Idag samlas vi kring ett viktigt ämne. Det här är ett ämne som har diskuterats sedan Guds verk startade och det är av mycket stor betydelse för varenda människa. Det här är med andra ord ett ämne som alla kommer att stöta på i sin tro på Gud; det är ett ämne som man måste ta itu med. Det är ett avgörande, oundvikligt ämne som mänskligheten inte kan vända ryggen. På tal om viktiga saker – vad är det viktigaste för alla som tror på Gud? Somliga menar att det viktigaste är att förstå Guds vilja; andra anser att det är viktigast att äta och dricka mer av Guds ord; somliga anser att det viktigaste är att känna sig själv; andra är av åsikten att det viktigaste är att veta hur man finner frälsning genom Gud, hur man följer honom och hur man uppfyller hans vilja. Idag ska vi lägga alla de där ämnena åt sidan. Så vad är det vi då diskuterar? Ämnet är Gud. Är det här det viktigaste ämnet för alla människor? Vad omfattar det här ämnet? Något som absolut hör dit är Guds sinnelag, Guds väsen och Guds verk. Så låt oss i dag diskutera ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv.”

Ända sedan människan började tro på Gud har hon stött på sådana ämnen som Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. När det gäller Guds verk, säger somliga: ”Guds verk utförs på oss; vi upplever det varje dag, så vi är inte obekanta med det.” När man talar om Guds sinnelag, säger en del: ”Guds sinnelag är ett ämne som vi studerar, utforskar och fokuserar på hela livet, så det bör vi vara förtrogna med.” Och angående Gud själv säger vissa: ”Gud själv är den vi följer, den vi förtröstar på och den enda vi strävar efter; och vi är inte heller okunniga om honom.” Ända sedan skapelsen har Gud aldrig stoppat sitt verk; under hela sitt verk har han fortsatt att uttrycka sitt sinnelag och använt olika sätt för att uttrycka sitt ord. Samtidigt har han aldrig slutat att uttrycka sig själv och sitt väsen för mänskligheten, uttrycka sin vilja gentemot människan och vad han kräver av människan. Så egentligen är inte de här ämnena främmande för någon. Men för folk som följer Gud idag är Guds verk, Guds sinnelag, och Gud själv faktiskt väldigt främmande. Varför är det på det viset? När människor upplever Guds verk kommer de också i kontakt med Gud, vilket får dem att känna det som om de förstår Guds sinnelag eller vet en del om hur det är. Därför tycker inte människan att hon är främmande för Guds verk eller Guds sinnelag. Tvärtom anser hon att hon är väl förtrogen med Gud och förstår mycket om Gud. Men som läget är nu är mångas kunskap om Gud begränsad till vad de har läst i böcker, deras personliga upplevelser, deras fantasi och framför allt till vad de kan se med egna ögon – vilket alltihop är långt från den sanne Guden själv. Och exakt hur långt ifrån är då detta ”långt ifrån”? Människan är kanske inte säker själv, eller också har hon en svag aning, ett hum – men när det gäller Gud själv är människans förståelse av honom alltför långt bort från den sanne Gudens väsen. Det är därför det är nödvändigt att vi samtalar på ett systematiskt och konkret sätt när vi tar upp ett ämne som ”Guds vilja, Guds sinnelag och Gud själv”.

Faktum är att Guds sinnelag inte är dolt utan öppet för alla, för Gud har aldrig medvetet undvikit någon människa eller försökt dölja sig för att hindra folk från att lära känna honom eller förstå honom. Guds inställning har alltid varit att vara öppen och möta varje människa på ett uppriktigt sätt. I sin förvaltning utför han sitt verk vänd mot alla; och hans verk utförs på varje enskild person. När han utför detta verk, uppenbarar han ständigt sitt sinnelag och använder ständigt sitt väsen, vad han har och är, för att vägleda och sörja för varje enskild person. I varje tidsålder och i varje stadium, oavsett om omständigheterna är bra eller dåliga, är Guds sinnelag alltid öppet för varje individ, och hans egenskaper och väsen är alltid öppna för alla människor, på samma sätt som hans liv ständigt och oupphörligt stödjer och sörjer för mänskligheten. Trots allt detta förblir Guds sinnelag dolt för en del. Varför? Därför att även om dessa människor lever inom Guds verk och följer Gud, har de aldrig försökt förstå honom eller velat lära känna honom, än mindre velat komma närmare honom. För de här människorna innebär insikt om Guds sinnelag ett förebud om att deras slut närmar sig; det innebär att de snart kommer att bedömas och fördömas av Guds sinnelag. Därför har de aldrig haft någon önskan att förstå Gud eller hans sinnelag, och de har aldrig traktat efter en djupare förståelse eller kunskap om hans vilja. De söker inte fatta Guds vilja genom medvetet samarbete – de njuter bara av att göra sådant de vill göra och tröttnar aldrig på det; de tror på den Gud de vill tro på, den Gud som bara existerar i deras fantasi, den Gud som bara existerar i deras föreställningar; en Gud som inte kan skiljas från dem i deras dagliga liv. När det gäller den sanne Guden själv är de helt avvisande och har ingen önskan att förstå eller bry sig om honom, och än mindre någon önskan att komma närmare honom. De använder Guds ord enbart som utsmyckning, för att paketera sig själva. I deras egna ögon gör det dem till framgångsrika troende och människor med tro på Gud i hjärtat. Innerst inne vägleds de av sina fantasier, sina uppfattningar och till och med av sina personliga definitioner av Gud. Men den sanne Guden själv har absolut ingenting med dem att göra. Om de skulle förstå den sanne Gudens själv, förstå hans sanna sinnelag och förstå vad han har och är, skulle det nämligen innebära att deras handlingar, deras tro och deras strävanden skulle fördömas. Det är därför de är obenägna att förstå Guds väsen och obenägna och ovilliga att söka aktivt eller be för att förstå honom bättre, förstå hans vilja bättre och förstå hans sinnelag bättre. De skulle hellre vilja att Gud var något påhittat, någonting tomt och diffust. De skulle hellre vilja att han var någon som var precis som de föreställt sig honom, någon som var redo att lyda deras minsta vink, oförtröttlig och alltid tillgänglig. När de vill njuta av Guds nåd ber de honom vara den nåden. När de behöver Guds välsignelse ber de honom vara den välsignelsen. När de råkar ut för motgångar ber de honom ge dem mod och vara deras skyddsnät. De här människornas kunskap om Gud har kört fast och är begränsad till nåd och välsignelse. Deras förståelse när det gäller Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv är också begränsad till deras fantasier, bokstavstro och dogmer. Men det finns en del människor som är ivriga att förstå Guds sinnelag, som verkligen vill se Gud själv och på allvar förstå Guds sinnelag och vad han har och är. De här människorna är på jakt efter sanningens verklighet och Guds frälsning, och de strävar efter att erövras, frälsas och fullkomnas av Gud. De använder sitt hjärta för att läsa Guds ord, de använder sitt hjärta för att uppskatta alla situationer, människor, händelser och ting som Gud har arrangerat åt dem, och de ber och söker uppriktigt. Vad de mest av allt vill veta är vad Gud vill, och vad de mest av allt vill förstå är Guds sanna sinnelag och väsen så att de inte längre ska synda mot honom utan genom sina upplevelser ska få se mer av Guds ljuvlighet och hans sanna sida. Det är också så en riktigt verklig Gud kommer att finnas i deras hjärta, och det är så han kommer att ha en plats i deras hjärta, så att de inte längre kommer att leva omgivna av fantasier, uppfattningar och vaghet. Anledningen till att de här människorna har en trängande önskan att förstå Guds sinnelag och hans väsen är att mänskligheten ständigt behöver Guds sinnelag och väsen i sina upplevelser; det är hans sinnelag och väsen som förser människan med liv under hela hennes livstid. När hon förstår Guds sinnelag, kommer hon att kunna vörda honom mer, samarbeta bättre med honom, ta större hänsyn till hans vilja och göra sin plikt så gott hon förmår. Det här är två olika människotypers inställningar till Guds sinnelag. Den första typen vill inte förstå Guds sinnelag. Även om de säger att de vill förstå Guds sinnelag, att de vill lära känna Gud själv, se vad han har och är, och verkligen förstå hans vilja, skulle de innerst inne föredra att han inte fanns. Det är därför den här sortens människor ständigt bryter mot Guds vilja och gör motstånd mot honom; de slåss med Gud om platsen i sitt eget hjärta och ofta betvivlar eller till och med förnekar de hans existens. De vill inte låta Guds sinnelag eller den verklige Gud själv ta deras hjärtan i besittning. Allt de vill är att tillfredsställa sina egna begär, fantasier och ambitioner. De här människorna kan alltså tro på Gud, följa honom och till och med överge familj och jobb för hans skull, men de slutar inte med sin ondska. Somliga till och med stjäl, slösar bort offergåvor eller förbannar Gud i tysthet, medan andra använda sin ställning till att gång på gång prata om sig själva, upphöja sig själva och tävla med Gud om människor och status. De använder olika metoder och åtgärder för att få folk att dyrka dem, och de försöker ständigt vinna över människor på sin sida och styra dem. Vissa vilseleder till och med folk avsiktligt till att tro att de är Gud, så att de ska kunna bli behandlade som Gud. De skulle aldrig säga till någon att de själva har blivit fördärvade – att de också är fördärvade och arroganta, att man inte ska dyrka dem och att oavsett hur bra de lyckas så är det enbart tack vare att Gud upphöjt dem och att de bara gör vad de ändå skulle göra. Varför säger de inte det? Därför att de är livrädda för att förlora sin plats i folks hjärtan. Det är därför dessa människor aldrig upphöjer Gud och aldrig vittnar om honom, för de har aldrig försökt förstå honom. Kan de lära känna Gud utan att förstå honom? Nej, det är omöjligt! Så även om orden i ämnet ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv” må vara enkla, har de olika innebörd för alla människor. För den som ofta bryter mot Guds vilja, motarbetar Gud och är fientligt inställd till honom, utgör orden förebud om fördömelse, medan den som eftersträvar sanningens verklighet och ofta kommer inför Gud för att söka Guds vilja dras till orden som en fisk dras till vatten. Det finns alltså en del bland er som börjar få huvudvärk, fylls av motstånd inombords och känner sig väldigt illa till mods när de hör talas om Guds sinnelag och Guds verk. Men det finns andra bland er som känner att det här ämnet är precis vad de behöver, därför att det är så nyttigt för dem. Det är någonting som inte får saknas i deras livserfarenhet; det är sakens kärna, grundvalen för tron på Gud och något mänskligheten inte får överge. För alla er kanske det här ämnet känns både nära och fjärran, okänt men ändå välbekant. Men oavsett vilket är det här ett ämne som alla måste lyssna till, måste känna till och måste förstå. Oavsett hur du hanterar det, oavsett hur du ser på det eller hur du förstår det, får det här ämnets betydelse inte ignoreras.

Gud har varit verksam ända sedan han skapade mänskligheten. I början var hans verk mycket enkelt, men trots sin enkelhet rymde det uttryck för Guds väsen och sinnelag. Även om Guds verk nu har avancerat, och det här arbetet i varenda individ som följer honom har blivit fantastiskt och påtagligt och hans ord verkligen har kommit till uttryck, har Guds person hela tiden varit dold för mänskligheten. Han har förvisso varit inkarnerad två gånger från de bibliska berättelsernas tid till våra dagar, men vem har någonsin sett Guds verkliga person? Utifrån vad ni känner till – har någon någonsin sett Guds verkliga person? Nej. Ingen har sett Guds verkliga person, vilket innebär att ingen någonsin har sett Gud sanna jag. Det här är något som alla är ense om. Guds verkliga person, eller Guds Ande, är alltså dold för hela mänskligheten, inklusive Adam och Eva som han skapade och inklusive den rättfärdige Job som han accepterade. Ingen av dem såg Guds verkliga person. Men varför döljer Gud avsiktligt sin verkliga person? Somliga säger: ”Gud är rädd för att skrämma folk.” Andra säger: ”Gud döljer sin verkliga person därför att människan är alltför liten och Gud är alltför stor; människor tillåts inte se honom för i så fall kommer de att dö.” Det finns också de som säger: ”Gud har fullt upp med att förvalta sitt verk varje dag, så han har kanske inte tid att visa sig så att folk kan se honom.” Det spelar ingen roll vad ni tror – jag har svaret här. Och vad är svaret? Det är att Gud helt enkelt inte vill att folk ska se hans verkliga person. Gud håller sig avsiktligt dold för mänskligheten. Det är med andra ord Guds avsikt att folk inte ska se hans verkliga person. Det här borde stå klart för alla vid det här laget. Tror ni att Gud existerar fastän han aldrig har visat sin person för någon? (Han existerar.) Naturligtvis gör han det. Guds persons existens är obestridlig. Men när det gäller hur stor Guds person är eller hur han ser ut, är det frågor som mänskligheten ska undersöka? Nej. Svaret är nej. Om Guds person inte är ett ämne som vi ska utforska, vad är det då vi ska utforska? (Guds sinnelag.) (Guds verk.) Innan vi börjar behandla det officiella ämnet ska vi emellertid återgå till det vi diskuterade för ett ögonblick sedan: Varför har Gud aldrig uppenbarat sin person för mänskligheten? Varför döljer Gud avsiktligt sin person för mänskligheten? Det finns bara en anledning och det är: Fastän människan som Gud skapade har upplevt tusentals år av hans verk, finns det inte en enda människa som har kunskap om Guds verk, Guds sinnelag och Guds väsen. I Guds ögon är de här människorna hans motståndare och Gud visar sig inte för människor som är fientligt inställda till honom. Det här är den enda anledningen till att Gud aldrig har uppenbarat sin person för människorna och varför han medvetet döljer sin person för dem. Är ni nu på det klara med hur viktigt det är att lära känna Guds sinnelag?

