Allsmäktige Guds Kyrkas app

聆听神的声音,喜迎主耶稣重归!

Vi välkomnar alla sanningssökare att ta kontakt med oss.

Ordet framträder i köttet

Rena färger

Teman

Typsnitt

Typsnittsstorlek

Radavstånd

Sidbredd

0 resultat

Inga resultat hittades

Vägen … (6)

Det är på grund av Guds verk som vi har förts in i denna dag. Vi är alltså alla de överlevande i Guds förvaltningsplan, och att vi kan bevaras till denna dag är en stor upphöjelse från Gud. Enligt Guds plan borde den stora röda drakens land förstöras, men jag tror att han kanske har inrättat en annan plan, eller så vill han utföra en annan del av sitt verk. Fram till idag har jag därför inte kunnat förklara det tydligt – det är som om det är en olöslig gåta. Men på det hela taget har denna vår grupp varit förutbestämd av Gud, och jag fortsätter att tro att Gud har annat verk i oss. Må vi alla bönfalla himlen på detta sätt: ”Må din vilja ske och må du än en gång framträda för oss och inte dölja dig själv, så att vi tydligare får se din härlighet och ditt anlete.” Jag känner alltid att den väg som Gud leder oss på inte går rakt uppåt, utan det är en krokig väg som är full av gropar, och Gud säger att ju stenigare vägen är desto mer kan den avslöja våra älskande hjärtan, men ingen av oss kan öppna upp den här sortens väg. I min erfarenhet har jag vandrat många steniga, förrädiska vägar och jag har fått utstå mycket lidande; ibland har jag till och med varit fullständigt överväldigad av sorg till den punkt att jag ville skrika, men jag har vandrat denna väg till denna dag. Jag tror att detta är den väg som Gud leder, så jag uthärdar plågan i allt lidande och fortsätter framåt. För detta är vad Gud har bestämt, så vem kan undgå det? Jag ber inte att få några välsignelser; allt jag ber om är att jag kan vandra den väg som jag bör vandra i enlighet med Guds vilja. Jag försöker inte imitera andra eller vandra den väg som de vandrar – allt jag söker är att jag skall kunna fullfölja min hängivenhet att vandra min utsedda väg till slutet. Jag ber inte om hjälp av andra; för att vara ärlig kan jag inte heller hjälpa någon annan. Det verkar som jag är oerhört känslig vad det gäller denna fråga. Jag vet inte vad andra tycker. Det beror på att jag alltid har trott att hur mycket en individ måste lida och hur långt de måste vandra på sin väg är bestämt av Gud och att ingen egentligen kan hjälpa någon annan. Kanske en del av våra entusiastiska bröder och systrar kommer säga att jag lider brist på kärlek. Men detta är bara vad jag tror. Människor vandrar sina vägar och förlitar sig på Guds vägledning, och jag tror att de flesta av mina bröder och systrar kommer att förstå mitt hjärta. Jag hoppas också att Gud förser oss med mycket större upplysning i detta avseende, så att vår kärlek kan bli renare och vår vänskap kan bli mer värdefull. Må vi inte bli förvirrade över detta ämne, utan bara bli klarare, så att våra mellanmänskliga relationer kan fastställas på grundval av Guds ledarskap.

