Det verk som Jehova en gång utförde med israeliterna fastställde Guds jordiska ursprungsplats bland mänskligheten, vilket också var den heliga plats där han var närvarande. Han begränsade sin verksamhet till Israels folk. Till att börja med verkade han inte utanför Israel, utan han valde ett folk som han fann lämpligt för att begränsa omfattningen av sitt verk. Israel är den plats där Gud skapade Adam och Eva; av den platsens stoft skapade Jehova människan. Denna plats blev basen för hans verk på jorden. Israeliterna, som var Noas och även Adams ättlingar, utgjorde den mänskliga grunden för Jehovas verk på jorden.

Vid denna tid var betydelsen, syftet och etapperna med Jehovas verk i Israel att inleda hans verk på hela jorden, vilket med Israel som sitt centrum spreds successivt till de hedniska folken. I hela universum följer hans verksamhet samma princip – han upprättar en förebild och utvidgar den sedan tills alla människor i universum har tagit emot hans evangelium. De första israeliterna var ättlingar till Noa. Dessa personer hade bara försetts med Jehovas livsande och förstod tillräckligt för att kunna tillgodose de grundläggande behoven i livet, men de visste inte vad för slags Gud Jehova var eller vilken hans vilja med människan var, än mindre hur de skulle vörda hela skapelsens Herre. Huruvida det fanns regler och lagar som skulle följas[a] eller huruvida det fanns någon plikt som skapade varelser hade att göra för Skaparen, visste Adams ättlingar ingenting om. Allt de visste var att mannen skulle svettas och arbeta för att försörja sin familj, och att hustrun skulle underkasta sig sin make och vidmakthålla den ras av människor som Jehova skapat. Detta folk, som endast hade Jehovas andedräkt och hans liv, visste med andra ord ingenting om hur de skulle följa Guds lagar eller hur de skulle tillfredsställa hela skapelsens Herre. De förstod alldeles för lite. Så även om det inte fanns någon ohederlighet eller svekfullhet i deras hjärtan och även om det sällan uppstod avund och stridigheter bland dem, hade de likväl ingen kunskap om eller förståelse av Jehova, hela skapelsens Herre. Dessa mänsklighetens förfäder förstod bara att äta och njuta av det som Jehova gav, men de förstod inte att vörda Jehova. De visste inte att Jehova är den som de borde tillbe på böjda knän. Så hur kunde de kallas hans skapelser? Om så vore fallet, hur är det då med orden ”Jehova är hela skapelsens Herre” och ”han skapade människan för att människan skulle uppenbara honom, prisa honom och representera honom”? Uttalades de då inte förgäves? Hur kunde människor som inte hyser någon vördnad för Jehova bli ett vittnesbörd om hans härlighet? Hur kunde de bli uppenbarelser av hans härlighet? Skulle inte Jehovas ord ”Jag skapade människan till min avbild” då bli ett vapen i händerna på Satan — den onde? Skulle inte dessa ord då bli en förödmjukande fläck på Jehovas skapelse av människan? För att fullborda denna etapp av sitt verk gav Jehova, sedan han skapat människan, inte mänskligheten några instruktioner eller någon vägledning från Adams till Noas tid. Det var inte förrän efter att floden hade förstört världen som han formellt började vägleda israeliterna, som var ättlingar till Noa och även till Adam. Hans verk och ord i Israel vägledde hela Israels folk som levde sina liv runtom i Israels land. På detta sätt visade Jehova mänskligheten att han inte bara kunde blåsa liv i människan, att hon kunde få liv från honom och resa sig från stoft till skapad människa, utan att han också kunde förbränna mänskligheten, förbanna mänskligheten och använda sin stav för att styra mänskligheten. De såg också att Jehova kunde vägleda människans liv på jorden och tala och verka bland mänskligheten utifrån dagens och nattens timmar. Han utförde detta verk enbart för att hans skapade varelser skulle veta att människan kom från stoft som han hade plockat upp, och dessutom att människan skapats av honom. Och inte bara det, utan meningen med det arbete han inledde i Israel var att andra folk och nationer (som faktiskt inte var skilda från Israel utan snarare hade förgrenats från israeliterna, men ändå härstammade från Adam och Eva) skulle kunna ta emot evangeliet om Jehova från Israel, så att alla skapade väsen i universum skulle kunna vörda Jehova och anse honom mäktig. Om inte Jehova hade inlett sitt arbete i Israel, utan i stället, sedan han skapat människorna, hade låtit dem leva ett bekymmerslöst liv på jorden, skulle de — med tanke på människans fysiska natur (denna natur innebär att människan aldrig kan veta det hon inte kan se, vilket innebär är hon inte kunde veta att det var Jehova som hade skapat mänskligheten, och än mindre varför han hade gjort det), aldrig kunna veta att det var Jehova som skapat mänskligheten och att han är hela skapelsens Herre. Om Jehova hade skapat människan och placerat henne på jorden och helt enkelt dammat av sina händer och gett sig av, i stället för att stanna bland mänskligheten för att vägleda dem en tid, då skulle hela mänskligheten ha blivit till intet igen. Även himlen och jorden och de myriader ting han skapat skulle, liksom hela mänskligheten, ha blivit till intet igen och skulle dessutom ha trampats ned av Satan. Därmed skulle Jehovas önskan att ”på jorden, det vill säga i hans skapelses mitt, ha en plats att stå på, en helig plats” ha krossats. Så att han, efter att ha skapat mänskligheten, kunde stanna kvar bland dem för att vägleda dem i deras liv och tala till dem från deras mitt, allt detta skedde i syfte att förverkliga hans önskan och fullfölja hans plan. Det verk han utförde i Israel syftade bara till att genomföra den plan som han utarbetat innan han skapade allting, och därför stod inte hans verk bland israeliterna och hans skapelse av allting i strid med varandra, utan båda skedde för hans förvaltnings, hans verks och hans härlighets skull, och även i syfte att ge hans skapelse av mänskligheten en djupare mening. Han vägledde mänsklighetens liv på jorden under två tusen år efter Noa, och under den tiden lärde han människorna förstå hur de skulle vörda Jehova, hela skapelsens Herre, hur de skulle leva och kunna fortsätta leva, och mest av allt hur de skulle agera som vittnen för Jehova, visa honom lydnad, vörda honom och till och med prisa honom med musik, så som David och hans präster gjorde.

