Låt oss först sjunga en lovsång: Rikets hymn (I) Riket har sänkt sig ner över världen

Ackompanjemang: Massorna hyllar Gud, massorna prisar Gud. Allas munnar uttalar den ende sanne Gudens namn. Riket sänker sig ner över människans värld.

1. Massorna hyllar Gud, massorna prisar Gud. Allas munnar uttalar den ende sanne Gudens namn, alla människor lyfter blicken för att skåda Guds gärningar. Riket sänker sig ner över världen, Guds person är rik och ymnig. Vem skulle inte fröjdas över det? Vem skulle inte dansa av glädje? O Sion! Höj ditt segerbanér för att hylla Gud! Sjung din triumferande segersång och sprid Guds heliga namn!

2. Hela skapelsen i världens alla hörn! Skynda att rena er själva så ni blir värdiga offer till Gud! Stjärnbilder i skyn! Skynda er tillbaka till era platser och visa Guds storslagna makt på himlafästet! Gud lyssnar till rösterna från människorna på jorden som utgjuter sin oändliga kärlek och vördnad för honom i sång! Denna dag, då hela skapelsen får liv på nytt, stiger Gud ner till människors värld. I denna stund, detta ögonblick, slår blommorna ut i våldsam blomning, alla fåglar sjunger unisont, allting skälver av fröjd! Till ljudet av rikets salut störtar Satans rike samman, förintat till tordönsklangen från rikets hymn, för att aldrig uppstå mer!

3. Vem på jorden vågar resa sig och göra motstånd? När Gud stiger ned till jorden kommer han med eld, med vrede, med katastrofer av alla slag. De jordiska rikena är nu Guds rike! Uppe på himlen störtar och väller molnen fram; under himlen svallar sjöar och floder och piskar glatt fram en livlig melodi. Vilande djur kommer fram ur sina hålor och alla folk väcks ur sin slummer av Gud. Den dag alla folken väntat på är äntligen här! De sänder upp de vackraste sånger till Gud!

– ”Följ Lammet och sjung nya sånger”

Vad tänker ni på varje gång ni sjunger den här sången? (Vi känner oss väldigt ivriga och hänförda, och vi tänker på hur storslagen rikets skönhet är, hur människan och Gud ska vara tillsammans för evigt.) Har någon funderat över vilken form människor måste anta för att kunna vara med Gud? Hur måste människorna vara, enligt era föreställningar, för att kunna förena sig med Gud och njuta det underbara liv som följer i riket? (Deras sinnelag måste förändras.) Deras sinnelag måste förändras, men i vilken utsträckning? Hur kommer de att vara efter att deras sinnelag har förändrats? (De kommer att bli heliga.) Vad är kriteriet för helighet? (Alla ens tankar och överväganden måste vara förenliga med Kristus.) Hur yttrar sig en sådan förenlighet? (Man gör inte motstånd mot eller sviker Gud; man har förmågan att underkasta sig honom fullständigt och man hyser en fruktan och vördnad för honom i hjärtat.) En del av era svar är på rätt spår. Öppna, allihop, era hjärtan och ge röst år det ni önskar säga. (Människor som bor hos Gud i riket borde kunna utföra sina plikter – lojalt – genom att sträva efter sanning och inte hållas tillbaka av någon person, händelse eller sak. Det blir då möjligt för dem att bryta sig loss från mörkrets inflytande, bringa sina hjärtan i samklang med Gud samt frukta Gud och undvika det onda.) (Vårt perspektiv på saker och ting kan växa i samklang med Gud och vi kan bryta oss loss från mörkrets inflytande. Vi kan åtminstone komma till den punkt där vi inte längre utnyttjas av Satan och där vi kan kasta av oss alla slags fördärvade sinnelag och underkasta oss Gud. Vi tror att det är nödvändigt att människor bryter sig loss från mörkrets inflytande. Människor som inte kan bryta sig loss från mörkrets inflytande och fly Satans bojor har inte uppnått Guds frälsning.) (För att uppnå standarden för att göras fullkomlig av Gud måste människorna vara av ett hjärta och sinne med honom och inte längre göra motstånd mot honom. De måste kunna känna sig själva, omsätta sanningen i handling, uppnå en förståelse av Gud, älska Gud och komma i samklang med Gud. Det är allt som krävs.)

Hur tungt människors slutliga öde väger i deras hjärtan

Ni verkar ha en del tankar om den väg ni ska hålla er till och ni har utvecklat en viss förståelse av eller uppskattning för den. Men om de ord ni har yttrat visar sig vara tomma eller äkta, beror på ert fokus i era dagliga gärningar. Under åren har ni alla skördat vissa frukter av varje aspekt av sanningen, både vad gäller läran och vad gäller sanningens faktiska innehåll. Det här bevisar att människor nuförtiden lägger stor vikt vid att sträva efter sanningen och till följd därav har varje aspekt och del av sanningen helt visst slagit rot i en del människors hjärtan. Men vad är det jag fruktar mest? Det är att fast de här ämnena om sanningen och de här teorierna har slagit rot i era hjärtan, så har deras faktiska innehåll inte mycket substans där. När ni stöter på problem och ställs inför prövningar och val, hur stor praktisk användning kommer ni att ha av dessa sanningars verklighet? Kan den hjälpa er övervinna era svårigheter och komma ur era prövningar, med Guds vilja uppfylld? Kommer ni att stå fasta mitt i era prövningar och bära ljudligt vittne åt Gud? Har ni någonsin befattat er med de här frågorna? Jag frågar er: Vad är det som är viktigast för er i era hjärtan och i alla era dagliga tankar och funderingar? Har ni någonsin kommit till någon slutsats om det här? Vad tror ni är viktigast för er? En del människor säger: ”Det är att omsätta sanningen i handling, såklart.” Medan andra säger: ”Det är, såklart, att läsa Guds ord varje dag.” En del människor säger: ”Det är att komma inför Gud och be till honom varje dag, såklart.” Och så finns det de som säger: ”Det är, såklart, att utföra min plikt väl varje dag.” Det finns till och med de som säger att de alltid enbart tänker på hur de ska behaga Gud, hur de ska lyda honom i allt och hur de ska handla i harmoni med hans vilja. Stämmer inte det? Är det allt? Somliga säger till exempel: ”Jag vill bara underkasta mig Gud, men närhelst jag stöter på problem kan jag det inte.” Andra säger: ”Jag vill bara behaga Gud, och det skulle räcka om jag så bara kunde behaga honom en enda gång – men jag kan aldrig behaga honom.” Somliga säger: ”Jag vill bara underkasta mig Gud. I tider av prövningar vill jag bara underkasta mig hans orkestrering, hans suveränitet och arrangemang, utan några klagomål eller önskemål. Och ändå misslyckas jag med att underkasta mig nästan varje gång.” Åter andra säger: ”När jag står inför beslut klarar jag aldrig valet att omsätta sanningen i handling. Jag vill alltid tillfredsställa köttet och uppfylla mina egna personliga, själviska begär.” Vad är orsaken till det här? Innan Guds prov kommer, kommer ni då redan att ha utmanat er själva flera gånger, prövat och testat er själva om och om igen? Se om ni uppriktigt kan underkasta er Gud och verkligen behaga honom och om ni kan garantera att inte svika honom. Se om ni kan låta bli att tillfredsställa er själva och uppfylla era själviska begär och i stället endast behaga Gud, utan att göra några personliga val. Gör någon detta? Det finns faktiskt bara ett enda faktum som satts mitt framför era ögon och det är vad var och en av er är mest intresserad av och vad ni mest önskar att få veta – nämligen frågan om vars och ens slutliga öde och slutmål. Ni kanske inte inser det, men det här är något som ingen kan förneka. När det gäller sanningen om människors slutliga bestämmelse, Guds löfte till mänskligheten och vilket slags slutmål Gud avser att föra människorna till, vet jag att det finns några som redan har studerat Guds ord om de här ämnena flera gånger. Och så finns det de som gång på gång letar efter svaret och grubblar över det men som ändå inte kommer fram till något, eller som kanske kommer fram till någon tvetydig slutsats. I slutänden förblir de osäkra på vilket slags öde som väntar dem. När folk utför sina plikter vill de flesta av dem få definitiva svar på följande frågor: ”Vad blir mitt öde? Kan jag vandra den här stigen ända till dess slut? Vilken är Guds inställning till mänskligheten?” Somliga oroar sig även så här: ”Jag har tidigare gjort vissa saker och sagt vissa saker. Jag har varit olydig mot Gud, jag har utfört handlingar som har svikit Gud och i vissa fall har jag misslyckats med att behaga Gud. Jag har sårat honom och gjort honom besviken och har fått honom att hata och avsky mig. Mitt öde är därför kanske ovisst.” Det skulle vara rimligt att säga att de flesta människor känner ett visst obehag över sitt eget slutliga öde. Ingen vågar säga: ”Jag känner, med hundra procents säkerhet, att jag kommer att klara mig. Jag är hundra procent säker på att jag kan uppfylla Guds vilja. Jag är en person som står i samklang med Guds hjärta. Jag är någon som Gud lovordar.” Vissa människor tycker att det är särdeles svårt att följa Guds väg och att det svåraste av allt är att omsätta sanningen i handling. Följaktligen är sådana människor övertygade om att de är bortom all hjälp och de vågar inte hysa några förhoppningar om att nå ett bra slutresultat, eller, de kanske tror att de inte kan uppfylla Guds vilja och därför inte kommer att klara sig. På grund av detta hävdar de att de inte får något slutresultat och inte kan uppnå ett gott slutmål. Oavsett exakt hur människor tänker så har de alla undrat över sitt slutliga öde många gånger. De beräknar och planerar ständigt utifrån frågorna om sin framtid och om vad de ska få när Gud väl har utfört sitt verk. En del betalar dubbla priset; en del överger sina familjer och yrken; en del ger upp sina äktenskap; en del säger upp sig för att offra sig för Guds skull; en del lämnar sina hem för att fullgöra sina plikter, en del väljer umbäranden och börjar ta på sig de mest bittra och utmattande uppgifterna; en del väljer att skänka sin förmögenhet och hänge sig helt och hållet; och åter andra väljer att ägna sig åt sanningen och sträva efter att lära känna Gud. Oavsett hur ni väljer att utöva, är det sätt ni utövar på viktigt eller är det inte det? (Nej, det är det inte.) Hur förklarar vi då denna ”betydelselöshet”? Om vår metod att utöva inte är viktig, vad är då viktigt? (Yttre gott beteende är inte representativt för att omsätta sanningen i handling.) (Varje individs tankar är inte viktiga. Nyckeln här är om vi har omsatt sanningen i handling eller ej, och om vi älskar Gud eller ej.) (Antikristers och falska ledares fall hjälper oss förstå att yttre beteende inte är det viktigaste. På ytan verkar de ha övergett mycket och verkar villiga att betala priset, men vid närmare granskning kan vi se att de helt enkelt inte vördar Gud utan i stället motsätter sig honom i alla avseenden. I de avgörande ögonblicken tar de alltid Satans parti och ingriper störande Guds verk. Därför är det huvudsakligen vilken sida vi står på när tiden kommer och vilka ståndpunkter vi intar som ska beaktas här.) Ni talar alla väl och ni verkar redan ha en grundläggande förståelse och en norm att leva upp till när det gäller att omsätta sanningen i handling, när det gäller Guds avsikter och vad Gud begär av mänskligheten. Att ni har förmåga att tala så här är väldigt rörande. Även om en del av det ni säger inte är helt riktigt har ni redan varit nära att få en riktig förklaring av sanningen – och det bevisar att ni har utvecklat er egen verkliga förståelse av människorna, händelserna och föremålen omkring er, av era omgivningar så som Gud har ordnat dem och av allt annat som ni kan se. Det här är en förståelse som ligger nära sanningen. Även om det ni sa inte är helt uttömmande och en del av era ord inte är helt lämpliga, närmar sig er uppfattning redan sanningens verklighet. Att höra er tala på det här viset känns mycket bra för mig.

Människors trosuppfattningar kan inte ta sanningens plats

En del människor har förmåga att uthärda svårigheter, de kan betala priset, är välartade utåt sett, har mycket gott anseende och åtnjuter andras beundran. Skulle ni säga att den här typen av yttre beteende kan anses vara att omsätta sanningen i praktisk handling? Kan man säga att sådana människor gör Guds vilja? Hur kommer det sig att folk gång på gång ser på sådana här individer och tänker att de behagar Gud, vandrar den stig som består i att omsätta sanningen i handling och håller sig till Guds väg? Varför tänker vissa människor på det viset? Det finns bara en förklaring. Vad är det? Jo, det är att ett stort antal människor inte är särskilt klara över vissa saker – till exempel vad det innebär att omsätta sanningen i handling, att göra Guds vilja och att verkligen äga sanningens verklighet. Därför blir en del människor ofta vilseledda av personer som utåt sett verkar andliga, ädla, upphöjda och betydelsefulla. När det gäller personer som kan uttrycka sig vältaligt om bokstavstro och lärosatser och vars tal och handlingar tycks beundransvärda, har de som låter sig luras av dem aldrig tittat närmare på kärnan i deras agerande, principerna bakom deras gärningar eller vilka mål de har. De har heller aldrig tittat på om de här personerna verkligen underkastar sig Gud eller slagit fast om de verkligen fruktar Gud och skyr det onda. De har aldrig kunnat urskilja själva essensen i de här personernas mänskliga natur. Tvärtom har de, ända sedan de började lära känna dem, kommit att beundra och vörda dem mer och mer och till slut har de här personerna blivit deras idoler. Dessutom föreställer sig somliga att de idoler de avgudar – och som de tror kan överge sina familjer och yrken och på ytan verkar kunna betala priset – är de som verkligen behagar Gud och verkligen kan uppnå goda resultat och bra slutmål. De föreställer sig att de här idolerna är sådana personer som Gud lovordar. Vad får dem att tro något sådant? Vad är kärnan i det här problemet? Vilka konsekvenser kan det få? Låt oss först dryfta frågan om dess kärna.

I grund och botten har de här problemen som rör folks synsätt, deras sätt att utöva sin tro, vilka principer för trosutövningen de väljer att följa och vad de var och en väljer att fokusera på, inget att göra med Guds krav på människosläktet. Vare sig människor fokuserar på ytliga angelägenheter eller djupa frågor, på bokstavstro och dogmer eller verkligheten, håller de sig inte till det som de borde hålla sig till mest, och inte heller har de kunskap om det som de borde veta mest om. Förklaringen är att människor inte tycker om sanningen över huvud taget. Därför är de inte villiga att offra tid och möda på att söka efter och börja praktisera de principer för trosutövningen som står att finna i Guds yttranden. I stället föredrar de att ta genvägar och sammanfatta vad de förstår och vet är bra vanor och gott uppförande. Den här sammanfattningen blir sedan deras eget mål att eftersträva, vilket de tar som sanning som ska praktiseras. Den omedelbara konsekvensen av detta är att folk använder mänskligt gott uppförande som ersättning för att omsätta sanningen i handling, vilket också tillfredsställer deras önskan att ställa sig in hos Gud. Detta ger dem kapital att strida mot sanningen med, och de använder det också till att diskutera med och tävla mot Gud. Samtidigt åsidosätter folk Gud utan skrupler och sätter de idoler de beundrar i hans ställe. Det finns bara en grundläggande orsak till att människor agerar och tänker så okunnigt eller har så ensidiga åsikter och vanor – och i dag ska jag berätta för er om den: Orsaken är att även om folk följer Gud, ber till honom varje dag och läser hans yttranden varje dag, förstår de faktiskt inte hans vilja. Det är här som roten till problemet ligger. Om någon förstod Guds hjärta och visste vad han tycker om, vad han avskyr, vad han vill ha, vad han förkastar, vilken typ av människa han älskar, vilken typ av människa han inte tycker om, vilken måttstock han använder när han ställer krav på folk och vilken metod han använder för att göra dem fullkomliga — skulle då den personen ändå kunna ha sina egna personliga uppfattningar? Skulle sådana personer helt enkelt kunna börja tillbe någon annan? Skulle en vanlig människa kunna bli deras idol? Människor som förstår Guds vilja besitter en något mer rationell synvinkel än så. De kommer inte att godtyckligt börja avguda en fördärvad människa och de kommer inte heller att — medan de följer den väg som består i att omsätta sanningen i praktisk handling — tro att blind lydnad mot några få enkla regler eller principer är samma sak som att omsätta sanningen i praktisk handling.

