Ni måste lära känna visionerna i Guds verk och förstå den allmänna inriktningen på hans verk. Det är att träda in på ett positivt sätt. När du väl behärskar visionernas sanning korrekt, kommer ditt inträde att vara tryggat; oavsett hur Guds verk förändras kommer du att förbli orubblig i ditt hjärta, ha en klar bild av visionerna och ha ett mål för ditt inträde och din strävan. På så sätt kommer all erfarenhet och kunskap inom dig att fördjupas och bli mer detaljerad. När du har fått grepp om det större sammanhanget i dess helhet, kommer du inte att drabbas av några förluster i livet, och du kommer inte heller att gå vilse. Om du inte lär känna dessa steg av verket kommer du att lida förluster i varje steg, och det kommer att ta dig mer än några få dagar att vända utvecklingen. Du kommer inte heller att kunna slå in på rätt spår ens på några veckor. Kommer inte det att orsaka fördröjningar? Det är mycket ni måste behärska i fråga om positivt inträde och trosutövning. Vad visionerna av Guds verk anbelangar, så måste ni förstå följande punkter: vikten av hans erövringsverk, den framtida vägen till fullkomning, vad som måste åstadkommas genom prövningar och vedermödor, vikten av dom och tuktan, principerna för den helige Andes verk, och principerna för fullkomning och erövring. Allt detta tillhör sanningen om visioner. Resten är verkets tre stadier under lagens tidsålder, nådens tidsålder och rikets tidsålder samt framtida vittnesbörd. Även detta är sanningar om visioner, och det är vad som är mest grundläggande och mest avgörande. För närvarande är det så mycket som ni måste träda in i och praktisera, och nu är det mer mångbottnat och mer detaljerat. Om du inte har någon kunskap om dessa sanningar så visar det att du inte har trätt in än. Folks kunskap om sanningen är oftast alltför ytlig; de är oförmögna att omsätta vissa grundläggande sanningar i praktiken och vet inte hur de ska hantera ens triviala frågor. Anledningen till att människor inte kan praktisera sanningen är att deras sinnelag är upproriskt och att deras kunskap om dagens verk är alltför ytlig och ensidig. Därför är det ingen lätt uppgift för folk att bli fullkomnade. Du är alldeles för upprorisk och du behåller alltför mycket av ditt gamla jag; du är oförmögen att stå på sanningens sida och du kan inte omsätta ens de mest uppenbara sanningarna i praktiken. Sådana människor kan inte frälsas och det är dessa som inte har erövrats. Om ditt inträde saknar både detalj och målsättningar, kommer din tillväxt att gå långsamt. Om det inte finns den minsta verklighet i ditt inträde kommer din strävan att vara förgäves. Om du inte är medveten om sanningens väsen kommer du att förbli oförändrad. Tillväxt i människans liv och förändringar i hennes sinnelag uppnås genom att hon träder in i verkligheten och dessutom träder in i detaljerade upplevelser. Om du har många detaljerade upplevelser under ditt inträde, och om du har mycket faktisk kunskap och faktiskt inträde, kommer ditt sinnelag snabbt att förändras. Även om du för närvarande inte är helt klar över trosutövningen, måste du åtminstone vara klar över Guds verks visioner. Om inte, kommer du inte att kunna träda in; inträde är omöjligt innan man har kunskap om sanningen. Endast om den helige Ande upplyser dig i din upplevelse kommer du att få en djupare förståelse av sanningen och ett djupare inträde. Ni måste lära känna Guds verk.