Så länge Guds förvaltning existerat har han varit fullt engagerad i att utföra sitt verk. Trots att han dolt sin person för människan har han alltid funnits vid hennes sida, arbetat med henne, uttryckt sitt sinnelag, väglett hela mänskligheten med sitt väsen och utfört sitt verk på varenda individ med hjälp av sin kraft, sin vishet, och sin auktoritet, och på så sätt skapat lagens tidsålder, nådens tidsålder och nu rikets tidsålder. Trots att Gud döljer sin person för människan, uppenbarar han utan förbehåll sitt sinnelag, sitt väsen och allt han äger liksom sin vilja med mänskligheten så att människan ska kunna se och uppleva det. Även om människor inte kan se eller röra Gud är det Guds sinnelag och väsen, som mänskligheten möter, absoluta uttryck för Gud själv. Inte sant? Oavsett vilket sätt eller vilken infallsvinkel Gud väljer för sitt verk, behandlar han alltid folk genom sin sanna identitet, gör det arbete som åligger honom och säger de ord han måste säga. Oavsett varifrån Gud talar – han kan vara i tredje himlen, på jorden i köttet eller till och med en vanlig person – talar han alltid till människan med hela sitt hjärta och hela sitt sinne, utan någon svekfullhet eller något hemlighållande. När Gud utför sitt verk uttrycker han sitt ord och sitt sinnelag, och han uttrycker vad han har och är, utan någon som helst reservation. Han vägleder mänskligheten med sitt liv och sitt väsen och allt han har. Det var så här människan levde under lagens tidsålder – mänsklighetens vaggas era – vägledd av den ”osynliga och oåtkomlige” Guden.

Gud blev kött för första gången efter lagens tidsålder, en inkarnation som varade i trettiotre och ett halvt år. Är trettiotre och ett halvt år lång tid för en människa? (Ingen lång tid.) Eftersom en människas livslängd vanligtvis är mycket längre än trettiotalet år, är det här inte någon särskilt lång tid för en människa. Men för den inkarnerade Guden var dessa trettiotre och ett halvt år verkligen lång tid. Han blev en människa, en vanlig person som åtog sig Guds verk och uppdrag. Det innebar att han tvingades åta sig uppgifter som en vanlig människa inte klarar, samtidigt som han utstod lidanden som vanliga människor inte uthärdar. Det lidande som Herren Jesus utstod under nådens tidsålder, från början av hans verksamhet tills han spikade fast på korset, är kanske inte något som människor i dag kan ha bevittnat personligen, men ni kan väl åtminstone få ett hum om det genom berättelserna i Bibeln? Oavsett hur många detaljer det finns i dessa nedtecknade fakta, var Guds verk under denna period, när allt kommer omkring, fullt av umbäranden och lidande. För en fördärvad människa är trettiotre och ett halvt år inte lång tid; lite lidande är en bagatell. Men för den helige, fläckfrie Guden som måste bära mänsklighetens alla synder och äta, sova och leva med syndare var denna smärta otroligt stor. Han är Skaparen, den Högste över allting och härskare över allt, men när han kom till den här världen tvingades han utstå fördärvade människors förtryck och grymhet. För att kunna fullborda sitt verk och rädda mänskligheten från havet av elände var han tvungen att dömas av människan och bära hela mänsklighetens synder. Omfattningen av det lidande han gick igenom kan vanliga människor omöjligen begripas eller förstå. Vad representerar detta lidande? Det representerar Guds kärlek till mänskligheten. Det står för den förödmjukelse han led och det pris han betalade för människans frälsning, för att gottgöra deras synder och för att fullborda detta stadium av hans verk. Det betyder också att Gud skulle återlösa människan från korset. Det här är ett pris som betalades i blod, i liv, ett pris som ingen skapad varelse skulle ha råd med. Att han kunde uthärda denna sorts lidande och utföra denna typ av verksamhet beror på att han har Guds väsen och besitter vad Gud har och är. Det här är något som ingen varelse han skapat skulle kunnat göra i hans ställe. Det här är Guds verk under nådens tidsålder och en uppenbarelse av hans sinnelag. Avslöjar detta någonting om vad Gud har och är? Är det värt för mänskligheten att ta reda på det? Fastän människorna under den tidsåldern inte såg Guds person, tog de emot Guds syndoffer och friköptes från korset av Gud. Mänskligheten är kanske inte obekant med det verk som Gud utförde under nådens tidsålder, men är någon bekant med det sinnelag och den vilja som Gud uttryckte under denna period? Människan känner bara till detaljer av Guds verk under olika tidsåldrar eller genom olika kanaler, eller berättelser med anknytning till Gud som ägde rum samtidigt som Gud utförde sitt verk. De här detaljerna och berättelserna innehåller som mest bara lite information eller historier om Gud och säger ingenting om hans sinnelag och väsen. Så oavsett hur många berättelser om Gud som folk känner till, så innebär inte det att de har en djup förståelse och kunskap om Guds sinnelag eller hans väsen. Även om folk under nådens tidsålder hade upplevt en nära och intim kontakt med Gud i köttet, var deras kunskap om Guds sinnelag och Guds väsen praktiskt taget obefintlig, precis som under lagens tidsålder.

Under rikets tidsålder blev Gud kött igen, på samma sätt som första gången. Under denna period av verket uttrycker Gud fortfarande sitt ord utan några reservationer, utför det verk han har att utföra och uttrycker vad han har och är. Samtidigt fortsätter han att uthärda och tolerera människas olydnad och okunskap. Uppenbarar inte Gud ständigt sitt sinnelag och uttrycker sin vilja även under denna period av verket? Därför har Guds sinnelag, hans väsen, hans tillhörigheter och hans vilja, hela tiden varit öppna för varenda individ, från människans skapelse till idag. Gud har aldrig avsiktligt dolt sitt väsen, sitt sinnelag, eller sin vilja. Det är bara det att mänskligheten inte bryr sig om vad Gud gör och vad han vill – det är därför människan har så ynkligt lite förståelse av Gud. Med andra ord, även om Gud döljer sin person står han ständigt vid mänsklighetens sida och framställer alltid sin vilja, sitt sinnelag och sitt väsen öppet. I viss mening är också Guds person öppen för folk, men på grund av människornas blindhet och olydnad kan de aldrig se Guds anlete. Men om det är på det viset, borde det då inte vara lätt för alla att förstå Guds sinnelag och Gud själv? Det är en mycket svår fråga att besvara, inte sant? Man kan tycka att det är lätt, men fastän vissa människor försöker få kunskap om Gud, kan de inte lära känna honom riktigt eller få en klar uppfattning om honom – den är alltid oklar och diffus. Men om man säger att det inte är lätt, så stämmer inte det heller. Efter att ha varit föremål för Guds verk under så lång tid, borde alla verkligen ha kommit i kontakt med Gud genom sina upplevelser. De borde åtminstone ha anat Gud i sina hjärtan eller snuddat vid honom andligen, eller åtminstone haft någon känsla av Guds sinnelag och fått en viss förståelse av honom. Från den tiden då människan började följa Gud till idag har mänskligheten fått alldeles för mycket, men på grund av alla slags orsaker – människans dåliga kaliber, okunnighet, upproriskhet och varierande avsikter – har mänskligheten också förlorat alltför mycket av det. Har inte Gud gett mänskligheten tillräckligt redan? Även om Gud döljer sin person för mänskligheten, förser han människorna med vad han har och är, och med sitt liv; mänsklighetens kunskap om Gud ska inte bara vara vad den är nu. Det är därför jag anser att det är nödvändigt att samtala mer med er kring ämnet Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Skälet är att de tusentals år av omsorg och omtanke som Gud har ägnat människan inte ska ha varit förgäves, utan att människorna verkligen ska kunna förstå och uppskatta Guds vilja med dem. Det är på det viset folk kan avancera till ett nytt stadium i sin kunskap om Gud. Det kommer också att återbörda Gud till hans rättmätiga plats i människors hjärtan; alltså göra honom rättvisa.

För att förstå Guds sinnelag och Gud själv måste du börja med i liten skala. Men var? Som en början har jag valt ut några kapitel i Bibeln. Informationen nedan innehåller bibelverser som allesamman har med ämnet Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv att göra. Jag hittade i synnerhet de här utdragen som referensmaterial för att hjälpa er att lära känna Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Genom att studera dem kommer vi att kunna se vilket slags sinnelag Gud har uppenbarat genom sitt tidigare verk och vilka aspekter av hans väsen människan inte känner till. De här kapitlen må vara gamla, men ämnet vi samtalar om är någonting nytt som folk inte har och aldrig har hört talas om. En del av er kanske inte begriper meningen med att dra upp Adam och Eva och gå tillbaka till Noa. Är inte det att gå i samma gamla fotspår igen? Vad ni än tycker så är de här kapitlen mycket givande när man studerar det här ämnet och kan fungera som lärotexter eller förstahandsmaterial för dagens samtal. När jag är klar med min framställning kommer ni att förstå mina avsikter med att välja de här kapitlen. De som har läst Bibeln tidigare har kanske läst de här verserna men kanske inte riktigt förstått dem. Låt oss börja med att läsa igenom dem lite snabbt och sedan samtala om dem en efter en i detalj.

Adam och Eva är mänsklighetens förfäder. Om vi skall nämna personer i Bibeln så måste vi börja med dessa två. Nästa person är Noa, mänsklighetens andra förfader. Vem är den tredje personen? (Abraham.) Känner ni till historien om Abraham allihop? Vissa av er kanske gör det, men andra kanske inte har så klar bild av den. Vem är den fjärde personen? Som nämns i berättelsen om Sodoms förstörelse? (Lot.) Men Lot nämns inte här. Vem talas det om här? (Abraham.) Det viktigaste som nämns i berättelsen om Abraham är vad Jehova Gud hade sagt. Förstår ni? Vem är den femte personen? (Job.) Nämner inte Gud en massa om Jobs historia under det nuvarande stadiet av hans verk? Bryr ni er särskilt mycket om den här berättelsen? Om ni bryr er väldigt mycket, har ni läst historien om Job i Bibeln riktigt noga? Vet ni vad Job sade och vad han gjorde? Ni som har läst den mest – hur många gånger har ni läst den? Läser ni den ofta? Få höra, ni systrar från Hongkong. (Jag läste den ett par gånger tidigare när vi befann oss i nådens tidsålder.) Du har inte läst den igen sedan dess? Det är beklagligt. Jag ska säga er en sak: Under det här stadiet av Guds verk nämnde han Job många gånger, vilket återspeglar hans avsikter. Att han nämnde Job många gånger utan att det väckte ert intresse vittnar om en sak: Ni har inte intresserade av att vara goda människor som fruktar Gud och skyr det onda. Det beror på att ni nöjer er med bara ha en vag uppfattning om historien om Job som Gud berättar. Ni nöjer er med att enbart förstå själva berättelsen; ni bryr er inte om och försöker inte förstå detaljerna kring vem Job är och varför Gud talar om Job vid så många tillfällen. Om ni inte är intresserade av denna person som Gud har lovordat, vad är det då egentligen som ni ägnar något intresse? Om ni inte bryr er om och försöker förstå en sådan viktig person som Gud har talat om, vad säger det om er inställning till Guds ord? Är inte det beklagligt? Visar inte det att de flesta av er inte ägnar er åt praktiska saker och inte strävar efter sanningen? Om du strävar efter sanningen så ägnar du erforderlig uppmärksamhet åt de människor som Gud uttrycker sympati för och berättelserna om dessa personer. Det spelar ingen roll om du kan leva upp till deras exempel eller om tycker att historierna om dem är tydliga, du ska snarast gå och läsa om dem, försöka förstå dem, hitta sätt att följa deras exempel och göra vad du kan efter bästa förmåga. Så gör den som längtar efter sanningen. Men faktum är att de flesta av er som sitter här aldrig har läst berättelsen om Job – och det är ganska talande.