Det finns många åsikter om vilken måttstock Gud använder för att avgöra människors slutliga öde

Låt oss återkomma till det här ämnet och fortsätta diskutera frågan om det slutliga ödet.

Eftersom det som alla människor bekymrar sig över är sitt eget slutliga öde, vet ni hur Gud bestämmer denna utgång? På vilket sätt bestämmer Gud någons slutliga öde? Och vidare, vilken måttstock använder han sig av för att avgöra det? Vad gör Gud för att avslöja vad utgången blir för en person när det fortfarande inte är bestämt? Är det någon som vet? Som jag sa nyss finns det en del som redan har lagt väldigt mycket tid på att utforska Guds ord i ett försök att hitta ledtrådar om människors slutliga öde, om vilka kategorier dessa slutliga bestämmelser är indelade i och om öden som väntar olika typer av människor. De hoppas också kunna utröna hur Guds ord avgör människors öde, vilken typ av kriterier Gud använder och exakt hur han avgör en persons slutliga bestämmelse. Men i slutändan lyckas de här människorna aldrig hitta några svar. I själva verket finns det ytterst lite sagt i frågan bland Guds yttranden. Varför är det så? Så länge människornas slutliga bestämmelse inte har avslöjats vill Gud inte berätta för någon vad som kommer att hända i slutet och han vill inte heller i förväg upplysa någon om deras slutmål – att göra det skulle inte gagna mänskligheten på något vis. Här och nu vill jag bara berätta för er om hur Gud avgör människors slutliga öde, vilka principer han använder i sitt arbete med att avgöra och manifestera de här slutresultaten och vilken måttstock han använder för att avgöra om en person kan överleva eller inte. Är det inte de här frågorna ni är mest oroliga över? Hur tror då folk att Gud bestämmer människors öde? Ni nämnde en del saker nyss: Några av er sa att det har att göra med huruvida man gör sin plikt troget och offrar sig för Gud, några sa att det handlar om att underkasta sig Gud och behaga honom, några sa att en faktor är att vara utlämnad åt Gud på nåd och onåd, och några sa att nyckeln är att hålla en låg profil. … När ni omsätter de här sanningarna i praktiken och när ni handlar i enlighet med de principer ni tror är rätt, vet ni vad Gud tänker då? Har ni någonsin funderat på huruvida det är att lyda hans vilja när ni gör på det viset? Uppfyller det hans normer? Tillgodoser det hans krav? Jag tror att de flesta människor egentligen inte tänker särskilt mycket på de här frågorna. De tillämpar bara helt mekaniskt en del av Guds ord, en del av predikningarna eller normerna från vissa andliga personer som de idoliserar, och tvingar sig själva att göra si och så. De tror att det är den rätta vägen, så de fortsätter följa den och göra det, oavsett vad som händer i slutändan. Somliga tänker: ”Jag har trott på Gud i så många år. Jag har alltid utövat tron på det här sättet. Det känns som om jag verkligen har behagat Gud och det känns också som om jag har fått mycket ut av det. Detta eftersom jag har kommit att förstå många sanningar under den här tiden och även många andra saker som jag inte förstod förut. I synnerhet har många av mina idéer och åsikter förändrats, mina livsvärderingar har ändrats enormt och nu förstår jag den här världen ganska bra.” Sådana människor tror att det här är en skörd och att den är det slutliga resultatet av Guds arbete för mänskligheten. Anser ni att ni uppfyller Guds vilja om ni lägger samman de här normerna och all er trosutövning? Några av er säger med full övertygelse: ”Självklart! Vi utövar vår tro i enlighet med Guds ord. Vi utövar vår tro enligt vad det där Ovan predikade och förmedlade. Vi gör alltid våra plikter, vi följer ständigt Gud och vi har aldrig lämnat honom. Därför kan vi med fullständig övertygelse säga att vi behagar Gud. Oavsett hur mycket vi förstår av hans avsikter och oavsett hur mycket vi begriper av hans ord har vi alltid strävat efter att vara förenliga med Gud. Så länge vi handlar rätt och utövar vår tro rätt, så måste vi uppnå rätt resultat.” Vad tycker ni om det resonemanget? Är det rätt? Det kan också finnas de som säger: ”Jag har aldrig funderat på de här sakerna förut. Jag tänker bara att så länge som jag fortsätter att göra min plikt och handla enligt kraven i Guds yttringar, så kan jag överleva. Jag har aldrig funderat på huruvida jag kan behaga Guds hjärta och jag har inte heller funderat på om jag når upp till den standard han har satt. Eftersom Gud aldrig har uttryckt eller försett mig med några tydliga instruktioner tror jag att så länge jag fortsätter arbeta och inte slutar är Gud nöjd och bör inte ställa några ytterligare krav på mig.” Är de här uppfattningarna korrekta? För min del är det här sättet att leva sin tro, det här sättet att tänka och de här synsätten alla förenade med fantasier, såväl som lite blindhet. Kanske får mina ord en del av er att känna sig smått modfällda och tänka: ”Blindhet? Om det här är blindhet, då är väl vårt hopp om räddning och överlevnad väldigt litet och osäkert? Dämpar du inte vår entusiasm genom att uttrycka det på det viset?” Oavsett vad ni tror så är det jag säger och gör inte avsett att få er att känna det som om ni får kallvatten över er. Tvärtom är syftet att ni ska förstå Guds avsikter bättre och få mer grepp om vad han tänker, vad han vill uppnå, vilka typer av människor han tycker om, vad han avskyr, vad han föraktar, vilken typ av person han önskar vinna och vilken typ av person han undanber sig. Meningen är att det ska ge klarhet åt era sinnen och få var och en av er att verkligen förstå hur långt era handlingar och tankar har avvikit från den standard Gud kräver. Är det väldigt viktigt att diskutera de här ämnena? Ja, därför att jag vet att ni har varit troende så länge och lyssnat till så mycket predikande, men det här är just det ni saknar mest. Även om ni har skrivit ner varenda sanning i era anteckningsböcker och memorerat och skrivit in en del av de saker som ni personligen tror är viktiga i era hjärtan, och även om ni tänker använda de här sakerna för att behaga Gud under er trosutövning, använda dem när ni befinner er i nöd, använda dem till att ta er igenom de svåra stunder som ligger framför er, eller helt enkelt låta de här sakerna följa med er genom livet, så är detta inte så viktigt vad mig anbelangar, oavsett hur ni gör det, bara ni gör det. Vad är då verkligt viktigt? Det är att medan du utövar din tro så måste du veta djupt inom dig med fullständig säkerhet huruvida allt du gör – varje liten gärning – stämmer överens med vad Gud vill, och huruvida alla dina handlingar, alla dina tankar och de resultat och mål du önskar uppnå faktiskt tillfredsställer Guds vilja och tillgodoser hans krav, liksom huruvida han godkänner dem eller inte. Det här är vad som är ytterst viktigt.

Vandra på Guds väg: Frukta Gud och undvik det onda

Det finns ett ordspråk som ni bör beakta. Jag tror att det här ordspråket är väldigt viktigt, för själv kommer jag att tänka på det otaliga gånger varje dag. Varför gör jag det? Jo, det beror på att varje gång jag träffar någon, varje gång jag hör någons berättelse och varje gång jag hör talas om någons upplevelse eller vittnesbörd om sin tro på Gud, använder jag det här ordspråket för att inombords avgöra huruvida den här individen är en sådan person som Gud vill ha och som Gud tycker om. Så vilket ordspråk är det då? Nu sitter ni alla i spänd förväntan. När jag berättar vilket ordspråk det är kanske ni blir besvikna, för det är många som i flera år har ärat det med enbart sina läppar. Men för min del har det aldrig någonsin varit tomma ord. Nej, det här ordspråket bor i mitt hjärta. Vad är det då för ordspråk? Det lyder så här: ”Vandra på Guds väg: Frukta Gud och undvik det onda.” Är inte detta en synnerligen enkel mening? Men trots dess enkelhet känner människor som verkligen förstår de här orden att de är av stor vikt, att det här ordspråket är mycket värdefullt för individens trosutövning, att det är en rad ur livets språk som innehåller sanningens verklighet, att det är en livslång målsättning för dem som önskar behaga Gud samt att det är en livslång väg som alla som bryr sig om Guds avsikter bör följa. Så vad tycker ni? Uttrycker inte det här ordspråket sanningen? Har det denna signifikans eller ej? Kanske en del av er funderar på det här ordspråket och försöker förstå det och kanske en del av er till och med tvivlar på det: Är det här ordspråket viktigt? Är det så väldigt viktigt? Är det nödvändigt att betona det så mycket? Kanske det också finns en del av er som inte är särskilt förtjusta i det här ordspråket eftersom ni tycker att det är en alldeles för grov förenkling att ta Guds väg och sammanfatta den i det här enda ordspråket. Att ta allt som Gud har sagt och koka ner det i ett enda ordspråk – är inte det att få Gud att verka lite för obetydlig? Är det så det ligger till? Det är möjligt att de flesta av er inte fullt ut förstår den djupa innebörden av de här orden. Även om ni alla har noterat det här ordspråket har ni ingen avsikt att bevara det i hjärtat. Ni har bara skrivit ner det i era anteckningsböcker så att ni kan gå tillbaka till det och begrunda det när ni har en stund över. En del av er kommer inte ens att bry sig om att lägga det på minnet, än mindre försöka använda det. Men varför vill jag ta upp det här ordspråket? Oavsett vad ni har för syn på saken eller vad ni tycker, så behövde jag ta upp det här ordspråket eftersom det har en enorm relevans för hur Gud avgör människors slutliga öde. Oavsett hur ni just nu förstår det här ordspråket eller hur ni behandlar det, så ska jag ändå säga er detta: Om folk kan omsätta orden i det här ordspråket i praktiken och uppleva dem, och uppfyller normen vad gäller att frukta Gud och undvika det onda, då är deras överlevnad och goda utgång säkrad. Men om du inte kan leva upp till den standard som det här ordspråket uttrycker, då kan man säga att ditt slutliga öde är ovisst. Därför talar jag om det här ordspråket för att ni ska kunna förbereda er mentalt, för att ni ska veta med vilken måttstock Gud mäter er. Som jag nyss sa har det här ordspråket en enorm relevans både för Guds frälsning av mänskligheten och för hur han avgör människors slutliga öde. På vilket sätt har det relevans? Det skulle ni gärna vilja veta, så det ska vi tala om idag.

Gud använder sig av olika prövningar för att se huruvida människorna fruktar Gud och undviker det onda

I varje tidsålder av Guds verk skänker han vissa ord till människorna och berättar vissa sanningar för dem. Dessa sanningar blir den väg som människorna ska hålla sig till, den väg de ska vandra på, den väg som gör det möjligt för dem att frukta Gud och undvika det onda och den väg som människorna ska följa och hålla sig till i sitt dagliga liv och under hela sin livsresa. Dessa är anledningarna till att Gud uttrycker de här yttrandena till mänskligheten. De här orden som kommer från Gud ska människorna troget hålla sig till, och att troget hålla sig till dem är det samma som att motta livet. Om en människa inte håller sig till dem, inte utövar dem i praktiken och inte lever ut Guds ord i sitt liv, då omsätter hon inte sanningen i praktisk handling. Dessutom, om människorna inte utövar sanningen i praktiken, då fruktar de inte Gud och undviker inte det onda och kan inte heller behaga Gud. Människor som inte har förmåga att behaga Gud kan inte få hans lovord och sådana människor har ingen slutlig bestämmelse än. Så hur avgör då Gud någons slutliga öde? Vilka metoder använder Gud för att avgöra en människas slutliga öde? Det kanske fortfarande är en smula oklart för er just nu, men när jag berättar om processen kommer det att bli fullkomligt klart för många av er har redan upplevt detta själva.

Så länge Guds verk pågått, ända sedan begynnelsen, har Gud utsatt varje människa – eller rättare sagt varje människa som följer honom – för prövningar, och de här prövningarna kommer i varierande storlek. Det finns de som har upplevt prövningen av att bli bortstötta av sin familj, de som har upplevt prövningen av att ha en fientlig omgivning, de som har upplevt prövningen av att gripas och torteras, de som har upplevt prövningen av att ställas inför olika val och de som har fått prövningar som gäller pengar och status. Generellt talat har var och en av er utsatts för alla möjliga prövningar. Varför arbetar Gud på det viset? Varför behandlar han alla så? Vad är det för resultat han vill se? Här kommer den poäng som jag vill förmedla till er: Gud vill se huruvida personen i fråga är den sort som fruktar honom och undviker ondskan. Det innebär att när Gud ger dig en prövning eller ställer dig inför den ena eller andra omständigheten, så är hans avsikt att pröva om du är en person som fruktar honom och undviker ondskan eller ej. Om någon ställs inför plikten att förvalta en offergåva och den här plikten gör att denne kommer i kontakt med Guds offergåva, skulle du då säga att detta är något som Gud har arrangerat? Det är det utan tvekan! Allt du stöter på är något som Gud har arrangerat. När du hamnar i den här situationen iakttar Gud dig i hemlighet och ser vilka val du gör, hur du handlar och vilka tankar du har. Det Gud bryr sig mest om är slutresultatet, eftersom det är det som hjälper honom att avgöra huruvida du har levt upp till hans krav i den här specifika prövningen. Men närhelst folk stöter på ett problem tänker de sällan på varför de ställs inför det, vilken standard Gud förväntar sig att de ska uppnå, vad han vill se hos dem eller vad han önskar få av dem. När de ställs inför det här problemet tänker de oftast bara: ”Det här är något jag måste ta itu med. Jag måste vara försiktig, inte slarvig! Vad som än händer är det här Guds offergåva och jag får inte röra den.” Utrustade med sådana förenklade tankar tror folk att de har fullgjort sina skyldigheter. Skulle utfallet av den här prövningen behaga Gud eller inte? Varsågoda, ni kan börja samtala om det. (Om människor fruktar Gud i sina hjärtan, så kommer de att tänka på hur lätt det skulle vara att såra Guds sinnelag när de står inför en uppgift som låter dem komma i kontakt med Guds offergåva, och detta får dem att se till att gå varsamt framåt.) Ditt svar är på rätt spår men inte helt i hamn än. Att gå på Guds väg handlar inte om att följa ytliga regler, utan tvärtom innebär det att när du ställs inför ett problem så ser du på det först och främst som en situation som har arrangerats av Gud, ett ansvar han har ålagt dig eller en uppgift som han har anförtrott dig. När du står inför det här problemet ska du till och med se på det som en prövning Gud har gett dig. När du möter det här problemet måste du ha en norm i hjärtat och du måste tänka att det här har kommit från Gud. Du måste tänka på hur du ska ta itu med det på ett sådant sätt att du kan uppfylla ditt ansvar och samtidigt förbli lojal mot Gud, och dessutom tänka på hur du kan göra det utan att förarga honom eller såra hans sinnelag. För ett ögonblick sedan talade vi om att förvalta offergåvor. Den här frågan gäller offergåvor men den gäller även din plikt och ditt ansvar. Du är förpliktad till det här ansvaret. Men när du står inför det här problemet, finns det då någon frestelse? Det finns det. Var kommer den här frestelsen ifrån? Den här frestelsen kommer från Satan och även från människornas ondskefulla, fördärvade sinnelag. Eftersom det finns frestelser handlar det här om att stå fast vid det vittnesbörd som folk borde stå fast vid, vilket även är ditt ansvar och din plikt. Somliga säger: ”Det här är en såpass liten fråga. Är det verkligen nödvändigt att göra så stor sak av den?” Det kan inte vara mer nödvändigt! Det beror på att om vi vill följa Guds väg kan vi inte strunta i något som händer antingen oss själva eller i vår närhet, inte ens de små sakerna. Vare sig vi tror att vi behöver bry oss om något eller ej, får vi inte strunta i det så länge som vi står inför en sak eller annan. Vi bör betrakta allt som händer som prov från Gud. Vad tycker du om det här sättet att se på saker och ting? Om du har den här inställningen bekräftar det ett faktum: Djupt inom dig fruktar du Gud och är villig att undvika det onda. Om du har denna önskan att behaga Gud så är det som du omsätter i praktisk handling inte långt ifrån att leva upp till kravet att frukta Gud och undvika det onda.