Före de två tusen år då Jehova utförde sitt verk visste människan ingenting, och nästan hela mänskligheten hade förfallit i omoral tills de, innan världen förstördes av floden, hamnat i en sådan avgrund av lösaktighet och sedligt fördärv att Jehova inte längre fanns i deras hjärtan, och än mindre hans väg. De förstod aldrig det verk som Jehova skulle utföra. De saknade förnuft, hade ännu mindre kunskap, och liksom en maskin som andas var de fullständigt okunniga om människan, Gud, världen, livet och liknande. På jorden ägnade de sig åt många lockande ting, liksom ormen, och sade mycket som var stötande för Jehova, men eftersom de var okunniga tuktade eller fostrade han dem inte. Först efter floden, när Noa var 601 år gammal, framträdde Jehova officiellt för Noa och vägledde honom och hans familj — och ledde de fåglar och fyrfotadjur som överlevt floden tillsammans med Noa och hans ättlingar — till slutet av Lagens Tidsålder, sammanlagt 2500 år. Han var verksam i Israel (alltså officiellt verksam) under totalt 2000 år, och under 500 år verkade han samtidigt både i och utanför Israel, alltså sammanlagt 2500 år. Under denna period lärde han israeliterna att de för att kunna tjäna Jehova skulle bygga ett tempel, bära prästerliga dräkter och gå barfota in i templet i gryningen för att inte deras skor skulle besudla templet och eld sändas ner över dem från templets krön och bränna dem till döds. De fullgjorde sina plikter och underkastade sig Jehovas planer. De bad till Jehova i templet och efter att ha mottagit hans uppenbarelse, alltså efter att Jehova hade talat, ledde de folkmassan och lärde dem att visa vördnad för Jehova, deras Gud. Och Jehova sa till dem att de skulle bygga ett tempel och ett altare, och att de vid den tidpunkt som Jehova angav, det vill säga vid påskhögtiden, skulle förbereda nyfödda kalvar och lamm att lägga på altaret som slaktoffer till Jehova, för att tygla dem och lägga vördnad för Jehova i deras hjärtan. Huruvida de hörsammade denna lag blev måttet på deras lojalitet mot Jehova. Jehova påbjöd också att de skulle helga sabbaten, den sjunde dagen av hans skapelse. Dagen efter sabbaten gjorde han till den första dagen, en dag då de skulle prisa honom, offra till honom och musicera för honom. Denna dag kallade Jehova samman alla prästerna för att dela upp offren på altaret åt folket att äta, så att de skulle kunna njuta av offren på Jehovas altare. Och Jehova sade att de var välsignade, att de delade ett stycke med honom och att de var hans utvalda folk (vilket var Jehovas förbund med israeliterna). Det är därför Israels folk än i dag säger att Jehova är endast deras Gud, och inte andra folks Gud.

