Inrotade etniska traditioner och ett intellektuellt synsätt har sedan länge kastat sin skugga över människans rena och barnsliga ande och angripit människans själ utan den minsta mänsklighet, som om känslor och all självuppfattning gått förlorade. Dessa demoners metoder är synnerligen grymma, och det är som om ”uppfostran” och ”närande” har blivit de traditionella metoder som djävlarnas konung använder för att dräpa människan. Genom att använda sin ”djupsinniga undervisning” döljer han fullständigt sin fula själ och klär sig i fårakläder för att vinna människans tillit, och när människan sedan sjunker ned i ett letargiskt sömntillstånd tar han chansen att sluka henne med hull och hår. Stackars människor – hur skulle de kunna veta att det land där de växte upp är djävulens land, att den som uppfostrade dem i själva verket är en fiende som skadar dem. Men människan vaknar inte alls; efter att ha stillat sin hunger och törst gör hon sig redo att återgälda sina ”föräldrars” ”vänlighet” för att de uppfostrat henne. Sådan är människan. Än i dag vet hon inte att den konung som uppfostrade henne är hennes fiende. Jorden är beströdd med de dödas ben, djävulen roar sig sanslöst utan uppehåll och fortsätter att sluka människans kött i ”underjorden” där han delar en grav med mänskliga skelett och fåfängt försöker förtära de sista resterna av människans sargade kropp. Ändå är människan ständigt ovetande och har aldrig behandlat djävulen som sin fiende utan tjänar honom i stället av hela sitt hjärta. Ett så fördärvat folk kan helt enkelt inte lära känna Gud. Är det lätt för Gud att bli kött och komma ned bland människorna och utföra sitt frälsningsverk? Hur skulle människan, som redan har kastat sig ner i Hades, kunna uppfylla Guds krav? Många är de sömnlösa nätter som Gud har fått utstå för mänsklighetens verks skull. Han har stigit ner från sin höga höjd till det lägsta djup, till det levande helvete där människan lever, för att tillbringa sina dagar med henne; han har aldrig klagat över de sjabbiga förhållandena bland människorna och aldrig klandrat dem för deras olydnad, utan han uthärdar den största förödmjukelse när han personligen utför sitt verk. Hur skulle Gud kunna tillhöra helvetet? Hur skulle han kunna leva sitt liv i helvetet? Men för hela mänsklighetens skull, för att hela mänskligheten tidigare ska kunna finna vila, har han uthärdat förödmjukelse och lidit orätt och kommit till jorden och personligen trätt in i ”helvetet” och ”Hades”, in i lejonets kula, för att frälsa människan. Vilken rätt har människan att sätta sig upp mot Gud? Vilket skäl har hon att klaga över Gud? Hur kan hon ha fräckheten att se på Gud? Himmelens Gud har kommit till detta synnerligen smutsiga och syndfulla land och har aldrig gett uttryck åt sitt missnöje eller beklagat sig över människan, utan han accepterar tvärtom lugnt människans härjningar¹ och förtryck. Han har aldrig slagit tillbaka när människan ställt orimliga krav och han har aldrig ställt överdrivna eller orimliga krav på människan; han gör bara allt det arbete som människan begär utan att klaga: undervisar, upplyser, förebrår, förädlar med ord, påminner, förmanar, tröstar, dömer och uppenbarar. Vilket av sina steg har han inte tagit för att främja människans liv? Vilket av de steg som Gud har tagit har inte haft människans öde som mål, även om han undanröjt hennes framtidsutsikter och skickelse? Vilket av dem har inte haft människans överlevnad som syfte? Vilket av dem har inte haft som syfte att befria människan från detta lidande och från nattsvarta mörka krafters förtryck? Vilket av dem är inte till för människans skull? Vem kan förstå Guds hjärta, som är som en älskande moders hjärta? Vem kan fatta Guds otåliga hjärta? Guds passionerade hjärta och brinnande förväntningar har återgäldats med kalla hjärtan, med okänsliga, likgiltiga ögon och människans upprepade tillrättavisningar och förolämpningar; de har återgäldats med bitande kommentarer, sarkasmer och nedsättande omdömen; de har återgäldats med människans förlöjliganden, med hennes förtrampande och förkastande, med hennes missförstånd, med jämmer, fjärmande och undflyende och vad som bara är svek, angrepp och bitterhet. Varmhjärtade ord har besvarats med ilskna miner och kallsinnigt trots från tusen höttande fingrar. Gud kan inte annat än stå ut och med böjt huvud tjäna folk som en villig oxe.² Så många solar och månar, så många gånger har han mött stjärnorna, så många gånger har han gett sig av i gryningen och återvänt i skymningen, vridit och vänt sig och uthärdat kval tusen gånger svårare än den smärta han kände när han lämnade sin far, uthärdat att angripas och brytas av människan, att hanteras och beskäras av människan. Guds ödmjukhet i det fördolda har återgäldats med människans fördomar³, med människans orättvisa åsikter och orättvisa behandling; Guds sätt att verka tyst i det fördolda, hans tålamod och fördragsamhet, har återgäldats med människans giriga blickar; utan samvetskval försöker människan stampa ihjäl Gud och trampa ner honom i marken. Människans inställning när hon behandlar Gud är ”sällsynt smart”, och Gud, som trakasseras och föraktas av människan, krossas under tusentals människors fötter medan människan själv ställer sig högst upp som om hon vore herre på täppan, som om hon vill ge sig själv oinskränkt makt,⁴ hålla hov bakom en skärm och göra Gud till en samvetsgrann och laglydig regissör bakom scenen som inte får slå tillbaka eller ställa till med besvär. Gud måste spela den siste kejsarens roll, han måste vara en marionett⁵ utan någon som helst frihet. Människans gärningar är onämnbara, så vad har hon för rätt att kräva det ena eller det andra av Gud? Vad har hon för rätt att lämna förslag till Gud? Vad har hon för rätt att kräva att Gud ska ha förståelse för hennes svagheter? Hur kan hon vara lämplig att ta emot Guds nåd? Hur kan hon vara lämplig att gång på gång ta emot Guds storsinthet? Hur kan hon vara lämplig att gång på gång ta emot Guds förlåtelse? Var är hennes samvete? Hon krossade Guds hjärta för länge sedan och har för länge sedan lämnat det i spillror. Gud kom ned till människorna med glädje och entusiasm i hopp om att människan skulle vara välvillig mot honom, om än blott med lite värme. Men Guds hjärta har svårt att få tröst av människan, allt han har fått är snöbollsattacker⁶ och pina. Människans hjärta är alltför girigt, hennes begär är för stort, hon kan aldrig bli mättad, hon är alltid illvillig och dumdristig, hon ger aldrig Gud någon frihet eller rätt att tala utan ger honom inget annat val än att låta sig förödmjukas och bli manipulerad av människan efter hennes behag.

