Gud tuktar och dömer människan eftersom det krävs av hans verk, och dessutom för att människan behöver det. Människan behöver tuktas och dömas, och först då kan hon uppnå kärleken till Gud. Idag har ni blivit i högsta grad övertygade, men när ni stöter på minsta motgång får ni problem; er mognad är fortfarande för liten, och ni behöver fortfarande uppleva mer av sådan tuktan och dom för att uppnå en djupare kunskap. Idag har ni viss vördnad för Gud, och ni fruktar Gud, och ni vet att han är den sanne Guden, men ni har ingen stor kärlek till honom, än mindre har ni uppnått en ren kärlek; er kunskap är för ytlig, och er mognad är fortfarande otillräcklig. När du verkligen träffar på en viss miljö, har du fortfarande inte burit vittnesbörd, alltför lite av ditt inträde är proaktivt, och du har ingen aning om hur du skall praktisera. De flesta människor är passiva och inaktiva; de älskar Gud bara i hemlighet i sina hjärtan, men har inget sätt att praktisera, och är inte heller på det klara med vilka deras mål är. De som har gjorts fullkomliga innehar inte bara normal mänsklighet, utan besitter sanningar som överstiger samvetets mått, och som är högre än samvetets normer; de använder inte bara sitt samvete för att betala tillbaka Guds kärlek, utan de har dessutom känt Gud, och har sett att Gud är ljuvlig, och värdig människans kärlek, och att det finns så mycket att älska i Gud att människan inte kan låta bli att älska honom. Kärleken till Gud hos dessa som har gjorts fullkomliga finns för att fullfölja deras egna personliga ambitioner. Deras kärlek är en spontan kärlek, en kärlek som inte ber om något i gengäld, och som inte är en transaktion. De älskar Gud på grund av inget annat än sin kunskap om honom. Sådana människor bryr sig inte om ifall Gud skänker dem nåd, och nöjer sig inte med annat än att tillfredsställa Gud. De ingår inte överenskommelser med Gud, och mäter inte heller sin kärlek till Gud med samvetet: du har gett till mig, därför älskar jag dig i utbyte; om du inte ger till mig har jag ingenting åt dig i utbyte. De som har gjorts fullkomliga tror alltid att Gud är Skaparen och att han utför sitt verk över oss. Eftersom jag har denna möjlighet, detta tillstånd, och denna behörighet att kunna göras fullkomlig, så bör min strävan vara att leva ut ett meningsfullt liv, och jag bör tillfredsställa honom. Det är precis som det som Petrus upplevde: När han var som svagast, bad han till Gud och sade: ”O Gud! Oavsett tid eller plats, vet du att jag alltid kommer ihåg dig. Oavsett tid eller plats, vet du att jag vill älska dig, men min mognad är för liten, jag är för svag och kraftlös, min kärlek är för begränsad, och min uppriktighet mot dig är för mager. Jämfört med din kärlek är jag helt enkelt olämplig att leva. Jag önskar endast att mitt liv inte är förgäves, och att jag inte bara kan betala tillbaka din kärlek utan att jag dessutom kan ägna allt jag har åt dig. Om jag kan tillfredsställa dig, då skall jag som skapad varelse ha sinnesfrid, och kommer inte att be om någonting mer. Även om jag är svag och kraftlös nu, kommer jag inte att glömma dina förmaningar, och kommer inte att glömma din kärlek. Nu gör jag ingenting mer än att betala tillbaka din kärlek. O Gud, jag känner mig hemsk! Hur kan jag ge tillbaka kärleken i mitt hjärta till dig, hur kan jag göra allt jag kan, och vara förmögen att uppfylla dina önskningar, och vara förmögen att erbjuda allt jag har till dig? Du känner människans svaghet; hur kan jag vara värdig din kärlek? O Gud! Du vet att jag har liten mognad, att min kärlek är för mager. Hur kan jag göra det bästa jag kan i den här sortens miljö? Jag vet att jag borde betala tillbaka din kärlek, jag vet att jag borde ge allt jag har till dig, men idag är min mognad för liten. Jag ber att du ger mig styrka, och ger mig tillit, så att jag blir mer kapabel att besitta en ren kärlek att ägna åt dig, och mer kapabel att ägna allt jag har åt dig; jag kommer inte bara att vara kapabel att betala tillbaka din kärlek, utan också mer kapabel att uppleva din tuktan, din dom och dina prövningar, och ännu svårare förbannelser. Du har låtit mig skåda din kärlek, och jag är oförmögen att inte älska dig, och fastän jag är svag och kraftlös idag, hur skulle jag kunna glömma dig? Din kärlek, tuktan och dom har alla gjort att jag fått känna dig, ändå känner jag mig också oförmögen att uppfylla din kärlek, för du är så stor. Hur kan jag ägna allt jag har åt skaparen?” Sådan var Petrus begäran, ändå var hans mognad för otillräcklig. I