Från det ögonblick du kommer skrikande in i den här världen börjar du uppfylla din plikt. Du inleder ditt livs resa och fyller din roll i Guds plan och förordnande. Oavsett vilken bakgrund du har och vilken resa som ligger framför dig kan ingen undkomma himlens iscensättningar och arrangemang, och ingen kan styra sitt eget öde, för det kan bara han som härskar över alla ting göra. Sedan den dag då människan började existera har Gud verkat på det sättet, skött om universum och regisserat förändringens regler för alla ting och deras rörelsers banor. Som alla ting närs människan stilla och ovetande av sötman och regnet och daggen från Gud; som alla ting lever människan ovetande under Guds iscensättande hand. Människans hjärta och ande hålls i Guds hand, och hela hennes liv beskådas av Guds ögon. Oavsett om du tror på detta eller inte kommer alla ting, både levande och döda, att växla, förändras, förnyas och försvinna i enlighet med Guds tankar. Det är på detta sätt som Gud tronar över alla ting.

Medan natten stilla närmar sig är människan ovetande, för människans hjärta kan inte uppfatta hur natten närmar sig, eller varifrån den kommer. Medan natten tyst glider undan välkomnar människan dagens ljus, men varifrån ljuset kommit och hur det drivit undan nattens mörker vet människan ännu mindre om, och är än mindre medveten om. Dessa återkommande skiftningar mellan dag och natt tar människan från en period till en annan, från ett historiskt sammanhang till nästa, samtidigt som de försäkrar att Guds verk i varje tidsperiod och hans plan för varje tidsålder genomförs. Människan har vandrat genom dessa tidsperioder tillsammans med Gud, och ändå vet hon inte att Gud styr över alla tings och alla levande varelsers öde, eller hur Gud iscensätter och regisserar alla ting. Detta har undgått människan sedan urminnes tider till idag. Orsaken är inte att Guds handlingar är alltför dolda, eller att Guds plan ännu inte har förverkligats, utan att människans hjärta och ande är alltför avlägsna från Gud, till den grad att människan fortfarande är kvar i Satans tjänst även när hon följer Gud – och ändå inte vet om det. Ingen söker aktivt upp Guds fotspår och Guds framträdande, och ingen är villig att existera i Guds omsorg och vårdnad. Istället vill de förlita sig på Satans, den ondes, frätande för att anpassa sig till den här världen, till de regler för existensen som den syndiga mänskligheten följer. Vid det här laget har människans hjärta och ande blivit människans hyllning till Satan och blivit Satans föda. Dessutom har människans hjärta och ande blivit en plats där Satan kan bosätta sig, och blivit en lämplig lekplats. Därför förlorar människan ovetande sin förståelse av principerna för att vara människa, och av värdet och meningen med människans existens. Guds lagar och förbundet mellan Gud och människan bleknar gradvis bort i människans hjärta, och hon upphör att söka eller lyssna till Gud. Med tidens gång förstår människan inte längre varför Gud skapade henne, och inte heller förstår hon orden från Guds mun och allt som kommer från Gud. Människan börjar sedan motsätta sig Guds lagar och påbud, och hennes hjärta och ande blir livlösa ... Gud förlorar den människa han ursprungligen skapade, och människan förlorar roten i sin begynnelse: Detta är människosläktets sorg. Faktum är att ända från begynnelsen och fram till nu har Gud iscensatt en tragedi för mänskligheten, där människan är både huvudpersonen och offret. Och ingen kan svara på vem som är regissören till denna tragedi.

I den vidsträckta världen har oräkneliga förändringar ägt rum – hav har slammat igen till fält, fält har svämmat över och blivit hav, om och om igen. Förutom han som härskar över alla ting i universum finns det ingen som kan leda och vägleda detta människosläkte. Det finns ingen mäktig som arbetar eller gör förberedelser för människosläktet, och än mindre någon som kan leda detta människosläkte till det ljusa slutmålet och befria det från jordiska orättvisor. Gud begråter mänsklighetens framtid, han sörjer över mänsklighetens fall och det smärtar honom att mänskligheten steg för steg går mot förfall och vägen utan återvändo. En mänsklighet som har krossat Guds hjärta och förnekat honom för att söka den onde: Har någon någonsin ägnat en tanke åt vart en sådan mänsklighet kan vara på väg? Det är av just denna orsak som ingen känner Guds vrede, som ingen söker ett sätt att behaga Gud eller försöker närma sig Gud, och dessutom, som ingen försöker förstå Guds sorg och smärta. Även efter att ha hört Guds röst fortsätter människan på sin egen väg, framhärdar i att irra bort från Gud, undviker Guds nåd och omvårdnad och skyr hans sanning och föredrar att sälja sig själv till Satan, Guds fiende. Och vem har ägnat någon tanke – om mänskligheten skulle framhärda i sin halsstarrighet – åt hur Gud kommer att agera gentemot denna mänsklighet som har avvisat honom utan en blick tillbaka? Ingen vet att orsaken till Guds upprepade påminnelser och förmaningar är att han i sina händer har förberett en katastrof utan like som kommer att vara outhärdlig för människans kött och själ. Denna katastrof är inte bara ett straff för köttet utan även för själen. Detta måste du veta: När Guds plan går om intet, och när hans påminnelser och förmaningar inte väcker något gensvar, vad för slags vrede kommer han då att släppa lös? Det kommer inte att likna något som någon skapad varelse någonsin upplevt eller hört. Och därför säger jag att denna katastrof saknar motstycke och aldrig kommer att upprepas. För Guds plan är att enbart denna gång skapa mänskligheten och att enbart denna gång rädda mänskligheten. Detta är första gången och även den sista. Därför kan ingen förstå de omsorgsfulla avsikter och den ivriga förväntan med vilka Gud räddar mänskligheten denna gång.