I begynnelsen, efter människans skapelse, var det israeliterna som utgjorde grundval för Guds verk. Hela Israel var basen för Jehovas arbete på jorden. Jehovas verk gick ut på att direkt leda och ledsaga människan genom att presentera lagarna så att människan kunde leva ett normalt liv och dyrka Jehova på ett normalt sätt på jorden. Under lagens tidsålder kunde människan varken se eller röra Gud. Eftersom allt han gjorde var att vägleda de första människorna som fördärvats av Satan, undervisa och ledsaga dem, innehöll hans ord endast lagar, bestämmelser och normer för människans uppträdande och försåg dem inte med livets sanningar. Israeliterna under hans ledarskap hade inte blivit i grunden fördärvade av Satan. Hans lagverk utgjorde bara det allra första stadiet i frälsningsverket, den allra första början på frälsningsverket, och hade praktiskt taget ingenting att göra med förändringar i människans livssinnelag. Därför fanns det i början av frälsningsverket inget behov för honom att anta köttslig gestalt för att utföra sitt verk i Israel. Det var därför han behövde en mellanhand – ett redskap – med vars hjälp han kunde ha kontakt med människan. Således uppstod det bland de skapade varelserna sådana som talade och verkade å Jehovas vägnar, och det var så människosönerna och profeterna kom att arbeta bland människorna. Människosönerna arbetade å Jehovas vägnar bland människorna. Att Jehova kallade dem ”människosöner” innebär att dessa människor införde lagarna å Jehovas vägnar. De var också präster bland Israels folk, präster som Jehova vakade över och beskyddade och som hans ande verkade i; de var ledare bland folket och tjänade Jehova direkt. Profeterna hade däremot till uppgift att tala å Jehovas vägnar till människorna från alla länder och stammar. Dessutom förutsade de Jehovas verk. Oavsett om de var människosöner eller profeter utsågs alla av Jehovas ande och hade Jehovas verk i sig. De var de i folket som direkt representerade Jehova; de utförde sitt arbete enbart därför att de utsetts av Jehova och inte på grund av att de var kött som den helige Ande själv var inkarnerad i. Så även om människosönerna och profeterna i lagens tidsålder var lika i så måtto att de talade och verkade å Guds vägnar, så var de inte den inkarnerade Gudens kött. Guds verk i nådens tidsålder och det sista stadiet var exakta motsatsen, för både frälsningsverket om domen över människan utfördes av den inkarnerade Guden själv, och därför fanns det inget behov av att återigen utse profeter och människosöner som skulle verka å hans vägnar. I människans ögon är det är ingen större skillnad mellan deras verk i fråga om substans och metod. Och det är därför människan ständigt blandar ihop den inkarnerade Gudens verk med profeternas och människosönernas verk. Den inkarnerade Gudens framträdande var i grund och botten detsamma som profeternas och människosönernas framträdande. Och den inkarnerade Guden var till och med mer normal och verklig än profeterna. Därför är människan oförmögen att skilja dem åt. Människan fokuserar enbart på framträdandena, helt omedveten om att även om de är lika i så måtto att de verkar och talar, så är det en väsentlig skillnad mellan den. Eftersom människans förmåga att skilja på saker och ting är alltför dålig, kan hon inte skilja mellan enkla saker, än mindre något som är så komplext. När profeterna och de människor som användes av den helige Ande talade och verkade handlade det om att de gjorde vad som är människans plikter, de fyllde en skapad varelses funktion, och det var något som människan ska göra. Men när den inkarnerade Guden talade och verkade utövade han sitt ämbete. Trots att hans yttre form var en skapad varelses, handlade inte hans arbete om att han fyllde sin funktion utan att han utövade sitt ämbete. Termen ”plikt” används med avseende på skapade varelser, medan ”ämbete” används med avseende på den inkarnerade Gudens kött. Det är inte samma sak; det är en väsentlig skillnad. Människans arbete innebär bara att hon gör sin plikt, medan Guds arbete handlar om att förvalta och utöva sitt ämbete. Så även om många apostlar användes av den helige Ande och många profeter var uppfyllda av honom, innebar deras verk och ord bara att de gjorde sin plikt som skapade varelser. Deras profetior må ha överträffat den livsväg som den inkarnerade Guden talade om, och deras mänsklighet må ha överskridit den inkarnerade Gudens, men de gjorde ändå bara sin plikt – de utövade inte ett ämbete. Människans plikt relaterar till människans funktion; det är vad människan kan uppnå. Men det ämbete som utövas av den inkarnerade Guden relaterar till hans förvaltning, och det är något som är ouppnåeligt för människan. Oavsett om den inkarnerade Guden talar, verkar eller gör under, utför han ett omfattande verk inom sin förvaltning, och detta verk kan inte människan utföra i hans ställe. Människans uppgift är bara att göra sin plikt som en skapad varelse i ett visst skede av Guds förvaltningsverk. Utan Guds förvaltning, det vill säga om den inkarnerade Gudens ämbete skulle gå förlorat, skulle också den skapade varelsens plikt gå förlorad. Guds arbete med att utöva sitt ämbete består i att förvalta människan, medan människan som gör sin plikt fullgör sin skyldighet att uppfylla Skaparens krav, och det kan på intet vis anses vara att utöva sitt ämbete. För Guds inneboende väsen – hans Ande – är Guds verk hans förvaltning, men för den inkarnerade Guden som bär den yttre gestalten av en skapad varelse är hans verk utövandet av hans ämbete. Vilket arbete han än utför handlar det om att han utövar sitt ämbete; allt människan kan göra är att göra sitt bästa inom ramen för Guds förvaltning och under hans ledning.

