I andliga frågor bör du vara känsligt lyhörd; när det gäller mina ord bör du vara grundligt uppmärksam. Du bör ta sikte på det tillstånd där du ser min Ande och mitt köttsliga jag, mina ord och mitt köttsliga jag, som en odelbar helhet, så att hela mänskligheten kommer att kunna tillfredsställa mig i min närvaro. Jag har trampat universum med mina fötter, blickat ut över hela dess vidd, och jag har vandrat i mänsklighetens mitt och smakat den mänskliga erfarenhetens söta, sura, bittra och beska smaker, men människan kände aldrig riktigt igen mig och lade inte heller märke till mig då jag vandrade vida omkring. Just eftersom jag var tyst och inte utförde några övernaturliga gärningar var det aldrig någon som verkligen såg mig. I dag är inte saker och ting som de var en gång: Jag kommer att göra saker som världen aldrig skådat sedan skapelsens begynnelse, och jag kommer att tala ord som människorna aldrig genom tidsåldrarna hört, för jag begär att hela mänskligheten ska lära känna mig i köttet. Det här är steg i min förvaltning som mänskligheten inte har den ringaste aning om. Även när jag talar öppet om dem är människan fortfarande så förvirrad i sitt sinne att det är omöjligt att uttrycka dem för henne i varje detalj. Häri ligger människans största underlägsenhet, eller hur? Det är exakt detta som jag önskar rätta till hos henne, eller hur? Under alla dessa år har jag inte bearbetat människan på något sätt; under alla dessa år har inte ens dessa som varit i direkt beröring med mitt inkarnerade kött någonsin hört rösten som kommer direkt från min gudomlighet. Följaktligen är det ofrånkomligt att människor brister i sin kunskap om mig, men enbart detta förhållande har inte påverkat mänsklighetens kärlek till mig genom tiderna. Nu har jag emellertid både utfört oräkneliga mirakulösa och ofattbara verk bland er och talat många ord till er. Och likväl, även under förhållanden som dessa är det så många människor som motarbetar mig mitt framför mina ögon. Låt mig ge dig några exempel:

Dagligen ber ni till en vag Gud och försöker få grepp om mina avsikter och finna livskänslan. Men när ni står inför mina ord ser ni annorlunda på dem; ni betraktar mina ord och Ande som en helhet men sparkar undan mitt jag i tron att den person som jag är, är fundamentalt oförmögen att yttra dessa ord, att de styrs av min Ande. Hur är det med din kunskap i dessa omständigheter? Du tror på mina ord i viss mån, men när det gäller det kött jag tar på mig hyser du i större eller mindre utsträckning dina egna åsikter som du funderar på dag efter dag och säger: ”Varför gör han saker på det där viset? Kan det här komma från Gud? Omöjligt! Enligt min uppfattning är han ungefär likadan som jag — en normal, vanlig person.” Än en gång, hur skulle ni kunna förklara en situation som den här?

Angående vad jag sa ovan, finns det någon bland er som inte är utrustad med detta? Några som inte äger det? Det kan tyckas som att det är något du håller fast vid som en personlig ägodel och som du hela denna tid har varit ovillig att släppa taget om. Än mindre har du varit villig att göra någon aktiv insats; i stället väntar du på att jag ska göra arbetet själv. Sanningen är att det inte finns en enda människa som lätt och enkelt lär känna mig utan att söka efter mig. Det här är sannerligen inte några ytliga ord som jag använder för att predika en lärdom för er, för jag kan lyfta fram ett exempel ur en annan vinkel som du kan referera till:

Så snart Petrus nämns är alla fulla av lovord och påminns ögonblickligen om alla de här berättelserna om Petrus — om hur han tre gånger förnekade att han kände Gud och dessutom gjorde Satan en tjänst och därigenom prövade Gud, men slutligen spikades fast upp och ned på korset för hans skull, och så vidare. Nu lägger jag stor vikt vid att berätta för er om hur Petrus kom att lära känna såväl mig som sitt slutliga öde. Den här mannen Petrus var av utomordentlig kaliber, men hans situation skilde sig från Paulus. Hans föräldrar förföljde mig, de tillhörde demoner som var besatta av Satan, och därför kan man inte säga att de vidarebefordrade vägen till Petrus. Petrus var snabbtänkt, begåvad med medfödd intelligens och avgudad av sina föräldrar från barndomen; men när han vuxit upp blev han deras fiende, för han sökte alltid lära känna mig och det fick honom att vända sina föräldrar ryggen. Det berodde först och främst på att han trodde att himlarna och jorden och alla ting är i den Allsmäktiges händer och att allt positivt har sitt ursprung i Gud och kommer direkt från honom utan att däremellan ha genomgått någon bearbetning av Satan. Med sina föräldrars motsatta exempel som kontrast, gjorde detta honom i stånd att ännu lättare känna igen min kärlek och barmhärtighet och därmed väcka i honom en ännu större passion att söka efter mig. Han gav noga akt på att inte bara äta och dricka mina ord utan i än högre grad på att fatta mina intentioner, och han var ständigt klok och försiktig i sina tankar så att han alltid var synnerligen skarpsinnig i sin ande, och därför kunde han behaga mig i allt han gjorde. I vardagslivet gav han noga akt på att införliva lärdomarna av de som kommit till korta i gångna tider för att sporra sig själv framåt mot större ansträngningar, livrädd att han skulle falla i misslyckandenas nät. Han gav också noga akt på att ta till sig den förtröstan och kärlek som hysts av alla dessa som genom tiderna älskat Gud. På så sätt påskyndade han sin tillväxt, inte bara i fråga om negativa aspekter utan – vilket var mycket viktigare – positiva aspekter, tills han i min närvaro blev den människa som kände mig bäst. Därför är det inte svårt att föreställa sig hur han kunde lägga allt han hade i mina händer, så att han inte längre var sin egen herre ens i fråga om mat, kläder, sömn eller var han bodde, utan gjorde min tillfredsställelse i alla avseenden till den grundval på vilken han åtnjöt min frikostighet. Så många gånger satte jag honom på prov, vilket naturligtvis lämnade honom halvdöd, men inte ens mitt under dessa hundratals prövningar förlorade han tron på mig eller blev besviken på mig en enda gång. Inte ens när jag sa att jag redan hade kastat honom åt sidan blev han modfälld eller greps av misströstan, utan han fortsatte att som innan tillämpa sina principer för att älska mig på ett praktiskt sätt. Jag sa till honom att trots att han älskade mig, lovordade jag honom inte utan tänkte till sist kasta honom i Satans händer. Mitt under dessa prövningar, som inte nådde hans kött utan var prövningar genom ord, bad han fortfarande till mig: ”O, Gud! Finns det bland himlarna och jorden och de otaliga tingen någon människa, någon varelse eller något ting som inte är i dina, den Allsmäktiges, händer? När du vill visa mig barmhärtighet, gläds mitt hjärta storligen över din barmhärtighet; när du vill verkställa dom över mig, även om jag må vara ovärdig, känner jag än mer dina gärningars djupa mysterium, för du är full av myndighet och visdom. Även om mitt kött må plågas känner jag tröst i min ande. Hur skulle jag kunna låta bli att prisa din visdom och dina gärningar? Om jag så dör efter att ha lärt känna dig skulle jag ändå alltid vara redo och villig. O, du Allsmäktige! Inte är det väl så att du faktiskt inte önskar låta mig se dig? Inte är det väl så att jag faktiskt är ovärdig att motta din dom? Kan det möjligen vara så att det finns något i mig som du inte önskar se?” Mitt under dessa sorters prövningar är det uppenbart att Petrus, fastän han inte var i stånd att greppa mina intentioner exakt, ansåg det vara en fråga om stolthet och personlig ära att användas av mig (om så bara för att ta emot min dom så att mänskligheten skulle kunna se mitt majestät och min vrede), och var allt annat än nedslagen över att sättas på prov. På grund av sin trohet i min närvaro, och på grund av de välsignelser jag gav honom, har han blivit ett exempel och en förebild för mänskligheten i tusentals år. Är inte detta precis det exempel som ni bör följa? Nu bör ni tänka efter noga och försöka räkna ut varför jag har hållit en så lång framställning om Petrus. Detta borde tjäna som en uppförandekod för er.

Trots att det är väldigt få människor som känner mig, kommer jag inte att för den skull låta min vrede få utlopp över mänskligheten, för människor har så många brister att det är svårt för dem att uppnå den nivå som jag begär av dem. Därför har jag haft överseende med mänskligheten i tusentals år, ända fram till denna dag. Men jag hoppas att ni inte, på grund av min fördragsamhet, ska vara alltför redo att slå er lösa; snarare bör ni genom Petrus lära känna mig och söka efter mig, och genom alla berättelserna om Petrus ta emot uppenbarelse på aldrig tidigare skådade sätt och på så vis nå fram till en värld som mänskligheten aldrig tidigare nått. I hela kosmos och himlavalvet, bland allt i himlen och på jorden, ger alla ting på jorden och i himlen all kraft de har åt det sista stadiet av mitt verk. Inte önskar ni väl förbli iakttagare på åskådarplatserna, drivna hit och dit av Satans krafter? Satan slukar ständigt den kunskap om mig som människor har i sina hjärtan, och med blottade tänder och utspärrade klor är han ständigt inbegripen i sin dödskamps sista kval. Vill ni fångas av hans bedrägliga knep i detta ögonblick? Vill ni göra slut på ert eget liv i det ögonblick då den sista fasen av mitt verk är fullbordat? Inte väntar ni väl fortfarande på att jag ska ha överseende med er än en gång? Att söka lära känna mig är nyckeln, men ni ska inte heller försumma att ägna uppmärksamhet åt faktiskt praktiserande. Jag uppenbarar insikter för er direkt i mina ord i hopp om att ni ska kunna underkasta er min vägledning och sluta att hysa egna ambitioner och planer.

27 februari 1992