Gud skapade denna värld och i den placerade han människan, en levande varelse som han skänkte liv. Därnäst kom människan att få föräldrar och släktingar och var inte längre ensam. Ända sedan människan först fick syn på denna materiella värld var hon ämnad att existera inom Guds förutbestämmelse. Livsanden från Gud stödjer varenda levande varelse under hela uppväxten till mogen ålder. Under denna process känner ingen att människan växer upp under Guds omvårdnad; snarare tror man att människan gör det under sina föräldrars kärleksfulla omvårdnad och att det är hennes egen livsinstinkt som styr hennes uppväxt. Det beror på att människan inte vet vem som skänkte henne livet eller varifrån det kom, och än mindre hur livsinstinkten åstadkommer mirakel. Hon vet bara att föda är förutsättningen för att hon ska leva vidare, att uthållighet är källan till hennes existens och att övertygelserna i hennes sinne är det kapital som hennes överlevnad hänger på. Människan är fullständigt omedveten om Guds nåd och försörjning, och därför slösar hon bort det liv som Gud skänkt henne … Inte en enda individ i denna mänsklighet som Gud drar försorg om dag och natt tar sig för att tillbe honom. Gud fortsätter bara att arbeta med människan, för vars del han inte hyser några förväntningar, så som han planerat. Han gör det i hopp om att människan en dag ska vakna ur sin dröm och plötsligt inse livets värde och mening, vilket pris Gud betalade för allt han har gett henne, och hur Gud med ivrig oro väntar på att människan ska vända tillbaka till honom. Ingen har någonsin blickat in i de hemligheter som styr människolivets uppkomst och fortsättning. Endast Gud, som förstår allt detta, uthärdar tyst den smärta och de slag som människan — som har fått allt av Gud men inte är tacksam — ger honom. Människan tar allt som livet ger för givet, och på samma sätt är det ”självklart” att Gud sviks av människan, glöms av människan och blir utpressad av människan. Kan det vara så att Guds plan verkligen är av sådan betydelse? Kan det vara så att människan, denna levande varelse som kom ur Guds hand, verkligen är av sådan betydelse? Guds plan är förvisso betydelsefull, men denna levande varelse som skapats av Guds hand existerar för hans plans skull. Därför kan Gud inte göra sin plan om intet av hat mot detta människosläkte. Det är för hans plans skull och för den andedräkt han utandades som Gud uthärdar alla plågor, inte för människans kött utan för människans liv. Han gör det inte i syfte att ta tillbaka människans kött utan det liv han andades ut. Detta är hans plan.

Alla som kommer till denna värld måste passera genom liv och död, och de flesta av dem har genomgått kretsloppet av död och återfödelse. De som lever kommer snart att dö, och de döda kommer snart att återvända. Allt detta är det levnadslopp som Gud har fastställt för varje levande varelse. Ändå är detta förlopp och denna kretsgång just den sanning som Gud önskar att människan ska skåda: att det liv som Gud skänkt människan är gränslöst, obundet av fysikalitet, tid eller rum. Detta är det livsmysterium som Gud skänkt människan, och bevis för att livet kom från honom. Även om många kanske inte tror att livet kom från Gud, njuter människan oundvikligen av allt som kommer från Gud oavsett om de tror på honom eller förnekar hans existens. Skulle Gud en dag plötsligt ändra sig och vilja återkräva allt som finns i världen och ta tillbaka det liv han har gett, då kommer allt att upphöra att finnas till. Gud använder sitt liv för att försörja alla ting, både levande och livlösa, och bringa allt i god ordning i kraft av sin makt och auktoritet. Detta är en sanning som ingen kan föreställa sig eller begripa, och dessa obegripliga sanningar är själva manifestationen av, och bevis för, Guds livskraft. Låt mig nu berätta en hemlighet för dig: Guds livs storhet och kraften i hans liv är ofattbara för alla varelser. Så är det nu, liksom det var i forna dagar, och så kommer det att vara i kommande tider. Den andra hemligheten jag ska avslöja är denna: Livets källa kommer från Gud, för alla skapade varelser, oavsett hur olika de må vara i form eller uppbyggnad. Oavsett vilken sorts levande varelse du är, kan du inte gå emot den livsbana som Gud har bestämt. I vilket fall som helst är min enda önskan att människan ska förstå detta: Utan Guds omsorg, vård och försörjning kan inte människan få allt hon var ämnad att få, oavsett hur ihärdigt hon försöker eller hur mödosamt hon kämpar. Utan tillförsel av liv från Gud förlorar människan känslan för värdet i att leva och känslan för livets mening. Hur skulle Gud kunna låta människan, som tanklöst slösar bort värdet av hans liv, vara så lättsinnig? Som jag har sagt tidigare: Glöm inte att Gud är källan till ditt liv. Om människan försummar att vårda allt som Gud har skänkt, kommer Gud inte bara att ta tillbaka vad han gav i begynnelsen, utan han kommer att utkräva dubbla priset på allt han har gett som kompensation från människan.

26 maj 2003