det ögonblicket kände han det som om en kniv vreds om i hans hjärta och han hade ångest; han visste inte vad han skulle göra under sådana förhållanden. Ändå fortsatte han att be: ”O Gud! Människan har en barnslig mognad, hennes samvete är klent, och det enda jag kan uppnå är att betala tillbaka din kärlek. Idag vet jag inte hur jag skall tillfredsställa dina önskningar, och jag vill bara göra allt jag kan, ge allt jag har, och ägna allt jag har åt dig. Oavsett din dom, oavsett din tuktan, oavsett vad du skänker mig, oavsett vad du tar bort från mig, gör mig fri från det allra minsta klagomål mot dig. Många gånger, när du tuktade mig och dömde mig, knotade jag för mig själv, och var oförmögen att uppnå renhet, eller att uppfylla dina önskningar. Min återbetalning av din kärlek föddes ur tvång, och i detta ögonblick hatar jag mig själv ännu mer.” Det var för att han sökte en renare kärlek till Gud som Petrus bad på det här sättet. Han sökte, och bönföll, och dessutom anklagade han sig själv, och bekände sina synder för Gud. Han kände sig i skuld till Gud, och kände hat mot sig själv, ändå var han också i någon mån ledsen och passiv. Han kände sig alltid så, som om han inte var god nog för Guds önskningar, och oförmögen att göra sitt bästa. Under sådana förhållanden eftersträvade Petrus fortfarande Jobs tro. Han såg hur stor Jobs tro hade varit, för Job hade sett att hans allt var skänkt av Gud, och det var naturligt för Gud att ta allting från honom, att Gud skulle ge till vem som helst som han önskade – sådant var Guds rättfärdiga sinnelag. Job hade inga klagomål, och kunde fortfarande prisa Gud. Petrus kände också sig själv, och i sitt hjärta bad han: ”Idag borde jag inte vara nöjd med att betala tillbaka din kärlek med mitt samvete och med hur mycket kärlek jag än ger tillbaka till dig, eftersom mina tankar är alltför fördärvade, och eftersom jag är oförmögen att se dig som Skaparen. Eftersom jag fortfarande är olämplig att älska dig, måste jag åstadkomma förmågan att ägna allt jag har åt dig, vilket jag skulle göra villigt. Jag måste veta om allt du har gjort, och har inget val, och jag måste skåda din kärlek, och kunna uttala ditt lov, och prisa ditt heliga namn, så att du kan vinna stor ära genom mig. Jag är villig att stå fast i detta vittnesbörd om dig. O Gud! Din kärlek är så dyrbar och vacker; hur kunde jag önska att leva i händerna på den onde? Blev jag inte gjord av dig? Hur kunde jag leva under Satans domän? Jag skulle föredra att hela min varelse levde i din tuktan. Jag är ovillig att leva under den ondes domän. Om jag kan göras ren, och kan ägna allt jag har åt dig, är jag villig att uppsända min kropp och mitt sinne till din dom och tuktan, för jag avskyr Satan, och jag är ovillig att leva under hans domän. Genom din dom över mig visar du fram ditt rättfärdiga sinnelag; jag är lycklig, och har inte det minsta klagomål. Om jag kan utföra en skapad varelses plikt, är jag villig att låta hela mitt liv åtföljas av din dom, genom vilken jag kommer att lära känna ditt rättfärdiga sinnelag, och göra mig av med den ondes inflytande.” Petrus bad alltid så här, sökte alltid så här, och han nådde en relativt talat hög sfär. Han kunde inte bara betala tillbaka Guds kärlek, utan framför allt uppfyllde han också sin plikt som en skapad varelse. Han blev inte bara anklagad av sitt samvete, utan han kunde också överskrida samvetets normer. Hans böner fortsatte stiga upp inför Gud, så att hans ambitioner blev ännu högre, och hans kärlek till Gud blev ännu större. Fastän han led kvalfull smärta, glömde han ändå inte att älska Gud, och han sökte fortfarande erhålla förmågan att förstå Guds vilja. I hans böner yttrades följande ord: Jag har inte åstadkommit något mer än att återbetala din kärlek. Jag har inte vittnat om dig inför Satan, har inte gjort mig fri från Satans inflytande, och lever fortfarande i köttet. Jag önskar att få använda min kärlek för att besegra Satan, och dra skam över honom, och på så sätt tillfredsställa din längtan. Jag önskar att få ge mitt allt till dig, att inte ge den minsta bit av mig själv till Satan, för Satan är din fiende. Ju mer han sökte i den riktningen, desto mer rördes han, och desto högre kunskap fick han om dessa frågor. Utan att inse det kom han till vetskap om att han borde frigöra sig från Satans inflytande, och helt borde återlämna sig till Gud. Sådan var den sfär han uppnådde. Han överskred Satans inflytande, och gjorde sig av med köttets behag och njutningar, och var villig att uppleva djupare