Människan lever omgiven av ljuset och likväl är hon omedveten om hur dyrbart ljuset är. Hon är okunnig om ljusets väsen, dess källa och vem ljuset tillhör. När jag sänder ljuset bland människorna granskar jag genast förhållandena bland människorna: Ljuset gör att alla människor förändras och växer, och de har lämnat mörkret. Jag ser på universums alla hörn och ser att bergen är höljda i dimma och att vattnen har frusit i kylan. Ljusets ankomst får folk att rikta blicken mot Öst i hopp om att de kanske ska upptäcka någonting dyrbarare – men människan är oförmögen att urskilja en klar riktning i diset. Eftersom hela världen är täckt av dimma upptäcker människan aldrig min existens när jag ser på uppifrån molnen. Människan söker på jorden efter något; hon verkar leta; det verkar som om hon tänker invänta min ankomst – men hon vet inte min dag och kan bara titta ofta på det skimrande ljuset i öster. Jag söker bland alla folk efter dem som verkligen harmonierar med mitt eget hjärta. Jag vandrar bland alla folk och lever bland alla folk, men människan på jorden är frisk och trygg och därför finns det ingen som verkligen harmonierar med mitt eget hjärta. Folk vet inte hur de ska ta hänsyn till min vilja, de kan inte se mina handlingar och de kan inte röra sig i ljuset och bli belysta av ljuset. Även om människan alltid värdesätter mina ord är hon oförmögen att genomskåda Satans bedrägliga intriger; eftersom människan är alltför omogen kan hon inte att göra vad hennes hjärta önskar. Människan har aldrig älskat mig på allvar. När jag upphöjer henne känner hon sig ovärdig, men det får henne inte att försöka behaga mig. Hon bara håller den ”status” jag har gett henne i sina händer och granskar den; okänslig för min ljuvlighet envisas hon i stället med att frossa i de fördelar hennes status innebär. Är inte detta människans ofullkomlighet? När bergen rör sig, skulle de kunna göra en omväg för din status skull? När vattnen strömmar, skulle de kunna upphöra inför människans status? Skulle människans status kunna kasta om himlarna och jorden? En gång i tiden var jag barmhärtig mot människan, om och om igen – likväl är det ingen som uppskattar eller värdesätter detta. De bara lyssnade på det som en berättelse eller läste det som en roman. Berör mina ord verkligen inte människans hjärta? Har mina yttranden verkligen ingen effekt? Kan det vara så att ingen tror på min existens? Människan älskar inte sig själv; i stället gör hon gemensam sak med Satan för att angripa mig och använder Satan som en ”tillgång” att tjäna mig med. Jag kommer att tränga genom alla Satans bedrägliga intriger och stoppa jordens folk från att acceptera Satans bedrägerier så att de inte hans existens får dem att sätta sig upp mot mig.

I riket är jag kung – men i stället för att behandla mig som dess kung behandlar människan mig som ”Frälsaren som har kommit ner från himlen”. Resultatet har blivit att hon inte strävar efter kunskap om mig utan längtar efter att jag ska skänka henne allmosor. Så många har vädjat framför mig likt tiggare: så många har öppnat sina ”säckar” framför mig och bönfallit mig att ge dem mat så att de ska överleva; så många har fixerat sina giriga ögon på mig likt hungriga vargar och önskat att de kunde sluka mig och äta sig mätta; så många har böjt ner sitt huvud i tystnad på grund av sina överträdelser och känt skam, bett om min nåd eller villigt accepterat min tuktan. När jag utfärdar mina yttranden tycks människans olika dårskaper absurda och hennes sanna form uppenbaras i ljuset; och i det strålande ljuset är människan oförmögen att förlåta sig själv. Därför skyndar hon till mig för att böja knä och bekänna sina synder. Människans ”ärlighet” får mig att än en gång dra upp henne på frälsningens vagn, och därför är hon tacksam mot mig och kastar mig en kärleksfull blick. Men hon förblir ovillig att verkligen ta sin tillflykt till mig och hon har inte gett mig sitt hjärta helt och hållet. Hon bara skryter om mig, men hon älskar mig inte på allvar, för hon har inte vänt sitt sinne till mig; hennes kropp är framför mig men hennes hjärta är bakom mig. Eftersom människans förståelse när det gäller regler är alltför dålig och hon inte har något intresse av att komma inför mig, förser jag henne med lämpligt stöd så att hon ska kunna vända sig om från sin envetna okunnighet och vända sig till mig. Det här är exakt den barmhärtighet jag visar människan och den metod jag använder i min strävan att frälsa henne.

