Ingen människa har någonsin under alla tidsåldrar trätt in i riket och således har ingen heller åtnjutit rikets tidsålders nåd eller sett rikets konung. Många människor har profeterat om rikets skönhet under min Andes upplysning, men de känner bara till dess yttre betydelse, inte dess inre. När riket idag formellt etableras på jorden vet de flesta människor fortfarande inte riktigt vad som skall uppnås under rikets tidsålder, vilken värld människan slutligen skall föras in i. Jag är rädd att alla människor befinner sig i ett förvirrat tillstånd när det gäller den här frågan. Eftersom dagen för rikets fullständiga förverkligande inte har anlänt till fullo, är alla människor förvirrade och oförmögna att se det tydligt. Mitt gudomliga verk inleds formellt med rikets tidsålder. I och med rikets tidsålders officiella inledning börjar mitt sinnelag successivt manifestera sig för människan. I detta ögonblick börjar alltså den heliga basunen formellt att ljuda och förkunna för alla. När jag officiellt tar makten och regerar som konung i riket skall allt mitt folk med tiden fulländas av mig. Det är just när världens alla nationer upplöses som mitt rike kommer att etableras och formas, och det är också då jag kommer att förvandlas och vända mig till hela universum. Vid den tiden skall alla människor se mitt härliga ansikte, se mitt sanna anlete. Ända sedan världens skapelse, från det att Satan började fördärva människan tills hon blev så fördärvad som hon är i dag, är det på grund av hennes fördärv som jag sett ur människornas synvinkel har blivit mer och mer dold och alltmer ofattbar. Människan har aldrig sett mitt sanna ansikte och aldrig interagerat direkt med mig. Det är bara i hörsägner och myter som det har funnits ett ”jag” sprunget ur människans fantasi. Därför förlikar jag mig med människans fantasi, alltså med hennes föreställningar, för att ta itu med det ”jag” som finns i människornas sinne, så att jag kan förändra den bild av ”mig” som de hyst under otaliga år. Det här är min arbetsprincip. Inte en enda människa har varit förmögen att ha fullständig kunskap om detta. Människor har prostrerat inför mig och kommit inför mig för att tillbe mig, men sådana handlingar från människornas sida ger mig ingen glädje eftersom de inte har min bild i hjärtat utan en annan bild än min. Eftersom de inte förstår mitt sinnelag känner de inte igen mitt sanna ansikte över huvud taget. Så när de tror att de har gjort motstånd mot mig eller brutit mot mina administrativa påbud, låtsas jag inte se. Och därför minns de mig som en Gud som hellre visar människor barmhärtighet än tuktar dem, eller som Gud själv som inte menar vad han säger. Allt det här är fantasier som fötts ur människors tänkande och inte stämmer med verkligheten.

Jag står ovan universum dag efter dag och iakttar, och jag gömmer mig ödmjukt i min boning för att uppleva människornas liv och ingående studera allt människorna gör. Ingen har någonsin på allvar överlämnat sig till mig. Ingen har någonsin strävat efter sanningen. Ingen har någonsin varit plikttrogen mot mig. Ingen har någonsin avgett löften inför mig och hållit fast vid sin plikt. Ingen har någonsin låtit mig bo i honom. Ingen har värdesatt mig lika mycket som sitt eget liv. Ingen har någonsin sett allt min gudomlighet är i praktiska verkligheten; ingen har någonsin varit villig att ha kontakt med den praktiske Guden själv. När vattnen slukar människor hela, räddar jag dem ur det stillastående vattnet och ger dem en chans till nytt liv. När människor förlorar sin tro på livet, drar jag dem upp från dödens rand och ger dem mod att leva, så att de betraktar mig som grundvalen för sin existens. När människor inte lyder mig, får jag dem att lära känna mig i sin olydnad. Mot bakgrund av människans gamla natur och min barmhärtighet, låter jag människor ångra sig och börja om på nytt i stället för att döda dem. När människor drabbas av svält rycker jag dem från döden så länge de har ett andetag kvar och hindrar dem från att falla offer för Satans knep. Hur många gånger har inte människor sett mina händer? Hur många gånger har de inte sett mitt vänliga anlete, sett mitt leende ansikte? Och hur många gånger har de inte sett mitt majestät, sett min vrede? Även om mänskligheten aldrig har känt mig, utnyttjar jag inte dess svaghet för att skapa onödiga problem. När jag upplever mänsklighetens umbäranden sympatiserar jag därför med människans svaghet. Det är bara som svar på människors olydnad, deras otacksamhet, som jag utmäter tuktan i varierande grad.