Under Lagens Tidsålder gav Jehova många bud, som Mose skulle förmedla till de israeliter som följde honom ut ur Egypten. Dessa befallningar gav Jehova till israeliterna, och de berörde inte egyptierna. De var avsedda att tygla israeliterna. Han använde buden för att ställa krav på dem. De principer utifrån vilka de bedömdes som syndiga eller rättfärdiga var om de höll sabbaten, om de visade aktning för sina föräldrar, om de tillbad avgudar och så vidare. Bland dem fanns några som drabbades av Jehovas eld, några som stenades till döds och några som fick Jehovas välsignelse. Det avgjordes av huruvida de hörsammade dessa bud eller inte. De som inte höll sabbaten skulle stenas till döds. De präster som inte höll sabbaten skulle drabbas av Jehovas eld. De som inte visade aktning för sina föräldrar skulle också stenas till döds. Allt detta lovordades av Jehova. Jehova fastställde sina bud och lagar, så att folket skulle lyssna till och lyda hans ord och inte göra uppror mot honom medan han ledde dem genom deras liv. Han använde dessa lagar för att hålla den nyfödda mänskligheten under kontroll, för att bättre kunna lägga grunden för sitt framtida verk. Utifrån det arbete som Jehova utförde kallades följaktligen den första tidsåldern för Lagens Tidsålder. Fastän Jehova gjorde många uttalanden och utförde mycket arbete, vägledde han bara folket på ett positivt sätt, genom att lära dessa okunniga människor hur en människa ska vara, hur hon ska leva och hur hon ska förstå Jehovas väg. Till största delen bestod det arbete han utförde i att få folket att hålla sig till hans väg och följa hans lagar. Arbetet utfördes på människor som var ytligt fördärvade. Det sträckte sig inte så långt som till att förändra deras sinnelag eller utveckling i livet. Han fokuserade bara på att med hjälp av lagar avgränsa och kontrollera folket. För den tidens israeliter var Jehova bara en Gud i templet, en Gud i himlen. Han var en molnpelare, en eldpelare. Allt Jehova krävde var att de skulle lyda vad människor idag känner som hans lagar och bud – man skulle till och med kunna kalla dem regler – för vad Jehova gjorde var inte tänkt att omforma dem, utan att ge dem fler saker som människan borde ha och instruera dem med sin egen mun, för efter att ha skapats hade inte människan något av det hon borde ha. Jehova gav folket vad de borde ha för sitt liv på jorden och därmed gjorde han så att det folk som han lett överträffade sina förfäder, Adam och Eva, eftersom det som Jehova gav dem var mer än han gett till Adam och Eva i begynnelsen. Oaktat detta bestod det verk som Jehova utförde i Israel endast av att vägleda mänskligheten och få den att erkänna sin Skapare. Han varken erövrade eller förändrade dem, utan vägledde dem bara. Detta är summan av Jehovas verk i Lagens Tidsålder. Det är bakgrunden, den sanna berättelsen, essensen av hans verk i hela Israels land, samt början på hans sextusenåriga verk – att hålla mänskligheten under kontroll av Jehovas hand. Ur detta föddes ytterligare verk i hans sextusenåriga förvaltningsplan.

Fotnoter:

a. Originaltexten innehåller inte frasen ”som skulle följas”.