Gud har verkat i Fastlandskina i ett antal år, och han har betalat ett betydande pris i alla människor för att äntligen föra oss dit där vi är idag. Jag tror att för att leda alla in på rätt väg, måste detta verk börja där alla är svagast – endast på detta sätt kan det första hindret övervinnas så att det kan fortsätta röra sig framåt. Är inte det bättre? Den kinesiska nationen som har fördärvats under tusentals år har fortskridit fram till idag. Alla sorters ”virus” fortsätter att breda ut sig och sprids överallt som pesten; bara att se på människors relationer är tillräckligt för att inse hur många virus det finns i människor. Det är extremt svårt för Gud att utveckla sitt verk i ett sådant tätt förslutet och virusinfekterat område. Människors personligheter, vanor, sättet de gör saker på, allting de uttrycker i sina liv och sina mellanmänskliga relationer är ofattbart trasigt och till och med alla deras kunskaper och deras kulturer har fördömts av Gud. För att inte nämna de olika erfarenheter som de lärt sig från sina familjer och samhället – alla dessa har blivit dömda i Guds ögon. Det beror på att de som bor i detta land har ätit för många virus. Det framstår som helt normalt för människor, och de tänker inte ens på det. Ju större fördärv av människorna på en plats, desto mer felaktiga kommer därför deras mellanmänskliga relationer att vara. Det finns maktkamper i mänskliga relationer – de intrigerar mot och mördar varandra som om den platsen var en kannibalisk demonstad. Det är otroligt svårt att utföra Guds verk på den här sortens plats som är så skrämmande, där spöken härjar. När jag har med människor att göra, vädjar jag alltid oupphörligt till Gud. Det är därför jag alltid är rädd för att ha med människor att göra, och jag är verkligen rädd att jag kommer att förnärma andras ”värdighet” med mitt sinnelag. I mitt hjärta är jag alltid rädd att dessa orena andar kommer att agera obetänksamt, så jag bönfaller alltid Gud om att skydda mig. Alla sorters opassande relationer går att se mellan dessa människor bland oss. Jag ser alla dessa saker och det finns hat i mitt hjärta. Det beror på att folk alltid har mänskliga ”förehavanden” mellan sig och aldrig tar hänsyn till Gud. Jag hatar dessa människors handlingar ända in i märgen. Vad man kan se hos människorna i Fastlandskina är ingenting annat än fördärvade sataniska sinnelag, så att det nästan är omöjligt, i Guds verk i dessa människor, att hitta något värt besväret inom dem; allt verk utförs av den Helige Ande, och det är bara att den Helige Ande berör människor mer och verkar i dem. Det är nästan omöjligt att använda sig av dessa människor; det vill säga, verket med att beröras av den Helige Ande, i kombination med människors samarbete, kan inte utföras. Den Helige Ande sliter bara för att beröra människor, men trots det är människor bara avtrubbade och okänsliga, och har ingen aning om vad det är som Gud gör. Guds verk i Fastlandskina är därmed jämförbart med hans verk med att skapa världen. Han får alla människor att födas på nytt och förändrar allt hos dem, eftersom det inte finns något värt mödan hos dessa människor. Det är så hjärtskärande. Jag ber ofta en bedrövad bön för dessa människor: ”Gud, må din stora kraft uppenbaras i dessa människor, så att din Ande berör dem stort, och så att dessa avtrubbade och trögfattade lidande kan vakna, inte längre sova och se din härlighets dag.” Må vi alla be inför Gud och säga: O Gud! Må du än en gång ha nåd och omsorg om oss, så att våra hjärtan helt kan vända sig till dig och vi kan undfly detta smutsiga land, stå upp och slutföra vad du har anförtrott åt oss. Jag hoppas att Gud än en gång skall beröra oss så att vi kan få hans upplysning, och att han skall ha förbarmande över oss, så att våra hjärtan successivt kan vända sig till honom och han skall vinna oss. Detta är den önskan som vi alla delar.

