I Guds ögon är människor som djuren i djurvärlden. De kämpar mot varandra, dödar varandra och samspelar med varandra på märkliga sätt. I Guds ögon är de också som apor som intrigerar mot varandra oavsett ålder eller kön. Som sådana har inget som hela mänskligheten gör och ger uttryck för någonsin varit efter Guds hjärta. Den tid då Gud skyler sitt ansikte är exakt när människor över hela världen prövas. Alla människor stönar av smärta, de lever alla under hotet om katastrof och inte en enda av dem har någonsin lyckats fly undan Guds dom. Faktum är att Guds främsta syfte med att inkarneras är att i köttet bedöma och döma människan. I Guds sinne beslutades för länge sedan vilka som, enligt deras innersta väsen, ska räddas eller förgöras, och detta kommer att klargöras successivt under den sista fasen. Allt eftersom dagarna och månaderna går förändras människor och deras ursprungliga form avslöjas. Huruvida det är en kyckling eller anka i ägget visar sig när det kläcks. Det ögonblick då ägget kläcks är just det ögonblick då katstroferna på jorden kommer att upphöra. Av detta framgår det att för att veta om det är en “kyckling” eller en “anka” i “ägget”, måste det kläckas. Detta är planen i Guds hjärta och den måste genomföras.

” Stackars beklagansvärda mänsklighet! Hur kommer det sig att människan älskar mig men inte kan följa min andes intentioner?” Eftersom människans tillstånd är sådant måste hon underkastas åtgärder för att uppfylla Guds vilja. Och den leda Gud känner för mänskligheten har gjort att han många gånger deklarerat: ”Åh, alla mänsklighetens upprorsmän! De måste förgöras under mina fötter, de måste försvinna under min tuktan, och den dag då mitt stora företag är fullbordat måste de kastas ut ur mänskligheten så att hela mänskligheten känner igen deras fula ansikten.” Gud talar till hela mänskligheten i köttet men han talar också till Satan i den andliga världen, alltså bortom hela universum. Detta är Guds vilja och vad som ska uppnås genom hans sextusenåriga plan.

Gud är verkligen synnerligen normal och det finns en del saker som bara kan genomföras om han utför dem personligen och ser dem med sina egna ögon. Det är inte som folk föreställer sig, att Gud bara ligger där medan allt går som han vill; detta är konsekvensen av Satans orosstiftan i människorna som gör att de inte förstår Guds sanna anskte. Därför har Gud i den sista tidsåldern blivit kött för att uppenbara sin realitet för människan utan att dölja någonting. En del beskrivningar av Guds sinnelag är rena överdrifter, som till exempel när det sägs att Gud kan förinta världen med ett enda ord eller minsta tanke. Följden blir att de flesta människor säger saker som: Om Gud är allsmäktig, hur kommer det sig då att han inte slukar Satan i en enda munsbit? De här orden är absurda och visar att folk fortfarande inte känner Gud. Om Gud ska eliminera sina fiender krävs det en process, men det är ändå korrekt att säga att Gud alltid segrar: Gud kommer slutligen att besegra sina fiender. Det är precis som när ett starkt land besegrar ett svagt — det måste vinna seger, steg för steg, ibland genom att använda stridskrafter, ibland genom att använda strategi. Det är en process, men man kan inte säga att eftersom det starka landet har senaste generationens kärnvapen och det svaga landet är långt underlägset, så kommer det svaga landet att ge upp utan strid. Att påstå det vore absurt. Däremot är det rimligt att säga att det starka landet med säkerhet kommer att segra och att det svaga landet med säkerhet kommer att förlora, men det är först när det starka landet verkligen intar det svaga landet som det kan sägas ha större makt. Gud har alltså alltid sagt att människan inte känner honom. Är då det som sagts här ovan en del av förklaringen till varför människan inte känner Gud? Är det här människans uppfattningar? Varför begär Gud bara att människan ska känna till hans realitet och för den skull själv blir kött? De flesta människor dyrkade gudfruktigt himlen, men ”Himlen har aldrig påverkats det minsta av människans handlingar, och om jag skulle behandla människan med utgångspunkt från allt hon gör så skulle hela mänskligheten leva under min tuktan.”

