Det vanliga problemet för alla människor är att de förstår sanningen men inte kan omsätta den i praktiken. En faktor är att människan är ovillig att betala priset, och den andra är att människans urskillningsförmåga är för otillräcklig; hon kan inte se förbi många av de svårigheter som finns i det verkliga livet och vet inte hur man praktiserar på lämpligt sätt. Eftersom människan har för lite erfarenhet, dålig kaliber och begränsad förståelse av sanningen, är hon oförmögen att lösa de svårigheter hon träffar på i livet. Hon kan bara ge läpparnas bekännelse till sin tro på Gud, men kan inte föra in Gud i sitt dagliga liv. Med andra ord, Gud är Gud och livet är livet, som om människan inte har någon relation med Gud i sitt liv. Det är vad alla människor tror. Med ett sådant sätt att tro på Gud kan människan inte vinnas och göras fullkomlig av honom i verkligheten. Det är sannerligen inte att Guds ord är ofullständigt, utan snarare att människans förmåga att ta emot hans ord helt enkelt är otillräcklig. Man kan säga att nästan ingen människa handlar efter Guds avsikter. Snarare är deras tro på Gud efter deras egna avsikter, etablerade religiösa föreställningar och seder. Få är de som genomgår en förvandling efter att ha accepterat Guds ord och börjar handla efter hans vilja. Snarare framhärdar de i sina missuppfattade övertygelser. När människan börjar tro på Gud, gör hon det utifrån religionens konventionella regler, och lever och samverkar med andra helt grundat på sin egen livsfilosofi. Så är fallet för nio av tio människor. Mycket få är de som utformar en annan plan och vänder ett nytt blad efter att ha börjat tro på Gud. Ingen ser på eller omsätter i praktiken Guds ord som sanningen.

Ta tron på Jesus, till exempel. Oavsett om en människa var nybörjare i tron eller hade tillhört tron under en mycket lång tid, så började alla helt enkelt använda vad de nu hade för ”talanger” och visade upp vad det nu var för ”förmågor” de hade. Människor lade helt enkelt bara till ”tro på Gud”, dessa tre ord, i sina vanliga liv, men ändrade inte något på sitt sinnelag, och deras tro på Gud växte inte det minsta. Människans strävan var varken varm eller kall. Hon sade inte att hon inte trodde, men hon gav sig inte heller fullt ut åt Gud. Hon hade aldrig på riktigt älskat Gud eller lytt Gud. Hennes tro på Gud var både äkta och låtsad, och hon blundade och var inte uppriktig i praktiserandet av sin tro. Hon fortsatte i ett sådant omtöcknat tillstånd ända från början fram till tiden för sin död. Vad är meningen i detta? Idag måste du komma in på rätt spår eftersom du tror på den praktiske Gud. När du har tro på Gud bör du inte bara söka välsignelser, utan söka att älska Gud och känna Gud. Genom hans upplysning och din egen strävan kan du äta och dricka hans ord, utveckla en sann förståelse av Gud, och ha en sann kärlek till Gud som kommer från ditt hjärta. Med andra ord är din kärlek till Gud den mest äkta, så att ingen kan förstöra eller stå i vägen för din kärlek till honom. Då är du på rätt spår i tron till Gud. Det bevisar att du tillhör Gud, för ditt hjärta har tagits i besittning av Gud och då kan du inte besittas av någonting annat. På grund av din erfarenhet, det pris du betalat och Guds verk, kan du utveckla en oombedd kärlek till Gud. Då befrias du från Satans inflytande och lever i ljuset av Guds ord. Först när du har brutit dig fri från mörkrets inflytande kan du bedömas ha vunnit Gud. I din tro på Gud måste du söka detta mål. Detta är plikten för var och en av er. Ingen bör vara tillfreds med saker och ting som de är. Du kan inte vara tvehågsen gentemot Guds verk eller ta lätt på det. Du bör tänka på Gud i alla avseenden och vid alla tillfällen, och göra allting för hans skull. Och när du talar eller gör saker, bör du sätta Guds hus intressen först. Bara detta är i enlighet med Guds vilja.

Det största felet med människan som har tro på Gud är att hennes tro bara är i ord, och Gud finns inte alls i hennes praktiska liv. Alla människor tror sannerligen på Guds existens, ändå är inte Gud en del av deras vardagliga liv. Många böner till Gud kommer från människans mun, men Gud har liten plats i hennes hjärta, och därmed prövar Gud människan om och om igen. Eftersom människan är oren har Gud inget annat alternativ än att pröva människan, så att hon kan känna skam och lära känna sig själv i prövningarna. I annat fall skall alla människor bli ärkeängelns barn, och bli allt mer fördärvad. Under människans tro på Gud kastas många personliga motiv och mål åt sidan medan hon oupphörligen renas av Gud. I annat fall kan ingen människa användas av Gud, och Gud har inget sätt att göra det verk i människan som han borde. Gud renar först människan. I den processen kan människan komma till vetskap om sig själv och Gud kan förändra människan. Först efter det kan Gud arbeta in sitt liv i människan, och bara på det sättet kan människans hjärta vändas helt och hållet till Gud. Att tro på Gud är alltså inte så enkelt som människan kanske säger. Om du bara har kunskap men inte har hans ord som liv; om du är begränsad endast till din egen kunskap men inte kan praktisera sanningen eller leva ut Guds ord, då är detta som Gud ser det desto mer bevis för att du inte har ett hjärta av kärlek till Gud, och det visar att ditt hjärta inte tillhör Gud. Att lära känna Gud genom att tro på honom; detta är det slutliga målet och det som människan skall söka. Du måste anstränga dig för att leva ut Guds ord så att de kan förverkligas i din praktik. Om du bara har dogmatisk kunskap, kommer din tro på Gud att bli till intet. Bara om du också praktiserar och lever ut hans ord kan din tro anses vara fullständig och i enlighet med Guds vilja. På den här vägen kan många människor tala om mycket kunskap, men i deras dödsstund svämmar deras ögon över av tårar, och de hatar sig själva för att ha slösat bort en livstid och levt för ingenting till hög ålder. De förstår bara dogmer men kan inte omsätta sanningen i praktiken och vittna om Gud, utan springer istället bara hit och dit, flitiga som myror; när de står vid dödens rand ser de till sist att de saknar sant vittnesbörd, att de inte känner Gud alls. Är det inte för sent då? Varför fångar du inte dagen och söker den sanning som du älskar? Varför vänta till i morgon? Om du inte lider för sanningen i livet eller försöker vinna den, kan det vara så att du önskar känna ånger i dödens timme? Varför tror du i så fall på Gud? I själva verket finns det många områden där människan, om hon bara sätter till lite ansträngning, kan omsätta sanningen i praktiken och därmed tillfredsställa Gud. Människans hjärta är ständigt besatt av demoner och därför kan hon inte handla för Guds skull. Snarare färdas hon ständigt fram och tillbaka för köttet, och vinner ingenting i slutänden. Det är av dessa skäl som människan jämt har bekymmer och bedrövelser. Är inte de plågor från Satan? Är detta inte köttets fördärv? Du borde inte lura Gud genom att bara ge läpparnas bekännelse. Snarare måste du vidta konkreta åtgärder. Lura inte dig själv; vad är det för mening med det? Vad kan du vinna på att leva för köttets skull och slita för berömmelse och rikedom?