Det finns ofta de som tror att saker och ting som folk inte bryr sig särskilt mycket om och som vanligtvis inte nämns bara är småsaker som inte har något att göra med att omsätta sanningen i handling. Dessa människor tänker inte efter särskilt mycket när de står inför en sådan sak, och så struntar de i den. Men i själva verket var den här saken en läxa att lära sig – en läxa om hur man fruktar Gud och undviker det onda. Det du dessutom borde vara ännu mer intresserad av är att veta vad Gud gör när du ställs inför den här saken. Gud finns precis bredvid dig och iakttar varje ord och handling och ser allt du gör samt vilken förändring som äger rum i dina tankar – detta är Guds verk. Somliga frågar: ”Om det är sant, varför har jag då inte känt av det?” Du har inte känt av det eftersom du inte har hållit dig till vägen som innebär att frukta Gud och undvika det onda och låtit den bli din främsta väg. Därför kan du inte märka Guds subtila påverkan på folk, som kommer till uttryck i deras olika tankar och handlingar. Du är en virrpanna! Vad är en stor sak? Vad är en liten sak? De saker som har med att vandra på Guds väg att göra är inte uppdelade i stora eller små saker, utan alla är stora saker – kan ni godta det? (Vi kan godta det.) Vad gäller vardagliga ting finns det en del som folk menar är väldigt stora och viktiga och andra som betraktas som smärre bagateller. Folk anser ofta att de här stora sakerna är väldigt viktiga och att de har sänts av Gud. Men när de här stora sakerna utspelar sig kan folk på grund av sin omognad och svaghet inte uppfylla Guds vilja och de kan inte heller motta några uppenbarelser eller förvärva någon kunskap av värde. Vad gäller mindre saker så förbiser folk dem ofta och låter dem sakta men säkert glida bort. På så vis har folk missat många tillfällen att bli rannsakade inför Gud och bli prövade av honom. Vad innebär det om du aldrig lägger märke till de människor, händelser, föremål och situationer som Gud har låtit komma i din väg? Det innebär att du varje dag, och till och med i varje ögonblick, ständigt avstår från att förädlas av Gud och att ledas av honom. Närhelst Gud arrangerar en situation för dig, observerar han dig i hemlighet, ser ditt hjärta, följer dina tankar och funderingar, ser hur du tänker och väntar på att se hur du ska agera. Om du är en likgiltig person – någon som aldrig har tagit Guds väg, hans ord eller sanningen på allvar – då kommer du inte att vara uppmärksam på eller lägga märke till vad Gud vill uppnå eller vilka krav han förväntade sig att du skulle uppfylla när han arrangerade en viss omständighet för dig. Du kommer inte heller att få veta hur de människor, händelser och föremål du möter relaterar till sanningen eller Guds vilja. Hur går Gud till väga om du upprepade gånger ställs inför sådana här omständigheter och prövningar utan att Gud ser något resultat i dig? Fastän du har mött prövningar gång på gång har du inte prisat Gud i ditt hjärta och inte heller har du sett de omständigheter som Gud har arrangerat åt dig för vad de är: prövningar och tester från Gud. I stället har du, en efter en, förkastat de möjligheter som Gud har skänkt dig och gång på gång låtit dem glida bort. Är inte detta en extrem olydnad som folk ger uttryck för? (Det är det.) Blir Gud sårad av det här? (Ja, det blir han.) Fel! Gud blir inte sårad! Att höra mig säga en sådan sak har chockat er igen. Ni kanske tänker: ”Har det inte sagts tidigare att Gud alltid blir sårad? Skulle då inte Gud känna sig sårad? När blir han då sårad?” Kort sagt så blir Gud inte sårad i den här situationen. Men vad har Gud då för inställning till den här typen av beteende som nyss beskrivits? När folk avvisar de prövningar och tester som Gud ger dem och när de drar sig undan dem, har Gud bara en inställning till sådana människor. Vilken inställning är det? Gud förkastar sådana människor, av hela sitt hjärta. Det finns två betydelseskikt i ordet ”förkasta”. Hur ska jag förklara det här ur min synvinkel? I grund och botten bär ordet ”förkasta” bibetydelsen av att avsky och hata. Och det andra betydelseskiktet? Det är den delen som antyder att man ger upp något. Ni vet alla vad ”ge upp” betyder, eller hur? I ett nötskal är ”förkasta” ett ord som symboliserar Guds slutliga reaktion på och inställning till dem som beter sig på det viset. Det handlar om ett extremt hat mot dem, och avsky, och leder därför till beslutet att överge dem. Det är Guds slutgiltiga beslut när det gäller en person som aldrig har gått på Guds väg och som aldrig har fruktat Gud och undvikit det onda. Förstår ni nu allesamman varför ordspråket jag nämnde förut är så viktigt?

Förstår ni nu vilken metod Gud använder sig av för att avgöra människors slutliga öde? (Han arrangerar olika omständigheter varje dag.) Han arrangerar olika omständigheter – detta är något som folk kan känna och ta på. Vad är då Guds motiv för att göra det här? Hans avsikt är att ge varenda människa olika typer av prövningar vid olika tillfällen och på olika platser. Vilka aspekter av en människa testas under en prövning? En prövning avgör om du är den typ av person som fruktar Gud och undviker det onda i varje sak som du ställs inför, hör talas om, ser eller upplever personligen. Alla kommer att utsättas för den här typen av prövning eftersom Gud är rättvis mot alla människor. Några av er säger: ”Jag har trott på Gud i många år, så varför har inte jag mött några prövningar?” Du tycker det känns som att du inte har fått några prövningar än eftersom du aldrig, när Gud har arrangerat olika omständigheter, har tagit dem på allvar och inte har velat gå Guds väg. Därför känner du inte av Guds prövningar över huvud taget. Somliga säger: ”Jag har mött en del prövningar men jag vet inte hur jag ska omsätta min tro i praktiken på rätt sätt. Även när jag har handlat efter min tro vet jag ändå inte om jag har stått fast förankrad under Guds prövningar.” Människor i den här situationen är definitivt inte i minoritet. Vad använder då Gud för norm när han bedömer människor? Normen är precis det som jag sa för ett ögonblick sedan: Den består i huruvida du fruktar Gud och undviker det onda i allt du gör, tänker och uttrycker. Det är så det kan avgöras om du är en person som fruktar Gud och undviker det onda. Är det här ett enkelt koncept? Det är enkelt nog att säga, men är det enkelt att omsätta i praktiken? (Det är inte så lätt.) Varför är det inte så lätt? (Därför att folk inte känner Gud och inte vet hur han gör människor fullkomliga, så när de ställs inför olika problem vet de inte hur de ska söka efter sanningen som kan lösa dem. De måste gå igenom olika prövningar, förädlingar, tuktan och bedömningar innan de verkligen har en gudsfruktan.) Så kan man uttrycka det, men för er kanske det verkar ganska enkelt att frukta Gud och undvika det onda just nu. Varför säger jag det? Jo, det är för att ni har lyssnat på en massa predikningar och blivit ordentligt vattnade med sanningens verklighet. Det har gjort att ni teoretiskt och intellektuellt förstår hur ni ska frukta Gud och undvika det onda. Vad gäller hur man i praktiken utövar denna gudsfruktan och detta undvikande av ondskan, har all den här kunskapen varit till hjälp för er och fått er att känna att det är ganska enkelt att uppnå. Så varför kan då folk aldrig riktigt uppnå det? Jo, det beror på att den mänskliga naturen i grunden inte fruktar Gud utan tycker om ondska. Det är den verkliga anledningen.

Att inte frukta Gud och undvika det onda är det samma som att sätta sig upp mot Gud

Låt mig börja med att fråga er var uttrycket ”frukta Gud och undvik det onda” kommer ifrån. (Jobs bok.) Eftersom vi har nämnt Job så låt oss tala om honom. Arbetade Gud på mänsklighetens frälsning och erövring på Jobs tid? Nej. Är det inte så? Och vad gäller Job, hur mycket kunskap hade han om Gud på den tiden? (Inte mycket.) Hade Job mer eller mindre kunskap om Gud än vad ni har just nu? Hur kommer det sig att ni inte vågar svara? Det här är en väldigt enkel fråga att besvara. Mindre! Helt klart! I vår tid står ni öga mot öga med Gud och öga mot öga med hans ord. Ni har mycket mer kunskap om Gud än vad Job hade. Varför tar jag upp det här? Vad är mitt syfte med att säga det här? Jag vill förklara en sak för er, men innan jag gör det vill jag ställa en fråga till er: Job visste väldigt lite om Gud och ändå kunde han frukta honom och undvika det onda. Hur kommer det sig att folk i dag inte klarar att göra det? (De är fullständigt fördärvade.) Att de är fullständigt fördärvade är det ytliga fenomen som orsakar problemet, men jag skulle aldrig se på det på det viset. Ni tar ofta till de här slitna teserna och fraserna, som till exempel ”fullständigt fördärv”, ”göra uppror mot Gud”, ”illojalitet mot Gud”, ”olydnad”, ”inte tycka om sanningen” och så vidare och använder de här klyschorna till att förklara kärnan till varje problem. Det är helt fel att göra på det viset. Att använda samma svar till att förklara frågor av olika karaktär väcker oundvikligen hädisk misstro mot sanningen och Gud. Jag tycker inte om att höra sådana svar. Tänk på det länge och väl! Ingen av er har ägnat det här en tanke, men jag ser det varenda dag och känner det varenda dag. Så när ni agerar, iakttar jag. När ni gör något kan ni inte känna handlingens kärna, men när jag iakttar kan jag både se och känna denna kärna. Så vad är då denna kärna? Varför kan folk i vår tid inte frukta Gud och undvika det onda? Era svar kan inte på lång väg förklara problemets kärna eller lösa problemet. Det beror på att det har en orsak som ni inte är medvetna om. Vad är det för orsak jag syftar på? Jag vet att ni vill höra det, så jag ska berätta för er om orsaken till det här problemet.

Hur har Gud sett på människan sedan han påbörjade sitt verk? Gud räddade dem; han har sett på människorna som sina familjemedlemmar, som föremål för sitt verk, som dem han ville erövra och rädda och som dem han ville göra fullkomliga. Sådan var Guds inställning till mänskligheten när han påbörjade sitt verk. Men vad var mänsklighetens inställning till Gud på den tiden? Gud var främmande för dem och de såg på Gud som en främling. Man skulle kunna säga att deras inställning till Gud inte gav rätt resultat och att de inte hade en tydlig insikt om hur de skulle behandla honom. Därför behandlade de honom precis som de behagade och gjorde vad de behagade. Hade de några åsikter om Gud? I början hade de inte det; deras så kallade åsikter bestod bara av vissa uppfattningar och antaganden om honom. De accepterade det som stämde med deras uppfattningar, och när något inte stämde lydde de utåt sett, men innerst inne kände de en stark konflikt och motsatte sig det. Sådant var förhållandet mellan Gud och människorna i begynnelsen: Gud såg på dem som sina familjemedlemmar, men de behandlade honom som en främling. Men när Gud hade varit verksam en tid började människorna förstå vad det var han försökte uppnå och de insåg att han var den sanne Guden. Dessutom kom de att förstå vad de kunde få av Gud. Hur betraktade folk Gud på den tiden? De såg honom som en livlina och hoppades på att få åtnjuta hans nåd, välsignelser och löften. Hur såg Gud på människorna på den tiden? Han såg på dem som mål för sin erövring. Gud ville använda sig av ord för att döma dem, pröva dem och utsätta dem för prövningar. Men för människorna på den tiden var Gud bara ett objekt de kunde använda för att uppnå sina egna mål. Människorna såg att sanningen som gick ut från Gud kunde erövra och rädda dem, att de hade möjlighet att få de saker de ville ha av honom och även uppnå de slutmål de ville nå. Det gjorde att en liten uppriktighet började ta form i deras hjärtan och de blev villiga att följa den här guden. Tiden gick och eftersom de hade fått ett visst mått av ytlig och läromässig kunskap om Gud kan man till och med säga att människorna började bli ”bekanta” med honom och de ord han sa, hans förkunnelse, sanningarna som utgick från honom samt hans verk. Därför misstog de sig och trodde att Gud inte längre var obekant och att de redan hade börjat vandra på vägen mot att bli förenliga med Gud. Vid det här laget har människorna hört många predikningar om sanningen och upplevt en stor del av Guds verk. Trots det lyckas de flesta, på grund av att en mängd olika faktorer och omständigheter stör och hindrar, varken omsätta sanningen i praktisk handling eller behaga Gud. Människorna har blivit slappare och fått ett alltmer bristande självförtroende. De har en växande känsla av att deras slutliga öde är ovisst. De vågar inte komma med några extravaganta idéer och de försöker inte göra några framsteg. De följer bara motvilligt med och går framåt ett steg i taget. Vilken inställning har Gud till människorna i dag med tanke på deras nuvarande tillstånd? Allt han vill är att skänka dem de här sanningarna och ingjuta sin väg i deras hjärtan och sedan arrangera olika omständigheter för att pröva dem på olika sätt. Hans mål är att ta de här orden, de här sanningarna och sitt verk och åstadkomma ett resultat som innebär att människor äger förmågan att frukta honom och undvika det onda. De flesta människor jag har sett tar bara Guds ord och ser på dem som lärosatser, inget annat än texter som ska läsas ordagrant, regler som ska följas. De ser inte Guds väg som den väg de bör följa i ord och handling eller när de möter prövningar. Det gäller framför allt när folk står inför stora prövningar. Jag har inte sett någon sådan person som är ens i närheten av att frukta Gud och undvika det onda i sitt handlingsätt. Därför är Guds inställning till människorna fylld av intensiv avsky och motvilja! Trots att han upprepade gånger, ja hundratals gånger, har utsatt dem för prövningar, har de fortfarande ingen tydlig inställning som visar deras beslutsamhet: ”Jag vill frukta Gud och undvika det onda!” Eftersom människorna inte har den här beslutsamheten och inte visar prov på den, är Guds inställning till dem inte den samma i dag som förr då han visade dem nåd, tolerans, fördragsamhet och tålamod. I stället är han ytterst besviken på mänskligheten. Vem orsakade den här besvikelsen? På vem beror Guds inställning till människorna? Den beror på var och en som följer honom. Under alla de år Gud varit verksam har han ställt många krav på människor och arrangerat många olika omständigheter åt dem. Men oavsett vad de åstadkommit och oavsett vad de haft för inställning till Gud, har de inte lyckats leva i tydlig enlighet med målet att frukta Gud och undvika det onda. Därför ska jag summera det i en mening och använda den här meningen till att förklara allt vi just har sagt om varför människorna inte kan gå på Guds väg, som består i att frukta Gud och undvika det onda. Hur lyder den meningen? Den lyder så här: Gud ser på människorna som föremålen för sin frälsning och sitt verk, medan människorna ser på Gud som sin fiende och sin motsats. Förstår ni problemet helt och fullt nu? Det är helt uppenbart vilken inställning mänskligheten har, vilken inställning Gud har och hur förhållandet mellan människor och Gud ser ut. Oavsett hur mycket predikande ni har lyssnat på är de saker som ni har dragit era egna slutsatser om – som till exempel vad det betyder att vara Gud trogen, underkasta sig Gud, söka vägen mot att bli förenlig med Gud, vilja offra en livstid för Gud och vilja leva för Gud – enligt min åsikt inte exempel på att medvetet vandra på Guds väg, som består i att frukta Gud och undvika det onda, utan helt enkelt kanaler genom vilka ni kan uppnå vissa mål. För att nå dem följer ni motvilligt vissa regler, och det är just de här reglerna som för människorna ännu längre bort från att frukta Gud och undvika det onda, och återigen sätter Gud i ett motsatsförhållande till människan.