Låt oss återgå till ämnet jag just talade om. I den här delen av Skriften, som behandlar den gammaltestamentliga lagens tidsålder, har jag valt att fokusera på vissa berättelser om mycket representativa personer som de flesta som läst Bibeln är bekant med. Alla som läser historierna om de här personerna kommer att kunna känna att det verk Gud har utfört i dem och de ord som Gud har talat till dem är lika konkreta och tillgängliga för dagens människor. När du läser de här berättelserna, vad som står nedtecknat i Bibeln, kommer du att kunna förstå bättre hur Gud utförde sitt verk och hanterade människor på den tiden. Men skälet till att jag har bestämt mig för att diskutera de här kapitlen idag, är inte att ni ska försöka fokusera på själva berättelserna eller personerna i dem. Tvärtom är skälet att ni genom de här personernas historier kommer att förstå Guds gärningar och hans sinnelag. Det här kommer att göra det möjligt för er att lättare lära känna och förstå Gud, se hans verkliga sida; det kommer att skingra dina spekulationer och uppfattningar om honom och hjälpa dig att styra dig bort från en tro som är full av vaghet. Om du inte har en fast grundval kan försöken att begripa Guds sinnelag och lära känna Gud själv ofta leda till en känsla av hjälplöshet, maktlöshet och osäkerhet om var man alls ska börja. Det var vad som sporrade mig att utveckla en metod och ett angreppssätt som skulle kunna hjälpa er att förstå Gud bättre, få en mer tillförlitlig uppfattning om hans vilja, lära känna hans sinnelag och Gud själv, och låta er verkligen känna Guds existens och förstå hans vilja med mänskligheten. Kommer inte det här att vara till nytta för er allesamman? Vad känner ni i hjärtat nu när ni läser de här berättelserna och skriftställena igen? Tycker ni att de skriftställen jag har valt ut är överflödiga? Jag måste betona vad jag just sa: Syftet med att få er att läsa berättelserna om de här personerna är att se hur Gud utför sitt verk i människor och förstå hans inställning till mänskligheten bättre. Vad kommer att hjälpa er att uppnå den här förståelsen? Att förstå det verk som Gud har utfört i det förflutna och relatera det till det verk som Gud utför just nu – det här kommer att hjälpa er att förstå hans otaliga aspekter. De här otaliga aspekterna är verkliga och alla som vill lära känna Gud måste känna till och förstå dem.

Låt oss börja med berättelsen om Adam och Eva, och vi börjar med ett citat ur Skriften.

A. Adam och Eva

1. Guds befallning till Adam

1 Mos 2:15–17 Och Jehova Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård, för att bruka och bevara den. Och Jehova Gud beordrade mannen och sade: ”Du får äta fritt från alla träd i trädgården, men du skall inte äta något från trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter från det skall du helt säkert dö.”

Vad säger de här verserna er? Hur känner ni er när ni läser de här styckena? Varför har jag bestämt mig för att tala om Guds befallning till Adam? Kan ni se Gud och Adam framför er allesamman? Försök att föreställa er: Om ni var personen i den scenen, hurdan skulle ni då innerst inne tänka att Gud skulle vara? Hur känner ni er när ni tänker på det? Det är en gripande bild som gör en varm inombords. Även om det bara är Gud och människan där så gör intimiteten mellan dem att man fylls av en känsla av beundran: Gud skänker fritt sin översvallande kärlek till människan och den omsluter henne; människan är oskyldig och ren, obesvärad och sorglös och lever lycklig under Guds ögon; Gud visar omsorg om människan och hon lever under hans beskydd och välsignelse; allting människan gör och säger är oupplösligt knutet till och omöjligt att skilja från Gud.

Det här kan sägas vara Guds första befallning till människan sedan han skapade henne. Vad uttrycker denna befallning? Den uttryckte Guds vilja, men den uttrycker också hans oro för mänskligheten. Detta är Guds första befallning, och det är även första gången Gud uttrycker oro för människan. Gud har alltså känt ansvar för människan sedan den stund då han skapade henne. Vad är hans ansvar? Han måste skydda människan, se till henne. Han hoppas att människan kan lita på hans ord och lyda dem. Det är också Guds första förväntan på människan. Det är med denna förväntan som Gud säger följande: ”Ni får äta fritt från alla träd i trädgården, men du skall inte äta något från trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter från det skall du helt säkert dö.” De här enkla orden representerar Guds vilja. De visar också att innerst inne har han redan börjat bekymra sig för människan. Av allt skapat var det bara Adam skapades till Guds avbild; Adam var den enda levande varelsen med Guds livsande; han kunde vandra med Gud och samtala med Gud. Det var därför Gud gav honom denna befallning. Med den befallningen klargjorde Gud mycket tydligt vad människan får göra och inte får göra.

I dessa få enkla ord ser vi Guds hjärta. Men vad är det för hjärta som visar sig? Finns det kärlek i Guds hjärta? Finns det omsorg i det? I de här verserna kan man inte bara se Guds kärlek och omsorg i dessa verser utan verkligen känna det. Håller ni inte med mig? När ni nu har hört mig säga detta, tycker ni fortfarande att det här bara är några få simpla ord? De är inte så simpla trots allt, eller hur? Var ni medvetna om det förut? Hur skulle ni känna det inombords om Gud personligen sa de här få orden till er? Om du inte var mänsklig, om ditt hjärta var iskallt, då skulle du inte känna någonting alls, du skulle inte inse Guds kärlek och du skulle inte försöka förstå Guds hjärta. Men som en individ med samvete och en aning mänsklighet skulle du känna annorlunda. Du skulle känna värme, du skulle känna dig omhändertagen och älskad och du skulle känna lycka. Inte sant? Hur skulle du agera mot Gud när du kände på det viset? Skulle du känna dig fäst vid honom? Skulle du älska och respektera honom från djupet av ditt hjärta? Skulle ditt hjärta komma närmare honom? Av det här kan man se exakt hur viktig Guds kärlek är för människan. Men vad som är ännu mer avgörande är människans uppskattning och förståelse av Guds kärlek. Säger inte Gud faktiskt en massa liknande saker i det här steget av sitt verk? Men finns det folk idag som förstår Guds hjärta? Kan ni förstå Guds vilja som jag nyss talade om? Ni kan inte förstå Guds vilja på allvar när den är så här konkret, påtaglig och verklig. Det är därför jag säger att ni inte har någon verklig kunskap och förståelse av Gud. Visst är det så? Men låt oss lämna det där tills vidare.

2. Gud skapar Eva

1 Mos 2:18–20 Och Jehova Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, som motsvarar honom.” Och av jorden formade Jehova Gud alla markens djur och himlens alla fåglar, och han förde dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem; och vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. Och mannen gav namn åt alla fyrfotadjur, åt himlens fåglar och åt markens alla djur, men för mannen fanns ingen medhjälpare som motsvarade honom.

1 Mos 2:22–23 Och av revbenet, som Jehova Gud hade tagit från mannen, gjorde han en kvinna, och han förde fram henne till mannen. Och Adam sade: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för hon kom ur mannen.”

Det finns en viktig rad i den här delen av Skriften: ”Vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn.” Så vem var det som gav alla levande varelser deras namn? Det var Adam, inte Gud. Den här raden berättar ett faktum för mänskligheten: När Gud skapade människan gav han henne intelligens. Människans intelligens kom alltså från Gud. Det här är helt visst. Men varför? Gick Adam i skolan när Gud hade skapat honom? Kunde han läsa? När Gud hade skapat olika slags levande varelser, kände Adam igen allihop? Talade Gud om för honom vad de hette? Naturligtvis, Gud lärde honom inte heller hur han skulle komma på namnen på de här varelserna. Det är sanningen! Men hur kunde då Adam veta hur han skulle uppkalla de här levande varelserna och vad för sorts namn han skulle ge dem? Det här hänger samman med frågan om vad Gud gav Adam när han skapade honom. Fakta visar att när Gud skapade människan, gav han henne sin intelligens. Det här är en viktig punkt, så lyssna noga. Det finns även en annan viktig punkt som ni måste förstå: När Adam gett dessa levande varelser deras namn, fastnade dessa namn i Guds vokabulär. Varför nämner jag detta? Därför att det också berör Guds sinnelag, och det här är en punkt jag måste förklara ytterligare.

Gud skapade människan, andades in liv i henne och gav henne även en del av sin intelligens, sina förmågor, och vad han har och är. När Gud hade gett människan allt detta kunde hon göra en del saker på egen hand och tänka själv. Om det som människan kommer på och gör är gott i Guds ögon, då accepterar Gud det och lägger sig inte i. Om det som människan gör är rätt, kommer Gud att låta det bestå. Så vad visar då frasen ”vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn”? Den visar att Gud inte ansåg det befogat att ändra några av de namn som getts till de olika levande varelserna. Vad Adam än kallade en varelse såsa Gud ”så får det bli” och bekräftade varelsens namn. Uttryckte Gud någon åsikt i frågan? Nej, absolut inte. Så vad säger det här er? Gud gav människan intelligens och människan använde sin gudagivna intelligens för att göra saker. Om det som människan gör är positivt i Guds ögon, då bekräftar, erkänner och accepterar Gud det utan att bedöma eller kritisera. Det här är något som ingen människa, ond ande eller Satan kan göra. Ser ni hur Guds sinnelag uppenbaras här? Skulle en människa, en fördärvad individ, eller Satan låta någon annan göra något i deras namn, mitt framför näsan på dem? Självklart inte! Skulle de kämpa om den här positionen med den där andra personen eller den andra kraften som är olik dem? Givetvis skulle de göra det! Om det hade varit en korrumperad individ eller Satan som varit hos Adam den där gången, så skulle de garanterat ha förkastat det som Adam gjorde. De skulle utan tvekan ha förkastat allt Adam gjorde för att visa att de hade förmågan att tänka självständigt och hade sina egna unika insikter: ”Vill du kalla den så? Nåja, jag kommer i alla fall inte att kalla den det, jag kommer att kalla den det här; du kallade den Tom men jag tänker kalla den Harry. Jag måste visa hur klyftig jag är.” Vad är det för sorts natur? Är det inte vansinnigt arrogant? Men Gud då? Har han ett sådant sinnelag? Hade Gud någon ovanlig invändning angående vad Adam gjorde? Svaret är entydigt nej! I det sinnelag som Gud uppenbarar finns det inte den minsta antydan till grälsjuka, arrogans eller självrättfärdighet. Så mycket står helt klart här. Det här kanske verkar vara en bagatell, men om du inte förstår Guds väsen, om inte ditt hjärta försöker komma underfund med hur Gud agerar och vad han har för inställning, så kommer du inte att lära känna Guds sinnelag eller se uttrycket och uppenbarelsen av Guds sinnelag. Är det inte så? Håller ni med om det som jag just förklarade för dig? Gud besvarade inte Adams handlande med att högtravande förkunna: ”Det gjorde du bra, du har gjort rätt och jag håller med sig.” Men i sitt hjärta godkände, uppskattade och applåderade Gud vad Adam gjorde. Det här var det första som människan hade gjort för Gud enligt hans instruktion sedan skapelsen. Det var något människan gjorde i Guds ställe och å Guds vägnar. I Guds ögon hade det här sitt upphov i den intelligens han gett människan. Gud såg det som något gott, någonting positivt. Vad Adam gjorde den gången var den första manifestationen av Guds intelligens i människan. Sett ur Guds synvinkel var det en fin manifestation. Vad jag vill säga er här är att Guds syfte med att dela med sig till människan något av vad han har och är och sin av sin intelligens, var att människan skulle bli den levande varelse som manifesterar honom. Att en sådan levande varelse handlade å hans vägnar var precis vad Gud hade längtat efter att få se.

3. Gud gör kappor av skinn åt Adam och Eva

1 Mos 3:20–21 Och mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande. Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem.