Från skapelsen till i dag har Gud fått utstå så mycket smärta och lidit av så många angrepp. Men inte ens i dag lättar människan på sina krav på Gud, hon skärskådar fortfarande Gud och har fortfarande ingen fördragsamhet med honom, utan det enda hon gör är att ge honom råd och kritisera och fostra honom som om hon var livrädd för att Gud ska ta fel väg, att Gud ska vara gemen och oresonlig på jorden eller löpa amok eller att han inte alls är att räkna med. Människan har alltid denna slags inställning till Gud. Hur skulle detta kunna undgå att göra Gud bedrövad? Gud har lidit oerhörd smärta och förödmjukelse genom att bli kött; hur mycket värre är det då inte att få Gud att acceptera människans undervisning? Hans ankomst bland människorna har berövat honom all frihet på samma sätt som om han varit fängslad i Hades, och han har utan minsta motstånd accepterat att bli granskad av människan. Är inte detta skamligt? Genom att komma in i en vanlig människas familj har ”Jesus” lidit den största oförrätt. Än mer förödmjukande är det att han har kommit till denna dammiga värld och förödmjukat sig genom att sänka sig till det djupaste djup och iklätt sig en högst vanlig människas kött. Utsätter sig inte Gud den Högste för umbäranden genom att bli en ringa människa? Och gör han inte det för mänsklighetens skull? Har han någonsin tänkt på sig själv? Sedan han avvisats och dödats av judarna och förlöjligats och hånats av folket klagade han aldrig inför himlen eller protesterade på jorden. I dag har denna tvåtusen år gamla tragedi återupprepats bland detta judeliknande folk. Begår de inte samma synder? Vad gör människan berättigad att ta emot Guds löften? Sätter hon sig inte upp emot Gud för att sedan ta emot hans välsignelser? Varför ser människan aldrig till rättvisan eller söker sanningen? Varför är hon aldrig intresserad av vad Gud gör? Var är hennes rättfärdighet? Var är hennes ärlighet? Har hon fräckheten att företräda Gud? Var är hennes känsla för rättvisa? Hur mycket av det som är älskat av människan är älskat av Gud? Människan kan inte skilja krita från ost⁷, hon förväxlar alltid svart med vitt,⁸ hon undertrycker rättvisa och sanning och håller orättvisa och orättfärdighet högt. Hon förjagar ljuset och tumlar om i mörkret. De som söker sanning och rättvisa jagar i stället bort ljuset, de som söker Gud trampar honom under sina fötter och höjer sig själva till skyarna. Människan är inte annorlunda än en skurk⁹. Var är hennes förnuft? Vem kan skilja rätt från fel? Vem kan upprätthålla rättvisan? Vem är villig att lida för sanningen? Folk är ondskefulla och djävulska! Efter att ha spikat fast Gud på korset klappar de händerna och hurrar och deras vilda tjut vill aldrig ta slut. De är som kycklingar och hundar, de konspirerar och ser genom fingrarna, de har upprättat sitt eget kungarike, deras beskäftighet har inte lämnat någon plats orörd, de sluter ögonen och vrålar som dårar utan uppehåll som fångade i en bur, vilket skapar en energisk och livfull stämning, varvid de som blint ansluter sig till andra fortsätter att framträda och mangrant visa upp sina förfäders ”ryktbara” namn. Dessa hundar och kycklingar förträngde för länge sedan Gud i sitt medvetande och har aldrig brytt sig om vad Gud känner i sitt hjärta. Det är inte att undra på att Gud säger att människan är som en hund eller en kyckling, en skällande hund som får hundra andra att yla; på detta sätt har hon med mycket ståhej tagit med sig Guds verk in i vår tid utan att ta hänsyn till hurdant Guds verk är, huruvida det finns rättvisa, om Gud har någon plats där han kan sätta ner sina fötter, hur morgondagen ser ut, ej heller har hon fäst något avseende vid sin egen ringhet och orenhet. Människan har aldrig tänkt särskilt mycket på saker och ting, hon har aldrig bekymrat sig om morgondagen utan har samlat på sig allt som är fördelaktigt och dyrbart för henne själv och inte lämnat något åt Gud förutom skräp och rester¹⁰. Så grym människan är! Hon bevarar inga känslor för Gud och efter att i hemlighet fullständigt ha förtärt allt som har med Gud att göra förkastar hon honom och lämnar honom bakom sig utan att ta någon ytterligare hänsyn till hans existens. Hon gläder sig åt Gud, men sätter sig ändå upp mot honom och trampar honom under sina fötter, samtidigt som hon tackar och lovprisar Gud med sina läppar; hon ber till Gud och är beroende av Gud samtidigt som hon bedrar honom; hon ”upphöjer” Guds namn och ser upp mot Guds ansikte, men hon sitter också fräckt och skamlöst på Guds tron och kritiserar Guds ”orättfärdighet”; hennes mun förkunnar att hon står i skuld till Gud och att hon ser på Guds ord, men i sitt hjärta vräker hon smädelser över Gud; hon är ”fördragsam” mot Gud men förtrycker honom likväl och hennes mun säger att