar om. Sådana människor är likadana som Petrus; de har samma upplevelser som Petrus. Sådana människor är också de som har vunnit livet, och som besitter sanningen. När de upplever ända fram till slutet, kommer de under Guds dom säkerligen att helt och hållet göra sig av med Satans inflytande, och vinnas av Gud.

Efter att människor blivit erövrade har de inget genljudande vittnesbörd. De har bara dragit skam över Satan, men de har inte levt ut verkligheten hos Guds ord. Du har inte vunnit den andra frälsningen; du har bara vunnit ett syndoffer, ändå har du inte gjorts fullkomlig – det är en stor förlust. Ni måste förstå vad ni borde träda in i, och vad ni borde leva ut, och dessa måste ni träda in i. Om du till slut inte åstadkommer att göras fullkomlig, då kommer du inte att vara en riktig människa, och kommer att vara fylld av beklagan. Adam och Eva som skapades av Gud i begynnelsen var heliga människor, det vill säga de var heliga medan de var i Edens lustgård, obefläckade av smuts. De var också trogna mot Jehova, och visste ingenting om förräderiet mot Jehova. Detta är för att de var utan Satans störande inflytande, var utan Satans gift, och var de renaste i hela mänskligheten. De levde i Edens lustgård, obefläckade av all smuts, ointagna av köttet, och i vördnad för Jehova. Senare, när de frestades av Satan, fick de ormens gift, och längtan efter att förråda Jehova, och de levde under Satans inflytande. I begynnelsen var de heliga och vördade Jehova; endast så var de mänskliga. Senare, efter att de frestats av Satan, åt de frukten från kunskapens träd på gott och ont, och levde under Satans inflytande. De fördärvades gradvis av Satan, och förlorade den människans ursprungliga avbild. I begynnelsen hade människan Jehovas andedräkt, och var inte det minsta olydig, och hade ingen ondska i sitt hjärta. På den tiden var människan verkligen mänsklig. Efter att ha fördärvats av Satan blev människan ett fä. Hennes tankar fylldes med ondska och smuts, utan godhet eller helighet. Är inte detta Satan? Du har upplevt mycket av Guds verk, ändå har du inte förändrats eller renats. Du lever fortfarande under Satans domän, och underkastar dig fortfarande inte Gud. Detta är någon som har erövrats men inte har gjorts fullkomlig. Och varför sägs det att en sådan person inte har gjorts fullkomlig? Eftersom denna person inte eftersträvar livet eller kunskap om Guds verk, och inte begär något mer än köttets behag och tillfällig bekvämlighet. Därför finns det inga förändringar i hennes livs sinnelag, och hon har inte återvunnit den ursprungliga skepnaden av en människa så som hon skapats av Gud. Sådana människor är de vandrande liken, de är de döda som inte har någon ande! De som inte eftersträvar en kunskap om andens angelägenheter, som inte eftersträvar helighet, och som inte eftersträvar att leva ut sanningen, som är nöjda med att bara erövras på den negativa sidan, och är oförmögna att leva ut och visa upp sanningen, och bli en av det heliga folket – de är människor som inte har blivit frälsta. För om människan är utan sanningen kan hon inte stå fast under Guds prövningar; endast de som kan stå fasta under Guds prövningar är de som har blivit frälsta. Vad jag vill ha är människor som Petrus, människor som eftersträvar att göras fullkomliga. Dagens sanning ges till dem som längtar efter och söker den. Denna frälsning beviljas till dem som längtar efter att frälsas av Gud, och är inte bara menad att vinnas av er, utan den är också till för att ni skall kunna vinnas av Gud. Ni vinner Gud för att Gud skall kunna vinna er. Idag har jag talat dessa ord till er, och ni har hört dem, och ni bör praktisera enligt dessa ord. När ni till slut omsätter dessa ord i praktiken blir när jag har vunnit er genom dessa ord; samtidigt kommer ni också att ha vunnit dessa ord, det vill säga ni kommer att ha vunnit denna överlägsna frälsning. När ni väl görs rena, kommer ni att ha blivit en riktig människa. Om du är oförmögen att leva ut sanningen, eller att