När människan gör sin plikt är det i själva verket genomförandet av allt som är inneboende i henne, alltså det som är möjligt för människan. Det är då hennes plikt blir fullgjord. Människans brister under hennes tjänst minskar successivt genom ökande erfarenhet och den domsprocess hon genomgår; de varken hindrar eller påverkar hennes plikt. De som upphör att tjäna eller ger upp och drar sig tillbaka av rädsla för att deras tjänande kan innebära nackdelar är de fegaste av alla. Om folk inte kan uttrycka vad de bör uttrycka under sitt tjänande eller uppnå vad som är möjligt för dem att uppnå, utan i stället slår dank och handlar helt mekaniskt, har de mist den funktion som en skapad varelse ska ha. Sådana människor är vad som kallas medelmåttor; de är oanvändbara sopor. Hur kan sådana människor kallas skapade varelser? Är de inte fördärvade varelser som glänser på utsidan men är ruttna inuti? Om en människa kallar sig Gud men inte kan uttrycka gudomlighet, utföra Guds verk eller representera Gud, så är hon tveklöst inte Gud, för hon har inte Guds väsen, och det som Gud i sig själv kan uppnå existerar inte i henne. Om människan förlorar det som hon i sig själv kan uppnå, kan hon inte längre anses vara människa, och hon är inte värdig att stå upp som en skapad varelse eller att komma inför Gud och tjäna honom. Hon är inte heller värdig att få Guds nåd eller att vakas över, beskyddas och fullkomnas av Gud. Många som har förlorat Guds förtroende fortsätter med att förlora Guds nåd. Inte nog med att de inte avskyr sina missgärningar, utan de sprider fräckt åsikten att Guds väg är felaktig. De upproriska till och med förnekar Guds existens. Hur skulle sådana människor, som är fyllda av sådan upproriskhet, kunna ha rätt att åtnjuta Guds nåd? De som inte gör sin plikt är mycket upproriska mot Gud och har honom att tacka för mycket, men likväl vänder de sig om och hävdar att Gud har fel. Hur skulle en sådan människa kunna vara värd att bli fullkomliggjord? Är inte detta ett förebud om att hon kommer att förkastas och straffas? Folk som inte gör sin plikt mot Gud har redan gjort sig skyldiga till det mest avskyvärda av alla brott, för vilket till och med döden är ett otillräckligt straff, men likväl har de mage att argumentera med Gud och sätta sig upp mot honom. Vad finns det för värde i att fullkomna sådana människor? När folk underlåter att göra sin plikt borde de känna skuld och tacksamhetsskuld; de borde förakta sin svaghet och oduglighet, sin upproriskhet och sitt fördärv, och därtill borde de ge sitt liv till Gud. Först då är de skapade varelser som verkligen älskar Gud, och endast sådana människor är värdiga att åtnjuta Guds välsignelser och löfte och att bli fullkomliggjorda av honom. Och hur är det med majoriteten av er? Hur behandlar ni den Gud som bor bland er? Hur har ni fullgjort er plikt mot honom? Har ni gjort allt ni uppmanades att göra, även om det kostade er livet? Vad har ni offrat? Har ni inte fått mycket av mig? Kan ni göra åtskillnad? Hur lojala är ni mot mig? Hur har ni tjänat mig? Och hur är det med allt som jag har skänkt er och gjort för er? Har ni uppskattat vad allt det är värt? Har ni alla bedömt och jämfört det med hjälp av det lilla samvete ni har? Vem skulle era ord och handlingar kunna vara värda? Kan verkligen den minimala uppoffring ni gjort vara värd allt jag har skänkt er? Jag har inget annat val och jag har älskat er av hela mitt hjärta, men ni bär på onda avsikter och ni är halvhjärtade gentemot mig. Det är vad er plikt, er enda funktion, omfattar. Är det inte så? Vet ni inte att ni har misslyckats totalt med att göra det som är en skapad varelses plikt? Hur kan ni betraktas som skapade varelser? Inser ni inte själva vad det är ni uttrycker och lever ut? Ni har inte gjort er plikt, men ni försöker vinna Guds överseende och rikliga nåd. Denna nåd har inte