Låt oss ta en titt på det här tredje stycket, som säger att det verkligen finns en mening bakom det namn Adam gav åt Eva. Det här visar att när Adam hade skapats hade han sina egna tankar och förstod många saker. Men just nu kommer vi inte att studera eller utforska vad han förstod eller hur mycket han förstod, för det är inte mitt främsta syfte med att diskutera det tredje stycket. Så vad är den viktiga punkten som jag vill belysa? Låt oss ta en titt på raden ”Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem.” Om vi inte diskuterar det här skriftstycket i vår sammankomst idag kanske ni aldrig inser den djupare innebörden i dessa ord. Låt mig först ge er några ledtrådar. Föreställ er Edens lustgård där Adam och Eva bor. Gud beger sig dit för att besöka dem, men eftersom de är nakna gömmer de sig. Gud kan inte se dem, och när han ropar på dem säger de: ”Vi vågar inte se dig, för våra kroppar är nakna.” De vågar inte se Gud på därför att de är nakna. Så vad gör Jehova Gud för dem? Originaltexten säger: ”Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem.” Förstår ni då vad Gud använde för att tillverka deras kläder? Gud använde djurhudar för att tillverka deras kläder. Gud gjorde alltså pälskappor som klädsel åt människan. Det här var de första klädesplaggen Gud tillverkade åt människan. Enligt dagens normer är en pälskappa en lyxvara och inte något som vem som helst har råd att bära. Om någon frågar er: ”Vad var det första klädesplagget våra förfäder bar?” Då kan du svara: ”Det var en pälskappa.” ”Vem tillverkade denna pälskappa?” Då kan du svara: ”Det gjorde Gud!” Det är den viktigaste punkten här: Det var Gud som gjorde de här kläderna. Är inte det något som är värt att prata om? Nu när ni har hört min beskrivning, har ni fått en bild av det i tankarna? Ni bör åtminstone ha en ungefärlig bild. Att jag berättar det här för er idag är inte att ni ska veta vad människans första klädesplagg var. Vad är då poängen? Poängen är inte pälskappan, utan hur folk lär känna Guds sinnelag, vad han har och vad han är – vilket uppenbarades i det han gjorde här.

”Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem,” Vilken roll ser vi Gud anta när han är tillsammans med Adam och Eva i den här scenen? Hur manifesterar sig Gud i denna värld med bara två människor? Manifesterar han sig i rollen som Gud? Bröder och systrar från Hongkong, låt höra! (I rollen som förälder.) Bröder och systrar från Sydkorea, vilken roll menar ni att Gud framträder i? (Familjens överhuvud.) Bröder och systrar från Taiwan, vad tror ni? (Rollen som någon i Adam och Evas familj, en familjemedlem.) En del av er menar att Gud framträder som en familjemedlem till Adam och Eva, medan några säger att Gud framträder som familjeöverhuvud och andra säger att han framträder som en förälder. Alltsamman passar väldigt bra. Men förstår ni vad det är jag vill säga? Gud skapade dessa två personer och behandlade dem som sina vänner. Som deras enda anhörige höll Gud ett öga på deras liv och såg till att de fick mat, kläder och tak över huvudet. Här framträder Gud som en förälder till Adam och Eva. När Gud gör det ser inte människan hur upphöjd han är; hon ser inte hans överhöghet, hans hemlighet och i synnerhet inte hans vrede eller majestät. Allt hon ser är Guds ödmjukhet, hans tillgivenhet, hans omsorg om människan och hans ansvar för och omtanke om henne. Guds inställning och sätt att behandla Adam och Eva liknar hur mänskliga föräldrar visar omsorg om sina barn. Det liknar också hur mänskliga föräldrar älskar, tar hand om och hyser omtanke om sina söner och döttrar – verkligt, synligt och påtagligt. Istället för att upphöja sig själv och sätta sig i en hög och mäktig position, använde Gud skinn för att personligen göra kläder åt människan. Det spelar ingen roll om den här pälskappan användes för att skyla deras nakenhet eller skydda dem mot kylan. Vad som är viktigt är att det här plagget, som avsåg att täcka människans kropp, tillverkade Gud personligen med egna händer. I stället för att helt enkelt skapa kläderna med hjälp av tanken eller någon annan mirakulös metod, som folk kanske föreställer sig att Gud skulle gjort, gjorde Gud något som människan inte tänker sig att Gud borde eller skulle ha gjort. Det här kan tyckas vara en bagatell – en del människor kanske inte ens tycker det är värt att nämna – men den låter alla som följer Gud, men som varit fyllda med vaga uppfattningar om honom, att få en inblick i hans äkthet och ljuvlighet och se hans trofasthet och ödmjukhet. Det får outhärdligt arroganta och självgoda människor, som tror att de är höga och mäktiga, att böja sitt huvud i skam inför Guds äkthet och ödmjukhet. Här gör Guds äkthet och ödmjukhet de möjligt för folk att ännu tydligare se hur älskvärd han är. Den ofantliga, älskvärda och allsmäktiga Guden som folk bär i sitt hjärta har däremot blivit liten och oansenlig och rasar samman vid minsta beröring. När du ser den här versen och hör den här berättelsen, ser du då ner på Gud därför att han gjorde en sådan sak? Det finns kanske en dela människor som gör det, men andra reagerar precis tvärtom. De uppfattar Gud som äkta och älskvärd, och det är just Guds äkthet och ljuvlighet som griper dem. Ju mer de ser Guds verkliga sida, desto mer kan de känna Guds kärleks faktiska existens, betydelsen av Gud i sitt hjärta och hur han ständigt står vid deras sida.

Låt oss nu sätta den här diskussionen i relation till nutiden. Om Gud kunde göra de här olika små sakerna för de människor han skapade i begynnelsen, till och med sådant som människor aldrig skulle våga tänka eller vänta sig, kan då inte Gud göra sådana saker för dagens människor? Vissa människor säger: ”Jo!” Varför är det så? Därför att Guds väsen inte är falskt och hans ljuvlighet inte är låtsad. Guds väsen existerar verkligen och är inte något som andra lagt till, och det är absolut inte något som skiftar mellan tider, platser och eror. Guds äkthet och ljuvlighet kan verkligen bara föras fram genom att han gör något som folk tycker är banalt och oviktigt – något som är så betydelselöst att folk aldrig ens skulle tänka sig att han någonsin skulle göra det. Gud är inte pretentiös. Det finns ingen överdrift, förklädnad, stolthet eller arrogans i hans sinnelag och väsen. Han skryter aldrig utan tvärtom älskar han, visar omtanke, tar hand om och leder de människor han har skapat med trohet och ärlighet. Oavsett hur lite folk må förstå, känna eller se av vad Gud gör, så gör han det förvisso ändå. Skulle vetskapen om att Gud har ett sådant väsen påverka folks kärlek till honom? Skulle det påverka deras gudsfruktan? Jag hoppas att du, när du förstår Guds verkliga sida, successivt kommer allt närmare honom och att du ska kunna förstå hans kärlek till och omsorg om mänskligheten ännu bättre, och samtidigt kunna ge ditt hjärta till Gud och inte hysa någon misstänksamhet eller några betänkligheter mot honom. Gud gör i stillhet allt för människan, gör alltsamman i tysthet genom sin uppriktighet, trofasthet och kärlek. Han känner aldrig någon oro eller ånger över något han gör, han begär aldrig att någon ska återgälda honom på något sätt och han har inga avsikter att någonsin skaffa sig något från mänskligheten. Det enda syftet med allt han någonsin gjort är att han ska kunna få mänsklighetens sanna tillit och kärlek. Och därmed avslutar jag det första ämnet här.

Har de här samtalen hjälpt er? Hur mycket hjälp har ni fått av dem? (Vi har fått mer förståelse och kunskap om Guds kärlek.) (Att samlas på det här sättet kan hjälpa oss att förstå Guds ord bättre i framtiden och fatta de känslor han hade och meningen med det han sa, när han sa det, och känna vad han kände den gången.) Är det någon av er som är mer medveten om Guds faktiska existens efter att ha läst dessa ord? Känner ni att Guds existens inte är ihålig eller vag längre? När ni har fått denna känsla, känner ni då att Gud är precis bredvid er? Känslan är kanske inte uppenbar just nu eller också kanske ni inte kan känna den än. Men en dag, när ni verkligen har en djup insikt och verklig kunskap om Guds sinnelag och väsen i hjärtat, då kommer du att känna att Gud är precis bredvid dig – du har bara aldrig på allvar tagit emot Gud i ditt hjärta. Och det är sanningen.

Vad tycker ni om att dela gemenskap på det här sättet? Hinner ni hänga med? Tycker ni att den här typen av studier av ämnet Guds verk och Guds sinnelag är väldig tung? Hur känner ni er? (Mycket bra, upprymda.) Vad var det som fick er att må bra? Varför blev ni upprymda? (Det var som att återvända till Edens trädgård och vara tillbaka vid Guds sida.) ”Guds sinnelag” är faktiskt ett väldigt obekant ämne för folk eftersom det man brukar föreställa sig och det man läser i böcker eller hör vid sammankomster alltid får en att känna sig ungefär som en blind som rör vid en elefant – man bara känner sig fram med händerna och kan inte visualisera någonting. Att treva dig fram i blindo kan inte ge dig ens en ungefärlig förståelse av Gud, än mindre en klar uppfattning om honom; det sporrar bara din fantasi ännu mer och hindrar dig från att definiera exakt vad Guds sinnelag och väsen är, och den osäkerhet som din fantasi väcker fyller utan undantag ditt hjärta med tvivel. När du inte kan vara säker på något och ändå försöker förstå det, kommer det alltid att finnas motsättningar och konflikter i ditt hjärta, och till och med en störande känsla, som för dig vilsen och förvirrad. Är det inte plågsamt att vilja söka Gud, lära känna honom och se honom tydligt, men aldrig verka kunna hitta svaren? De här orden riktar sig naturligtvis bara till dem som vill försöka att ängsligt vörda Gud och behaga honom. För de människor som inte bryr sig om sådana saker har det här faktiskt ingen betydelse, för vad de hoppas mest på är att Gud bara är en legend eller fantasi så att de kan göra vad de vill, så att de kan vara störst och viktigast, så att de kan begå onda gärningar utan hänsyn till konsekvenserna, så att de inte behöver frukta något straff eller ta något ansvar, och så att inte ens det Gud säger om illgärningsmän kommer att gälla dem. De här människorna vill inte förstå Guds sinnelag. De är utleda på att försöka lära känna Gud och allt om honom. De skulle föredra att det inte fanns någon Gud. De här människorna motarbetar Gud och de tillhör dessa som kommer att kastas ut.

Härnäst ska vi diskutera berättelsen om Noa och hur den relaterar till ämnet Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv.

Vad ser ni att Gud gör med Noa i det här skriftstället? Alla som sitter här kanske vet något om det efter att ha läst Skriften: Gud fick Noa att bygga arken och sedan förstörde Gud världen med hjälp av en översvämning. Gud fick Noa att bygga arken för att rädda sin familj på åtta personer, vilket gjorde att de kunde överleva och bli förfäder åt mänsklighetens nästa generation. Låt oss nu vända oss till Skriften.

B. Noa

1. Gud har för avsikt att förgöra världen med en översvämning och uppmanar Noa att bygga en ark

1 Mos 6:9–14 Detta är Noas släkthistoria. Noa var en rättfärdig man, fullkomlig bland sina samtida och vandrade med Gud. Och Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. Jorden var fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, för allt kött levde i fördärv på jorden. Och Gud sade till Noa: ”Jag ska göra slut på allt kött, för på grund av dem är jorden full av våld. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ; du ska göra rum i arken and täcka den med jordbeck inuti och utanpå.”

1 Mos 6:18–22 ”Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken ‒ du, dina söner, din hustru och dina söners hustrur tillsammans med dig. Av allt levande, av allt kött, ska du föra in två av varje sort i arken, för att de ska överleva tillsammans med dig. De ska vara av hankön och honkön. Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska två av varje sort gå in till dig för att förbli vid liv. Du ska ta med dig av all slags föda som kan ätas, du ska samla det åt dig och det ska tjäna som mat för dig och dem.” Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.

Har ni nu en allmän uppfattning om vem Noa var efter att ha läst dessa två stycken? Vad för slags person var Noa? Ursprungstexten säger: ”Noa var en rättfärdig man, fullkomlig bland sina samtida.” Hurdan var en rättfärdig man på den tiden enligt vårt moderna sätt att se? En rättfärdig man var en perfekt människa. Vet ni om denna perfekta man var fullkomlig i människors ögon eller i Guds ögon? Den här fullkomlige mannen var utan tvekan fullkomlig i Guds ögon men inte i människors ögon. Det är helt säkert! Det beror på att människan är blind och inte kan se, och det är bara Gud som ser hela jorden och varenda människa, och Gud visste att Noa var en fullkomlig människa. Därför inleddes Guds plan att förgöra världen med en översvämning i den stund som han kallade på Noa.