leva ut likheten av en som har gjorts fullkomlig, då kan det sägas att du inte är en människa, du är ett vandrande lik, ett fä, därför att du är utan sanning, det vill säga du är utan Jehovas andedräkt, och därför är du en död person som inte har någon ande! Även om det är möjligt att vittna efter att ha erövrats, är det bara lite frälsning du vinner, och du har inte blivit en levande varelse som innehar en ande. Även om du har erfarit tuktan och dom, är ditt sinnelag inte förnyat eller förändrat till följd av det; du är fortfarande ditt gamla jag, du tillhör fortfarande Satan, och du är inte någon som har blivit renad. Endast de som har gjorts fullkomliga är av värde, och endast sådana människor har vunnit ett sant liv. En dag kommer någon att säga till dig: ”Du har erfarit Guds verk, så tala lite om hur hans verk är. David erfor Guds verk, och skådade Jehovas gärningar, även Mose skådade Jehovas gärningar, och de två kunde beskriva Jehovas gärningar och kunde tala om Jehovas förunderlighet. Ni har skådat det verk som utförts av den inkarnerade Guden i de sista dagarna; kan du tala om hans visdom? Kan du tala om förunderligheten hos hans verk? Vilka krav ställde Gud på er, och hur erfor ni dem? Ni har erfarit Guds verk under de sista dagarna; vilken är er största vision? Kan ni tala om detta? Kan ni tala om Guds rättfärdiga sinnelag?” Hur kommer du att svara när du möter dessa frågor? Om du säger ”Gud är så rättfärdig, han tuktar och dömer oss, och blottlägger oss skoningslöst. Guds sinnelag är verkligt. Efter att ha erfarit Guds verk, har jag kommit till vetskap om vår egen djuriskhet, och jag har verkligen skådat Guds rättfärdiga sinnelag”, då kommer den andra personen att fortsätta och fråga dig: ”Vad vet du mer om Gud? Hur träder man in i livet? Har du några personliga ambitioner?” Du kommer att svara: ”Efter att ha fördärvats av Satan blev Guds skapade varelser fän, och skilde sig inte från åsnor. Idag lever jag i Guds händer, och därför måste jag tillfredsställa Skaparens önskemål, och lyda allt han lär mig. Jag har inget annat val.” Om du bara talar i så allmänna ordalag, kommer den personen inte att förstå vad du säger. När han eller hon frågar vad du har för kunskap om Guds verk, är det dina personliga erfarenheter som avses. Frågan gäller vilken kunskap du har om Guds tuktan och dom efter att ha upplevt den, och med detta menar personen dina personliga erfarenheter, och ber att du talar om din kunskap om sanningen. Om du är oförmögen att tala om sådana ting, bevisar det att du inte vet någonting om dagens verk. Du talar alltid ord som är skenbara, eller som är universellt kända; du har inga särskilda erfarenheter och än mindre finns det substans i din kunskap, och du har inga sanna vittnesbörd, och då blir inte andra övertygade av dig. Var inte en passiv följare till Gud, och sträva inte efter det som är besynnerligt. Du kommer att förverka dig själv och fördröja ditt liv genom att varken vara varm eller kall. Du måste göra dig av med sådan passivitet och inaktivitet, och bli skicklig på att eftersträva positiva ting och övervinna dina egna svagheter, så att du kan vinna sanningen och leva ut sanningen. Det finns inget förfärligt med dina svagheter, och dina brister är inte ditt största problem. Ditt största problem, och din största brist, är att du varken är varm eller kall och din avsaknad av längtan att söka sanningen. Det största problemet med er alla är en feg mentalitet som gör att ni är glada åt saker och ting som de är, och väntar passivt. Detta är ert största hinder, och den största fienden till er strävan efter sanningen. Om du lyder bara för att de ord jag talar är så djupsinniga, då besitter du inte kunskapen på riktigt, och inte heller värdesätter du sanningen. Lydnad som din är inte vittnesbörd, och jag godkänner inte sådan lydnad. Någon kan fråga dig: ”Exakt varifrån kommer din Gud? Vad är denna din Guds substans?” Du kommer att svara: ”Hans substans är tuktan och dom.” ”Då fortsätter han: ”Är