Dagens ämne är en aning tungt, men oavsett det hoppas jag ändå att ni, när ni går igenom de upplevelser som stundar och de tider som stundar, kan göra det som jag nyss har sagt er. Betrakta inte Gud som enbart tom luft – som om han bara finns när du har användning för honom, men inte finns när du inte har någon användning för honom. När en sådan tanke väl har dykt upp i ditt undermedvetna har du redan förargat Gud. Det kanske finns de som säger: ”Jag ser inte på Gud som bara tom luft. Jag ber alltid till honom och försöker alltid behaga honom och allt jag gör faller inom ramen, normen och principerna som Gud kräver. Jag lever absolut inte efter mina egna föreställningar.” Ja, det sättet ni lever på är rätt. Men, vad tänker ni när ni stöter på problem? Hur handlar ni när ni ställs inför en svårighet? En del personer känner att Gud finns när de ber till honom och bönfaller honom, men när de sedan stöter på problem kommer de på egna idéer och vill följa dem. Det innebär att de betraktar Gud enbart som tom luft och en sådan situation leder till att Gud i deras tankar blir icke-existerande. Folk tror att Gud ska finnas när de behöver honom, men inte när de inte behöver honom. Folk tror att det räcker att leva efter sina egna föreställningar. De tror att de kan göra vad de vill. De tror helt enkelt att de inte behöver söka Guds väg. Människor som befinner sig i en sådan situation och som fastnat i det här tillståndet, leker de inte med elden? Somliga säger: ”Vare sig jag leker med elden eller ej har jag trott på Gud i så många år, och jag tror inte att han överger mig eftersom han inte skulle stå ut med det.” Andra säger: ”Jag har trott på Herren sedan jag låg i min mammas mage. Det har gått fyrtio eller femtio år sedan dess, så vad tid beträffar är jag ytterst kvalificerad att frälsas av Gud och ytterst kvalificerad att överleva. Under dessa fyra eller fem decennier har jag övergett min familj och mitt arbete och gett upp allt jag hade – saker som pengar, status, nöjen och tid med familjen. Jag har inte ätit en massa läcker mat, jag har inte ägnat mig åt en massa nöjen, jag har inte besökt en massa intressanta platser och jag har till och med genomlidit sådant som vanliga människor inte skulle kunna genomlida. Om Gud inte kan frälsa mig med tanke på allt det här, då behandlar han mig inte rättvist och en sådan Gud kan jag inte tro på. Finns det många människor som resonerar på det här viset? (Det finns det.) Nåväl, i dag ska jag hjälpa er att förstå en sak: Människor med ett sådant synsätt skjuter sig själva i foten. De skymmer nämligen sikten med sina egna fantasier. Det är just de här fantasierna, såväl som deras egna slutsatser, som ersätter den norm Gud kräver att människorna lever upp till och som hindrar dem från att acceptera Guds verkliga avsikter. De gör att de inte kan uppfatta att han verkligen finns och de får dem också att förlora möjligheten att fullkomliggöras av Gud och få någon del i Guds löfte.

Hur Gud bestämmer människornas slutliga öde och efter vilka normer han gör det

Innan du fastnar för några uppfattningar eller slutsatser måste du först förstå Guds inställning till dig och vad han tänker, och sedan kan du avgöra huruvida ditt eget resonemang är korrekt. Gud har aldrig använt tid som mätenhet för att bestämma någons slutliga öde och han har inte heller baserat beslutet på hur mycket någon har lidit. Vad använder då Gud för mått för att bestämma en individs öde? Folk i allmänhet föreställer sig att Gud baserar det på tid. Dessutom ser man ofta personer som vid någon tidpunkt har hängett sig väldigt mycket, offrat mycket, betalat ett högt pris och lidit mycket. Det är sådana människor som enligt ert synsätt kan bli frälsta av Gud. Allt som de här människorna visar upp och lever ut är helt i linje med folks föreställningar om Guds fastställda normer för att avgöra någons slutgiltiga öde. Hur ni än tror kommer jag inte att räkna upp de här exemplen ett efter ett. Kort sagt, allt som inte är en norm inom Guds eget tänkesätt har sitt ursprung i människors fantasi och allt sådant är mänskliga idéer. Vad blir då resultatet om du blint envisas med att hålla fast vid dina egna åsikter och fantasier? Det är ganska uppenbart att konsekvensen bara kan bli att Gud förkastar dig. Det beror på att du alltid stoltserar med dina meriter inför Gud, tävlar med honom och säger emot honom, samt att du egentligen inte försöker förstå hans sätt att tänka eller hans vilja eller inställning till mänskligheten. Att fortsätta på det viset ärar främst dig själv, det upphöjer inte Gud. Du tror på dig själv; du tror inte på Gud. Gud vill varken ha sådana människor eller bringa frälsning till dem. Om du kan släppa taget om den här synvinkeln och dessutom korrigera de felaktiga synvinklar du tidigare haft, om du kan handla enligt Guds krav, om du från och med nu i praktiken kan frukta Gud och undvika det onda, om du kan klara av att ära Gud som den som är mäktig i allt och låta bli att använda dina egna inbillningar och synsätt eller trossatser för att definiera dig själv och Gud, och om du i stället kan söka Guds avsikter i alla avseenden, komma till insikt och kunskap om hans inställning till mänskligheten och behaga honom genom att leva upp till hans normer, är det underbart! Det visar att du är på väg att slå in på vägen som består i att frukta Gud och undvika det onda.

Om Gud inte använder människors olika tankar, idéer och synvinklar som måttstock för att bestämma deras öde, vad använder han då för måttstock för att avgöra människornas slutliga öden? Han använder prövningar för att bestämma deras öden. Det finns två måttstockar när Gud använder prövningar för att bestämma människors öde: Den första är antalet prövningar som man går igenom och den andra är de resultat prövningarna åstadkommer på människorna. Det är de här två indikatorerna som fastslår en persons bestämmelse. Låt oss nu se närmare på de här två måttstockarna.

Till att börja med, när du ställs inför en prövning från Gud (den här prövningen kanske är obetydlig för dig och inte ens värd att nämna), kommer han att göra dig tydligt medveten om att detta är hans hand på dig och att det är han som har arrangerat den här situationen för dig. När du fortfarande inte är helt mogen ordnar Gud prövningar för att testa dig, och de här prövningarna motsvarar din mognadsgrad, vad du kan förstå och vad du kan uthärda. Vilken del av dig blir prövad? Din inställning till Gud. Är den här inställningen väldigt viktig? Självklart är den viktig! Den är av mycket stor vikt! Den här inställningen hos människorna är det resultat som Gud önskar, så vad honom beträffar är den det viktigaste av allt. Annars skulle Gud inte lägga sin kraft på människorna genom att ägna sig åt sådant arbete. Genom de här prövningarna vill Gud se din inställning till honom. Han vill se huruvida du är på rätt väg. Han vill också se huruvida du fruktar Gud och undviker det onda. Vare sig du förstår mycket eller lite av sanningen vid en given tidpunkt ställs du därför fortfarande inför Guds prövningar och efter en ökning av den mängd sanning du förstår fortsätter han att ordna relevanta prövningar åt dig. När du återigen ställs inför en prövning vill Gud se om din ståndpunkt, dina idéer och din inställning till honom har vuxit något under tiden däremellan. Somliga undrar: ”Varför vill Gud alltid se folks inställning?” Har han inte redan sett hur de omsätter sanningen i praktiken? Varför vill han fortfarande se deras inställning? Det här är tanklöst pladder! Givet att Gud fungerar på det här sättet så måste hans vilja ligga däri. Gud iakttar ständigt människor vid sidan av, ser varje ord och handling, varje gärning och förehavande. Han ser till och med deras tankar och idéer. Gud noterar allt som händer människorna – deras goda gärningar, deras brister, deras överträdelser, till och med deras uppror och svek – som de bevis med vilka deras slutliga öde kan avgöras. Allteftersom Guds verk upphöjs steg för steg kommer du att höra fler sanningar och acceptera fler positiva saker och information, och du kommer att få mer av sanningens verklighet. Genom hela den här processen kommer Guds krav på dig också att öka och när de gör det kommer han att ordna allvarligare prövningar åt dig. Hans mål är att undersöka huruvida din inställning till honom har utvecklats under tiden. När det här händer kommer såklart den ståndpunkt Gud begär av dig motsvara din förståelse av sanningens verklighet.

Allteftersom du mognar kommer även Guds krav på dig att öka. Medan du fortfarande är omogen sätter han en låg standard som du ska leva upp till, men när du mognar lite så höjer han kraven lite till. Men vad gör Gud när du har fått insikt om hela sanningen? Då utsätter han dig för ännu större prövningar. Vad Gud önskar få av dig mitt i de här prövningarna, vad han vill se, är att du har en djupare kunskap om honom och en verklig vördnad inför honom. Vid det här laget är hans krav på dig större och ”hårdare” än de var när du fortfarande var omogen (folk kanske ser dem som hårda, men Gud ser dem faktiskt som rimliga). När Gud prövar människor, vad är det för verklighet han vill skapa? Han ber ständigt att människan ska ge honom sitt hjärta. Somliga säger då: ”Hur kan jag ge det? Jag har gjort min plikt; jag har övergett mitt hem och levebröd och jag har offrat mig själv. Är inte allt detta exempel på att jag överlämnat mitt hjärta till Gud? Hur annars kan jag ge mitt hjärta till Gud? Kan det vara så att dessa faktiskt inte var sätt varpå jag kunde ge mitt hjärta till honom? Vad är Guds specifika krav?” Kravet är mycket enkelt. Faktum är att det finns en del personer som redan har gett sina hjärtan till Gud i olika mån under de olika stadierna av sina prövningar, men den stora majoriteten överlämnar aldrig sitt hjärta till Gud. När Gud prövar dig ser han om ditt hjärta är hos honom, hos köttet eller hos Satan. När Gud prövar dig ser han huruvida du är i strid med honom eller om du är i ett läge som är förenligt med honom, och han ser om ditt hjärta är på hans sida. När du är omogen och möter prövningar har du inte mycket självförtroende och eftersom din kunskap om sanningen är begränsad vet du inte exakt vad det är du behöver göra för att uppfylla Guds avsikter. Men om du fortfarande kan be till Gud, äkta och uppriktigt, och om du är villig att lämna över ditt hjärta till honom, göra honom till din härskare och är villig att offra allt det du anser är mest värdefullt, då har du redan gett Gud ditt hjärta. När du lyssnar på fler predikningar och förstår mer av sanningen mognar du även gradvis. Vid det här laget kommer den standard Gud kräver inte vara samma som när du var omogen. Han kommer att ställa högre krav på dig. Allteftersom människor lämnar över sitt hjärta till Gud kommer deras hjärta att långsamt komma allt närmare honom. När människor verkligen kommer närmare Gud, kommer deras hjärtan att vörda honom allt mer. Det Gud vill ha är precis ett sådant hjärta.

När Gud vill erhålla någons hjärta utsätter han den personen för många prövningar. Om Gud under de här prövningarna varken får den personens hjärta eller ser att den här personen har rätt inställning – det vill säga, om Gud inte ser att den här personen handlar eller uppträder på ett sätt som visar vördnad för honom och om han inte heller i den här personen ser en inställning och beslutsamhet att undvika ondskan – då dras Guds tålamod tillbaka, efter många prövningar, och han tolererar inte den här människan längre. Han prövar henne inte mer och han bearbetar henne inte mer. Vad innebär då det här för den individens slutliga öde? Det innebär att hans slutliga öde uteblir. Den här människan har kanske inte gjort något ont. Hon har kanske varken gjort något upprörande eller stört på något vis. Hon kanske inte har gjort öppet motstånd mot Gud, men hennes hjärta är undangömt från Gud. Hon har aldrig haft en tydlig inställning till och ståndpunkt rörande Gud och Gud kan inte tydligt se om hon överlämnat sitt hjärta till honom och om hon försöker frukta honom och undvika det onda. Gud tappar tålamodet med sådana människor och tänker inte längre betala något pris för dem, visa dem någon barmhärtighet eller bearbeta dem. En sådan persons levnad med gudstro är redan över. Det beror på att Gud, efter alla de prövningar han har utsatt dem för, fortfarande inte har fått det resultat han vill ha. Därför finns det ett antal personer hos vilka jag aldrig har sett den helige Andens insikt och upplysning. Hur kan man se detta? De här personerna kan ha trott på Gud i flera år och på ytan kan de ha verkat ivriga. De har läst många böcker, hanterat många angelägenheter, fyllt ett dussintal anteckningsböcker och bemästrat ett stort antal ord och lärosatser. Men det sker aldrig någon synbar tillväxt hos dem, deras uppfattningar om Gud förblir osynliga och deras inställning är fortfarande oklar. Man kan med andra ord inte se deras hjärta; det är alltid höljt och förslutet – förslutet för Gud. Följaktligen har han inte sett deras sanna hjärta, han har inte upplevt någon äkta vördnad från deras sida — och inte nog med det, utan han har inte sett dessa människor gå hans väg. Om Gud vid der här laget ännu inte har vunnit dessa människor, kan han vinna dem i framtiden? Det kan han inte! Tänker han fortsätta kämpa för sådant som han inte kan få? Nej, det tänker han inte! Vad har då Gud nu för inställning till sådana personer? (Han förkastar dem och ignorerar dem.) Han ignorerar dem! Gud bryr sig inte om sådana personer. Han förkastar dem. Ni har lagt de här orden på minnet väldigt snabbt och korrekt. Det verkar som att ni har förstått det som ni har hört!