I den tidsåldern beslutade Gud att uppmana Noa att göra någonting mycket viktigt. Varför måste den uppgiften uträttas? Därför att Gud just då hade en plan i sitt hjärta. Han planerade att förgöra världen med en översvämning. Varför förgöra världen? Så här står det: ”Jorden var fördärvad inför Gud och full av våld.” Vad drar ni för slutsats av frasen ”Jorden var full av våld”? Det var en period på jorden då världen och dess invånare hade blivit extremt fördärvade och ”jorden var full av våld” Med dagens språk skulle ”full av våld” betyda att allt är helt ur balans. För människan innebar det att alla spår av ordning hade gått förlorade på alla livets områden och att allting hade blivit kaotiskt och omöjligt att hantera. I Guds ögon innebar det att världens människor hade blivit alltför fördärvade. Men hur fördärvade? Så till den grad fördärvade att Gud inte längre stod ut med att se på eller ha tålamod med dem. Så till den grad fördärvade att Gud bestämde sig för att utplåna dem. När Gud bestämt sig för att förgöra världen planerade han att hitta någon som kunde bygga en ark. Gud valde Noa till den uppgiften; han lät alltså Noa bygga en ark. Varför valde han Noa? I Guds ögon var Noa en rättfärdig människa; oavsett vad Gud befallde honom att göra så gjorde Noa det. Noa var alltså villig att göra vadhelst Gud sa åt honom att göra. Gud ville hitta någon sådan att samarbeta med, någon som skulle fullborda vad han hade anförtrott honom – fullborda hans verk på jorden. Fanns det någon annan person på jorden vid den här tiden förutom Noa som kunde fullborda en sådan uppgift? Definitivt inte! Noa var den enda kandidaten, den enda människa som kunde fullborda vad Gud hade anförtrott honom, och därmed valde Gud honom. Men är Guds gränser och villkor för att rädda människor desamma nu som de var på den tiden? Svaret är att det absolut finns en skillnad! Och varför frågar jag det? Noa var den enda rättfärdiga människan i Guds ögon på den tiden, vilket innebär att varken hans hustru eller några av hans söner eller svärdöttrar var rättfärdiga människor, utan Gud skonade dem ändå på grund av Noa. Gud ställde inte krav på dem på samma sätt som han gör på människor nu, utan istället lät han alla åtta medlemmarna av Noas familj överleva. De fick Guds välsignelse på grund av Noas rättfärdighet. Utan Noa skulle ingen av dem ha kunnat fullborda vad Gud hade anförtrott dem. Därför var Noa den enda person som var tänkt att överleva förgörelsen av världen, och de andra var bara indirekta förmånstagare. Det här visar att under eran innan Gud officiellt påbörjade sitt förvaltningsverk, var de principer och normer han behandlade folk med och de krav han ställde på dem relativt slappa. För dagens människor tycks Guds sätt att behandla de åtta personerna i Noas familj sakna ”rättvisa”. Men jämfört med den väldiga mängd verk han nu utför på människor och den stora mängd av sitt ord som han nu förmedlar, var Guds behandling av Noas familj bara en arbetsprincip mot bakgrunden av hans verk vid den tiden. Oman gör en jämförelse – fick de åtta personerna i Noas familj ta emot mer från Gud eller får dagens människor det?

Att Noa blev kallad är ett enkelt faktum, men det viktigaste med det vi talar om – Guds sinnelag, hans vilja och hans väsen i den här berättelsen – är inte så enkelt. För att förstå dessa Guds olika aspekter måste vi först förstå vilken sorts människa Gud önskar kalla för att därigenom förstå hans sinnelag, vilja och väsen. Det här är avgörande. Så i Guds ögon, vad för sorts människa är den här mannen som han kallar? Det här måste vara en person som kan lyssna till hans ord och följa hans anvisningar. Samtidigt måste det vara en person med ansvarskänsla, någon som kommer att utföra Guds ord genom att behandla det som sitt ansvar och sin plikt som han måste göra. Måste då denna person vara någon som känner Gud? Nej. På den tiden hade Noa inte hört mycket av Guds undervisning eller upplevt något av Guds verksamhet. Därför hade Noa mycket lite kunskap om Gud. Även om det står här att Noa vandrade med Gud – såg han någonsin Guds person? Svaret är definitivt nej! På den tiden var det nämligen bara Guds budbärare som kom tillmänniskorna folket. Även om de kunde representera Gud i fråga om det de sa och gjorde, förmedlade de bara Guds vilja och avsikter. Guds visade inte sin person ansikte mot ansikte med människan. I den här delen av Skriften ser vi i grund och botten bara vad Noa var tvungen att göra och vilka instruktioner Gud gav honom. Så vad var då kärnan som Gud uttryckte här? Allt Gud gör är ytterst noga planerat. När han ser att en sak eller att det uppstår en viss situation finns det i hans ögon alltid en norm som han bedömer det efter, och denna norm avgör om han startar en plan för att ta itu med det eller hur han ska hantera saken eller situationen. Han är inte likgiltig eller känslolös mot allt. Det är faktiskt precis tvärtom. Här finns en vers som säger vad Gud sade till Noa: ”Jag ska göra slut på allt kött, för på grund av dem är jorden full av våld. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden.” När Gud sa detta, menade han då att han bara förgjorde människor? Nej! Gud sade att han skulle förgöra allt levande kött. Varför vill Gud ha förgörelse? Här finns en annan uppenbarelse av Guds sinnelag: I Guds ögon finns det en gräns för hans tålamod med människans fördärv, med smutsen, våldet och olydnaden. Var går gränsen? Det framgår av Guds ord: ”Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, för allt kött levde i fördärv på jorden.” Vad betyder frasen: ”För allt kött levde i fördärv på jorden”? Den betyder att allt levande, inklusive de som har följde Gud, de som åkallade Guds namn, de som en gång offrade brännoffer till Gud, de som muntligen erkände Gud och till och med prisade honom – när deras uppträdande blivit fullt av fördärv och detta nådde Guds ögon, då skulle han bli tvungen att utplåna dem. Där gick gränsen för Gud. Så hur mycket tålamod visade då Gud människan och allt kötts fördärv? Så mycket att inga människor, varken sådana som följde Gud och icke troende, längre gick rätt väg. Så mycket att människan inte bara var moraliskt fördärvad och full av ondska, utan att det inte längre fanns någon som trodde på Guds existens, än mindre någon som trodde att världen styrs av Gud och att Gud kan ge människorna ljus och visa dem den rätta vägen. Så mycket att människan föraktade Guds existens och inte tillät Gud att existera. När människans fördärv nådde denna punkt, då stod inte Gud ut längre. Vad skulle ersätta det? Guds vrede och Guds straff. Var inte det en delvis uppenbarelse av Guds sinnelag? Finns det inga människor som är rättfärdiga i Guds ögon i den nuvarande tidsåldern? Finns det inga människor som är fullkomliga i Guds ögon? Är det här en tidsålder då allt kötts beteende på jorden är fördärvat i Guds ögon? Utmanar inte alla människor av kött – bortsett från dem som Gud vill fullkomna och de som kan följa Gud och ta emot hans frälsning – gränsen för Guds tålamod? Är inte allt som händer omkring er – allt ni ser med era ögon och hör med era öron och personligen upplever varje dag i denna värld – fullt av våld? I Guds ögon, borde inte en sådan värld, en sådan tidsålder, avslutas? Även om bakgrunden i den nuvarande tidsåldern skiljer sig helt från bakgrunden på Noas tid, är Guds känslor och den vrede han känner mot människans fördärv exakt desamma som på den tiden. Gud kan vara tålmodig på grund av sitt verk, men i Guds ögon borde den här världen – i ljuset av omständigheterna och villkoren – ha utplånats för länge sedan. Situationen är mycket värre än den var när världen en gång förgjordes av syndafloden. Men vad är skillnaden? Det är också vad som bedrövar Guds hjärta mest, och kanske något som ingen av er kan förstå.

När Gud förstörde världen genom översvämning kunde han uppmana Noa att bygga en ark och göra en del av förberedelsearbetet. Gud kunde kalla en människa – Noa – att göra de här sakerna åt honom. Men i den nuvarande tidsåldern har Gud inte någon att kalla. Varför är det så? Varenda en som sitter här förstår förmodligen och känner till anledningen mycket väl. Behöver jag redovisa den för er? Om jag säger det högt kanske ni förlorar ansiktet och blir upprörda allihop. Somliga kanske säger: ”Vi är kanske inga rättfärdiga människor och vi är inte fullkomliga i Guds ögon, men om Gud skulle instruera oss att göra något så skulle vi ändå vara kapabla att göra det. Tidigare, när han sade att det skulle inträffa en förödande katastrof, då började vi förbereda mat och saker som skulle behövas i en katastrof. Gjordes inte allt detta i enlighet med Guds krav? Samarbetade vi inte verkligen med Gud? Kan inte det här som vi gjorde jämföras med det som Noa gjorde? Var inte det vi gjorde sann lydnad? Följde inte vi Guds instruktioner? Gjorde vi inte vad Gud sa därför att vi litar på hans ord? Varför är då Gud fortfarande sorgsen? Varför säger han att han inte har någon att kalla?” Är det någon skillnad mellan era och Noas handlingar? Vad är skillnaden? (Att förbereda mat inför katastrofen var vårt eget beslut.) (Våra handlande kan inte göra oss ”rättfärdiga” medan Noa var en rättfärdig man i Guds ögon.) Vad ni säger är inte alltför långt från sanningen. Vad Noa gjorde skilde sig väsentligt från det som folk gör nu. När Noa gjorde som Gud anvisade honom visste han inte vad Gud hade för avsikter. Han visste inte vad Gud ville åstadkomma. Gud hade bara gett honom en befallning och instruerat honom att göra något, och utan närmare förklaring gick Noa åstad och gjorde det. Han försökte inte i hemlighet räkna ut vad Gud hade för avsikter, och inte heller gjorde han motstånd eller hycklade. Han gick bara åstad och gjorde vad han skulle med rent och enkelt hjärta. Allt Gud uppmanade honom att göra gjorde han, och att lyda och lyssna till Guds ord stärkte hans tro på vad han gjorde. Så rättframt och enkelt tog han itu med det som Gud hade anförtrott honom. Hans väsen – hans handlingars väsen var lydnad, att inte kritisera, inte spjärna emot och dessutom inte tänka på sina egna personliga intressen eller vad han kunde vinna eller förlora. När Gud sade att han skulle förstöra världen med en översvämning frågade Noa inte heller när eller vad som skulle hända med saker och ting, och han frågade verkligen inte Gud hur han skulle förstöra världen. Han gjorde bara som Gud anvisade. Oavsett hur Gud ville att det skulle göras och med vilket material, så gjorde han exakt som Gud begärde och tog dessutom itu med det omedelbart. Han följde Guds instruktioner med inställningen att han ville behaga Gud. Gjorde han det för att hjälpa sig själv undkomma katastrofen? Nej. Frågade han Gud hur länge det skulle dröja innan världen skulle förstöras? Nej, det gjorde han inte. Frågade han Gud eller visste han hur lång tid det skulle ta att bygga arken? Nej, det visste han inte heller. Han bara lydde, lyssnade och handlade därefter. Dagens människor är inte sådana: Så snart lite information läcker ut genom Guds ord, så snart människor anar att löven prasslar lite i vinden, agerar de direkt, oavsett vad det handlar om och oavsett vad det kostar, för att förbereda vad de skall äta, dricka och använda i efterdyningarna, och planerar till och med flyktvägar att använda när katastrofen slår till. Vad som är ännu mer intressant är att människans hjärna i detta avgörande ögonblick är mycket bra på att ”få jobbet gjort”. I situationer där Gud inte har gett några anvisningar kan människan planera för allting på ett mycket bra sätt. Man skulle kunna använda ordet ”fullkomliga” för att beskriva de här planerna. Men när det gäller vad Gud säger, vad han har för avsikter eller vad han vill, då bryr sig ingen och ingen försöker förstå det. Är inte det den största skillnaden mellan dagens människor och Noa?