Gud inte medlidande och kärleksfull mot människan? Vet du inte det?” Du kommer att säga: ”Det är andras Gud. Det är den Gud som religionens människor tror på, det är inte vår Gud.” När sådana som du sprider evangeliet, förvrängs den sanna vägen av dig, och vad är det då för nytta med dig? Hur kan andra vinna den sanna vägen från dig? Du är utan sanningen, och kan inte tala någonting om sanningen, och dessutom kan du inte heller leva ut sanningen. Vad gör dig berättigad att leva inför Gud? När du sprider evangeliet till andra, och när du delar gemenskap om sanningen, och vittnar om Gud, kommer de att motbevisa dina ord om du är oförmögen att vinna över dem. Är du inte ett slöseri med utrymme? Du har upplevt så mycket av Guds verk, ändå låter det inte vettigt när du talar om sanningen. Är du inte en odugling? Vad är det för nytta med dig? Hur kan ni ha erfarit så mycket av Guds verk, men ändå inte ha den minsta kunskap om honom? När de frågar vilken verklig kunskap du har om Gud, hittar du inga ord, eller svarar annars med något irrelevant – du säger att Gud är mäktig, att de stora välsignelser du har fått verkligen är Guds upphöjelse, och att det inte finns något större privilegium än att kunna skåda Gud personligen. Vad är det för värde i att säga detta? Det är oanvändbara, tomma ord! När du har erfarit så mycket av Guds verk, vet du då bara att Guds upphöjelse är sanningen? Du måste känna Guds verk, och först då kommer du att avge ett sant vittnesbörd om Gud. Hur kan de som inte har vunnit sanningen vittna om Gud?

Om så mycket verk, och så många ord, inte har haft någon effekt på dig, då kommer du när det är dags att sprida Guds verk inte att kunna utföra din plikt, och du kommer att bli utskämd och förödmjukad. Vid det tillfället kommer du att känna att du är skyldig Gud så mycket, att din kunskap om Gud är så ytlig. Om du inte eftersträvar kunskapen om Gud idag, medan han verkar, då kommer det senare att vara för sent. Till slut kommer du inte att ha någon kunskap att tala om – du kommer att bli lämnad tom, utan någonting. Vad skall du då använda för att avge räkenskap för Gud? Har du fräckheten att se på Gud? Du borde arbeta hårt med din strävan just nu, så att du till slut som Petrus vet precis hur fördelaktig Guds tuktan och dom är för människan, och att människan inte kan frälsas utan hans tuktan och dom, och bara kan sjunka ännu djupare i detta smutsiga land, ännu djupare in i sörjan. Människorna har fördärvats av Satan, har intrigerat mot varandra och behandlat varandra hänsynslöst, har förlorat sin fruktan för Gud, och deras olydnad är för stor, deras föreställningar är för många, och alla tillhör Satan. Utan Guds tuktan och dom skulle människans fördärvade sinnelag inte kunna renas, och hon skulle inte kunna frälsas. Det som uttrycks av den inkarnerade Gudens verk i köttet är just det som uttrycks av Anden, och det verk han gör utförs i enlighet med det som görs av Anden. Om du idag inte har någon kunskap om detta verk, då är du så dåraktig, och har förlorat så mycket! Om du inte har vunnit Guds frälsning, då är din tro religiös tro, och du är en kristen som tillhör religionen. På grund av att du håller fast vid döda dogmer har du tappat den Helige Andes nya verk; andra, som eftersträvar en kärlek till Gud, har förmåga att förvärva sanningen och livet, medan din tro inte kan vinna Guds godkännande. Istället har du blivit en missdådare, någon som begår förödande och hatiska handlingar, du har blivit måltavlan för Satans spratt, och en fånge till Satan. Gud skall inte tros på av människan, utan älskas av henne, och eftersträvas och tillbes av henne. Om du inte strävar idag, då kommer det en dag då du säger: ”Varför följde jag inte Gud ordentligt på den tiden, tillfredsställde inte honom ordentligt, eftersträvade inte förändringar i mitt livs sinnelag? Vad jag ångrar att jag inte kunde underkasta mig Gud på den tiden, och inte eftersträvade kunskapen om Guds ord. Gud sade så mycket då; hur kom det sig att jag inte