Människans uppförande har aldrig vidrört mitt hjärta och det har aldrig heller tyckts mig vara oskattbart. I människans ögon behandlar jag henne alltid mycket strängt, och jag utövar alltid auktoritet över henne. I alla människans handlingar finns det knappt något som utförs för min skull, knappt något som håller måttet inför min blick. Till sist har allt som hör till människan omärkligt smulats sönder inför mig, och först efteråt visar jag mina handlingar tydligt och låter alla känna mig genom sina egna misslyckanden. Den mänskliga naturen förblir oförändrad. Det som finns i människors hjärtan är inte i enlighet med min vilja – det är inte vad jag behöver. Det jag avskyr mest är människans förhärdelse och tendens till återfall, men vad är det för kraft som får mänskligheten att ständigt misslyckas med att känna mig, alltid hålla mig på avstånd och aldrig handla enligt min vilja inför mig utan istället motarbeta mig bakom min rygg? Är detta deras lojalitet? Är detta deras kärlek till mig? Varför kan de inte ångra sig och bli födda på nytt? Hur kan människor vara beredda att för alltid leva i träskmarkerna och inte på en plats utan lera? Kan det vara så att jag har behandlat dem illa? Kan det vara så att jag har pekat ut fel riktning åt dem? Kan det vara så att jag för dem till helvetet? Alla är beredda att leva i ”helvetet”. När ljuset kommer blir de genast förblindade, eftersom allt de har inom sig kommer från helvetet. Men mänskligheten är ovetande om det och åtnjuter ”helvetiska välsignelser”. De trycker dem till och med som skatter mot sitt bröst och fruktar kanske att jag ska tvinga dessa ifrån dem så att de står utan ”källan till sin tillvaro”. Människor fruktar mig, och det är därför de håller sig långt borta från mig när jag kommer till jorden och avskyr att närma sig mig, för de är inte beredda att ”ställa till det för sig” utan önskar istället bevara harmonin inom familjen så att de kan få åtnjuta ”lycka på jorden”. Men jag kan inte tillåta mänskligheten att göra som den vill, för splittra människans familj är just vad jag är här för att göra. I samma stund som jag kommer försvinner friden från deras hem. Jag kommer att slå alla nationer i flisor, för att inte tala om människans familj. Vem kan undkomma mitt grepp? Kan det vara så att de som får välsignelser kan undkomma i kraft av sin ovilja? Kan det någonsin vara så att de som utstår tuktan kan vinna min medkänsla i kraft av sin rädsla? I alla mina ord har människor sett min vilja och mina handlingar, men vem kan någonsin bryta sig loss från sina egna invecklade tankar? Vem kan någonsin finna en väg ut, antingen inifrån eller utifrån mina ord?

Mänskligheten upplevde min värme, den tjänade mig uppriktigt och den lydde mig i uppriktighet och gjorde allt för mig när jag var där. Men människor idag lyckas av en eller annan orsak inte nå fram till det sättet att vara och de kan bara sörja i sin ande, som om de blivit bortförda med våld av en glupsk varg. De kan bara titta hjälplöst på mig, oupphörligen ropa till mig på hjälp, men i slutänden kan de inte undkomma sin besvärliga belägenhet. Jag tänker tillbaka på hur människor i det förflutna avlade löften i min närvaro, svor på himmel och jord i min närvaro för att återgälda min välvilja med sin tillgivenhet. De grät förtvivlat inför mig, och ljudet av deras gråt var hjärtskärande och svårt att utstå. Jag gav ofta mänskligheten hjälp på grund av deras beslutsamhet. Oräkneliga gånger har människor kommit inför mig för att underkasta sig mig, på ett oemotståndligt sätt som är svårt att glömma. Oräkneliga gånger har de älskat mig med orubblig lojalitet, och deras uppriktiga känsla har varit beundransvärd. Vid oräkneliga tillfällen har de älskat mig till den grad att de till och med har offrat sina liv, de har älskat mig mer än sitt eget jag, och när jag sett deras uppriktighet har jag accepterat deras kärlek. Vid oräkneliga tillfällen har de framburit sig själva i min närvaro, likgiltiga inför döden för min skull, och jag har strukit bort oron från deras panna och noggrant mönstrat deras anleten. Det har funnits oräkneliga gånger då jag har älskat dem som min egen skatt och det har funnits oräkneliga gånger då jag har hatat dem som min egen fiende. Icke desto mindre förblir det jag har i mitt sinne utom räckshåll för människan. När människor är ledsna kommer jag och tröstar dem, och när de är svaga kommer jag och hjälper dem vidare. När de har gått vilse visar jag vägen. När de gråter torkar jag deras tårar. Men när jag är ledsen, vem kan trösta mig ur djupet av sitt hjärta? När jag är sjuk av oro, vem tar hänsyn till mina känslor? När jag är fylld av sorg, vem kan uppväga såren i mitt hjärta? När jag behöver någon, vem skulle villigt erbjuda sig att agera i samförstånd med mig? Kan det vara så att människors tidigare inställning till mig har gått förlorad, för att aldrig komma tillbaka? Varför är det så att inte en gnutta lever kvar i deras minne? Hur kommer det sig att människor har glömt allt det här? Beror det inte helt och hållet på att mänskligheten har blivit fördärvad av fienden?