det är för Guds skull; hon håller Guds saker i sina händer och i sin mun tuggar hon den föda som Gud har gett henne, men ändå stirrar hon kallt och känslolöst på Gud som om hon skulle vilja glufsa i sig hela honom; hon tittar på sanningen men envisas med att säga att det är Satans bedrägeri; hon tittar på rättvisan men tvingar den att bli självförnekelse; hon tittar på människans gärningar och hävdar att de är vad Gud är; hon tittar på människans naturliga gåvor och hävdar att de är sanningen; hon tittar på Guds gärningar och hävdar att de består av arrogans och fåfänga, översitteri och självrättfärdighet; när människan ser på Gud envisas hon med att beteckna honom som mänsklig och anstränger sig för att göra honom till en skapad varelse som är i maskopi med Satan; hon vet mycket väl att orden är Guds yttranden, men kallar dem ändå för inget annat än människors skriverier; hon vet mycket väl att Anden är förverkligad i köttet, att Gud har blivit kött, men säger bara att detta kött är Satans ättling; hon vet mycket väl att Gud är ödmjuk och dold, men säger ändå bara att Satan har kommit på skam och att Gud har vunnit. Vilka oduglingar! Människan är inte ens värd att tjäna som vakthund! Hon skiljer inte mellan svart och vitt utan förvränger till och med avsiktligt svart till vitt. Kan människornas styrkor och belägring stå emot Guds frigörelses dag? Efter att avsiktligt ha satt sig upp mot Gud struntar människan i honom eller går till och med så långt som att döda honom och låter honom inte ens visa sig. Var är rättfärdigheten? Var är kärleken? Hon sitter bredvid Gud, knuffar ner honom framför sina knän för att han ska tigga om förlåtelse, lyda alla hennes arrangemang och finna sig i alla hennes manövrer, och hon får Gud att rätta sig efter henne i allt han gör för annars blir hon förbittrad¹¹ och ursinnig. Hur skulle Gud kunna vara annat än bedrövad under en sådan påverkan av mörker som förvränger svart till vitt? Hur skulle han kunna låta bli att bekymra sig? Varför säger man att när Gud började sitt senaste verk var det som att skapa himmel och jord? Människans gärningar är så ”rika”, ett ”evigt flödande källsprång av levande vatten” som oupphörligt ”vattnar” människohjärtats mark, samtidigt som människans ”källsprång av levande vatten” utan skrupler¹² konkurrerar med Gud; de två är oförenliga, och detta källsprång försörjer människorna i Guds ställe utan hänsyn till konsekvenserna, medan människorna använder det utan någon som helst tanke på de faror som detta medför. Och vad blir resultatet? Hon kastar kallsinnigt Gud åt sidan och placerar honom långt borta där folk inte bryr sig om honom, rädd att han ska tilldra sig deras uppmärksamhet och rädd att Guds källsprång av levande vatten ska locka och vinna människan. Så efter att ha upplevt många år av jordiska bekymmer konspirerar hon och smider ränker mot Gud, ja hon gör till och med Gud till måltavla för sin kritik. Det är som om Gud har blivit en bjälke i hennes öga och hon försöker förtvivlat gripa tag i Gud och placera honom i elden för att förädla och rena honom. När människan ser hur besvärad Gud är slår hon sig för bröstet och skrattar, hon dansar av glädje och säger att Gud också har doppats i förädling, hon säger att hon ska bränna bort Guds smutsiga orenheter, som om endast detta är rationellt och förnuftigt, som om endast detta är himlens rättvisa och förnuftiga metoder. Detta våldsamma beteende hos människan förefaller både avsiktligt och omedvetet. Människan avslöjar såväl sitt fula ansikte och sin avskyvärda, smutsiga själ som sin ömkliga tiggaruppsyn; efter att ha härjat vida omkring antar hon en patetisk uppsyn och ber om himlens förlåtelse likt en mycket ömkansvärd mops. Människan handlar alltid på oväntade sätt, hon ”rider alltid på en tigers rygg för att skrämma andra”^a, hon spelar alltid en roll, hon tar aldrig den minsta hänsyn till Guds hjärta eller gör någon jämförelse med sin egen status. Hon sätter sig bara i tysthet upp mot Gud som om Gud har förorättat henne och inte borde behandla henne så och som om himlen saknar ögon och avsiktligt bereder henne svårigheter. Därför smider människan ständigt illvilliga planer och hon lättar inte det minsta på sina krav på Gud utan tittar på med rovlystna ögon och blänger ursinnigt på varje rörelse som Gud gör; hon tänker aldrig att hon är Guds fiende utan hoppas att den dag ska komma när Gud skingrar dimman, får saker och ting att klarna, räddar henne från ”tigerns mun” och gottgör henne för den skada hon lidit. Än i dag tror människor inte att de spelar rollen som Guds motståndare som spelats av så många genom tiderna; hur skulle de kunna veta att de i allt de gör för länge sedan har gått vilse, att allt de har förstått för länge sedan har uppslukats av haven?