strävade? Jag var så dum!” Du kommer att hata dig själv till en viss punkt. Idag tror du inte på de ord jag säger, och du ägnar dem inte någon uppmärksamhet; när dagen kommer då detta verk skall spridas, och du ser det i dess helhet, då kommer du att ångra dig, och vid det tillfället kommer du att bli mållös. Det finns välsignelser, ändå vet du inte hur du åtnjuter dem, och det finns sanning, ändå eftersträvar du den inte. Drar du inte ringaktning över dig själv? Idag, fastän nästa steg i Guds verk ännu inte har börjat, finns det inget ovanligt med de krav som ställs på dig och vad du ombeds att leva ut. Det finns så mycket verk, och så många sanningar; är de inte värda att du känner dem? Kan inte Guds tuktan och dom väcka din ande? Kan inte Guds tuktan och dom få dig att hata dig själv? Är du nöjd med att leva under Satans inflytande, med frid och glädje, och lite köttslig bekvämlighet? Är du inte den lägst stående av alla människor? Inga är mer dåraktiga än de som har skådat frälsningen men inte strävar efter att vinna den: De är människor som frossar i köttet och njuter av Satan. Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan. Folk säger att Gud är en rättfärdig Gud, och att så länge människan följer honom ända till slutet, kommer han helt säkert att vara opartisk mot människan, för han är ytterst rättfärdig. Om människan följer honom ända till slutet, kunde han då kasta människan åt sidan? Jag är opartisk mot alla människor, och dömer alla människor med mitt rättfärdiga sinnelag, ändå finns det lämpliga villkor för de krav jag ställer på människan, och det jag kräver måste alla människor åstadkomma, oavsett vilka de är. Jag bryr mig inte om hur omfattande eller vördnadsvärda dina kvalifikationer är; jag bryr mig bara om huruvida du vandrar min väg, och huruvida du älskar och törstar efter sanningen eller inte. Om du saknar sanningen, och istället drar skam över mitt namn, och inte handlar efter min väg, utan bara följer utan omsorg eller omtanke, då kommer jag vid den tiden att slå ner dig och straffa dig för din ondska, och vad kommer du att ha att säga då? Kommer du att kunna säga att Gud inte är rättfärdig? Om du har rättat dig efter de ord jag har talat, då är du idag den sorts person som jag godkänner. Du säger att du alltid har lidit medan du följt Gud, att du har följt honom i vått och torrt, och har delat de goda tiderna och de dåliga med honom, men du har inte levt ut de ord som Gud har talat; du önskar bara att ränna omkring för Gud och och utge dig själv för Gud varje dag, och har aldrig tänkt på att leva ut ett meningsfullt liv. Du säger också: ”Jag tror i varje fall att Gud är rättfärdig. Jag har lidit för honom, flängt omkring för honom, och hängivit mig själv åt honom, och jag har arbetat hårt trots att jag inte fått något erkännande; han kommer säkerligen att minnas mig.” Det är sant att Gud är rättfärdig, men denna rättfärdighet är obefläckad av alla orenheter: Den innehåller ingen mänsklig vilja, och den är inte befläckad av köttet, eller mänskliga transaktioner. Alla som är upproriska och motsatta, och inte följer hans väg, kommer att straffas; ingen blir förlåten och ingen skonas! Vissa människor säger: ”Idag flänger jag omkring för dig; när slutet kommer, kan du då ge mig en liten välsignelse?” Så jag frågar dig: ”Har du rättat dig efter mina ord?” Den rättfärdighet du talar om bygger på en transaktion. Du tror bara att jag är rättfärdig, och opartisk mot alla människor, och att alla de som följer mig ända till slutet helt säkert blir räddade och vinner mina välsignelser. Det finns en inre mening med mina ord att ”alla de som följer mig ända till slutet skall helt säkert bli räddade”: De som följer mig ända till slutet är de som kommer att vinnas helt och hållet av mig, de är de som efter att ha erövrats av mig söker sanningen och görs fullkomliga. Vilka villkor har du uppnått? Du har bara uppnått att följa mig ända till slutet, men vad mer? Har du rättat dig efter mina ord? Du har åstadkommit