Din tro på Gud, din strävan efter sanning och till och med sättet du uppför dig på bör alla vara baserade på verklighet: Allt du gör bör vara praktiskt och du bör inte sträva efter sådana illusoriska, nyckfulla ting. Det finns inget värde i att uppträda på det här sättet och dessutom inget värde i ett sådant liv. Eftersom din strävan och ditt liv inte tillbringas bland något annat än oärlighet och svek, och du inte strävar efter ting som har värde och betydelse, vinner du inget annat än absurda resonemang och dogmer som inte är av sanningen. Sådana ting har ingen relation till betydelsen och värdet av din existens, och kan endast föra dig till en intetsägande värld. På det här sättet kommer hela ditt liv att sakna värde eller betydelse – och om du inte strävar efter ett liv av betydelse kan du leva hundra år och allt skulle vara till ingen nytta. Hur kan det kallas ett människoliv? Är det inte snarare ett djurs liv? Likaså, om ni försöker följa vägen för tro på Gud, men inte gör några försök att sträva efter den Gud som går att se, utan i stället tillber en osynlig och obegriplig Gud, är då inte en sådan strävan än mer fruktlös? I slutändan kommer din strävan att bli en hög av ruiner. Till vilken fördel är en sådan strävan för dig? Det största problemet med människan är att hon bara älskar ting som hon inte kan se eller röra vid, ting som är i högsta grad mystiska och förunderliga, och som är omöjliga för människan att föreställa sig och ouppnåeliga för vanliga dödliga. Ju mer orealistiska dessa ting är, desto mer analyseras de av människan, som till och med strävar efter dem, utan att tänka på något annat, och försöker vinna dem. Ju mer orealistiska de är, desto noggrannare rannsakar och analyserar människan dem, och går till och med så långt att hon gör sina egna uttömmande idéer om dem. Ju mer realistiska saker och ting är, däremot, desto lättare avfärdar människan dem; hon ser helt enkelt ner på dem och visar till och med förakt mot dem. Är inte det här precis er attityd gentemot det realistiska verk jag gör i dag? Ju mer realistiska sådana saker och ting är, desto mer fördomsfulla är ni mot dem. Ni undvarar ingen tid för att undersöka dem utan ignorerar dem bara; ni ser ner på dessa realistiska, låga krav och hyser till och med flera föreställningar om denna Gud som är i högsta grad verklig, och är helt enkelt oförmögna att acceptera att han är verklig och normal. Tror du på så sätt inte mitt i oklarhet? Du har en orubblig tro på förflutna tiders vaga Gud och inget intresse för dagens verkliga Gud. Beror inte detta på att gårdagens Gud och dagens Gud är från två olika eror? Beror det inte också på att gårdagens Gud är himlens upphöjda Gud, medan dagens Gud är en pytteliten man på jorden? Är det inte, dessutom, för att den Gud som tillbes av människan är det som skapats av hennes uppfattningar, medan dagens Gud är ett verkligt kött skapat på jorden? När allt är sagt och gjort, är det inte för att dagens Gud är för verklig som människan inte strävar efter honom? För det som dagens Gud kräver av människan är just det som människan är mest ovillig att göra, och som får henne att skämmas. Gör inte detta saker och ting svåra för människan? Blottlägger inte detta hennes ärr? På det här sättet blir många av dem som inte följer verkligheten den inkarnerade Gudens fiender, antikrister. Är inte det här ett uppenbart faktum? Tidigare, när Gud ännu inte hade blivit kött, kan du ha varit en religiös figur eller en gudfruktig troende. När Gud sedan blev kött blev många sådana gudfruktiga troende oavsiktligt antikrist. Vet du vad som pågår här? I din tro på Gud koncentrerar du dig inte på verkligheten och strävar du inte efter sanningen, utan i stället hänger du upp dig på lögner – är inte detta den tydligaste källan till din fiendskap gentemot den inkarnerade Guden? Den inkarnerade Guden kallas Kristus, så är då inte alla som inte tror på den inkarnerade Guden antikrist? Och är då den du tror på och älskar verkligen denna Gud i köttet? Är det verkligen denna levande Gud som andas som är mest realistisk och enastående normal? Exakt vad är det som är målet med din strävan? Finns det i himlen eller på jorden? Är det en uppfattning eller är det sanningen? Är det Gud eller är det någon övernaturlig varelse? Faktum är att sanningen är den verkligaste av livets aforismer, och den högsta av sådana aforismer bland hela mänskligheten. Eftersom det är kravet som Gud ställer på människan, och verket som görs av Gud personligen, kallas det livets aforism. Det är inte en aforism som är sammanfattad från något och det är inte heller ett berömt citat från någon stor figur, i stället är det yttrandet till mänskligheten från himmelens och jordens och alltings Herre, och inte några ord sammanfattade av människan, utan Guds inneboende liv. Och därmed kallas det för den högsta av livets alla aforismer. Människans strävan efter att omsätta sanningen i praktiken är utförandet av hennes plikt, det vill säga att uppfylla Guds krav. I detta kravs väsen ligger den sannaste av alla sanningar, snarare än tomma dogmer som ingen människa kan leva upp till. Om din strävan inte är något annat än dogmer och inte innehåller någon sanning, gör du då inte uppror mot sanningen? Är du inte någon som attackerar sanningen? Hur skulle en sådan person sträva efter att älska Gud? Människor som saknar verklighet är de som förråder sanningen och de är alla till sin natur upproriska!

Utdrag ur ”Ordet framträder i köttet”