Det finns en del människor som är omogna och okunniga när de börjar följa Gud. De varken förstår hans vilja eller vet vad det innebär att tro på honom. De lägger sig till med ett människoskapat och felaktigt sätt att tro på och följa Gud. När sådana människor möter prövningar är de inte medvetna om det. De förblir okänsliga för Guds vägledning och upplysning. De vet inte vad det innebär att överlämna sina hjärtan åt Gud eller vad det innebär att stå fasta i en prövning. Gud ger sådana människor en begränsad tid och under den här tiden låter han dem förstå hans prövningars natur och vilka hans avsikter är. Därefter måste de här människorna visa var de står. Gud väntar fortfarande på dem som befinner sig i det här stadiet. Och vad gäller dem som har vissa uppfattningar men ändå vacklar, som vill överlämna sina hjärtan åt Gud men som inte förlikat sig med att göra det och som trots att de utövar vissa grundläggande sanningar försöker gömma sig och ge upp när de ställs inför stora prövningar – vad har Gud för inställning till dem? Han förväntar sig fortfarande något av dem och resultatet beror på deras inställning och agerande. Om människor inte utvecklas aktivt, vad gör Gud då? Han ger upp hoppet om dem. Innan Gud ger upp hoppet om dig har du nämligen redan själv gett upp hoppet. Därför kan du inte klandra Gud för att han gör det. Det är fel av dig att klaga på Gud.

De olika typer av förvirring en praktisk fråga orsakar hos människor

Det finns en annan typ av människa som får det mest tragiska utfallet av alla; det är den typ av person som jag tycker minst om att nämna. Det tragiska med dessa människor är inte att de har fått Guds straff eller att hans krav på dem är hårda och att de därför får ett tragiskt utfall, utan det tragiska är att de orsakar det själva. Som ordspråket lyder: de gräver sin egen grav. Vad för typ av individ gör detta? De här människorna går inte den rätta vägen och deras slutliga öden uppenbaras i förväg. I Guds ögon är sådana människor dem han avskyr mest. Med mänskliga termer är dessa de mest beklagliga av alla. När de börjar följa Gud är de väldigt nitiska. De betalar priset flera gånger, har en god uppfattning om Guds verks syften och har en överflödande fantasi när det gäller sin egen framtid. De är också särskilt trygga i Gud och är övertygade om att han kan fullkomna människorna och föra dem till ett underbart slutmål. Men av någon anledning smiter dessa människor under loppet av Guds verk. Vad betyder ”smita” i det här sammanhanget? Det betyder att de försvinner utan att ta farväl, utan minsta ljud; de går sin väg utan ett ord. Även om sådana människor hävdar att de tror på Gud slår de aldrig rot på sin tros stig. Därför kan de fortfarande vända sig bort från Gud oavsett hur länge de har trott på honom. Somliga människor går sin väg för att bli affärsmän, somliga för att leva sitt liv, somliga för att bli rika och somliga för att gifta sig och få barn. … Bland dem som går sin väg finns det en del som senare får samvetskval och vill komma tillbaka och andra som har svårt att klara sig, vilket resulterar i att de driver runt i världen i åratal. Dessa kringdrivande individer upplever en hel del lidande och känner att det är för smärtsamt att leva i världen och att de inte klarar av att vara åtskilda från Gud. De vill återvända till Guds hus för att få tröst, frid och glädje och de vill fortsätta tro på Gud för att undgå katastrof eller för att uppnå frälsning och ett vackert slutmål. Det beror på att dessa människor tror att Guds kärlek är gränslös och att hans nåd är outsinlig. De tror att oavsett vad en människa har gjort så kommer Gud att förlåta henne och ha överseende med hennes förflutna. De här människorna säger om och om igen att de vill komma tillbaka och fullgöra sina plikter. Det finns till och med de som ger en del av sina ägodelar till kyrkan i hopp om att det ska bana vägen för dem tillbaka till Guds hus. Vad har Gud för inställning till sådana människor? Hur ska han avgöra deras slutliga öde? Känn er fria att yttra er. (Jag trodde att Gud skulle ta emot en sådan typ av person, men efter att ha hört det där just nu, tänker jag att han kanske inte gör det.) Berätta hur du resonerar. (Sådana människor kommer inför Gud bara för att deras slutliga öde inte ska bli döden. De kommer inte till tro på Gud av äkta uppriktighet, utan därför att de vet att Guds verk snart är fullbordat och svävar i villfarelsen att de kan komma och bli välsignade.) Du säger att de här människorna inte är uppriktiga i sin tro på Gud och att han därför inte kan ta emot dem. Stämmer det? (Ja.) (Som jag förstår det är sådana människor bara lycksökare och tror inte uppriktigt på Gud.) De har inte kommit till tro på Gud; de är lycksökare. Bra sagt! De här lycksökarna är den sortens människor som alla avskyr. De seglar dit vinden för dem och de besvärar sig inte med något om de inte får ut något av det, så självklart är de avskyvärda! Är det någon annan broder eller syster som har en tanke de skulle vilja dela med oss? (Gud tar inte längre emot dem eftersom hans verk snart är fullbordat och nu är tiden inne då människornas slutliga öden fastställs. Det är i det här ögonblicket som folk vill komma tillbaka – inte för att de egentligen strävar efter sanningen utan för att de ser katastrofer närma sig eller för att de påverkas av yttre faktorer. Om de verkligen hade för avsikt att eftersträva sanningen skulle de aldrig ha smitit iväg mitt under Guds verk.) Har ni några andra tankar? (De kommer inte att tas emot. Gud har faktiskt redan gett dem möjligheter, men de insisterade på att inta en tanklös attityd mot honom. Oavsett vad de här människorna har för avsikter, och även om de verkligen ångrar sig, låter Gud dem ändå inte återvända. Det beror på att han gav dem så många möjligheter, men de har redan visat sin inställning. De ville lämna Gud. Därför kommer Gud inte att ta emot dem om de försöker vända tillbaka nu.) (Jag håller med om att Gud inte kommer att ta emot den typen av person, eftersom en människa som har sett den sanna vägen, upplevt Guds verk under så lång tid och ändå går tillbaka till världen och Satans famn har utsatt Gud för ett enormt svek. Trots att Guds innersta essens är nåd och kärlek, beror det helt på vilken typ av person den essensen riktas mot. Om den här människan kommer inför Gud och söker tröst eller något att hänga upp sitt hopp på, då är hon helt enkelt inte den sorten som uppriktigt tror på Gud, och det finns en gräns för Guds nåd när det gäller sådana.) Om Guds själva essens är nåd, varför ger han då inte en sådan person lite mer nåd? Skulle den här personen inte ha en chans om hon bara fick lite mer nåd? Förr sa folk ofta att Gud vill att alla ska bli räddade och att han inte vill att någon ska lida evig fördömelse. Om ett av de hundra fåren har gått förlorat, kommer Gud att lämna de nittionio för att söka efter det förlorade fåret. När det nu gäller de här människorna — ska Gud ta emot dem och ge dem en andra chans med tanke på deras uppriktiga tro? Det är faktiskt ingen särskilt svår fråga; den är väldigt enkel! Om ni verkligen förstår Gud och har verklig kunskap om honom, då behövs ingen vidare förklaring – och det behövs inte mycket spekulationer heller, eller hur? Era svar är på rätt spår men de kommer fortfarande inte i närheten av Guds inställning.

Nyss sa några av er att ni är säkra på att Gud omöjligtvis skulle kunna ta emot en sådan människa. Några andra var inte helt tydliga utan tänkte att Gud kanske, kanske inte, tar emot dem – den inställningen är den mer återhållsamma. Sedan var det några av er som sa att ni hoppas att Gud kommer att ta emot en sådan människa – den inställningen är mer tvetydig. De av er som är säkra på er sak anser att Gud har arbetat så länge och hans verk är fullbordat, så därför behöver han inte ha överseende med de här människorna, och därför menar ni att han inte kommer att ta emot dem igen. De mer återhållsamma bland er anser att de här frågorna bör behandlas utifrån individuella omständigheter; om de här människornas hjärtan inte går att skilja från Gud och om de uppriktigt tror på Gud och strävar efter sanningen borde Gud glömma deras gamla svagheter och brister – han borde förlåta dessa människor, ge dem en andra chans och låta dem få återvända till hans hus och ta emot hans frälsning. Men om de här människorna senare smiter iväg igen, då vill Gud inte längre ha dem och då kan det inte anses vara orättvist om han överger dem. Det finns en annan grupp som hoppas att Gud kan ta emot en sådan människa. Den här gruppen är inte helt säker på om Gud faktiskt gör det eller inte. Om de anser att han bör ta emot en sådan människa, men han inte gör det, då stämmer det här synsättet uppenbarligen inte riktigt överens med Guds perspektiv. Om de anser att Gud inte borde ta emot en sådan person och Gud råkar säga att hans kärlek till människan är gränslös och att han är villig att ge den här typen av person ytterligare en chans, är det då inte ett prov på mänsklig okunnighet som blottläggs? Hur som helst, ni har alla era egna synvinklar. Dessa synvinklar representerar ett slags kunskap i era egna tankar. De återspeglar också djupet av er förståelse av sanningen och Guds vilja. Det är korrekt att uttrycka det så, eller hur? Det är underbart att ni har åsikter i den här frågan. Men frågan om huruvida era åsikter stämmer återstår. Ni är alla lite oroliga, eller hur? ”Vad är då korrekt? Jag kan inte se det helt klart och jag vet inte exakt vad Gud tänker, och han har inte berättat något för mig. Hur ska jag kunna veta vad han tänker? Guds inställning till mänskligheten är kärlek. Om man utgår från den inställning han haft tidigare borde han ta emot en sådan människa, men jag har inte helt klart för mig vad Gud har för inställning i dag. Det enda jag kan säga är att han kanske eller kanske inte tar emot den här personen.” Visst är det här skrattretande? Den här frågan har verkligen gjort er ställda. Om ni inte har en ordentlig ståndpunkt i frågan, vad ska ni då göra när er kyrka väl ställs inför en sådan person? Om ni inte hanterar situationen på rätt sätt riskerar ni att förnärma Gud. Är inte det en riskabel affär?

Varför ville jag be om era åsikter rörande det ämne jag nyss tog upp? Jag ville pröva era ståndpunkter, testa hur mycket ni vet om Gud och hur mycket ni förstår av hans avsikter och inställning. Vad är svaret? Svaret ligger i era egna ståndpunkter. En del av er är väldigt konservativa och en del av er använder er fantasi till att gissa. Vad innebär ”att gissa”? Det betyder att man är oförmögen att avgöra hur Gud tänker och därför hittar på grundlösa hypoteser om att Gud borde tänka på ett visst sätt. I själva verket vet ni inte själva om ni har rätt eller fel, så ni presenterar en tvetydig ståndpunkt. Ställda inför detta faktum, vad har ni då insett? När människor följer Gud är de sällan uppmärksamma på hans vilja och de bryr sig sällan om hans tankar och hans inställning till mänskligheten. Folk förstår inte Guds tankar så när ni får en fråga om hans avsikter och sinnelag blir ni förvirrade. Ni blir väldigt osäkra och sedan gissar eller spekulerar ni. Vad är det för sätt att tänka? Det bevisar en sak: att de flesta människor som tror på Gud betraktar honom enbart som luft, som något som verkar existera den ena minuten men inte i den andra. Varför uttrycker jag det så? Därför att när ni stöter på ett problem så vet ni inte Guds vilja. Varför vet ni inte hans vilja? Inte bara nu, utan från början till slut vet ni inte vad Gud har för inställning till det här problemet. Du begriper det inte och du vet inte vilken inställning Gud har, men har du funderat särskilt mycket på det? Har du försökt ta reda på det? Har du tagit upp det i något samkväm? Nej! Det bekräftar en sak: Den Gud du tror på har inget med verklighetens Gud att göra. I din gudstro begrundar du bara dina egna och dina ledares avsikter. Du tänker bara på den ytliga och läromässiga innebörden i Guds ord utan att över huvud taget försöka förstå eller söka Guds vilja. Är det inte så det ligger till? Kärnan i det här problemet är ganska förskräcklig! Efter alla dessa år har jag sett många människor som tror på Gud. Vad har deras tro omformat Gud till i deras tankar? Vissa människor tror på Gud som om han bara vore luft. De här människorna har inga svar på frågor om Guds existens eftersom de varken kan känna eller uppfatta hans närvaro eller frånvaro, och än mindre kan se den tydligt eller förstå den. Undermedvetet tänker de här människorna att Gud inte finns. Andra tror på Gud som om han vore en människa. De tänker att han inte kan göra de saker som de själva inte kan göra och att han tänker som de tänker. Deras definition av Gud är ”en person som är osynlig och som man inte kan ta på”. Sedan finns det en grupp människor som tror på Gud som om han vore en marionett. De tror inte att Gud har några känslor. De tror att han är en lerstaty och att han inte har någon inställning, någon ståndpunkt eller några idéer när han ställs inför ett problem. De tror att han kan styras av människornas nycker. Folk tror helt enkelt som de har lust att tro. Om de gör honom stor, då är han stor; om de gör honom liten, då är han liten. När de syndar och behöver Guds nåd, tolerans och kärlek utgår de från att Gud ska visa dem nåd. De här människorna skapar en ”Gud” i sin egen fantasi och sedan får de den här ”Guden” att uppfylla deras önskningar och tillfredsställa alla deras begär. Oavsett när eller var och oavsett vad sådana människor gör, behandlar de Gud och sin tro utifrån den här fantasibilden. Det finns till och med de som har förargat Gud och likväl tror att han ska rädda dem, eftersom de menar att Guds kärlek är gränslös och hans sinnelag rättfärdigt och att oavsett hur mycket en person förnärmar Gud, kommer han inte att minnas något av det. De tror att eftersom mänskliga brister, överträdelser och olydnad är tillfälliga uttryck för en persons sinnelag, kommer Gud att ge människorna fler chanser och vara tolerant och tålmodig mot dem. De tror att Gud fortfarande ska älska dem som förut. På så vis bibehåller de sina höga förhoppningar om att kunna uppnå frälsning. Faktum är att oavsett hur människor tror på Gud, kommer han att ha en negativ inställning till dem så länge de inte strävar efter sanningen. Det beror på att du åsidosätter den verklige Guden, även om du under hela den tid du trott på Gud har tagit boken med Guds ord och skattat den högt och studerat och läst den varje dag. Du betraktar honom som luft eller bara som en människa – och en del av er ser bara på honom som en marionettdocka. Varför uttrycker jag mig så? Jag gör det därför att jag anser att vare sig ni stöter på problem eller hamnar i vissa situationer så har de saker som finns i ert undermedvetna, sådant som har sitt upphov i ert inre, aldrig haft någon koppling till Guds ord eller strävan efter sanningen. Du vet bara vad du själv tänker, vilken din egen ståndpunkt är, och så tvingar du på Gud dina egna idéer och åsikter. I dina tankar blir de till Guds ståndpunkter, och av dess ståndpunkter skapar du normer som du upprätthåller till punkt och pricka. Att fortsätta på det viset tar dig med tiden allt längre bort från Gud.