ett av mina fem krav, ändå har du ingen avsikt att åstadkomma de återstående fyra. Du har helt enkelt funnit den enklaste, lättaste vägen, och följt den samtidigt som du ansett dig lyckligt lottad. Mot en sådan person som du är mitt rättfärdiga sinnelag ett sinnelag av tuktan och dom, det är ett sinnelag av rättfärdig vedergällning, och det är det rättfärdiga straffet för alla missdådare; alla de som inte vandrar min väg kommer helt säkert att straffas, även om de följer ända till slutet. Detta är Guds rättfärdighet. När detta rättfärdiga sinnelag uttrycks i straffet av människan, kommer människan att bli mållös, och ångra att hon medan hon följde Gud inte vandrade hans väg. ”Vid den tiden led jag bara lite medan jag följde Gud, men jag vandrade inte Guds väg. Vad finns det för ursäkter? Det finns inget annat val än att bli tuktad!” Ändå tänker hon i sitt sinne: ”Jag har i alla fall följt ända till slutet, så även om du tuktar mig, kan det inte vara en alltför svår tuktan, och efter att ha utkrävt denna tuktan kommer du fortfarande att vilja ha mig. Jag vet att du är rättfärdig, och inte kommer att behandla mig på det sättet för alltid. Trots allt är jag inte som dem som kommer att utplånas; de som utplånas kommer att få en svår tuktan, medan min tuktan blir lättare.” Guds rättfärdiga sinnelag är inte som du säger. Det stämmer inte att de som är bra på att bekänna sina synder hanteras milt. Rättfärdighet är helighet, och det är ett sinnelag som är intolerant mot människans brott, och allt som är smutsigt och inte har förändrats är mål för Guds vämjelse. Guds rättfärdiga sinnelag är inte lag, utan administrativ förordning: Det är administrativ förordning inom riket, och denna administrativa förordning är det rättfärdiga straffet för var och en som inte besitter sanningen och inte har förändrats, och det finns ingen marginal för frälsning. För när varje människa delas upp efter sitt slag, kommer de goda att belönas och de onda kommer att straffas. Det är när människans slutmål kommer att göras klart, det är den tid då frälsningens verk kommer att nå sitt slut, varefter verket att frälsa människan inte längre kommer att utföras och vedergällning kommer att komma över alla dem som uträttar ont. Vissa människor säger: ”Gud kommer ihåg alla dem som ofta är vid hans sida. Han kommer inte glömma någon av oss. Vi är garanterade att göras fullkomliga av Gud. Han kommer inte komma ihåg någon av dem nedanför, de bland dem som kommer att göras fullkomliga är garanterat mindre än vi, som ofta möter Gud; bland oss har ingen blivit glömd av Gud, vi har alla blivit godkända av Gud, och är garanterade att göras fullkomliga av Gud.” Ni har alla sådana föreställningar. Är detta rättfärdighet? Har ni omsatt sanningen i praktiken eller inte? Du spred faktiskt sådana här rykten – du har ingen skam i kroppen!

Idag eftersträvar vissa människor att användas av Gud, men efter att erövrats kan de inte användas direkt. När det gäller de ord som talats idag, om du när Gud använder människor fortfarande är oförmögen att åstadkomma dem, då har du inte gjorts fullkomlig. Med andra ord blir det när slutet anländer på den period då människan görs fullkomlig, som det avgörs om människan kommer att elimineras eller användas av Gud. De som har erövrats är inget mer än exempel på passivitet och negativitet; de är exemplar och föredömen, men de är inget mer än en motpol. Först när människans livs sinnelag har förändrats och hon har uppnått förändringar inifrån och ut, kommer hon att ha fulländats. Vilket vill du idag, bli erövrad eller göras fullkomlig? Vilket önskar du uppnå? Har du uppfyllt villkoren för att göras fullkomlig? Vilka saknar du fortfarande? Hur bör du rusta dig, och hur bör du kompensera för dina brister? Hur bör du träda in på vägen mot att göras fullkomlig? Hur bör du underkasta dig helt och hållet? Du ber om att göras fullkomlig, så strävar du efter helighet? Eftersträvar du tuktan och dom så att du kan skyddas av Gud? Du eftersträvar att