Den väg som vi följer är helt bestämd av Gud. På det hela taget tror jag att jag förvisso kan vandra denna väg till slutet, och det beror på att Gud alltid ler mot mig, och det är som om Guds hand alltid vägleder mig. Det är alltså inte utspätt med något annat i mitt hjärta – jag är alltid upptagen med Guds verk. Jag försöker mitt bästa för att hängivet slutföra allt som Gud har anförtrott mig, och jag lägger mig absolut inte i uppgifter han inte har tilldelat mig, och jag lägger mig inte heller i det arbete som någon annan utför. Det beror på att jag anser att varje människa måste vandra sin egen väg utan att störa varandra. Det är så jag ser det. Kanske är det på grund av min egen personlighet, men jag hoppas att mina bröder och systrar förstår och förlåter mig eftersom jag aldrig vågar gå emot min Faders förordningar. Jag vågar inte trotsa himlens vilja. Kan du möjligen ha glömt att ”himlens vilja inte kan trotsas”? Vissa kanske tycker att jag är alltför egoistisk, men jag tror att jag har kommit särskilt för att utföra en del av Guds förvaltningsverk. Jag har inte kommit för mellanmänskliga relationer. Jag kan helt enkelt inte lära mig hur jag skall ha bra relationer med andra personer. Men jag har Guds vägledning om vad han anförtrott mig, och jag har förtroendet och uthålligheten att utföra detta verk väl. Det är möjligt att jag är alltför ”självisk”. Jag önskar att alla kunde ta initiativ till att känna Guds osjälviska kärlek och till att samarbeta med honom. Vänta inte på ankomsten av Guds andra majestät – det är inte bra för någon. Jag tror alltid att något vi borde överväga är detta: ”Vi måste göra allt som är möjligt för att göra det vi borde för att tillfredsställa Gud. Gud har anförtrott varje individ med något annorlunda; hur borde vi åstadkomma det?” Du bör vara medveten om vad den väg du tar egentligen är – det är mycket viktigt att du är klar över detta. Eftersom ni är alla villiga att tillfredsställa Gud, varför hänger ni er inte till honom? Första gången jag bad till Gud, gav jag mitt hjärta helt till honom. Människorna runt omkring mig – föräldrar, systrar, bröder eller kollegor – de pressades långt bak i mitt sinne av min beslutsamhet, och det var som om de inte alls existerade för mig. Det berodde på att jag alltid tänkte på Gud, hans ord eller hans visdom – dessa ting var alltid främst och i fokus i mitt hjärta och de blev de dyrbaraste tingen i mitt hjärta. Så för människor som är fulla av livsfilosofier är jag en känslolös, kallblodig varelse. Hur jag uppför mig, hur jag gör saker, min varje rörelse – alla dessa genomborrar deras hjärtan. De kastar konstiga blickar på mig som om jag personligen hade blivit en olöslig gåta. Människor granskar mig i hemlighet i sina hjärtan – de vet inte vad jag skall göra. Hur skulle jag kunna sluta röra mig framåt på grund av varje rörelse hos dessa människor? De är kanske avundsjuka, eller äcklade eller häcklande – jag ber fortfarande ivrigt inför Gud som om det bara var han och jag i samma värld, och det inte fanns någon annan. Yttre krafter förtrycker mig hela tiden tätt inpå, men känslan av att beröras av Gud väller också fram i mig. I detta dilemma böjde jag mig ner inför Gud. ”O Gud! Jag är aldrig ovillig att verka för din vilja. I dina ögon är jag hedervärd och betraktas som rent guld, men jag kan inte fly från mörkrets krafter. Jag är beredd att lida för din skull under en livstid, jag är beredd att göra ditt verk till mitt livsverk; jag ber dig att ge mig en lämplig viloplats för att ägna mig åt dig. O Gud! Jag är villig att ge upp mig själv för dig. Du känner väl människans svaghet, så varför döljer du dig själv från mig?” Just då kände jag att jag var en bergslilja som släpper ut sin doft i en mild bris, men ingen visste om det. Himlen grät och mitt hjärta fortsatte gråta som om jag hade ännu mer smärta i mitt hjärta. Alla krafter och belägringen av mänskligheten var som en blixt på en klar dag. Vem kan förstå mitt hjärta? Så jag trädde åter fram inför Gud och sade: ”O Gud! Finns det inte något sätt att utföra ditt verk i detta smutsiga land? Varför är det så att andra är trygga i en miljö som är stöttande och fri från förföljelse, men ändå inte kan vara omtänksamma om ditt hjärta? Även om jag skulle breda ut mina vingar, varför kan jag inte flyga iväg? Samtycker du inte?” Jag tillbringade flera dagar med att gråta över detta, men jag trodde alltid att Gud skulle trösta mitt bedrövade hjärta. Från början till slut kunde ingen förstå min bekymrade sinnesstämning. Det kanske var en direkt förnimmelse från Gud – jag brinner alltid för hans verk och jag har knappt tid att ta ett andetag. Till denna dag ber jag fortfarande: ”O Gud! Om det är din vilja, må du leda mig till att genomföra ditt ännu större verk, så att det kan bredas ut över hela universum, öppna upp sig för varje nation, varje samfund i världen, så att mitt hjärta kan få en smula frid, så att jag kan leva för dig på viloplatsen, och så att jag får verka för dig utan störningar och kan stilla mitt hjärta för att tjäna dig under min livstid.” Detta är önskan i mitt hjärta. Kanske kommer mina bröder och systrar att säga att jag är arrogant, att jag är högdragen. Jag erkänner det eftersom det är ett faktum – vad unga människor besitter är helt enkelt arrogans. Jag säger alltså sanningen utan att säga emot fakta. I mig kan du se alla personligheter hos en ung person, men du kan också se var jag skiljer mig från andra unga människor – det vill säga min stillhet och mitt lugn. Jag tänker inte göra ett ämne av detta; jag tror att Gud känner mig bättre än jag känner mig själv. Dessa ord kommer från mitt hjärta, och jag hoppas att mina bröder och systrar inte tar anstöt. Må vi uttala de ord som finns i våra hjärtan, se på varje föremål för vår strävan, jämföra våra hjärtan som älskar Gud, lyssna till orden vi viskar till Gud, sjunga de vackraste sångerna i våra hjärtan, och uttrycka våra känslor av stolthet, så att våra liv blir vackrare. Glöm det förflutna, och blicka mot vår framtid. Gud kommer att öppna en väg för oss!

Föregående:Vägen … (5)

Nästa:Vad troende bör ha för perspektiv

Du kanske också gillar