Förstå Guds inställning och lägg bort alla missuppfattningar om Gud

Vad är det egentligen för slags Gud ni tror på i dag? Har ni någonsin tänkt på det? När han ser en ond människa göra onda gärningar, föraktar han det då? (Ja, det gör han.) Vad känner han när han ser okunniga människor som gör misstag? (Sorg.) När han ser människor stjäla hans offergåvor, vad har han för inställning till det? (Han föraktar dem.) Allt det här är väldigt tydligt. När Gud ser någon som är förvirrad i sin tro på honom och inte alls försöker sträva efter sanningen, vad är hans inställning då? Ni är inte helt säkra, eller hur? Att ha en ”förvirrad” inställning är inte en synd, inte heller förnärmar den Gud, och folk tycker inte att det är något stort misstag. Säg mig då — vad är Guds inställning i det här fallet? (Han vill inte kännas vid dem.) ”Vill inte kännas vid dem” – vad innebär det? Det innebär att Gud ser ner på dessa människor och föraktar dem! Sådana människor hanterar han genom att ignorera dem. Guds tillvägagångssätt är att åsidosätta dem och inte arbeta med dem på något sätt, till exempel genom att upplysa, belysa, tillrättavisa och fostra dem. Sådana människor räknas helt enkelt inte i Guds verk. Vad är Guds inställning till dem som förargar honom och bryter mot hans administrativa påbud? Intensiv avsky! Gud blir fullständigt rasande på människor som inte känner någon ånger över att de förargat honom! ”Rasande” är bara en känsla, en sinnesstämning; det är inte detsamma som en tydlig attityd. Men den här känslan – den här sinnesstämningen – får ett resultat för sådana människor: Den fyller Gud med intensiv avsky! Vad blir följden av den här intensiva avskyn? Den blir att Gud åsidosätter de här människorna och låter bli att svara dem tills vidare. Han väntar sedan på att gallra bort dem ”vid höstens slut”. Vad innebär detta? Kommer de här personerna fortfarande att få en slutlig bestämmelse? Gud har aldrig haft för avsikt att låta sådana människor få någon slutlig bestämmelse! Är det då inte helt naturligt att Gud inte ger dessa människor något svar just nu? (Jo, det är naturligt.) Vad bör då sådana människor bereda sig på att göra? De borde bereda sig på att ta de negativa konsekvenserna av sitt beteende och de onda gärningar de har gjort. Det är Guds svar till en sådan människa. Så nu säger jag klart och tydligt till dessa människor: Håll inte fast vid era vanföreställningar längre och sluta ägna er åt önsketänkande. Gud har inte oändligt överseende med folk. Han står inte ut med deras överträdelser eller olydnad i all evighet. Somliga säger då: ”Jag har också sett en del sådana människor och när de ber känner de sig särskilt berörda av Gud och gråter bittert. Vanligtvis är de också väldigt lyckliga; de verkar har Guds närvaro och vägledning med sig.” Säg inte sådana dumheter! Bittra tårar innebär inte nödvändigtvis att man blivit berörd av Gud eller att man åtnjuter Guds närvaro, eller ens Guds vägledning. Om människor förargar Gud, vägleder han dem fortfarande då? Kort sagt, om Gud har beslutat att förkasta och överge någon, är den människans slutliga bestämmelse redan förbi. Oavsett hur välvilliga känslor de har när de ber eller hur mycket tro de har på Gud i hjärtat, så spelar det inte längre någon roll. Det viktiga är att Gud inte behöver den sortens tro; han har redan förkastat dessa människor. Hur de ska hanteras i framtiden är också oviktigt. Det viktiga är att i just det ögonblick som de här människorna förargar Gud, är deras öde avgjort. Om Gud har beslutat att inte rädda dessa människor, kommer de att lämnas kvar för att straffas. Det är Guds inställning.

Även om Guds essens rymmer ett mått av kärlek och han är barmhärtig mot varenda människa, har folk förbisett och glömt det faktum att hans essens även består av värdighet. Att han hyser kärlek innebär inte att folk kan förnärma honom hur som helst, utan att väcka känslor eller en reaktion hos honom, och inte heller innebär det faktum att han är barmhärtig att han inte har några principer för hur han behandlar folk. Gud lever; han finns verkligen. Han är varken en inbillad marionett eller något annat föremål. Eftersom han finns ska vi alltid lyssna noggrant till hans hjärtas röst, vara mycket uppmärksamma på hans inställning och försöka förstå hans känslor. Vi ska varken använda mänskliga fantasier till att definiera Gud eller tvinga på honom mänskliga tankar och önskningar och få honom att behandla människor på människors vis, baserat på mänskliga fantasier. Om du gör det förargar du Gud, utmanar hans vrede och värdighet! Så när ni väl har kommit till insikt om allvaret i den här frågan uppmanar jag er var och en att vara varsamma och försiktiga i ert agerande. Var varsamma och försiktiga när ni talar också – när det gäller hur ni behandlar Gud, så är det bättre ju varsammare och försiktigare ni är! När du inte förstår Guds inställning, avstå då från att uttala dig slarvigt, var inte vårdslös i ditt handlande och stämpla inte någonting obetänksamt. Och än viktigare, dra inte några godtyckliga slutsatser. I stället ska du vänta och söka; även de här handlingarna visar om du fruktar Gud och undviker det onda. Framför allt, om du kan uppnå det, och framför allt, om du har den här inställningen, kommer Gud inte att klandra dig för din enfald, okunnighet och brist på insikt om anledningarna till saker och ting. Tvärtom kommer Gud — om du i stället visar att du är rädd för att förnärma Gud, att du respekterar hans avsikter och är villig att lyda honom — att komma ihåg dig, vägleda dig, upplysa dig och tolerera din omognad och okunnighet. Om din attityd mot honom däremot är vanvördig – om du dömer honom som du har lust eller godtyckligt gissar om och definierar hans uppfattningar – då kommer Gud att fördöma dig, tillrättavisa dig och till och med straffa dig; eller så uttalar han sig om dig. Och det uttalandet kanske handlar om ditt slutliga öde. Därför vill jag betona det än en gång: Var och en av er måste vara varsam och försiktig med allt som kommer från Gud. Tala inte nonchalant och handla inte vårdslöst. Innan du säger något, stanna då upp och tänk: Kan den här handlingen förarga Gud? Vördar jag Gud när jag gör det? Även när det handlar om småsaker bör du försöka hitta svaret på de här frågorna och ägna mer tid åt att tänka på dem. Om du verkligen kan handla enligt de här principerna i alla avseenden, vid alla tillfällen, och ha en sådan inställning framför allt när det är något du inte förstår, då kommer Gud alltid att leda dig och ge dig en väg att gå. Oavsett hur människor framställer sig själva ser Gud dem klart och tydligt och han gör en korrekt och lämplig utvärdering av det han ser. När du har genomgått den sista prövningen tar Gud allt du har gjort och lägger samman alltihop för att kunna bestämma ditt slutliga öde. Det här resultatet kommer att övertyga var och en fullständigt. Det jag skulle vilja säga till er här är följande: Varje gärning, varje handling och varje tanke avgör ert öde.

Vem bestämmer människornas slutliga öden?

Det finns en annan sak som är ytterst viktig att ta upp och det är er attityd gentemot Gud. Den här attityden är oerhört viktig! Den avgör huruvida ni slutligen går mot tillintetgörelse eller till det underbara slutmål som Gud har förberett för er. Under rikets tidsålder har Gud redan arbetat i över tjugo år och det är möjligt att ni under loppet av de här två decennierna innerst inne har känt er lite osäkra på hur ni har presterat. Men Gud har gjort en äkta och sanningsenlig uppteckning i sitt hjärta över var och en av er. Från den stund som en person började följa honom och lyssna till hans predikningar och gradvis förstå alltmer av sanningen, och fram till den stund som denna person börjar fullgöra sina plikter, noterar Gud alla de sorters beteenden som personen uppvisar. Vad har folk för inställning då de utför sina plikter och ställs inför alla sorters situationer och prövningar? Hur presterar de? Hur känner de för Gud i sina hjärtan? … Gud har dokumenterat allt detta; han har alltsamman nedtecknat. Ur er synvinkel är kanske det här förvirrande. Men från Guds position är allt kristallklart och där finns inte ens en tillstymmelse till slarv. Det här är en sak som berör utfallet för varje enskild individ och som även berör varje individs öde och framtidsutsikter, och dessutom är det just på detta som Gud lägger alla sina noggranna ansträngningar. Därför skulle Gud aldrig försumma detta det minsta eller tolerera något slarv. Gud sparar den här redogörelsen för mänskligheten och noterar allt om hur människor följer Gud, från början till slut. Din attityd gentemot honom under den här tidsperioden har avgjort ditt öde. Stämmer inte det? Nå, anser du då att Gud är rättfärdig? Är hans handlingar skäliga? Har ni fortfarande några andra föreställningar om Gud i era tankar? (Nej.) Skulle ni då säga att det är Gud som avgör människornas slutliga bestämmelse eller att människorna gör det själva? (Det är Gud som avgör.) Vem är det som avgör det? (Gud.) Ni är inte säkra, eller hur? Mina bröder och systrar från Hong Kong, låt höra nu – vem avgör det? (Det är människorna själva som avgör det.) Avgör människorna det själva? Skulle det inte innebära att folks slutliga öde inte har något med Gud att göra? Bröder och systrar från Sydkorea, låt höra nu. (Gud avgör människornas slutliga öde baserat på alla deras handlingar och gärningar och beroende på vilken väg de går.) Det där är ett väldigt objektivt svar. Det är en sak här som jag måste informera er alla om: Under loppet att sitt frälsningsarbete har Gud satt en standard för människorna. Den här standarden består i att de måste lyssna till Guds ord och gå Guds väg. Det är den här standarden som används för att avgöra det slutliga utfallet för människorna. Om du lever enligt Guds standard kan du uppnå ett gott utfall. Om du inte gör det kan du inte få ett gott utfall. Vem anser du då avgör det här utfallet? Det är inte enbart Gud som avgör det, utan snarare Gud och människorna tillsammans. Stämmer det? (Ja.) Varför då? Därför att det är Gud som aktivt vill engagera sig i arbetet med människosläktets frälsning och förbereda ett underbart slutmål för mänskligheten; människorna är föremålen för Guds verk och det här utfallet, det här slutmålet, är vad Gud förbereder för dem. Om det inte fanns någon för honom att bearbeta skulle han inte behöva utföra det här arbetet; om han inte utförde det här arbetet skulle människorna inte ha någon möjlighet att vinna frälsning. Det är människorna som ska räddas och även om räddningen är den passiva delen i den här processen är det attityden hos dem som spelar den här rollen som avgör huruvida Gud kommer att lyckas med sitt arbete för att rädda människosläktet. Om det inte vore för den vägledning Gud ger dig skulle du varken känna till hans standard eller ha någon målsättning. Om du känner till den här standarden, den här målsättningen, men ändå inte samarbetar, tillämpar den eller betalar priset, då kommer du inte att få det här utfallet. Det är därför som jag säger att en individs slutliga öde inte kan separeras vare sig från Gud eller från individen själv. Så, nu vet ni vem som avgör människornas slutliga öden.

Människor tenderar att definiera Gud baserat på erfarenhet

Har ni lagt märke till en sak när ni samtalat om att lära känna Gud? Har ni märkt att hans attityd i dag har genomgått en förändring? Är hans inställning till människorna oföränderlig? Kommer han alltid att uthärda på det här sättet och ge all sin kärlek och nåd till människorna i det oändliga? Den här frågan berör även Guds själva essens. Låt oss gå tillbaka till frågan om den så kallade förlorade sonen som nämndes tidigare. Era svar på den frågan var inte riktigt tydliga. Ni har med andra ord fortfarande inte någon särskilt gedigen kunskap om Guds avsikter. Eftersom de vet att Gud älskar människosläktet definierar de honom som en kärlekssymbol: De tror att eftersom Gud har kärlek och hans kärlek är obegränsad och omätbar så spelar det ingen roll vad folk gör, hur de uppför sig, hur de behandlar Gud eller hur olydiga de är. Eftersom Gud har kärlek, så har han överseende med människorna, och eftersom Gud har kärlek så är han barmhärtig mot människorna – barmhärtig trots deras omogenhet, barmhärtig trots deras okunnighet och barmhärtig trots deras olydnad. Är det verkligen så det ligger till? En del människor som har upplevt Guds tålmodighet en eller ett par gånger uppfattar dessa upplevelser som avgörande för hur de ska förstå Gud. De tror alltså att han alltid ska vara tålmodig och barmhärtig mot dem, och under livets gång tar de Guds tålamod och betraktar det som normen för hans sätt att behandla dem. Sedan finns det andra som efter att en gång ha fått uppleva Guds tolerans, för alltid definierar Gud som tolerant – och de föreställer sig att hans tolerans är oändlig, villkorslös och till och med helt principlös. Är sådana föreställningar korrekta? Varje gång Guds innersta väsen eller sinnelag kommer på tal verkar ni vara förbryllade. Att se er sådana gör mig väldigt orolig. Ni har hört mängder av sanningar om Guds innersta väsen, och ni har lyssnat till ett stort antal utläggningar om hans sinnelag. Men för er är de här ämnena och sanningen om de här aspekterna bara minnen baserade på teorier och skrivna ord; i ert dagliga liv kan ingen av er någonsin uppleva eller se Guds sinnelag sådant det verkligen är. Därför är ni alla virriga i era trosåskådningar; ni tror blint allesamman, så till den grad att ni har en vanvördig inställning till Gud och till och med avfärdar honom. Vad leder den här attityden gentemot Gud till? Den leder till att ni alltid drar slutsatser om Gud. Så fort ni har fått lite kunskap känner ni er väldigt belåtna, som om ni hade fått ett totalgrepp om Gud. Efteråt drar ni slutsatsen att det är så här Gud är och ni låter honom inte röra sig fritt. Om Gud sedan gör något nytt vägrar ni helt enkelt erkänna att han är Gud. När Gud en dag säger: ”Jag älskar inte människosläktet längre. Jag ska inte visa dem mer barmhärtighet. Jag har inte mer överseende och inget mer tålamod med dem. Jag är fylld till brädden med intensiv avsky för och motvilja mot dem”, då orsakar de orden en konflikt djupt i hjärtat på människorna. En del av dem kommer till och med att säga: ”Du är inte min Gud längre. Du är inte längre den Gud jag vill följa. Om du säger på det viset så är du inte längre kvalificerad att vara min Gud och jag behöver inte fortsätta att följa dig. Om du inte längre ger mig nåd, kärlek och tolerans, då slutar jag följa dig. Endast om du alltid är tolerant mot mig, tålmodig med mig och låter mig se att du är kärlek, att du är tålamod och att du är tolerans kan jag följa dig och endast då har jag tillförsikt nog att följa dig till änden. Eftersom jag har ditt tålamod och din nåd kan min olydnad och mina överträdelser bli förlåtna i det oändliga och jag kan synda närsomhelst och varsomhelst, bekänna och blir förlåten närsomhelst och varsomhelst, och jag kan förarga dig närsomhelst och varsomhelst. Du borde inte ha några åsikter eller dra några slutsatser om mig.” Även om kanske inte en enda av er tänker på den här typen av fråga så personligt eller medvetet, har ni nästan omärkbart satt Gud i motposition till er själva, som er fiende, när ni betraktar honom som ett verktyg för att få förlåtelse för era synder eller för att nå ett underbart slutmål. Det här är vad jag ser. Ni kan fortsätta säga saker som ”Jag tror på Gud”, ”Jag eftersträvar sanningen”, ”Jag vill förändra mitt sinnelag”, ”Jag vill bryta mig loss från mörkrets inflytande”, ”Jag vill behaga Gud”, ”Jag vill underkasta mig Gud”, ”Jag vill vara Gud trogen och utföra min plikt väl” och så vidare. Men oavsett hur fina era ord låter, oavsett vilka teoretiska kunskaper ni har och oavsett hur imponerande eller värdig den teorin må vara, så är faktum det att många av er redan har lärt sig hur man använder reglerna, lärosatserna och teorierna ni bemästrat till att dra slutsatser om Gud, och därmed sätter ni helt naturligt Gud i motsatsställning till er själva. Ni må vara bokstavstrogna i er tro och bemästra olika lärosatser, men ni har inte på allvar trätt in i sanningens verklighet, och därför är det väldigt svårt för er att komma nära Gud, att lära känna honom och förstå honom. Det är verkligen sorgligt!