förberetts för dem som är så värdelösa och usla som ni, utan för dem som inte begär någonting och gärna offrar sig. Sådana människor som ni, sådana medelmåttor, är fullständigt ovärdiga att åtnjuta himlens nåd. Enbart umbäranden och ändlösa straff ska följa era dagar! Om ni inte kan vara trogna mot mig kommer lidande att bli ert öde. Om ni inte kan stå till svars inför mina ord och mitt verk kommer straff att bli ert slutliga öde. Ni kommer inte att få någon del i nåden, välsignelserna och det underbara livet i riket. Det här är det slut ni förtjänar att möta och en konsekvens som ni själva bär skulden till! Inte nog med att dessa okunniga och arroganta individer inte gör sitt bästa eller gör sin plikt, utan de sträcker fram sina händer efter nåd, som om de förtjänar det de ber om. Och om de inte får vad de ber om, blir de ännu mindre trogna. Hur skulle sådana människor kunna betraktas som förnuftiga? Ni är av dålig kaliber och saknar förnuft, ni är helt oförmögna att göra den plikt ni har att göra under förvaltningsverket. Ert värde har redan rasat. Er underlåtenhet att återgälda mig för att jag har visat er sådan nåd är redan det en extremt upprorisk handling, tillräcklig för att fördöma er och demonstrera er feghet, inkompetens, uselhet och ovärdighet. Vad ger er rätten att hålla händerna framsträckta? Att ni är oförmögna att vara till den minsta hjälp i mitt verk, oförmögna att vara lojala och oförmögna att vittna om mig, det är era illgärningar och brister, och dessutom angriper ni mig ändå, far med osanningar om mig och klagar på att jag är orättvis. Är det vad er lojalitet består av? Är det vad er kärlek består av? Vad kan ni utföra för arbete utöver detta? Hur har ni bidragit till allt det arbete som har gjorts? Hur mycket har ni offrat? Jag har redan visat stort överseende genom att inte lägga någon skuld på er, och likväl fortsätter ni skamlöst att komma med ursäkter och klaga över mig när ni är ensamma. Har ni ens det minsta spår av mänsklighet? Trots att människans plikt är fläckad av människans sinne och föreställningar måste du göra din plikt och visa din lojalitet. Orenheterna i människans verk är en fråga om kaliber, men om hon inte gör sin plikt så visar det på hennes upproriskhet. Det finns inget samband mellan människans plikt och huruvida hon är välsignad eller förbannad. Plikten är vad människan har att göra; det är hennes gudasända kallelse och den ska inte vara beroende av belöning, villkor eller skäl. Endast då gör hon sin plikt. Att vara välsignad är när någon fullkomnas och åtnjuter Guds välsignelser efter att ha erfarit dom. Att vara förbannad är när någons sinnelag förblir oförändrat trots tuktan och dom, det är när man inte upplever att man blir fullkomnad utan straffas. Men oavsett om skapade varelser är välsignade eller förbannade ska de göra sin plikt, göra vad de har att göra, och göra vad de är i stånd att göra; det är det minsta som en människa, en människa som strävar efter Gud, måste göra. Du ska inte göra din plikt bara för att bli välsignad, och du ska inte vägra handla av rädsla för att bli förbannad. Låt mig berätta denna enda sak för er: Vad människan har att göra är att utföra sin plikt, och om hon inte är kapabel att göra det så är det hennes upproriskhet. Det är genom processen att göra sin plikt som människan successivt förändras, och det är genom denna process som hon visar sin lojalitet. Så ju mer du kan göra din plikt, desto mer sanning kommer du att få och desto verkligare kommer ditt uttryck att bli. De som bara gör sin plikt helt mekaniskt och inte söker sanningen kommer till slut att kastas ut, för sådana människor gör inte sin plikt i utövandet av sanningen, och utövar inte sanningen då de fullgör sin plikt. De är sådana som förblir oförändrade och kommer att förbannas. Inte nog med att deras uttryck är orena, utan allt de uttrycker är ont.