Runtom i hela universum firar människor min dags ankomst och änglar vandrar bland mitt folk. Genom sin tjänst i himlen hjälper änglarna alltid mitt folk när Satan ställer till bekymmer. De låter sig inte bedras av djävulen på grund av någon mänsklig svaghet, utan mörkrets makters angrepp får dem att anstränga sig ännu mer för att uppleva människans liv genom dimman. Hela mitt folk underkastar sig mitt namn och aldrig någonsin reser sig någon upp för att öppet motarbeta mig. Tack vare änglarnas arbete accepterar människorna mitt namn och alla befinner sig mitt i mitt verks ström. Världen störtar samman! Babylon är förlamat! O, denna religiösa värld! Hur skulle den kunna undgå att förstöras av min auktoritet på jorden? Vem vågar fortsätta att göra motstånd mot mig och vägra lyda? De skriftlärda? Alla religiösa tjänstemän? Jordens härskare och myndigheter? Änglarna? Finns det någon som inte hyllar min kropps fullkomlighet och fullständighet? Finns det någon bland alla folk som inte oupphörligt sjunger min lov och är ständigt lycklig? Jag lever i det land där den stora röda draken har sin håla, men det får mig varken att darra eller fly min väg, för hela dess folk har redan börjat avsky den. Aldrig har någonting gjort sin ”plikt” inför draken för drakens skull: tvärtom agerar alla ting som de behagar och vart och ett går sin egen väg. Hur kan jordens länder undgå att förgöras? Hur kan jordens länder undgå att falla? Hur kan mitt folk annat än jubla? Hur kan de annat än sjunga av glädje? Är det här människans förtjänst? Jag gav människan roten till hennes existens och försåg henne med materiella ting, men hon är inte nöjd med sina nuvarande förhållanden utan ber att få träda in i mitt rike. Men hur skulle hon kunna träda in i mitt rike så lätt, utan att behöva betala något pris och utan att vilja erbjuda sin osjälviska kärlek? I stället för att fordra något av människan, ställer jag krav på henne så att mitt rike på jorden ska kunna fyllas av härlighet. Jag har väglett människan in i den nuvarande tidsåldern, hon existerar i detta tillstånd och hon lever vägledd och omsluten av mitt ljus. Vem bland människorna på jorden skulle annars känna till sina framtidsutsikter? Vem skulle förstå min vilja? Jag fogar mina villkor till kraven på människan; är inte detta i linje med naturens lagar?

I går levde ni i blåst och regn; i dag har ni trätt in i mitt rike och blivit dess folk; och i morgon kommer ni att åtnjuta mina välsignelser. Vem kunde någonsin föreställa sig detta? Hur mycket motgångar och umbäranden kommer ni att få vara med om i ert liv – vet ni det? Jag tränger fram i blåst och regn och har tillbringat år efter år bland människorna och har kommit i tid till denna dag. Är inte det här exakt stegen i min förvaltningsplan? Vem har någonsin fogat något till min plan? Vem kan slita sig fri från stegen i min plan? Jag lever i hundratals miljoner människors hjärtan, jag är kung bland hundratals miljoner människor och jag har förkastats och baktalats av hundratals miljoner människor. Min bild finns inte på allvar i människans hjärta. Människan anar bara mitt härliga anlete i mina ord, men hennes störande tankar får henne att tvivla på sina egna känslor; jag är bara en vag skepnad i hennes hjärta, och den blir inte kvar där länge. Och därför är också hennes kärlek till mig sådan: Den kärlek hon visar tycks nyckfull, som om varje människa älskar mig beroende på sitt temperament, som om hennes kärlek blinkar fram då och då under ett disigt månsken. I dag är det endast på grund av min kärlek som människan består och har haft turen att överleva. Vem bland dessa människor skulle annars kunna undgå att skäras ner av lasern då deras kroppar är så utmärglade? Människan känner fortfarande inte sig själv. Hon visar sig på styva linan framför mig och skrävlar bakom min rygg, men ingen vågar opponera sig mot mig inför mina ögon. Människan vet emellertid inte vad den opposition jag talar om innebär; i stället fortsätter hon att försöka lura mig och fortsätter att upphöja sig själv – men innebär inte det att hon öppet opponerar sig mot mig? Jag tolererar människans svaghet, men när det gäller hennes medvetna opposition är jag inte det minsta fördragsam. Även om hon vet vad det innebär vill hon inte agera därefter utan gör bara vad hon behagar och bedrar mig. Jag klargör alltid mitt sinnelag i mina ord, men människan finner sig inte i att lida nederlag – samtidigt avslöjar hon sitt sinnelag. Under min dom kommer hon att bli fullkomligt övertygad, och under min tuktan kommer hon slutligen att leva ut min avbild och bli min manifestation på jorden!

22 mars, 1992