Vem har någonsin accepterat sanningen? Vem har någonsin välkomnat Gud med öppna armar? Vem har någonsin med glädje önskat att Gud ska framträda? Människans uppförande har för länge sedan fördärvats, och hennes nedsmutsning har för länge sedan gjort Guds tempel oigenkännligt. Under tiden fortsätter människan med sitt eget arbete och ser hela tiden ner på Gud. Det är som om hennes motstånd mot Gud har blivit hugget i sten och inte kan ändras, och resultatet blir att hon hellre skulle utsätta sig för förbannelse än att låta sina ord och handlingar klandras. Hur skulle sådana människor kunna lära känna Gud? Hur skulle de kunna finna vila hos Gud? Och hur skulle de kunna vara redo att träda fram inför Gud? Det är naturligtvis inget fel i att hänge sig åt Guds förvaltningsplan – men varför får alltid Guds verk och Guds helhet bara en oansenlig plats i människors medvetande medan de osjälviskt ägnar sig åt sitt eget blod och tårar? Människors anda av osjälvisk hängivenhet är utan tvivel värdefull – men hur skulle de kunna veta att det ”silke” de spinner är fullständigt oförmöget att ge uttryck för vad Gud är. Människors goda avsikter är utan tvivel värdefulla och enastående – men hur skulle de kunna svälja den ”oersättliga skatten”¹³? Var och en av er bör tänka igenom ert förflutna: Varför har ni aldrig tagit avstånd från hjärtlös tuktan och förbannelser? Varför är människor alltid så ”förtroliga” med majestätiska ord och rättfärdig dom? Prövar Gud dem verkligen? Förädlar Gud dem medvetet? Och hur träder människor in i förädling? Känner de verkligen Guds verk? Vad har människor lärt sig av Guds verk och sitt eget inträde? Må folk inte glömma Guds maningar, och må de kunna se in i Guds verk, känna igen det klart och tydligt och förvalta sitt eget inträde på rätt sätt.