Gud ser in i människans innersta väsen. I sina yttranden verkar han så “plågad” av människan att han inte har något intresse av att bry sig om henne mer och inte heller hyser det minsta hopp för henne; det tycks som om människan är bortom räddning.” Jag har sett många människor med tårar strömmande nedför kinderna, och jag har sett många människor ge sitt hjärta i utbyte mot mina rikedomar. Trots denna “fromhet” har jag aldrig villigt gett mitt allt till människan som resultat av hennes plötsliga böner, för människan har aldrig varit glad och villig att hänge sig åt mig.” När Gud avslöjar människans natur skäms hon över sig själv, men det här är bara en ytlig kunskap och hon är oförmögen att verkligen känna igen sin natur i Guds ord; därför förstår de flesta människor inte Guds vilja, de kan inte finna en väg för sitt liv i Guds ord, och ju mer tjockskalliga de är desto mer förlöjligar Gud dem. På så sätt träder de omedvetet in i uppgiften som ohygglighet — och följden blir att de kommer att lära känna sig själva när de genomborras av det “mjuka svärdet”. Guds ord tycks berömma och uppmuntra människans gärningar — och ändå har folk alltid en känsla av att Gud förlöjligar dem. Så när de läser Guds ord rycker musklerna i deras ansikten gång på gång som om de hade kramper. Detta är orenheten i deras samvete, och det är på grund av den som de får dessa ofrivilliga ryckningar. Deras smärta är av det slaget att de vill skratta men inte kan — och inte heller kan de gråta, för folks komiskhet spelas upp på den fjärrstyrda “videobandspelaren” och de kan inte stänga av den utan kan bara härda ut. På alla medarbetarmöten predikas det om “fokusering på Guds ord”, men alla vet väl hurdana den stora röda drakens yngel är? Ansikte mot ansikte är de lydiga som lamm, men när man vänder ryggen till är de grymma som vargar, vilket uttrycks i Guds ord som att ”många människor älskar mig uppriktigt när jag skänker dem mina ord, men de bevarar inte mina ord i sin ande utan i stället använder de dem nonchalant som allmän egendom och kastar tillbaka dem varifrån de kom närhelst de känner för det.” Varför har Gud alltid blottställt människan? Det här visar att människas gamla natur aldrig har gett vika en tum. Den tornar upp sig i hundratals miljoner människors hjärtan likt berget Taishan, men den dagen kommer när Yu Gong^[a] flyttar det där berget och det är Guds plan. Det finns inte ett ögonblick i Guds yttranden då han inte ställer krav på människan, varnar henne eller pekar på människans natur som uppenbaras i hennes liv: ”När människan är långt från mig och när hon testar mig gömmer jag mig för henne bland molnen. Följden blir att hon inte hittar ett spår av mig utan bara lever bara som de onda vill och gör allt de begär.” I verkligheten har folk sällan möjlighet att leva i Guds närhet eftersom de har alltför lite längtan efter att söka; följden blir att människorna, trots att de flesta av dem älskar Gud, lever under den ondes hand och allt de gör styrs av den onde. Om folk verkligen levde i Guds ljus och sökte Gud vartenda ögonblick under dagen, skulle Gud inte behöva tala på det här viset, eller hur? När folk lägger texten åt sidan lägger de genast Gud åt sidan tillsammans med boken, och så ägnar de sig åt sina egna angelägenheter varefter Gud försvinner ur deras hjärtan. Men när de plockar upp boken igen, går det plötsligt upp för dem att de stuvat undan Gud längst bak i hjärnan. Sådant är människans liv ”utan minne”. Ju mer Gud talar, desto mer upphöjda är hans ord. När de når sin höjdpunkt är hela verket avslutat och följden blir att Gud upphör med sina yttranden. Den princip Gud följer i sitt arbete är att han avslutar sitt verk när det når sin höjdpunkt; han fortsätter inte arbeta när det når sin höjdpunkt, utan slutar tvärt. Han gör aldrig något som är onödigt.

Fotnot:

a. Yu Gong var en mytologisk gammal man som kunde förflytta berg.