Under nådens tidsålder talade också Jesus många ord och gjorde mycket arbete. Hur skilde han sig från Jesaja? Hur skilde han sig från Daniel? Var han en profet? Varför sägs det att han är Kristus? Vilka är skillnaderna mellan dem? De var allesamman män som talade ord och för människan framstod deras ord som mer eller mindre likadana. Allesamman talade ord och verkade. De gammaltestamentliga profeterna uttalade profetior och det kunde även Jesus göra. Vad är då skillnaden? Skillnaden här baserar sig på verksamhetens natur. För att kunna urskilja den saken kan du inte utgå från köttets natur eller från hur djupa eller ytliga deras ord är. Du måste alltid börja med att se på deras verk och vilka effekter deras verk får i människan. De profetior som profeterna uttalade på sin tid försåg inte människan med liv, och de budskap som sådana som Jesaja och David tog emot var bara profetior och inte livets väg. Om det inte varit för Jehovas direkta uppenbarelse, skulle ingen ha kunnat göra vad de gjorde eftersom det inte är möjligt för dödliga. Jesus talade också många ord, men dessa ord var livets väg som kunde visa människan en väg att utöva sin tro. Det vill säga, för det första kunde han förse människan med liv, för Jesus är liv; för det andra kunde han rätta till människans avvikelser; för det tredje kunde hans verk efterträda Jehovas verk i syfte att fortsätta tidsåldern; för det fjärde kunde han fatta människans inre behov och förstå vad människan saknar; för det femte kunde han påbörja en ny tidsålder och avsluta den gamla. Det är därför han kallas Gud och Kristus; han skiljer sig inte bara från Jesaja utan även från alla andra profeter. Ta Jesaja som exempel för att jämföra med profeternas verk. För det första kunde han inte förse människan med liv; för det andra kunde han inte påbörja en ny tidsålder. Han var verksam under Jehovas ledning och hade inte som uppgift att inleda en ny tidsålder. För det tredje övergick de ord han talade hans eget förstånd. Han tog emot uppenbarelser direkt från Guds ande, och andra skulle inte ha förstått även om de lyssnat till dem. Enbart detta är tillräckligt för att visa att hans ord inte var mer än profetior, inte mer än en aspekt av arbete som utfördes å Jehovas vägnar. Men han kunde inte representera Jehova helt och hållet. Han var Jehovas tjänare, ett instrument i Jehovas verk. Han var bara verksam i lagens tidsålder och inom ramen för Jehovas verk; han verkade inte bortom lagens tidsålder. Med Jesu verksamhet var det däremot annorlunda. Han gick utom ramarna för Jehovas verk; han var verksam som den inkarnerade Guden och utstod korsfästelse för att återlösa hela mänskligheten. Han utförde alltså nytt verk utanför det verk som Jehova utfört. Detta var början på en ny tidsålder. Dessutom kunde han tala om sådant som människan inte kunde uppnå. Hans verk var verk inom Guds förvaltning och inbegrep hela mänskligheten. Han verkade inte bara i några få människor och hans verk var inte heller avsett att leda ett begränsat antal människor. När det gäller hur Gud var inkarnerad som en människa, hur Anden gav uppenbarelser på den tiden och hur Anden sänkte sig ner över en människa för att verka – det här är saker som människan varken kan se eller röra. Det är fullständigt omöjligt för dessa sanningar att fungera som bevis för att han är den inkarnerade Guden. Åtskillnad kan endast göras utifrån Guds ord och verk som är påtagliga för människan. Det är det enda som är verkligt. Det beror på att sådant som rör Anden inte är synligt för dig utan bara är tydligt känt för Gud själv, och