När änglarna spelar för att lovprisa mig kan det inte annat än väcka min sympati för människan. Ögonblickligen fylls mitt hjärta med vemod, och det är omöjligt för mig att bli av med denna plågsamma sinnesstämning. I glädjen och sorgen över att ha blivit avskilda från och sedan återförenade med människan kan vi inte utbyta känslor. Åtskilda uppe i himlen och nere på jorden kan människan och jag inte mötas regelbundet. Vem kan frigöra sig från nostalgin över tidigare förnimmelser? Vem kan sluta minnas det förflutna? Vem skulle inte hoppas på att känslorna från förr bestod? Vem skulle inte längta hett efter min återkomst? Vem skulle inte längta efter min återförening med människan? I mitt hjärta är jag djupt bekymrad, och människans ande är djupt orolig. Även om vi är lika i anden kan vi sällan vara tillsammans, och vi kan sällan mötas. Därför är hela mänsklighetens liv fyllt av sorg och saknar vitalitet, för människan har alltid längtat efter mig. Det är som om människorna vore föremål som auktioneras bort ur himlen. De ropar ut mitt namn över jorden och lyfter sina blickar mot mig från marken – men hur kan de undkomma den glupska vargens käftar? Hur kan de befria sig från dess hot och frestelser? Hur kan människor låta bli att offra sig genom att lyda åtgärderna i min plan? När de högljutt ber vänder jag bort mitt ansikte från dem, jag står inte ut med att titta längre; men hur kan jag undgå deras tårfyllda klagan? Jag ska korrigera orättvisorna i människornas värld. Jag ska uträtta mitt verk med egna händer i hela världen och förbjuda Satan att skada mitt folk igen, förbjuda fienderna att göra som de vill igen. Jag ska bli kung på jorden och flytta dit min tron, och få alla mina fiender att falla till marken och bekänna sina brott inför mig. Min sorg är blandad med ilska och jag ska trampa hela universum platt, inte skona någon, och sätta skräck i hjärtat på mina fiender. Jag ska lägga hela jorden i ruiner och få mina fiender att falla ner i ruinerna så att de därefter inte kan fördärva mänskligheten längre. Min plan är redan fastlagd och ingen, oavsett vem, kommer att kunna ändra på den. När jag far i majestätisk prakt över universum kommer hela mänskligheten att bli ny och allting kommer att återupplivas. Människan ska inte längre gråta och hon ska inte längre ropa på mig om hjälp. Då ska mitt hjärta fröjdas och människor återvända i lovprisning av mig. Hela universum, från ena änden till den andra, ska röras upp i jubel …

Idag uträttar jag, bland alla världens nationer, det verk som jag har planerat att utföra. Jag tar mig runt bland alla människor och uträttar allt arbete i min plan, och hela mänskligheten upplöser de olika nationerna i enlighet med min vilja. Människorna på jorden har uppmärksamheten riktad mot sitt eget slutmål, för dagen närmar sig och änglarna blåser i sina trumpeter. Det kommer inte att bli några fler fördröjningar, och hela skapelsen ska därpå börja dansa i jubel. Vem kan förlänga min dag efter eget godtycke? En jordvarelse? Eller stjärnorna på himlen? Eller änglarna? När jag kommer med ett yttrande för att inleda frälsningen av Israels folk, tränger sig min dag närmare hela mänskligheten. Varje människa fruktar Israels återkomst. När Israel återvänder blir det en härlighetens dag för mig, och det kommer också att vara den dag då allting förändras och blir nytt. När en rättfärdig dom är nära förestående och närmar sig hela universum blir alla människor blyga och rädda, för i människornas värld har man inte hört talas om rättfärdighet. När rättfärdighetens sol träder fram kommer östern att lysas upp, och sedan kommer den i sin tur att lysa upp hela universum och nå ut till alla. Om människan verkligen kan utföra min rättfärdighet, vad skulle det då finnas att frukta? Mitt folk väntar alla på ankomsten av min dag, de längtar alla efter att min dag ska komma. De väntar på att jag ska komma med vedergällning till hela mänskligheten och organisera människans slutmål i min roll som rättfärdighetens sol. Mitt rike håller på att ta form över hela universum, och min tron har herraväldet i hundratals miljoner människors hjärtan. Med bistånd från änglarna kommer min stora insats snart att förverkligas. Alla mina söner och mitt folk ser fram emot min återkomst i andlös förväntan, och längtar efter att jag ska återförenas med dem och aldrig skiljas från dem igen. Hur kan de oändliga massorna i mitt rike undgå att rusa varandra till mötes i ett glädjefullt firande av att jag finns hos dem? Kan det vara så att det inte behöver betalas något pris för denna återförening? Jag är ärofull i alla människors ögon, de förkunnar mig alla med sina ord. När jag återvänder ska jag dessutom erövra alla fiendens styrkor. Tiden är inne! Jag ska sätta mitt verk i rörelse, jag ska regera som kung bland människor! Jag är på gränsen till att återvända! Och jag är på väg att ge mig av! Det här är vad alla hoppas på, det är vad de önskar. Jag ska låta hela mänskligheten få se ankomsten av min dag och låta dem välkomna med glädje att den kommer!

2 april 1992