Guds inställning till dem som@smiter iväg medan hans verk pågår

Det finns sådana här människor överallt: Efter att ha varit säkra på Guds väg avlägsnar de sig av olika anledningar i det tysta, utan avsked, för att ge sig av och göra vadhelst de har lust med. För tillfället ska vi inte gå in på vilka skäl de här människorna har. Först ska vi titta på vilken inställning Gud har till den sortens individer. Det är glasklart! I samma stund som de här människorna ger sig av är deras tid som troende förbi i Guds ögon. Det var inte personen själv som avslutade den, utan Gud. Att den här personen lämnade Gud innebär att han redan hade förkastat Gud, att han inte vill ha honom längre och att han inte längre godtar Guds frälsning. Eftersom sådana människor inte vill ha Gud – kan han fortfarande tänkas vilja ha dem? När de dessutom har den här inställningen och det här synsättet och har blivit fast beslutna att lämna Gud, då har de redan förargat honom. Detta trots att de kanske inte har blivit rasande och förbannat honom, trots att de kanske inte har betett sig på något uselt eller överdrivet sätt, och trots det faktum att de här människorna tänker: ”Om det kommer en dag då jag har haft tillräckligt mycket roligt ute i världen, eller när jag fortfarande behöver Gud till något, då kommer jag tillbaka. Eller om Gud kallar på mig kommer jag tillbaka”. Eller också säger de: ”När jag blir sårad där ute eller när jag ser att världen utanför är alltför mörk och ondskefull och jag inte längre vill följa med strömmen, då vänder jag tillbaka till Gud.” Även om de här människorna har räknat ut exakt när de ska komma tillbaka och även om de har försökt lämna dörren öppen för den stund de kommer tillbaka, inser de inte att oavsett vad de tror eller hur de planerar så är alltihop bara önsketänkande. Deras största misstag är att de inte är klara över hur deras önskan att ge sig av får Gud att känna. I samma stund som de bestämde sig för att lämna Gud övergav han dem fullständigt; vid det laget hade han redan bestämt i sitt hjärta vilket utfall denna individ ska få. Vilket utfall är det? Det är att han kommer att vara en av hamstrarna och därför förgås tillsammans med dem. Människor ser ofta den här typen av situationer: Någon överger Gud men får sedan inget straff. Gud verkar enligt sina egna principer; vissa saker syns medan andra bara beslutas i Guds hjärta, vilket innebär att människorna inte kan se resultaten. Den del som är synlig för människorna är inte nödvändigtvis den verkliga sidan av saken, medan den andra sidan – den sida man inte ser – innehåller Guds äkta, innerliga tankar och slutsatser.

Människor som smiter iväg mitt under Guds arbete är de som överger den sanna vägen

Hur kan då Gud ge den här sortens människor ett så allvarligt straff? Varför är han så arg på dem? För det första vet vi att Guds sinnelag är storhet och vrede. Han är inte ett får som ska slaktas av någon, och än mindre en marionettdocka som folk kan styra efter behag. Han är inte heller luft som man kan göra vad man vill med. Om du verkligen tror att Gud finns då borde du ha ett gudfruktigt hjärta och du borde veta att hans innersta väsen inte är något man ska förarga. Denna vrede kan orsakas av ett ord, av en tanke, av någon form av uselt uppträdande eller kanske till och med av ett milt uppträdande – ett uppförande som är passande enligt människors synsätt och etik; eller också så kanske vreden väcks av en lärosats eller en teori. Men när du väl har förargat Gud har du gått miste om din chans och din sista tid är inne. Det är någonting fruktansvärt! Om du inte förstår att Gud inte får bli kränkt så kanske du inte är rädd för honom, och då kanske du kränker honom regelbundet. Om du inte vet hur man fruktar Gud då kan du inte frukta Gud och då vet du inte hur man slår in på och följer Guds väg – den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. När du väl kommer till insikt och är medveten om att Gud inte får bli kränkt, då kommer du att veta vad det innebär att frukta Gud och undvika det onda.