Ser ni en del av Guds sinnelag i den här berättelsen om Noa? Det finns en gräns för Guds tålamod med människans fördärv, snusk och våld. När han når den gränsen, är hans tålamod slut och då inleder han i stället sin nya förvaltning och nya plan, börjar göra vad han måste göra, uppenbarar sina gärningar och den andra sidan av sitt sinnelag. Det här gör han inte för att visa att människan aldrig får kränka honom eller att han är full av myndighet och vrede, och inte heller för att visa att han kan förgöra mänskligheten. Han gör det därför att hans sinnelag och hans heliga väsen inte längre kan tillåta eller ha tålamod med att den här sortens mänsklighet lever inför hans ögon, lever under hans välde. När hela mänskligheten är emot honom, när det inte finns någon han kan rädda på hela jorden, då kommer han alltså inte att ha tålamod med denna mänsklighet längre, utan kommer att utan betänkligheter utföra sin plan – att utplåna den här sortens mänsklighet. Denna handling bestäms av Guds sinnelag. Den är en nödvändig konsekvens, en konsekvens som varje skapad varelse under Guds välde drabbas av. Visar inte det att Gud inte kan vänta med att fullborda sin plan och rädda de människor han vill rädda i den här tidsåldern? Vad bryr sig Gud mest om under dessa förhållanden? Inte hur de som inte följer honom eller hur de som för övrigt motsätter sig honom behandlar honom eller motarbetar honom, eller hur mänskligheten förtalar honom. Han bryr sig bara huruvida de som följer honom, föremålen för hans frälsning i hans förvaltningsplan, har fullkomnats av honom, huruvida de har blivit värdiga hans behag. Övriga människor låter han bara emellanåt drabbas av en aning straff för att visa sin vrede. Till exempel: tsunamier, jordbävningar, vulkanutbrott och så vidare. Samtidigt skyddar han med kraft och ser till dem som följer honom och som skall räddas av honom. Guds sinnelag är följande: Å ena sidan kan han ha extremt tålamod och överseende med de människor han avser att fullkomna och vänta på dem så länge han rimligen kan; å andra sidan hatar och avskyr han verkligen den sataniska sortens människor som inte följer honom utan motarbetar honom. Även om han inte bryr sig om huruvida de här sataniska människorna följer honom eller tillber honom, föraktar han dem samtidigt som har tålamod med dem i sitt hjärta. Och samtidigt som han avgör vad slutet ska bli för dessa satanstyper väntar han på att nästa steg i hans förvaltningsplan ska infinna sig.

Låt oss titta på nästa stycke.

2. Guds välsignelse till Noa efter översvämningen

1 Mos 9:1–6 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden. Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och himlens alla fåglar, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda; liksom jag har gett er de gröna örterna ger jag er allt detta. Men kött som har kvar sitt liv, det vill säga sitt blod, ska ni inte äta. Och för ert blod, det vill säga ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, liksom av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva livet. Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild.”

Vad säger det här stycket er? Varför valde jag dessa verser? Varför valde jag inte ett stycke som handlade om Noa och hans familjs liv på arken? Därför att den informationen inte har mycket att göra med ämnet vi samtalar om idag. Vad vi fokuserar på är Guds sinnelag. Om ni vill veta de där detaljerna, då kan ni ta upp Bibeln och läsa det själva. Vi kommer inte att prata om det här. Det vi i första hand ska prata om idag är hur man känner igen Guds handlingar.

När Noa hade accepterat Guds anvisningar och byggt arken och genomlevt de dagar då Gud använde en översvämning för att förstöra världen, överlevde hela hans familj på åtta personer. Med undantag för Noas familj omkom hela mänskligheten och alla levande varelser på jorden dog. Gud välsignade Noa och sade en del saker till honom och hans söner. Det här var vad Gud skänkte honom och även vad han välsignade honom med. Det här är den välsignelse och det löfte Gud ger till den som kan lyssna till honom och acceptera hans anvisningar, och det är också så här Gud belönar människor. Det vill säga, oavsett om Noa var en fullkomlig människa eller en rättfärdig människa i Guds ögon, och oavsett hur mycket han visste om Gud, lyssnade han och hans tre söner till Guds ord, samarbetade med Guds verk och gjorde vad de förväntades göra i enlighet med Guds instruktioner. Därmed hjälpte de Gud att bevara människor och olika sorters levande varelser till efter det att världen förstörts genom översvämning och bidrog avsevärt till nästa steg i Guds förvaltningsplan. På grund av allt Noa hade gjort, välsignade Gud honom. För dagens människor är det som Noa gjorde kanske inte ens värt att nämna. Somliga kanske till och med tänker: ”Noa gjorde inte någonting; Gud hade bestämt sig för att skona honom, så han skulle definitivt bli skonad. Att han överlevde berodde inte på det han gjorde. Det var vad Gud ville skulle hända, eftersom människan är passiv.” Men det var inte så Gud tänkte. Oavsett om en person är betydande eller obetydlig, om hon kan lyssna till honom, lyda hans instruktioner och vad han anförtror henne och kan samarbeta med hans verk, hans vilja och hans plan, så att hans vilja och hans plan kan genomföras på ett smidigt sätt, så är det uppträdandet – i Guds ögon – värt att minnas och värt hans välsignelse. Gud värdesätter sådana människor, och han värdesätter deras agerande och deras kärlek och tillgivenhet till honom. Det här är Guds inställning. Så varför välsignade Gud Noa? Därför att det är så Gud behandlar sådana handlingar och människans lydnad.

När det gäller Guds välsignelse av Noa, kommer somliga att säga: ”Om människan lyssnar till Gud och behagar Gud, då ska Gud välsigna människan. Är inte det självklart?” Kan man resonera så? En del säger: ”Nej.” Varför kan man inte det? En del säger: ”Människan är inte värdig att åtnjuta Guds välsignelse.” Det är inte helt korrekt. När en människa accepterar vad Gud anförtror henne, då har Gud en norm för att bedöma om hennes handlingar är bra eller dåliga och huruvida hon har lytt, huruvida hon har behagat Guds vilja och huruvida det hon gör fyller kraven. Vad Gud bryr sig om är människans hjärta, inte hennes handlingar på ytan. Det är inte så att Gud välsignar någon bara han gör en viss sak, oavsett hur han gör det. Detta är en missuppfattning som folk har. Gud tittar inte bara på slutresultat av något, utan lägger mer vikt vid hur en människas hjärta är och hur hennes inställning är medan saker och ting utvecklas, och han ser efter om det finns lydnad, hänsyn och en önskan att behaga Gud i hennes hjärta. Hur mycket visste Noa om Gud när det här utspelades? Var det lika mycket som de lärosatser ni känner till idag? Fick han lika mycket vattning och vallning som ni när det gäller sådana aspekter av sanningen som föreställningar och kunskap om Gud? Nej, det fick han inte! Men ett faktum är obestridligt: I dagens människors medvetande, sinnen och till och med i djupet av deras hjärtan är deras föreställning om Gud suddig och tvetydig, liksom deras inställning till honom. Man skulle till och med kunna säga att en del människor har en negativ attityd till Guds existens. Men i Noas hjärta och hans medvetande var Guds existens absolut och utan tvivel, och därmed var hans lydnad mot Gud oskadad och kunde bestå provet. Hans hjärta var rent och öppet mot Gud. Han behövde inte alltför mycket kunskap om dogmer för att övertyga sig själv att följa alla Guds ord, han behövde inte heller en hel del fakta för att bevisa Guds existens, så att han kunde acceptera vad Gud anförtrodde och kunna göra vadhelst Gud lät honom göra. Detta är den väsentliga skillnaden mellan Noa och dagens människor, och det är också just den sanna definitionen av vad en fullkomlig människa är i Guds ögon. Vad Gud vill ha är människor som Noa. Han är den typ av person som Gud lovordar, och även just den typ av person som Gud välsignar. Har ni fått någon upplysning av detta? Människor ser på människor utifrån, medan Gud ser på människors hjärtan och deras väsen. Gud tillåter inte att någon är oengagerad eller hyser några betänkligheter rörande honom, och han tillåter inte heller att människor misstänker eller prövar honom på något som helst sätt. Därför har folk idag, på grund av någonting djupt inne i deras hjärtan, deras fördärvade väsen och deras fientliga inställning till Gud, hindrats från att verkligen tro på honom och lyda honom, trots att de står ansikte mot ansikte med Guds ord – ja, man skulle till och med kunna säga ansikte mot ansikte med Gud. Det här gör att det är väldigt svårt för dem att bli välsignade på samma sätt som Noa blev.

Låt oss nu ta en titt på det här stycket i Skriften om hur Gud använde regnbågen som en symbol för sitt förbund med människan.

3. Gud använder regnbågen som symbol för sitt förbund med människan

1 Mos 9:11–13 ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

De flesta människor vet vad en regnbåge är och har hört en del historier som har med regnbågar att göra. När det gäller berättelsen om regnbågen i Bibeln finns det somliga som tror på den och somliga som betraktar den som en legend medan andra inte tror på den alls. Men det spelar ingen roll, allt som hände i relation till regnbågen var Guds verk och ägde rum under Guds förvaltning av människan. De här händelserna har skrivits ner i detalj i Bibeln. Dessa skrifter säger inget om vad Gud var på för humör när det hände eller vad som var avsikten med de här orden som Gud sa. Ingen kan heller förstå vad Gud kände när han yttrade dem. Men Guds inställning till hela den här händelsen avslöjas mellan raderna i texten. Det är som om hans tankar vid det aktuella tillfället tiden hoppar upp från sidan genom varje ord och fras som Gud yttrar.

Guds tankar är vad folk borde bekymra sig över och vad de mest av allt borde försöka lära känna. Guds tankar är nämligen oupplösligt knutna till människans förståelse av Gud, och människans förståelse av Gud är en oumbärlig länk till människans inträde i livet. Så vad tänkte Gud när de här händelserna ägde rum?

Ursprungligen skapade Gud en mänsklighet som i hans ögon var mycket god och stod honom nära, men sedan den gjort uppror mot honom utplånades den genom en översvämning. Smärtade det Gud att denna mänsklighet bara försvann på ett ögonblick? Självfallet smärtade det! Hur uttryckte han då denna smärta? Hur dokumenterades det i Bibeln? Det dokumenterades med följande ord: ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Denna enkla mening avslöjar Guds tankar. Denna förstörelse av världen smärtade honom mycket. Uttryckt i mänskliga termer blev han väldigt ledsen. Vi kan ju föreställa oss: Hur såg jorden, som en gång varit full av liv, ut efter att ha förstörts av översvämningen? Hur såg jorden, som en gång varit full av människor, ut nu? Ingen mänsklig bebyggelse, inga levande varelser, vatten överallt och total förödelse på vattenytan. Var det en sådan scen Gud avsåg att åstadkomma när han ursprungligen skapade världen? Självklart inte! Guds ursprungliga avsikt var att få se liv överallt, att få se de människor han skapat tillbe honom, inte att Noa skulle vara den ende som tillbad honom eller den ende som kunde svara på hans kallelse att fullborda vad som anförtrotts honom. När mänskligheten försvann, såg inte Gud vad han tänkt sig från början, utan rena motsatsen. Hur kunde hans hjärta annat än lida? Så när Gud uppenbarade sitt sinnelag och uttryckte sina känslor fattade han ett beslut. Vad var det för beslut han fattade? Att sätta en båge i skyn (alltså den regnbåge som vi ser) som ett förbund med människan, ett löfte om att Gud aldrig mer skulle utplåna mänskligheten med en översvämning. Samtidigt skulle den berätta för folk att Gud en gång förstört världen med en översvämning, så att mänskligheten för alltid skulle minns varför Gud gjorde något sådant.

Var förstörelsen av världen den gången något som Gud önskade? Nej, det var definitivt inte vad Gud önskade. Vi kan kanske göra oss en svag bild av den patetiska syn som jorden utgjorde efter världens förstörelse, men vi kan inte på långt när föreställa oss hur det såg ut i Guds ögon den gången. Man kan säga att ingen, varken nutidens eller dåtidens människor, skulle kunna föreställa sig eller förstå hur Gud kände det när han såg den scenen, den bilden av världen sedan den förstörts av översvämningen. Gud tvingades göra detta på grund av människans olydnad, men den smärta som Guds hjärta led då världen förstördes av översvämningen är något som ingen kan greppa eller förstå. Det var därför Gud slöt ett förbund med mänskligheten, för att få folk att minnas att Gud en gång gjorde något som detta, och för att svära på att han aldrig mer skulle förstöra världen på detta sätt. I det här förbundet ser vi Guds hjärta – vi ser att Guds hjärta plågades när han förstörde denna mänsklighet. För att uttrycka det med mänskliga termer: när Gud förgjorde människan och såg mänskligheten försvinna grät och blödde hans hjärta. Är inte det bästa sättet att beskriva det? Människor använder de här orden för att beskriva mänskliga känslor, men eftersom människans språk är alltför bristfälligt tycker jag inte att det är alltför fel eller överdrivet att använda dem för att beskriva Guds känslor och sinnesrörelser. Åtminstone ger det er en mycket levande och bra uppfattning om hur Guds humör var då detta ägde rum. Vad kommer ni att tänka på nu när ni ser en regnbåge nästa gång? Ni kommer åtminstone att minnas hur Gud en gång sörjde över att se världen översvämmad och förstörd. Ni kommer att minnas att fastän Gud hatade denna värld och föraktade denna mänsklighet, så led han i sitt hjärta när han utplånade de människor han skapat med sina egna händer, och han kämpade för att släppa taget, kände sig motvillig och hade svårt att uthärda det. Hans enda tröst var Noas familj på åtta personer. Det var tack vare Noas samarbete som hans mödosamma ansträngningar med att skapa allting inte varit förgäves. I denna stund när Gud led var detta det enda som kunde kompensera hans smärta. Från den stunden lade Gud alla sina förväntningar på mänskligheten på Noas familj och hoppades att de skulle kunna leva under hans välsignelser och inte hans förbannelse, att de aldrig skulle få se Gud förgöra världen med en översvämning mer, och att de inte skulle förgöras.