Fotnoter:

1. ”Härjningar” används för att peka på mänsklighetens olydnad.

2. ”Besvarad med ilskna miner och kallsinnigt trots från tusen höttande fingrar tjänar Gud folk med böjt huvud som en villig oxe” var ursprungligen en enda mening, men här är den uppdelad på två för att göra saker och ting tydligare. Den första delen av meningen syftar på människans handlingar, medan den andra pekar på det lidande som Gud går igenom och att Gud är ödmjuk och fördold.

3. ”Fördomar” syftar på människors olydiga uppförande.

4. ”Ge sig själv oinskränkt makt” syftar på människors olydiga uppförande. De ställer sig högst upp, klavbinder andra, som de får att lyda och lida under sitt herravälde. De är de krafter som är fientliga mot Gud.

5. ”Marionett” används för att förlöjliga dem som inte känner Gud.

6. ”Snöbollsattacker” används för att framhäva människornas småaktiga beteende.

7. ”Kan inte skilja krita från ost” ger uttryck åt att människor förvränger Guds vilja till något sataniskt och syftar i största allmänhet på människornas beteende när de avvisar Gud.

8. ”Förväxlar alltid svart med vitt” syftar på att blanda sanningen med illusioner och rättfärdighet med ondska.

9. ”Skurk” används för att uttrycka att människor är vettlösa och saknar insikt.

10. ”Skräp och rester” används för att peka på ett beteende där människor förtrycker Gud.

11. ”Förbittrad” syftar på människans fula ansikte som är förvridet av vrede och förbittring.

12. ”Utan skrupler” syftar på att människan kan vara likgiltig och inte hysa den ringaste vördnad för Gud.

13. Den ”oersättliga skatten” syftar på Guds helhet.

a. Denna översättning bygger på källtextens ”hú jiǎ hǔ wēi”, som är ett kinesiskt idiom. Det syftar på en berättelse där en räv skrämmer bort andra djur genom att vandra i en tigers sällskap och på detta sätt ”låna” den fruktan och prestige som åtföljer tigern. Detta är en metafor som används här och syftar på människor som lånar någon annans prestige för att skrämma eller förtrycka andra människor.