bli renad, så är du villig att acceptera tuktan och dom? Du ber om att känna Gud, men har du kunskap om hans tuktan och dom? Idag är det mesta av det verk han utför med dig tuktan och dom; vilken är din kunskap om detta verk, som har utförts över dig? Har den tuktan och dom som du har erfarit renat dig? Har den förändrat dig? Har den haft någon effekt på dig? Är du uttröttad av så mycket verk av idag – förbannelser, domar och avslöjanden – eller känner du att de är mycket fördelaktiga för dig? Du älskar Gud, men på grund av vad älskar du honom? Älskar du Gud för att du har fått lite nåd? Eller älskar du Gud efter att ha vunnit frid och glädje? Eller älskar du Gud efter att ha renats av hans tuktan och dom? Vad exakt får dig att älska Gud? Vilka villkor uppfyllde Petrus för att göras fullkomlig? Efter att han gjordes fullkomlig, vilket var det avgörande sättet som det uttrycktes på? Älskade han Herren Jesus för att han längtade efter honom, eller för att han inte kunde se honom, eller för att han hade blivit förebrådd? Eller älskade han Herren Jesus ännu mer för att han hade accepterat att lida vedermödor, och hade kommit till kunskap om sin egen smuts och olydnad, och hade lärt känna Herrens helighet? Blev hans kärlek till Gud renare på grund av Guds tuktan och dom, eller på grund av något annat? Vilket är det? Du älskar Gud på grund av Guds nåd, och eftersom han idag har gett dig någon liten välsignelse. Är detta sann kärlek? Hur borde du älska Gud? Borde du kunna älska honom i sanning efter att du accepterat hans tuktan och dom och skådat hans rättfärdiga sinnelag så att du blir fullständigt övertygad, och har en kunskap om honom? Kan du som Petrus säga att du inte kan älska Gud nog? Är din strävan att bli erövrad efter tuktan och dom, eller att bli renad, skyddad och ombesörjd efter tuktan och dom? Vilket av detta eftersträvar du? Är ditt liv ett meningsfullt liv, eller är det poänglöst och utan värde? Vill du ha köttet, eller vill du ha sanningen? Önskar du att få dom eller bekvämlighet? När du har erfarit så mycket av Guds verk, och har skådat Guds helighet och rättfärdighet, hur skall du då sträva? Hur bör du vandra denna väg? Hur bör du omsätta din kärlek till Gud i praktiken? Har Guds tuktan och dom uppnått någon effekt i dig? Om du har kunskap om Guds tuktan och dom eller inte beror på vad du lever ut, och i vilken utsträckning du älskar Gud! Dina läppar säger att du älskar Gud, ändå är det som du lever ut det gamla, fördärvade sinnelaget; du har ingen gudsfruktan, än mindre har du något samvete. Älskar sådana människor Gud? Är sådana människor lojala mot Gud? Är det de som accepterar Guds tuktan och dom? Du säger att du älskar Gud och tror på honom, ändå släpper du inte dina föreställningar. I ditt verk, ditt inträde, de ord du talar och i ditt liv finns det inget uttryck för din kärlek till Gud, och det finns ingen vördnad för Gud. Är detta någon som har vunnit tuktan och dom? Kunde någon sådan vara Petrus? Har de som är som Petrus bara kunskapen, men inte utlevandet? Vad är idag villkoret som kräver att människan lever ut ett verkligt liv? Var Petrus böner ingenting mer än ord som kom ut ur hans mun? Var de inte ord djupt inifrån hans hjärta? Bad Petrus bara utan att omsätta sanningen i praktiken? För vems skull strävar du? Hur borde du låta dig skyddas och renas under Guds tuktan och dom? Är Guds tuktan och dom inte av någon nytta för människan? Är all dom straff? Kan det vara så att endast frid och glädje, endast materiella välsignelser och tillfällig bekvämlighet, är fördelaktiga för människans liv? Om människan lever i en behaglig och bekväm miljö, utan ett liv i dom, skulle hon då kunna bli renad? Om människan önskar att förändras och bli renad, hur borde hon acceptera att göras fullkomlig? Vilken väg borde du välja idag?

Fotnoter:

a. Originaltexten lyder ”det”.

Föregående:Alla som inte känner Gud är de som motsätter sig Gud

Nästa:Hur kommer du att sköta ditt framtida uppdrag?

Du kanske också gillar