Vilken del av Guds sinnelag lär vi känna av detta? Gud hade föraktat människan därför att hon var fientligt inställd till honom, men i hans hjärta förblev hans omsorg, oro och barmhärtighet gentemot mänskligheten oförändrad. Inte heller när han utplånade mänskligheten förändrades hans hjärta. När mänskligheten var full av fördärv och ohyggligt olydig mot Gud, gjorde hans sinnelag och hans väsen att han i enlighet med sina principer måste förinta denna mänsklighet. Men på grund av sitt väsen hade han ändå medlidande med mänskligheten och ville till och med använda olika sätt för att återlösa mänskligheten så att den skulle kunna leva vidare. Men människan motsatte sig Gud, fortsatte att bryta mot hans vilja och vägrade att ta emot Guds frälsning; hon vägrade alltså att acceptera hans goda avsikter. Oavsett hur Gud kallade dem, påminde dem, försörjde dem, hjälpte dem och tolererade dem, varken förstod eller uppskattade människan det och brydde sig inte heller om det. Trots sin smärta glömde Gud inte att tolerera människan till det yttersta i väntan på att hon skulle vända om. När han nått sin gräns tvekade han inte att göra vad han måste göra. Det fanns med andra ord en specifik tidsperiod och process från det ögonblick då Gud planerade att förgöra mänskligheten till dess att han inledde arbetet med att utplåna mänskligheten. Syftet med denna process var att göra det möjligt för människan att vända om, och det här var den sista chansen Gud gav människan. Så vad gjorde då Gud under denna period innan han utplånade mänskligheten? Han gjorde mycket för att påminna och förmana. Hur mycket smärta och sorg Gud än kände i sitt hjärta fortsatte han att visa mänskligheten sin omtanke, omsorg och rikliga barmhärtighet. Vad kan vi se av det? Vi ser utan tvekan att Guds kärlek till mänskligheten är verklig och inte bara tomma ord. Den är faktisk, påtaglig och märkbar, inte spelad, förvanskad, bedräglig eller pretentiös. Gud använder aldrig några knep eller skapar falska intryck för att få människor att se honom som älskvärd. Han använder aldrig några falska vittnesbörd för att låta folk se hans ljuvlighet eller för att visa upp sin ljuvlighet och helighet. Är inte de här sidorna av Guds sinnelag värda människans kärlek? Är de inte värda att dyrka? Är de inte värda att älska? Nu vill jag ställa en fråga till er: Efter att ha hört dessa ord, tror ni att Guds storhet bara är ord på ett pappersark? Är Guds ljuvlighet bara tomma ord? Nej! Verkligen inte! Guds överhöghet, storhet, helighet, fördragsamhet, kärlek och så vidare – varenda detalj i alla dessa olika aspekter av Guds sinnelag och väsen kommer till uttryck i praktiken varje gång han handlar. De manifesteras i hans vilja gentemot människan och uppfylls och återspeglas dessutom i varje individ. Oavsett om du har känt det tidigare eller ej så vårdar sig Gud om varje människa på alla tänkbara sätt, och han använder sitt uppriktiga hjärta, sin visdom och olika metoder för att värma varje människas hjärta och väcka varje människas ande. Detta är ett obestridligt faktum. Det spelar ingen roll hur många människor som sitter här så har varje individ haft olika erfarenheter av och känslor rörande Guds tolerans, tålamod och ljuvlighet. De här erfarenheterna av Gud och de här känslorna eller förnimmelserna av honom, kort sagt alla dessa positiva saker, kommer från Gud. Har ni nu – efter att ha fogat samman allas erfarenheter och kunskaper om Gud och kombinerat dem med läsningen av dessa bibeltexter idag – en mer verklig och riktig förståelse av Gud?

Vilken ny kunskap har ni fått om Gud sedan ni läst den här berättelsen och förstått något av Guds sinnelag så som det uppenbarats genom denna händelse? Har ni fått en djupare förståelse av Gud och hans hjärta? Känner ni det annorlunda nu när ni läser berättelsen om Noa igen? Anser ni att det var onödigt att samlas kring de här verserna i Bibeln? Nu när vi har samtalat om dem, tycker ni att det var onödigt? Det var absolut nödvändigt! Även om det vi läser är en berättelse, är det en sann redogörelse för vad Gud har gjort. Min målsättning var inte att göra det möjligt för er att fatta detaljerna i de här berättelserna eller hos den här personen, och det var inte heller för att ni skulle börja studera den här personen, och absolut inte för att ni ska återgå till att studera Bibeln igen. Förstår ni? Har då de här berättelserna bidragit till er kunskap om Gud? Vad har den här berättelsen gett er för ny kunskap om honom? Berätta, bröder och systrar från Hongkong. (Vi såg att Guds kärlek är något som ingen av oss fördärvade människor äger.) Berätta för oss, bröder och systrar från Sydkorea. (Guds kärlek till människan är verklig. Guds kärlek till människan bär på hans sinnelag och bär på hans storhet, helighet, överhöghet och fördragsamhet. Det är värt för oss att försöka få en djupare förståelse av det.) (Genom den undervisning vi just fick kan jag se Guds rättfärdiga och heliga sinnelag, och jag kan också se den omsorg Gud hyser om människan och den barmhärtighet han visar mänskligheten, liksom att allt Gud gör och alla hans tankar och åsikter uppenbarar hans kärlek till och omsorg för mänskligheten.) (Förr trodde jag att Gud använde en översvämning för att förstöra världen därför att mänskligheten hade blivit ohyggligt ond, och det var som om Gud utplånade denna mänsklighet därför att han avskydde den. Det var först efter det att Gud idag talat om Noas historia och sagt att Guds hjärta blödde, som jag insåg att Gud faktiskt tvekade att släppa taget om denna mänsklighet. Det var bara på grund av att mänskligheten var alltför olydig som Gud inte hade något annat val än att förinta den. I själva verket var Guds hjärta väldigt sorgset när det hände. Av detta kan jag se Guds omtanke och omsorg om mänskligheten i hans sinnelag. Detta är något jag inte visste tidigare.) Mycket bra! Ni kan fortsätta. (Jag blev mycket berörd av det jag hörde. Jag har läst Bibeln förr, men jag har aldrig haft en upplevelse som idag då Gud direkt analyserar de här sakerna så att vi kan lära känna honom. Att Gud tog oss med på det här viset för att vi skulle få lära känna Bibeln fick mig att förstå att Guds väsen var kärlek och omsorg om mänskligheten innan människans fördärvades. Från den stunden då människan blev fördärvad till dessa de sista dagarna har hans kärlek och omsorg inte förändrats trots att Gud har ett rättfärdigt sinnelag. Detta visar att Guds kärleks väsen inte har förändrats från skapelsen till idag, oavsett om människan har fördärvats.) (Idag insåg jag att Guds väsen inte kommer att förändras därför att tiden förändras eller han utför sitt verk på en annan plats. Jag insåg också att oavsett om Gud skapar världen eller förstör den sedan människan har blivit fördärvad, så har allt han gör betydelse och rymmer hans sinnelag. Därmed insåg jag att Guds kärlek är oändlig och omätlig, och jag såg också – precis som de andra bröderna och systrarna nämnde – Guds omsorg och barmhärtighet gentemot mänskligheten när han förstörde världen.) (Det här var saker som jag verkligen inte kände till tidigare. Efter att ha lyssnat idag känner jag att Gud är verkligt trovärdig, pålitlig, värd att tro på, och att han verkligen existerar. Jag kan uppriktigt känna i mitt hjärta att Guds sinnelag och kärlek verkligen är så här påtaglig. Det är en känsla jag har efter att ha lyssnat idag). Strålande! Det verkar som om ni alla har tagit till er vad ni har hört.

Har ni lagt märke till en sak i alla bibelverser inklusive alla de berättelser i Bibeln som vi har talat om idag? Har Gud någonsin använt sitt eget språk för att uttrycka sina tankar eller förklara sin kärlek och omsorg om mänskligheten? Finns det dokumenterat hur han någon gång sagt rent ut hur mycket han oroar sig för eller älskar mänskligheten? Nej. Visst är det så? Det finns så många bland er som har läst Bibeln eller andra böcker än Bibeln. Har någon av er sett dessa ord? Svaret är definitivt nej! Ingenstans i Bibelns skrifter, inklusive Guds ord eller berättelserna om hans verk, har Gud någonsin i någon era eller tidsperiod använt sina egna metoder för att beskriva sina känslor eller uttrycka sin kärlek och omsorg för mänskligheten. Inte heller har han någonsin förmedlat sina känslor muntligen eller genom några handlingar – är inte det ett faktum? Varför säger jag detta? Varför måste jag nämna det? Jo, därför att detta också förkroppsligar Guds ljuvlighet och sinnelag.

Gud skapade mänskligheten; oavsett om människorna har blivit fördärvade eller följer honom behandlar han dem som sina mest älskade – eller, som människor skulle säga, sina närmaste och käraste – och inte som sina leksaker. Fastän Gud säger att han är Skaparen och att människan är hans skapelse, vilket kanske låter som om det råder en liten rangskillnad, är sanningen den att allt Gud har gjort för mänskligheten vida överskrider en sådan relation. Gud älskar mänskligheten, bryr sig om mänskligheten, visar omsorg om mänskligheten och sörjer oavbrutet för den. Han känner aldrig i sitt hjärta att detta är extra arbete eller något som förtjänar en massa lovord. Inte heller känner han att det är något enormt bidrag till mänskligheten att rädda den, försörja den och skänka den allt. Han försörjer helt enkelt mänskligheten tyst och stilla, på sitt eget sätt och genom sitt eget väsen och vad han har och är. Det spelar ingen roll hur mycket han förser människan med och hur mycket hjälp hon får av honom – Gud tänker aldrig på det eller försöker få beröm för det. Det här bestäms av Guds väsen och det är också ett sant uttryck för Guds sinnelag. Det är därför vi aldrig ser Gud uttrycka sina tankar vare sig i Bibeln eller några andra böcker. Vi ser aldrig Gud beskriva eller förklara för människor varför han gör dessa saker, eller varför han bryr sig så mycket om mänskligheten, för att få mänskligheten att vara tacksam mot honom eller prisa honom. Inte ens när han lider, när hans hjärta plågas av den yttersta smärta, glömmer han någonsin sitt ansvar gentemot mot människan eller sin omsorg om henne; hela tiden bär han denna pina och smärta ensam i tysthet. Nej, Gud fortsätter att försörja mänskligheten som han alltid gjort. Även om mänskligheten ofta prisar Gud eller vittnar om honom, är inte det något som Gud begär. Det beror på att Gud aldrig haft för avsikt att något av det goda han gör för mänskligheten skall gengäldas med tacksamhet eller betalas tillbaka. Däremot är det dessa personer som fruktar Gud och skyr det onda, dessa som verkligen kan följa honom, lyssna till honom och är lojala mot honom, och dessa som lyder honom, som ofta kommer att få Guds välsignelser, och Gud kommer att skänka dessa välsignelser utan några förbehåll. Dessutom är de välsignelser som människor får från Gud ofta mer än de kunnat drömma om, och även mer än något som människor är berättigade till på grund av vad de gjort eller vad det kostat dem. När människor åtnjuter Guds välsignelser, bryr sig då någon om vad Gud gör? Är det någon som bryr sig om hur Gud känner sig? Är det någon som försöker förstå Guds smärta? Svaret är ett bestämt nej! Kan någon människa, inklusive Noa, förstå den smärta Gud kände i den stunden? Kan någon förstå varför Gud skulle upprätta detta förbund? Nej, det kan de inte! Mänskligheten fattar inte Guds smärta, inte därför att de inte kan förstå Guds smärta, och inte på grund av avståndet mellan Gud och människa eller skillnaden i deras status, utan på grund av att mänskligheten inte ens bryr sig över huvud taget om någon av Guds känslor. Mänskligheten tror att Gud är helt oberoende – att Gud inte behöver människor som bryr sig om honom, som förstår honom och visar honom hänsyn. Gud är Gud, så han känner ingen smärta och har inga känslor; han blir inte ledsen, han känner ingen sorg, han gråter inte ens. Gud är Gud, så han behöver inga känslomässiga uttryck och ingen känslomässig tröst. Om han under vissa omständigheter skulle behöva det så ordnar han det själv och behöver inte någon hjälp från mänskligheten. Tvärtom är det de svaga, omogna människorna som behöver Guds tröst, försörjning och uppmuntran, och även att han stillar deras känslor, ständigt och överallt. Det här är något som lurar djupt inne i mänsklighetens hjärtan: Människan är den svaga; hon behöver Gud som tar hand om henne på alla sätt, hon förtjänar all den omsorg hon får från Gud och hon ska kräva att Gud ger henne allt hon anser att hon borde få. Gud är den starke; han har allt, och han ska vara mänsklighetens väktare och den som skänker välsignelser. Eftersom han redan är Gud, är han allsmäktig och behöver aldrig få någonting från mänskligheten.