Att gå den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda handlar inte nödvändigtvis om hur mycket sanning du vet, hur många prövningar du har genomlidit eller hur ofta du har blivit tillrättavisad. Snarare beror det på hur ditt hjärtas innersta ser ut i fråga om Gud och vilken inställning du har till honom. Folks innersta väsen och personliga attityd – det är mycket viktigt, helt avgörande. När det gäller dem som inte vill kännas vid Gud utan har lämnat honom, så har deras föraktliga inställning till honom och deras hjärtan som föraktar sanningen redan förargat hans sinnelag, så vad honom anbelangar kommer de aldrig att få förlåtelse. De har känt till Guds existens, fått information om nyheten att han redan har anlänt, och de har till och med upplevt Guds nya verk. Att de avlägsnade sig berodde inte på att de blev lurade eller virriga, och än mindre på att de tvingades gå sin väg. Tvärtom valde de medvetet och med klart förstånd att lämna Gud. Att de gav sig av handlade inte om att de gick vilse eller att de blev förskjutna. I Guds ögon är de alltså inte några lamm som har irrat bort från hjorden, och än mindre förlorade söner som har vandrat vilse. De gav sig av utan anledning – och den omständigheten, denna situation, förargar Guds sinnelag, och det är utifrån denna förargelse som han ger dem hopplösa slutresultat. Är inte det utfallet förskräckligt? Om folk inte känner Gud kan de alltså kränka honom. Det är ingen liten sak! Om människor inte tar Guds inställning på allvar utan fortfarande tror att han ser fram emot att de ska komma tillbaka eftersom de är några av hans förlorade får och att han fortfarande väntar på att de ska genomgå en hjärtats förändring, då är de inte långt ifrån sitt straffs dagar. Gud kommer inte bara att vägra ta emot dem – eftersom det här är andra gången de förargar hans sinnelag, är det hela så mycket värre! De här människornas vanvördiga inställning har redan brutit mot Guds administrativa påbud. Kommer han ändå att ta emot dem? I Guds hjärta är principerna rörande den här frågan att om någon har uppnått visshet om vilken som är den rätta vägen, men ändå medvetet och med ett klart förstånd kan förkasta Gud och lämna honom, så blockerar Gud vägen till en sådan människas frälsning, och för den människan är porten till riket hädanefter stängd. När hon kommer och knackar igen, kommer Gud inte att öppna dörren; hon kommer att vara utestängd för alltid. En del av er har kanske läst berättelsen om Mose i Bibeln. Efter det att han hade blivit smord av Gud visade de 250 ledarna sin olydnad mot Mose på grund av hans agerande och av flera andra anledningar. Vem var det de vägrade att underkasta sig? Det var inte Mose. De vägrade underkasta sig Guds arrangemang. De vägrade underkasta sig Guds verk i den här saken. De sa följande: ”Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem.” Är dessa ord och meningar särskilt allvarliga sett ur ett mänskligt perspektiv? De är inte allvarliga! Åtminstone är den bokstavliga betydelsen av dessa ord inte allvarlig. Juridiskt sett bryter de inte mot några lagar, för på ytan är språket och orden inte fientliga, och än mindre har de någon hädisk bibetydelse. De är bara vanliga meningar, inget annat. Hur kommer det sig då att dessa ord kan väcka sådant ursinne hos Gud? Det beror på att de inte riktades till människor utan till Gud. Den inställning och tendens de uttryckte är precis vad som förargar Guds sinnelag, särskilt den del av Guds sinnelag som inte får kränkas. Vi vet alla hur det gick för de här ledarna till slut. När det gäller människor som har övergett Gud, vad har de för synsätt? Vad har de för inställning? Och varför får deras synsätt och inställning Gud att hantera dem på ett sådant sätt? Jo, därför att fastän de mycket väl vet att han är Gud, väljer de ändå att svika honom; därför går de miste om alla sina chanser till frälsning. Som det står i Bibeln: ”För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna.” Har ni nu en klar insikt om den här saken?

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”