Jag döljer mig själv när människorna är upptagna och uppenbarar mig på deras lediga tid. Mänskligheten föreställer sig att jag är allvetande och den Gud själv som bifaller alla böner. Därför kommer de flesta bara inför mig för att söka Guds hjälp, inte på grund av en längtan att lära känna mig. När människor kämpar mot sjukdomar vädjar de enträget om min hjälp. När de drabbas av motgångar anförtror de mig med all sin kraft sina svårigheter för att bli befriade från sitt lidande. Men inte en enda människa har kunnat älska mig även när hon inte har haft några bekymmer. Inte en enda människa har sträckt ut en hand i tider av frid och lycka så att jag kunnat ta del av hennes glädje. När folks små familjer är lyckliga och välmående har de för länge sedan kastat mig åt sidan eller smällt igen dörren framför mig och hindrat mig från att komma in, så att de ska kunna njuta av sina familjers välsignade lycka. Det mänskliga sinnet är för trångt, för trångt för att ens rymma en Gud som är så kärleksfull, barmhärtig och lättillgänglig som jag. Hur många gånger har jag inte blivit avvisad av människor i stunder av glädjefulla skratt? Hur många gånger har inte stapplande människor använt mig som en krycka? Hur många gånger har inte sjuka människor tvingat in mig i rollen som läkare? Mänskligheten är verkligen grym! Fullständigt oförnuftig och omoralisk. Man kan inte ens skönja de känslor som människor förmodas vara utrustade med. De saknar nästan varje spår av mänsklighet. Begrunda det förflutna och jämför det med hur det är i dag. Sker det förändringar i ditt inre? Är mindre av det förflutna aktivt i nuet? Eller har detta förflutna inte ersatts än?

Jag har färdats över berg och genom dalar och upplevt världens upp- och nedgångar. Jag har vandrat bland människorna och levt bland människorna i många år, men deras sinnelag tycks inte ha förändrats mycket. Det är som om människans gamla natur har slagit rot och spirat i dem. De lyckas aldrig förändra den där gamla naturen utan bara förbättra den lite grand på den ursprungliga grunden. Som man brukar säga — på ytan har mycket förändrats men innehållet är detsamma. Det verkar som om alla människor försöker lura mig och blända mig så att de kanske ska kunna bluffa sig fram och vinna min uppskattning. Jag varken beundrar eller ägnar något intresse åt människors knep. I stället för att få ett raseriutbrott intar jag en inställning där jag tittar men inte ser. Jag planerar att ge mänskligheten ett visst mått av spelrum och sedan ta itu med alla människor samtidigt. Varför skulle jag ens behöva visa människorna förnyad barmhärtighet och kärlek när de är värdelösa stackare som helt saknar självrespekt och inte uppskattar sig själva? Människor — utan undantag — känner inte sig själva och vet inte vad de väger. De borde placera sig själva på en våg för att vägas. Mänskligheten bryr sig inte om mig och därför tar jag inte den på allvar heller. Människorna fäster ingen uppmärksamhet vid mig, så därför behöver jag inte ägna dem någon möda heller. Är inte det här den bästa av båda världar? Är inte det här en beskrivning av er, mitt folk? Vem har inte avgett löften inför mig och sedan övergett dem? Vem har inte fattat långsiktiga beslut inför mig i stället för att fatta beslut löpande om det ena och det andra? Människor ger alltid löften inför mig i sorglösa tider men avfärdar allihop i tider av motgångar. Senare fattar de samma beslut igen och lägger fram det inför mig. Är jag så föraktlig att jag utan vidare skulle acceptera skräpet som människan har plockat upp från sophögen? Det är få människor som håller fast vid sina löften, få som är tuktade och få som bär fram det de värdesätter mest som sitt offer till mig. Är ni inte sådana allesamman? Om du, som en av mitt folk i riket, inte kan hålla fast vid din plikt kommer jag att avsky dig och förkasta dig!

12 mars 1992