inte ens Guds inkarnerade kött vet allt; du kan bara avgöra huruvida han är Gud utifrån det verk som han har utfört. Av hans verk kan man för det första se att han kan öppna upp en ny tidsålder; för det andra, att han kan förse människan med liv och visa människan den väg hon skall följa. Det här är tillräckligt för att slå fast att han är Gud själv. Det verk han utför kan åtminstone representera Guds ande helt och fullt, och av det verket kan man se att Guds ande finns i honom. Eftersom den inkarnerade Gudens verk främst var att inleda en ny tidsålder, leda nytt arbete och öppna upp en ny sfär, är enbart detta tillräckligt för att fastslå att han är Gud själv. Detta skiljer honom därmed från Jesaja, Daniel och de andra stora profeterna. Jesaja, Daniel och de andra tillhörde alla en klass av välutbildade och kultiverade män; de var enastående män under Jehovas ledning. Den inkarnerade Gudens kött var också kunnigt och led ingen brist på förnuft, men hans mänsklighet var särskilt normal. Han var en vanlig människa, och blotta ögat kunde inte urskilja någon speciell mänsklighet hos honom eller upptäcka någonting i hans mänsklighet som skilde sig från andras. Han var inte det minsta övernaturlig eller unik, och han hade inte någon högre utbildning, kunskap eller lära. Det liv han talade om och den väg han ledde hade han inte vunnit genom läror, genom kunskap, genom livserfarenhet eller genom sina föräldrars uppfostran. Tvärtom var det Andens direkta verk, vilket är det inkarnerade köttets verk. Eftersom människan har väldiga föreställningar om Gud, och i synnerhet som dessa föreställningar består av alltför många vaga och övernaturliga element, kan en vanlig Gud med mänskliga svagheter som inte kan utföra tecken och under absolut inte vara Gud, enligt människans sätt att se. Är inte det här galna mänskliga föreställningar? Hur skulle den inkarnerade Guden kunna sägas ha blivit kött om inte hans kött var en normal människa? Att vara av köttet är att vara en vanlig, normal människa; om han hade varit en transcendent varelse skulle han inte ha varit av köttet. För att bevisa att han är av köttet behövde den inkarnerade Guden besitta normalt kött. Det krävdes helt enkelt för att fullborda syftet med inkarnationen. Men så var inte fallet när de gällde profeterna och människosönerna. De var begåvade män som den helige Ande använde; i folks ögon besatt de en synnerligen stor mänsklighet och gjorde mycket som översteg normal mänsklighet. Därför betraktade människan dem som Gud. Det här är något som ni verkligen måste vara klara över nu, för det är den fråga som människor haft lättast att bli förvirrade av genom tiderna. Dessutom är inkarnationen det mest gåtfulla av allt och Gud i köttet är det som är svårast för folk att acceptera. Vad jag säger hjälper er att fullgöra er funktion och förstå inkarnationens hemlighet. Allt det här hänger samman med Guds förvaltning och med visionerna. När ni förstår detta kommer det att hjälpa er att vinna kunskap om visionerna, det vill säga, Guds förvaltningsverk. På så sätt kommer ni också att få mycket mer förståelse av den plikt som olika slags människor har att fullgöra. Även om de här orden inte direkt visar er vägen, är de ändå till stor hjälp för ert inträde, för i dag lider era liv stor brist på visioner och det kommer att bli ett betydande hinder för ert inträde. Om ni inte har kunnat förstå de här sakerna, kommer det inte att finnas någon motivation som driver på ert inträde. Och hur skulle en sådan strävan kunna göra det möjligt för er att fullgöra er plikt på bästa sätt?