Eftersom människan inte bryr sig om några av Guds uppenbarelser, har hon aldrig känt Guds sorg, smärta eller glädje. Gud känner däremot alla människans uttryck lika bra som sin egen handflata. Gud tillgodoser allas behov, alltid och överallt, och han iakttar alla människors skiftande tankar och tröstar därmed och förmanar dem, vägleder och upplyser dem. Med tanke på allt Gud har gjort med mänskligheten och hela det pris han har fått betala på grund av dem – kan man hitta ett stycke i Bibeln eller någon annanstans där Gud citeras fram till idag som klart och tydligt säger att Gud kommer att kräva något från människan? Nej! Tvärtom. Oavsett hur folk struntar i Guds tankar fortsätter han ändå att gång på gång leda människorna, sörja för dem och hjälpa dem för att göra det möjligt för dem att följa Guds väg så att de kan nå det underbara mål han har berett för dem. När det gäller Gud kommer han förbehållslöst att skänka vad han har och är, sin nåd och sina belöningar till dem som älskar och följer honom. Men han avslöjar aldrig sin sinnesstämning eller vilken smärta han lidit för någon, och han klagar aldrig om någon inte visar hänsyn mot honom eller inte känner hans vilja. Han bara uthärdar allt detta under tystnad och väntar på den dag då mänskligheten kommer att kunna förstå.

Varför säger jag det här? Vad har ni insett av det som jag har sagt? Det finns något i Guds väsen och sinnelag som det är alltför lätt att förbise, något som endast Gud och inte någon människa besitter, inte heller de som folk betraktar som stora människor, goda människor eller Guden i deras fantasi. Vad är det? Det är Guds osjälviskhet. När man talar om osjälviskhet, kanske du tänker att du också är väldigt osjälvisk eftersom du aldrig köpslår eller snålar när det gäller dina barn, och du tänker att du också är väldigt osjälvisk när det gäller dina föräldrar. Oavsett vad du anser har du åtminstone en uppfattning om begreppet ”osjälvisk”, betraktar det som ett positivt ord och tycker att en osjälvisk person är mycket ädel. När du är osjälvisk, högaktar du dig själv. Men det finns ingen som kan se hur osjälvisk Gud är i fråga om allting, människor, händelser, föremål och sitt verk. Varför är det så? Därför att människan är alltför självisk! Varför säger jag detta? Mänskligheten lever i en materiell värld. Du kanske följer Gud, men du ser eller förstår aldrig hur Gud sörjer för dig, älskar dig och visar omsorg om dig. Så vad ser du? Du ser dina anhöriga som älskar dig eller avgudar dig. Du ser det som gagnar ditt kött, du bryr dig om de människor och ting som du älskar. Det här är människans så kallade osjälviskhet. Dessa ”osjälviska” människor bryr sig däremot aldrig om den Gud som ger dem liv. I motsats till Guds osjälviskhet, blir människans osjälviskhet självisk och motbjudande. Den osjälviskhet människan tror på är tom och orealistisk, förvanskad, oförenlig med Gud och utan anknytning till Gud. Människans osjälviskhet handlar bara om henne själv, medan Guds osjälviskhet är en sann uppenbarelse av hans väsen. Det är just på grund av sin osjälviskhet som han oavbrutet sörjer för människan. Det här ämnet jag talar om idag kanske inte berör er särskilt mycket utan ni bara nickar instämmande, men när du försöker förstå Guds hjärta i ditt hjärta kommer du omedvetet att upptäcka detta: Bland alla människor, företeelser och ting du kan känna i den här världen är det bara Guds osjälviskhet som är verklig och konkret, eftersom endast Guds kärlek till dig är ovillkorlig och fläckfri. Alla andras så kallade osjälviskhet är spelad, ytlig och oäkta; den rymmer en avsikt, en baktanke, kräver något i utbyte och tål inte att prövas. Man skulle till och med kunna säga att den är smutsig och föraktlig. Håller ni med mig?

Jag vet att ni är helt obekanta med de här ämnena och behöver lite tid så att de sjunka in innan ni verkligen kan förstå. Ju mer obekanta ni är med de här frågorna och ämnena, desto mer visar det att de saknas i ert hjärta. Skulle någon av er veta någonting om de här sakerna om jag aldrig nämnde dem? Jag tror att ni aldrig skulle komma att veta någonting om dem. Jag är övertygad om det. Oavsett hur mycket ni kan begripa eller förstå, är de ämnen jag talar om kort sagt vad människor saknar mest och vad de mest av allt borde känna till. De här ämnena är mycket viktiga för alla; de är värdefulla och de är liv, och de är sådant ni måste besitta för vägen framåt. Utan dessa ord som vägledning, utan förståelse av Guds sinnelag och väsen, kommer du alltid att ha frågor när det gäller Gud. Hur kan du tro på Gud ordentligt om du inte ens förstår honom? Du vet ingenting om Guds känslor, hans vilja, hans humör, vad han tänker, vad som gör honom ledsen och vad som gör honom lycklig, så hur kan du vara omtänksam mot Guds hjärta?

Varje gång Gud är upprörd står han inför en mänsklighet som inte ägnar honom något intresse över huvud taget, en mänsklighet som följer honom och påstår sig älska honom men struntar blankt hans känslor. Hur kan hans hjärta annat än lida? I sitt förvaltningsverk utför Gud sitt arbete uppriktigt och talar till varje människa, och han vänder sig till dem förbehållslöst och utan att dölja något; men alla som följer honom stänger däremot ute honom och ingen är villig att komma närmare honom, förstå hans hjärta eller lyssna till hans känslor. Inte ens de som vill bli Guds förtrogna vill komma nära honom, ta hänsyn till hans hjärta eller försöka förstå honom. När Gud är glad och lycklig finns det ingen som kan dela hans lycka. När folk missförstår Gud finns det ingen som tröstar hans sårade hjärta. När hans hjärta värker finns det inte en enda människa som är villig att låta honom anförtro sig till henne. Under de tusentals år som Guds förvaltningsverk pågått är det ingen som har förstått Guds känslor, ingen som fattat eller uppskattat dem, och än mindre någon som kunnat stå vid hans sida och ta del av hans glädjeämnen och sorger. Gud är ensam. Han är ensam! Gud är ensam, inte bara därför att den fördärvade mänskligheten motarbetar honom, utan ännu mer därför att de som strävar efter att vara andliga, de som försöker lära känna Gud och förstå honom, och till och med de som är villiga att offra hela sitt liv för honom, inte heller känner hans tankar och inte förstår hans sinnelag och hans känslor.

I slutet av Noas berättelse ser vi att Gud använde ett ovanligt sätt att uttrycka vad han kände den gången. Det var ett väldigt speciellt sätt: att sluta ett förbund med människan, ett förbund som tillkännagav slutet på den översvämning Gud använde för att förstöra världen. Ytligt sett kan det tyckas vara något mycket alldagligt att sluta ett förbund. Det handlar bara om att man använder ord för att se till att två parter förbinder sig att inte bryta en överenskommelse, i syfte att skydda bådas intressen. Till sin form är det är en mycket alldaglig sak, men när man ser till de bakomliggande motiven och Guds avsikt med att göra detta, så är det en sann uppenbarelse av Guds sinnelag och sinnesstämning. Om du bara skjuter de här orden åt sidan och struntar i dem, om jag aldrig berättar sanningen om saker och ting, då kommer mänskligheten aldrig att lära känna Guds tänkande. I din fantasi kanske Gud log när han upprättade det här förbundet, eller också var han allvarlig, men oavsett vilket vanligt ansiktsuttryck folk föreställer sig att Gud hade, så är det ingen som kan se Guds hjärta eller hans lidande, än mindre hans ensamhet. Ingen kan få Gud att lita på dem eller vara värdiga Guds förtroende, eller vara en människa han kan berätta om sina tankar för eller anförtro sin smärta. Det var därför Gud inte hade något annat val än att göra detta. På ytan var det en enkel sak för Gud att ta farväl av mänskligheten, lösa det gamla problemet och förinta hela världen med en översvämning – ett fullkomligt slut. Men Gud begravde smärtan från denna stund djupt inne i sitt hjärta. Vid en tid då han inte hade någon att anförtro sig till upprättade han ett förbund med mänskligheten och förklarade att han aldrig mer skulle förstöra världen med en översvämning. När en regnbåge blev synlig var det för att påminna folk om att detta hade hänt och uppmana dem att avstå från det som var ont. Inte ens i denna stund av smärta glömde Gud människorna utan fortsatte att visa så mycket omsorg om dem. Är inte detta Guds kärlek och osjälviskhet? Men vad tänker människor på när de lider? Är inte det den stund då de behöver Gud som mest? I tider som dessa släpar folk alltid till sig Gud så att han kan trösta dem. Oavsett när, kommer Gud aldrig att svika folk, och han kommer alltid att hjälpa dem att komma ur sina besvärligheter och leva i ljuset. Fastän Gud tillgodoser människans behov på detta vis är Gud i människans hjärta inget annat än ett lindrande piller, en tröstmedicin. Att Gud skulle kunna ha en skapad varelse eller en människa som sällskap eller tröst när han lider, när hans hjärta är sårat, är utan tvekan inget annat än en orimlig önskan. Människan bryr sig aldrig om Guds känslor, så Gud frågar aldrig efter eller förväntar sig att det ska finnas någon som kan trösta honom. Han använder bara sitt eget sätt att uttrycka sin sinnesstämning. Folk tycker inte att det är någon större prövning för Gud att utstå lite lidande, men när du verkligen försöker förstå Gud, när du verkligen kan begripa Guds uppriktiga avsikter i allt han gör, då kan du känna Guds storhet och osjälviskhet. Även om Gud upprättade ett förbund med mänskligheten med hjälp av regnbågen, berättade han aldrig för någon varför han gjorde detta – varför han upprättade detta förbund – vilket innebär att han aldrig talade om för någon vad han verkligen tänkte. Anledningen var att det inte finns någon som kan förstå djupet av den kärlek Gud har till mänskligheten som han skapade med sina egna händer, och det finns inte heller någon som kan förstå hur mycket smärta hans hjärta led när han utplånade mänskligheten. Så även om han skulle tala om för folk hur han känner, skulle de inte kunna ta på sig detta förtroende. Trots att han lider fortsätter han med nästa steg i sitt verk. Gud visar alltid sin bästa sida och ger det bästa till mänskligheten medan han bär sitt lidande i tysthet. Han visar aldrig öppet hur han lider. I stället härdar han ut och väntar tyst. Guds uthållighet är inte kall, bedövad eller hjälplös, och den är inte heller ett tecken på svaghet. Tvärtom har Guds kärlek och väsen alltid har varit osjälviskt. Det här är en naturlig uppenbarelse av hans väsen och sinnelag, och ett äkta förkroppsligande av Guds identitet som den sanne Skaparen.

Nu är det kanske en del som misstolkar vad jag menar och tänker: ”Var syftet med att beskriva Guds känslor så detaljerat och sensationslystet att få folk att tycka synd om Gud?” Var det avsikten här? (Nej.) Mitt enda syfte med att säga det här är att få er att känna Gud bättre, förstå hans otaliga sidor, förstå hans känslor, förstå att Guds väsen och sinnelag uttrycks genom konkret och bit för bit i hans verk, till skillnad från hur han framställs genom människors tomma ord, deras bokstavstro och lärosatser, eller deras fantasier. Gud och Guds väsen existerar alltså verkligen – de är inte några målningar, inga fantasiprodukter, inte konstruerade av människan och definitivt inte tillverkade av henne. Inser ni detta nu? Om ni inser det, har mina ord idag uppnått sitt mål.

Idag har vi diskuterat tre ämnen Jag hoppas att alla har fått ut mycket av vårt samtal kring de här tre ämnena. Jag kan säga definitivt att genom dessa tre ämnen har de Guds tankar som jag beskrev, eller det Guds sinnelag och väsen som jag nämnde, förändrat folks föreställningar och förståelse av Gud, ja även förändrat allas tro på Gud och dessutom förändrat bilden av den Gud som alla beundrar i sitt hjärta. Hur som helst hoppas jag att det ni har lärt er om Guds sinnelag av de här två styckena i Bibeln är till nytta för er, och jag hoppas att ni ska försöka fundera mer på det när ni har kommit hem. Här avslutar vi dagens möte. Adjö!

4 november, 2013