både Guds tuktan och hans dom. Han sade: ”Fastän jag lever mitt i din tuktan, och mitt i din dom, oavsett den vedermöda detta för med sig, är jag fortfarande ovillig att leva under Satans domän, är jag fortfarande ovillig att genomlida Satans knep. Jag gläder mig åt att leva mitt i dina förbannelser, och smärtas av att leva mitt i Satans välsignelser. Jag älskar dig genom att leva mitt i din dom, och detta ger mig stor glädje. Din tuktan och dom är rättfärdig och helig; den är till för att rena mig, och ännu mer för att frälsa mig. Jag skulle föredra att tillbringa hela mitt liv mitt i din dom för att vara under din omsorg. Jag är ovillig att leva under Satans domän ett enda ögonblick; jag önskar att bli renad av dig, även om jag får utstå vedermöda; jag är ovillig att utnyttjas och luras av Satan. Jag, denna skapade varelse, borde användas av dig, innehas av dig, dömas av dig och tuktas av dig. Jag borde även förbannas av dig. Mitt hjärta gläder sig när du är villig att välsigna mig, för jag har sett din kärlek. Du är Skaparen, och jag är en skapad varelse: Jag borde inte förråda dig och leva under Satans domän, inte heller borde jag utnyttjas av Satan. Jag borde vara din häst, eller oxe, istället för att leva för Satan. Jag skulle hellre leva mitt i din tuktan, utan fysisk lycka, och detta skulle ge mig njutning även om jag skulle förlora din nåd. Fastän din nåd inte är med mig, njuter jag av att tuktas och dömas av dig; detta är din bästa välsignelse, din största nåd. Fastän du alltid är majestätisk och vredgad mot mig, är jag fortfarande oförmögen att lämna dig, kan jag fortfarande inte älska dig nog. Jag skulle föredra att leva i ditt hem, jag skulle föredra att vara förbannad, tuktad och slagen av dig, och jag är ovillig att leva under Satans domän, inte heller är jag villig att rusa omkring och vara sysselsatt bara för köttet, än mindre är jag villig att leva för köttet.” Petrus kärlek var en ren kärlek. Detta är upplevelsen att göras fullkomlig, och det är den högsta sfären i att göras fullkomlig, och det finns inget liv som är mer meningsfullt. Han godtog Guds tuktan och dom, han värdesatte Guds rättfärdiga sinnelag, och ingenting hos Petrus var mer dyrbart. Han sade: ”Satan ger mig materiella njutningar, men jag värdesätter dem inte. Guds tuktan och dom kommer över mig – i detta är jag benådad, i detta finner jag njutning, och i detta är jag välsignad. Om det inte var för Guds dom skulle jag aldrig älska Gud, jag skulle fortfarande leva under Satans domän, skulle fortfarande styras av honom, och behärskas av honom. Om så var fallet skulle jag aldrig bli en verklig mänsklig varelse, för jag skulle vara oförmögen att tillfredsställa Gud, och skulle inte ha ägnat mitt allt åt Gud. Fastän Gud inte välsignar mig, lämnar mig utan inre tröst, som om en eld brinner inuti mig, och utan frid eller glädje, och fastän Guds tuktan och fostran aldrig viker ifrån mig, kan jag i Guds tuktan och dom skåda hans rättfärdiga sinnelag. Jag finner behag i detta; det finns inget mer värdefullt eller meningsfullt i livet. Fastän hans skydd och omsorg har blivit skoningslös tuktan, dom, förbannelser och slag, finner jag fortfarande njutning i dessa ting, för de kan rena mig bättre, och förändra mig, kan föra mig närmare Gud, kan göra mig mer förmögen att älska Gud, och kan göra min kärlek till Gud renare. Detta gör att jag kan uppfylla min plikt som skapad varelse, och tar mig inför Gud och bort från Satans inflytande, så att jag inte längre tjänar Satan. När jag inte lever under Satans domän, och kan ägna allt jag har och allt jag kan göra åt Gud, utan att hålla tillbaka något – det blir då jag är fullständigt tillfredsställd. Det är Guds tuktan och dom som har frälst mig, och mitt liv är oskiljbart från Guds tuktan och dom. Mitt liv på jorden är under Satans domän, och om det inte vore för omsorgen och skyddet i Guds tuktan och dom, skulle jag alltid ha levt under Satans domän, och dessutom skulle jag inte ha haft möjligheten eller medlen att leva ut ett meningsfullt liv. Endast om Guds tuktan och dom aldrig lämnar mig kommer jag att kunna renas av Gud. Endast med Guds stränga ord och rättfärdiga sinnelag, och Guds majestätiska dom, har jag vunnit överlägset skydd, och levt i ljuset, och vunnit Guds välsignelser. Att kunna renas, och frigöra mig från Satan, och leva under Guds herravälde – detta är den största välsignelsen i mitt liv idag.” Detta är den högsta sfären som Petrus upplevde.

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”