Det största felet med människan som har tro på Gud är att hennes tro bara är i ord, och Gud finns inte alls i hennes praktiska liv. Alla människor tror sannerligen på Guds existens, ändå är inte Gud en del av deras vardagliga liv. Många böner till Gud kommer från människans mun, men Gud har liten plats i hennes hjärta, och därmed prövar Gud människan om och om igen. Eftersom människan är oren har Gud inget annat alternativ än att pröva människan, så att hon kan känna skam och lära känna sig själv i prövningarna. I annat fall skall alla människor bli ärkeängelns barn, och bli allt mer fördärvad. Under människans tro på Gud kastas många personliga motiv och mål åt sidan medan hon oupphörligen renas av Gud. I annat fall kan ingen människa användas av Gud, och Gud har inget sätt att göra det verk i människan som han borde. Gud renar först människan. I den processen kan människan komma till vetskap om sig själv och Gud kan förändra människan. Först efter det kan Gud arbeta in sitt liv i människan, och bara på det sättet kan människans hjärta vändas helt och hållet till Gud. Att tro på Gud är alltså inte så enkelt som människan kanske säger. Om du bara har kunskap men inte har hans ord som liv; om du är begränsad endast till din egen kunskap men inte kan praktisera sanningen eller leva ut Guds ord, då är detta som Gud ser det desto mer bevis för att du inte har ett hjärta av kärlek till Gud, och det visar att ditt hjärta inte tillhör Gud. Att lära känna Gud genom att tro på honom; detta är det slutliga målet och det som människan skall söka. Du måste anstränga dig för att leva ut Guds ord så att de kan förverkligas i din praktik. Om du bara har dogmatisk kunskap, kommer din tro på Gud att bli till intet. Bara om du också praktiserar och lever ut hans ord kan din tro anses vara fullständig och i enlighet med Guds vilja. På den här vägen kan många människor tala om mycket kunskap, men i deras dödsstund svämmar deras ögon över av tårar, och de hatar sig själva för att ha slösat bort en livstid och levt för ingenting till hög ålder. De förstår bara dogmer men kan inte omsätta sanningen i praktiken och vittna om Gud, utan springer istället bara hit och dit, flitiga som myror; när de står vid dödens rand ser de till sist att de saknar sant vittnesbörd, att de inte känner Gud alls. Är det inte för sent då? Varför fångar du inte dagen och söker den sanning som du älskar? Varför vänta till i morgon? Om du inte lider för sanningen i livet eller försöker vinna den, kan det vara så att du önskar känna ånger i dödens timme? Varför tror du i så fall på Gud? I själva verket finns det många områden där människan, om hon bara sätter till lite ansträngning, kan omsätta sanningen i praktiken och därmed tillfredsställa Gud. Människans hjärta är ständigt besatt av demoner och därför kan hon inte handla för Guds skull. Snarare färdas hon ständigt fram och tillbaka för köttet, och vinner ingenting i slutänden. Det är av dessa skäl som människan jämt har bekymmer och bedrövelser. Är inte de plågor från Satan? Är detta inte köttets fördärv? Du borde inte lura Gud genom att bara ge läpparnas bekännelse. Snarare måste du vidta konkreta åtgärder. Lura inte dig själv; vad är det för mening med det? Vad kan du vinna på att leva för köttets skull och slita för berömmelse och rikedom?

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”