Jag såg följande scen i en video: Några systrar hade ett exemplar av ”Ordet framträder i köttet” och de höll det högt. De lyfte boken högt över sina huvuden. Även om det bara var en bild väckte den något inom mig som inte var en bild. Den fick mig att tänka att det som varje människa håller högt i sitt hjärta inte är Guds ord, utan boken med Guds ord. Det är ett problem som är väldigt ledsamt. En sådan handling är inte alls det samma som att hålla Gud högt, eftersom er brist på insikt om Gud har kommit till den punkt att till och med en helt uppenbar fråga, en oerhört liten fråga, får er att komma med egna åsikter. När jag frågar er om något och menar allvar, svarar ni med gissningar och egna fantasier. En del av er lägger sig till och med till med ett tvivlande tonfall och besvarar mina frågor med frågor. Det säger mig ännu tydligare att den Gud ni tror på inte är den sanne Guden. Efter att ha läst Guds ord i så många år använder ni dem, Guds verk och ytterligare lärosatser till att än en gång dra slutsatser om honom. Dessutom försöker ni aldrig ens förstå Gud. Ni försöker aldrig räkna ut hans avsikter, förstå hans inställning till människorna eller begripa hur han tänker, varför han är ledsen, varför han är arg, varför han förkastar människor och andra sådana frågor. Och dessutom finns det ännu fler som tror att Gud alltid har varit tyst därför att han helt enkelt betraktar människornas olika ageranden, utan någon åsikt eller tanke om dem. Och ytterligare en annan grupp tror att Gud inte yttrar ett ljud därför att han samtycker, att han förblir tyst eftersom han väntar eller därför att han inte har någon särskild inställning. De tror att eftersom Guds inställning redan har utvecklats i detalj i boken och uttryckts i sin fullhet för människosläktet, så behöver den inte upprepas för människorna om och om igen. Men även om Gud är tyst har han en inställning och ståndpunkt, såväl som en standard som han kräver att människorna lever upp till. Även om folk inte försöker förstå eller söka honom är Guds inställning solklar. Tänk er någon som en gång hängivet följde Gud men sedan övergav honom och gick sin väg. Om den personen vill komma tillbaka nu vet ni förvånande nog inte vad Guds ståndpunkt skulle vara eller vilken inställning han skulle ha. Är inte det ytterst sorgligt? Faktum är att det är en ganska ytlig fråga. Om ni verkligen förstod Guds hjärta skulle ni veta vilken inställning han har till en sådan person och ni skulle inte ge något tvetydligt svar. Eftersom ni inte vet, ska jag upplysa er.

Guds inställning till dem som smiter iväg medan hans verk pågår

Det finns sådana här människor överallt: Efter att ha varit säkra på Guds väg avlägsnar de sig av olika anledningar i det tysta, utan avsked, för att ge sig av och göra vadhelst de har lust med. För tillfället ska vi inte gå in på vilka skäl de här människorna har. Först ska vi titta på vilken inställning Gud har till den sortens individer. Det är glasklart. I samma stund som de här människorna ger sig av är deras tid som troende förbi i Guds ögon. Det var inte personen själv som avslutade den, utan Gud. Att den här personen lämnade Gud innebär att han redan hade förkastat Gud, att han inte vill ha honom längre och att han inte längre godtar Guds frälsning. Eftersom sådana människor inte vill ha Gud – kan han fortfarande tänkas vilja ha dem? När de dessutom har den här inställningen och det här synsättet och har blivit fast beslutna att lämna Gud, då har de redan förargat honom. Detta trots att de kanske inte har blivit rasande och förbannat honom, trots att de kanske inte har betett sig på något uselt eller överdrivet sätt, och trots det faktum att de här människorna tänker: ”Om det kommer en dag då jag har haft tillräckligt mycket roligt ute i världen, eller när jag fortfarande behöver Gud till något, då kommer jag tillbaka. Eller om Gud kallar på mig kommer jag tillbaka”. Eller också säger de: ”När jag blir sårad där ute eller när jag ser att världen utanför är alltför mörk och ondskefull och jag inte längre vill följa med strömmen, då vänder jag tillbaka till Gud.” Även om de här människorna har räknat ut exakt när de ska komma tillbaka och även om de har försökt lämna dörren öppen för den stund de kommer tillbaka, inser de inte att oavsett vad de tror eller hur de planerar så är alltihop bara önsketänkande. Deras största misstag är att de inte är klara över hur deras önskan att ge sig av får Gud att känna. I samma stund som de bestämde sig för att lämna Gud övergav han dem fullständigt; vid det laget hade han redan bestämt i sitt hjärta vilket utfall denna individ ska få. Vilket utfall är det? Det är att han kommer att vara en av hamstrarna och därför förgås tillsammans med dem. Människor ser ofta den här typen av situationer: Någon överger Gud men får sedan inget straff. Gud verkar enligt sina egna principer; vissa saker syns medan andra bara beslutas i Guds hjärta, vilket innebär att människorna inte kan se resultaten. Den del som är synlig för människorna är inte nödvändigtvis den verkliga sidan av saken, medan den andra sidan – den sida man inte ser – innehåller Guds äkta, innerliga tankar och slutsatser.

Människor som smiter iväg mitt under Guds arbete är de som överger den sanna vägen

Varför straffar Gud människor som flyr sin väg under hans verksamhet så hårt? Varför är han så arg på dem? För det första vet vi att Guds sinnelag är storhet och vrede. Han är inte ett får som ska slaktas av någon, och än mindre en marionettdocka som folk kan styra efter behag. Han är inte heller en massa luft som man kan köra med. Om du verkligen tror att Gud finns då borde du ha ett gudfruktigt hjärta och du borde veta att hans innersta väsen inte är något man ska förarga. Denna vrede kan orsakas av ett ord, av en tanke, av någon form av uselt uppträdande eller kanske till och med en form av milt uppträdande eller ett uppförande som är passande enligt människors synsätt och etik; eller också så kanske vreden väcks av en lärosats eller en teori. Men när du väl har förargat Gud har du gått miste om din chans och din sista tid är inne. Det är någonting fruktansvärt! Om du inte förstår att Gud inte får bli kränkt så kanske du inte är rädd för honom, och då kanske du kränker honom regelbundet. Om du inte vet hur man fruktar Gud då kan du inte frukta Gud och då vet du inte hur man slår in på och följer Guds väg – den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. När du väl kommer till insikt och är medveten om att Gud inte får bli kränkt, då kommer du att veta vad det innebär att frukta Gud och undvika det onda.

Att gå den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda handlar inte nödvändigtvis om hur mycket sanning du vet, hur många prövningar du har genomlidit eller hur ofta du har blivit tillrättavisad. Snarare beror det på hur ditt hjärtas innersta ser ut i fråga om Gud och vilken inställning du har till honom. Folks innersta väsen och personliga attityd – det är mycket viktigt, helt avgörande. När det gäller dem som inte vill kännas vid Gud utan har lämnat honom, så har deras föraktliga inställning till honom och deras hjärtan som föraktar sanningen redan förargat hans sinnelag, så vad honom anbelangar kommer de aldrig att få förlåtelse. De har känt till Guds existens, fått information om nyheten att han redan har anlänt, och de har till och med upplevt Guds nya verk. Att de avlägsnade sig berodde inte på att de blev lurade eller virriga, och än mindre på att de tvingades gå sin väg. Tvärtom valde de medvetet och med klart förstånd att lämna Gud. Att de gav sig av handlade inte om att de gick vilse eller att de blev förskjutna. I Guds ögon är de alltså inte några lamm som har irrat bort från hjorden, och än mindre förlorade söner som har vandrat vilse. De gav sig av utan anledning – och den omständigheten, denna situation, förargar Guds sinnelag, och det är utifrån denna förargelse som han ger dem hopplösa slutresultat. Är inte det utfallet förskräckligt? Om folk inte känner Gud kan de alltså kränka honom. Det är ingen liten sak! Om människor inte tar Guds inställning på allvar utan fortfarande tror att han ser fram emot att de ska komma tillbaka eftersom de är några av hans förlorade får och att han fortfarande väntar på att de ska genomgå en hjärtats förändring, då är de inte långt ifrån sitt straffs dagar. Gud kommer inte bara att vägra ta emot dem – eftersom det här är andra gången de förargar hans sinnelag, är det hela så mycket värre! De här människornas vanvördiga inställning har redan brutit mot Guds administrativa påbud. Kommer han ändå att ta emot dem? I Guds hjärta är principerna rörande den här frågan att om någon har uppnått visshet om vilken som är den rätta vägen, men ändå medvetet och med ett klart förstånd kan förkasta Gud och lämna honom, så blockerar Gud vägen till en sådan människas frälsning, och för den människan är porten till riket hädanefter stängd. När hon kommer och knackar igen, kommer Gud inte att öppna dörren; hon kommer att vara utestängd för alltid. En del av er har kanske läst berättelsen om Mose i Bibeln. Efter det att han hade blivit smord av Gud visade de 250 ledarna sin olydnad mot Mose på grund av hans agerande och av flera andra anledningar. Vem var det de vägrade att underkasta sig? Det var inte Mose. De vägrade underkasta sig Guds arrangemang. De vägrade underkasta sig Guds verk i den här saken. De sa följande: ”Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem.” Är dessa ord och meningar särskilt allvarliga sett ur ett mänskligt perspektiv? De är inte allvarliga. Åtminstone är den bokstavliga betydelsen av dessa ord inte allvarlig. Juridiskt sett bryter de inte mot några lagar, för på ytan är språket och orden inte fientliga, och än mindre har de någon hädisk bibetydelse. De är bara vanliga meningar, inget annat. Hur kommer det sig då att dessa ord kan väcka sådant ursinne hos Gud? Det beror på att de inte riktades till människor utan till Gud. Den inställning och tendens de uttryckte är precis vad som förargar Guds sinnelag, särskilt den del av Guds sinnelag som inte får kränkas. Vi vet alla hur det gick för de här ledarna till slut. När det gäller människor som har övergett Gud, vad har de för synsätt? Vad har de för inställning? Och varför får deras synsätt och inställning Gud att hantera dem på ett sådant sätt? Jo, därför att fastän de mycket väl vet att han är Gud, väljer de ändå att svika honom; därför går de miste om alla sina chanser till frälsning. Som det står i Bibeln: ”För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna” (Hebreerbrevet 10:26). Har ni nu en klar insikt om den här saken?

Människornas öden avgörs av deras inställning till Gud

Gud är en levande Gud och precis som människor beter sig olika i olika situationer varierar hans inställning till de här beteendena eftersom han varken är en marionett eller enbart luft. Att lära känna Guds inställning är en värdig strävan för mänskligheten. Människorna borde lära sig hur de genom att lära känna Guds inställning successivt kan vinna kunskap om Guds sinnelag och börja förstå hans hjärta. När man gradvis börjar förstå Guds hjärta känner man att det inte är så svårt att lyckas frukta Gud och undvika ondskan. När man dessutom förstår Gud är man inte lika benägen att dra slutsatser om honom. När man väl har slutat dra slutsatser om Gud är det mindre troligt att man kränker honom, och utan att man inser det, leder Gud en till att vinna kunskap om honom; det kommer att fylla hjärtat med vördnad för honom. Man slutar då definiera Gud utifrån de doktriner, den bokstavstro och de teorier man lärt sig bemästra. Genom att ständigt söka Guds avsikter i allting blir man istället en människa efter Guds hjärta.

Människor kan inte se eller röra Guds verk, men vad honom beträffar är varje människas handlingar – liksom hennes inställning till honom – inte bara förnimbara för Gud utan även synliga för honom. Det här är något som alla behöver inse och vara fullt medvetna om. Man kan alltid fråga sig själv: ”Vet Gud vad jag gör här? Vet han vad jag tänker på just nu? Kanske gör han det, kanske gör han det inte.” Om man tillämpar ett sådant synsätt där man följer och tror på Gud men ändå tvivlar på hans verk och hans existens, så kommer förr eller senare en dag när man väcker hans vrede, för man befinner sig redan på randen till ett farligt stup. Jag har sett människor som har trott på Gud i flera år men som fortfarande inte har greppat sanningens verklighet, än mindre förstått Guds vilja. De här människorna gör varken framsteg i livet eller mognar, utan följer bara de mest ytliga doktriner. Det beror på att de aldrig har tagit Guds ord för att vara livet självt, och de har aldrig tagit ställning till eller accepterat hans existens. Tror ni att Gud fylls av glädje när han ser sådana människor? Ger de honom tröst? Därför är det hur människor tror på Gud som avgör deras öde. När det gäller hur människor söker och närmar sig Gud, är deras inställning av yttersta vikt. Försumma inte Gud som om han bara vore luft som du har kringsvävande i bakhuvudet; tänk alltid på den Gud du tror på som en levande Gud, en verklig Gud. Han sitter inte bara där uppe i tredje himlen utan att ha något att göra. Tvärtom ser han hela tiden in i vars och ens hjärta, iakttar vad du håller på med, vakar över vartenda litet ord och varenda liten gärning, ser hur du uppför dig och vad du har för inställning till honom. Vare sig du är villig att överlåta dig åt Gud eller inte, blottas hela ditt uppförande och alla dina innersta känslor och tankar inför honom och betraktas av honom. Guds åsikt om och inställning till dig förändras ständigt beroende på ditt uppförande, dina gärningar och din inställning till honom. Jag skulle vilja ge ett råd till vissa människor. Lägg dig inte som ett spädbarn i Guds händer som om han skulle passa upp på dig, som om han aldrig skulle kunna lämna dig och som om hans inställning till dig var fast och oföränderlig, och jag råder dig att sluta drömma! Gud är rättfärdig i hur han behandlar var och en och han är nitisk i sin inställning till arbetet med att erövra och rädda människor. Det här är hans förvaltning. Han behandlar var och en med allvar och inte som ett sällskapsdjur att leka med. Guds kärlek till människorna är inte av det slaget som daltar och skämmer bort, inte heller är hans nåd och tolerans mot människosläktet slapphänt eller försummande. Tvärtom inbegriper Guds kärlek till människorna att värdesätta, hysa medlidande med och respektera livet. Hans nåd och tolerans ger uttryck för hans förväntningar på dem och är vad människosläktet behöver för att överleva. Gud lever och Gud finns faktiskt. Hans inställning till människosläktet följer principer, inte alls en samling dogmatiska regler, och den kan förändras. Hans avsikter för mänskligheten förändras gradvis och förvandlas över tid, beroende på omständigheter som uppstår och enligt vars och ens inställning. Därför måste du veta inom dig med fullständig klarhet att Guds innersta väsen är oföränderligt och att hans sinnelag visar sig vid olika tider och i olika sammanhang. Du kanske inte tycker att det är någon allvarlig sak och du kanske använder dina egna personliga uppfattningar till att föreställa dig hur Gud gör saker och ting. Men det finns tillfällen då den totala motsatsen till ditt synsätt gäller, och genom att använda dina egna personliga uppfattningar till att försöka bedöma Gud har du redan förargat honom. Detta beror på att Gud inte fungerar på det sättet du tror att han gör, och inte heller kommer han att hantera saken så som du anser att han ska. Därför påminner jag dig om att vara varsam och försiktig i din inställning till allt omkring dig och lära dig hur man följer principen om att gå Guds väg i alla avseenden, vilket innebär att frukta Gud och undvika det onda. Du måste utveckla en fast insikt när det gäller Guds vilja och inställning. Du måste hitta upplysta människor som kan förmedla de här sakerna till dig och du måste söka uppriktigt. Se inte på din tros Gud som en marionett – genom att döma honom som du har lust, dra godtyckliga slutsatser om honom och inte behandla honom med den respekt han förtjänar. Samtidigt som Gud bringar dig frälsning och bestämmer ditt slutliga öde kan han ge dig nåd och tolerans eller dom och tuktan, men oavsett vad är hans inställning till dig inte fixerad. Den beror på din egen inställning till honom, såväl som hur du förstår honom. Tillåt inte en flyktig aspekt av din kunskap eller insikt om Gud definiera honom för all framtid. Tro inte på en död Gud; tro på den levande Guden. Kom ihåg det här! Även om jag har tagit upp vissa sanningar här – sanningar som ni behövde höra – så, i ljuset av ert nuvarande tillstånd och er nuvarande mognad, ska jag inte begära mer av er nu, för att inte dämpa er entusiasm. Att göra det riskerar att fylla era hjärtan med för mycket dysterhet och få er att känna för stor besvikelse gentemot Gud. I stället hoppas jag ni kan använda den kärlek ni har till Gud i era hjärtan och anskaffa en respektfull inställning gentemot Gud när ni går på vägen som ligger framför er. Slarva er inte igenom den här frågan om hur man ska tro på Gud, utan behandla den som en av de viktigaste frågorna som finns. Bär den i hjärtat, utöva den i praktiken och införliva den i det verkliga livet. Låt det inte bara bli tomma ord – för det handlar om liv och död och det kommer att avgöra ert öde. Se det inte som ett skämt eller en lek! Efter att ha delat dessa ord med er i dag undrar jag hur mycket insikt era förstånd har skördat. Har ni några frågor ni vill ställa om det jag har sagt här i dag?

Även om de här ämnena är en aning nya och en aning bortom det ni ser och bortom det ni vanligtvis strävar efter och brukar ägna uppmärksamhet åt, tror jag att när ni har samtalat om dem en tid kommer ni att utveckla en allmän förståelse rörande allt som jag har sagt här. Alla de här ämnena är väldigt nya och sådana ni aldrig har tänkt på förut, så jag hoppas att de inte tynger er ytterligare på något vis. Jag säger inte de här orden i dag för att skrämma er och inte heller använder jag dem för att ta itu med er. Mitt syfte är snarare att hjälpa er förstå verkliga fakta om sanningen. Eftersom det är en väldig skillnad mellan människosläktet och Gud, har folk aldrig förstått honom eller känt till hans inställning även om de tror på honom. Människor har heller aldrig varit särskilt entusiastiska i sin hänsyn till Guds inställning. Tvärtom har de fortsatt i blind tro och varit vårdslösa när det gäller sin kunskap och insikt om Gud. Därför känner jag att jag måste klara ut de här sakerna för er och hjälpa er förstå hurdan denne Gud ni tror på är, såväl som vad han tänker, vad han har för inställning när han behandlar olika sorters personer, hur långt ni är från att uppfylla hans krav och hur stor skillnad det är på era handlingar och den standard han kräver. Syftet med att upplysa er om de här sakerna är att ge er en måttstock som ni kan mäta er själva med, och så att ni kan veta vilken skörd den väg ni befinner er på har lett till, vad ni inte har lyckats uppnå längs denna väg och i vilka avseenden ni helt enkelt inte har engagerat er. När ni samtalar med varandra talar ni oftast om några få ämnen som är väldigt smala och ytliga till omfattning och innehåll och som ofta diskuteras. Det finns ett avstånd, en lucka, mellan det ni talar om och Guds avsikter, liksom mellan era diskussioner och omfattningen och standarden på Guds krav. Om ni fortsätter på det viset kommer det med tiden att resultera i att ni kommer allt längre bort från Guds väg. Ni tar bara Guds aktuella yttranden och gör dem till föremål för dyrkan och ser dem som ritualer och regler. Det är allt ni gör! Faktum är att Gud helt enkelt inte har någon plats i era hjärtan och aldrig riktigt har erhållit era hjärtan. En del människor tror att det är väldigt svårt att lära känna Gud, och det är sant. Det är svårt. Om människor tvingas till att göra sina plikter och uträtta saker och ting utåt sett och arbetar hårt, så tror de att det är väldigt enkelt att tro på Gud eftersom alla de här sakerna faller inom ramen för den mänskliga förmågan. Men i samma ögonblick som ämnet slår över till att handla om Guds avsikter och hans inställning till mänskligheten blir saker och ting svårare ur allas synvinkel. Det beror på att det berör människornas förståelse av sanningen och deras inträde i verkligheten, så självklart innebär det en viss svårighet! Men när du väl tagit dig igenom den första dörren och börjar träda in blir saker och ting successivt lättare.

Startpunkten för Gudsfruktan är att behandla honom som Gud

För ett litet tag sedan var det någon som frågade: Hur kommer det sig att fastän vi vet mer om Gud än vad Job gjorde, kan vi fortfarande inte vörda honom? Vi snuddade lite vid den här frågan förut. Vi har faktiskt även diskuterat den här frågans kärna tidigare, och det är det faktum att fastän Job inte kände Gud så behandlade han honom som Gud och såg honom som himlarnas och jordens och alla tings Herre. Job såg inte Gud som en fiende, utan tvärtom dyrkade han honom som alltings Skapare. Hur kommer det sig att folk nuförtiden gör sådant motstånd mot Gud? Varför kan de inte vörda honom? En orsak är att de har blivit grundligt fördärvade av Satan och med en så pass djupt inrotad djävulsk natur har de blivit fiender till Gud. Så även om de tror på Gud och erkänner honom kan de fortfarande göra motstånd mot honom och inta en motsatsställning till honom. Det här avgörs av den mänskliga naturen. Den andra orsaken är att människor trots sin tro på Gud helt enkelt inte behandlar honom som Gud. I stället betraktar de honom som en motståndare till mänskligheten och ser honom som sin fiende och känner att de är oförenliga med Gud. Så enkelt är det. Kom vi inte in på det här ämnet under vår förra sammankomst? Tänk efter: Är inte detta anledningen? Du kanske har lite kunskap om Gud, med vad medför den kunskapen egentligen? Är det inte det här som alla talar om? Är det inte vad Gud har sagt dig? Du är bara bekant med de teoretiska och läromässiga sidorna av det – men har du någonsin satt värde på Guds sanna ansikte? Har du personlig kunskap? Har du praktisk kunskap och erfarenhet? Om Gud inte hade sagt det, skulle du då kunnat veta det? Din teoretiska kunskap är inte detsamma som verklig kunskap. Kort sagt, oavsett hur mycket du vet eller hur du fick vetskap, kommer Gud att vara din fiende tills du uppnår en verklig kunskap om honom; till dess att du faktiskt börjar behandla honom som en Gud kommer han att vara emot dig eftersom du förkroppsligar Satan.

När du är tillsammans med Kristus kanske du kan servera honom tre mål mat om dagen eller kanske servera honom te och ta hand om hans timliga behov; då verkar det som om du har behandlat Kristus som Gud. Närhelst något händer går människornas ståndpunkter alltid stick i stäv med Guds. Människor misslyckas alltid med att förstå och acceptera Guds ståndpunkt. Även om folk ytligt sett verkar komma överens med Gud innebär det inte att de är förenliga med honom. Så snart något inträffar framträder sanningen om människosläktets olydnad och bekräftar den fiendskap som finns mellan människor och Gud. Denna fiendskap beror inte på att Gud motsätter sig människorna eller att han vill vara fientlig mot dem, och inte heller att han sätter dem i motsatsställning till sig själv och sedan behandlar dem därefter. Tvärtom handlar det om det här inre motståndet mot Gud som lurar i människornas subjektiva vilja och i deras undermedvetna. Eftersom människor ser på allt som kommer från Gud som något som ska utforskas, blir deras gensvar på det som kommer från Gud, och på allt som har med Gud att göra, framför allt att gissa, tvivla och sedan snabbt anta en inställning som är oförenlig med och motsätter sig Gud. Sedan för de snart med sig en negativ stämning in i debatter eller ordstrider med Gud, och det kan gå så långt att de till och med tvivlar på om det är värt att följa Gud. Trots att deras förnuft säger att de inte borde fortsätta på det viset, väljer de ändå att göra det och fortsätter utan att tveka ända till slutet. Som exempel, vad är folks första reaktion när de får höra rykten eller skvaller om Gud? Deras första reaktion är att undra om de här ryktena är sanna och om de existerar, och sedan intar de en vänta-och-se-attityd. Sedan börjar de tänka: ”Det finns ingen möjlighet att få det här bekräftat. Hände det verkligen? Är det här ryktet sant eller falskt?” Även om sådana människor inte visar det på ytan har de redan i hjärtat börjat tvivla och redan börjat förneka Gud. Vad är kärnan i den här typen av inställning och i en sådan ståndpunkt? Är det inte svek? Innan de har ställts inför den här frågan kan man inte se vad dessa människor har för ståndpunkt. Det verkar som om de inte står i konflikt med Gud och som om de inte ser honom som en fiende. Men så fort de stöter på problem står de genast på Satans sida och opponerar sig mot Gud. Vad visar det? Det visar att människor och Gud är motståndare! Det är inte det att Gud ser på människan som en fiende, utan att människans innersta väsen är fientligt inställt mot Gud. Oavsett hur länge människor har följt honom eller hur högt pris de har betalat och oavsett hur de prisar Gud, hur de kanske håller sig från att motstå honom och hur ihärdigt de än manar sig själva att älska Gud, kan de aldrig lyckas behandla Gud som Gud. Avgörs inte detta av människornas innersta väsen? Om du behandlar honom som Gud och uppriktigt tror på att han är Gud, kan du då fortfarande hysa några tvivel om honom? Kan du fortfarande ha några frågetecken kring honom? Det är omöjligt, inte sant? Den här världens trender är så ondskefulla och det är människosläktet också, så hur skulle du kunna låta bli att ha några uppfattningar om dem? Du själv är ju så orättfärdig, så hur kommer det sig att du inte har några uppfattningar om det? Och ändå kan bara några få rykten och lite skvaller ge upphov till så enorma åsikter om Gud och få dig att föreställa dig så mycket, vilket bara visar hur omogen du är! Några ”surrande” myggor och några motbjudande flugor – är det allt som krävs för att vilseleda dig? Vad är det här för individ? Vet du vad Gud tycker om sådana människor? Guds inställning är faktiskt väldigt tydlig när det gäller hur han behandlar dem. Gud ignorerar dem helt enkelt – hans inställning är att inte bry sig om dem och att inte ta de här okunniga människorna på allvar. Varför då? Därför att Gud i sitt hjärta aldrig planerade att vinna de människor som beslutat sig för att vara fientligt inställda mot honom in i det sista och som aldrig planerat att hitta ett sätt att bli förenliga med honom. Det här som jag har sagt nu kanske sårar en del av er. Nå, är ni villiga att alltid låta mig såra er på det här viset? Vare sig ni är villiga eller inte så är allt jag säger sanningen. Kommer det att påverka den upphöjda bild av Gud ni hyser i era hjärtan om jag alltid sårar er och blottar era ärr på det här viset? (Nej.) Jag håller med om att det inte kommer att göra det eftersom det helt enkelt inte finns en Gud i era hjärtan. Den upphöjde Guden som bor era hjärtan – den som ni med kraft försvarar och skyddar – är helt enkelt inte Gud. Tvärtom är han en ren produkt av människans fantasi; han finns helt enkelt inte. Därför är det desto bättre att jag avslöjar svaret på den här gåtan; blottlägger inte det hela sanningen? Den sanne Guden är inte vad människor föreställer sig att han är. Jag hoppas ni alla kan acceptera detta faktum och att det hjälper er i er kunskap om Gud.

De människor som Gud inte känns vid

Det finns vissa människor vars tro aldrig har bekräftats i Guds hjärta. Med andra ord, Gud känns inte vid att de är hans efterföljare, eftersom han inte lovordar deras trosuppfattningar. De här människornas synsätt har aldrig förändrats oavsett hur många år de har följt Gud. De är som de icke-troende, håller fast vid icke-troendes principer och sätt att göra saker på liksom de icke-troendes lagar för överlevnad och tro. De har aldrig accepterat Guds ord som sitt liv, aldrig trott att Guds ord är sanning, aldrig haft för avsikt att ta emot Guds frälsning och aldrig erkänt att Gud är deras Gud. De ser på gudstro som någon sorts amatörhobby och behandlar honom som ren andlig föda, och därför tycker de inte det är värt att försöka förstå Guds sinnelag eller innersta väsen. Man kan säga att allt som motsvarar den sanne Guden inte har något med dessa människor att göra. De är inte intresserade och har inte heller någon lust att bry sig. Det beror på att i deras hjärta finns en stark röst som alltid säger: ”Gud går varken att se eller ta på och han finns inte.” De tror att varje försök att förstå den här typen av Gud skulle vara lönlöst och att de bara skulle bedra sig själva genom att försöka göra det. De tror att de är riktigt smarta genom att bara erkänna Gud med ord utan att egentligen inta någon riktig ståndpunkt eller engagera sig på riktigt. Hur ser Gud på sådana människor? Han ser på dem som icke-troende. Somliga frågar: ”Kan icke-troende läsa Guds ord? Kan de fullgöra sina plikter? Kan de säga orden: ’Jag ska leva för Gud’?” Vad människor ofta ser är det som folk visar upp på ytan, de ser inte deras innersta väsen. Men Gud ser inte till det som visas på ytan; han ser bara deras innersta väsen. Det här är alltså Guds inställning till och definition av de här människorna. De säger: ”Varför gör Gud det här?” Varför gör Gud det där? Jag förstår inte det här. Jag förstår inte det där. Det stämmer inte med våra föreställningar. Du måste förklara det för mig …” Som svar på det frågar jag: Är det verkligen nödvändigt att förklara de här sakerna för dig? Har de här sakerna verkligen något med dig att göra? Vem tror du att du är? Var kom du ifrån? Är du verkligen kvalificerad att ge Gud pekpinnar? Tror du på honom? Känns han vid din tro? Om din tro inte har något med Gud att göra, vad har då du med hans verk att göra? Du vet inte var du står i Guds hjärta, så hur kan du vara kvalificerad att föra en dialog med honom?

Förmaningsord

Känner ni er inte illa till mods efter att ha hört dessa ord? Även om ni kanske är ovilliga att lyssna på dem eller ovilliga att acceptera dem, är alltihop fakta. Eftersom det är Guds sak att genomföra den här etappen i verket, så är det ni själva som är förlorarna i slutändan om ni inte intresserar er för hans avsikter, inte bryr er om hans inställning och inte förstår hans innersta väsen och sinnelag. Skyll inte på att mina ord är svåra att höra och skyll inte på dem för att er entusiasm dämpas. Jag säger sanningen. Det är inte min avsikt att få er att tappa modet. Oavsett vad jag begär av er och oavsett hur ni måste utföra det, hoppas jag att ni går den rätta vägen och följer Guds vilja och att ni aldrig viker av från den rätta vägen. Om ni inte fortsätter att lyda Guds ord eller följa hans väg är det uppenbart att ni gör uppror mot Gud och har irrat er bort från den rätta vägen. Därför känner jag att det finns vissa saker jag måste klargöra för er, och att jag måste få er att tro tydligt, klart och utan minsta tillstymmelse till osäkerhet, samt hjälpa er få en klar uppfattning om Guds inställning, hans avsikter, hur han fullkomliggör människorna och hur han bestämmer människornas slutliga öde. Skulle det komma en dag då du inte kan slå in på den här vägen, då bär jag inget ansvar, för det här har redan sagts dig mycket tydligt och klart. När det gäller hur du hanterar din egen bestämmelse är det helt upp till dig. Gud har olika inställning till olika sorters människors resultat. Han har sitt eget sätt att bedöma dem och sin egen standard för vad han kräver av dem. Hans måttstock när han avgör folks resultat är rättvis mot alla – den saken är det ingen tvekan om! Därför oroar sig somliga i onödan. Känner ni er lättade nu? Det var allt för i dag. Adjö!

17 oktober 2013