Dagliga ord från Gud  (Utdrag 337)

Jag har verkat och talat på detta sätt bland er, jag har lagt ner så mycket energi och möda, men när har ni någonsin lyssnat på vad jag säger rent ut till er? När har ni böjt knä inför mig, den Allsmäktige? Varför behandlar ni mig så här? Varför väcker allt ni säger och gör min ilska? Varför är era hjärtan så hårda? Har jag någonsin slagit er till marken? Varför gör ni mig alltid bedrövad och ängslig? Väntar ni på att min, Jehovas, vredes dag ska komma över er? Väntar ni på att jag ska sända ut den ilska som er olydnad framkallar? Är det inte för er skull jag gör allting? Ändå har ni alltid behandlat mig, Jehova, på det här sättet: ni stjäl mina offer, ni tar med er offergåvorna från mitt altare hem till varglyan för att föda ungarna och ungarnas ungar; folk kämpar mot varandra, vänder sig mot varandra med arga blickar och svärd och spjut, och slänger mina, den Allsmäktiges, ord i latrinen så att de blir smutsiga som avföring. Var är er integritet? Er mänsklighet har blivit djuriskhet! Era hjärtan har för länge sedan förvandlats till sten. Vet ni inte att när min vredes dag är inne då kommer jag att döma det onda ni begår mot mig, den Allsmäktige, idag? Tror ni att ni genom att lura mig på det här sättet, genom att kasta mina ord i dyn och inte lyssna på dem ‒ tror ni att ni kan undkomma min vredgade blick genom att agera så här bakom min rygg? Vet ni inte att mina, Jehovas, ögon såg er redan när ni stal mina offer och traktade efter mina ägodelar? Vet ni inte att när ni stal mina offergåvor så gjorde ni det inför det altare till vilket offer bärs fram? Hur kunde ni tro att ni var smarta nog att bedra mig på det sättet? Hur skulle min vrede kunna vika från era fruktansvärda synder? Hur skulle min rasande vrede kunna förbise era onda gärningar? Det onda som ni gör i dag skapar ingen utväg åt er utan samlar tuktan för er morgondag; den framkallar min, den Allsmäktiges, tuktan av er. Hur skulle era onda gärningar och onda ord kunna undkomma min tuktan? Hur skulle era böner kunna nå mina öron? Hur skulle jag kunna öppna upp en utväg för er orättfärdighet? Hur skulle jag kunna slå bort tanken på era onda gärningar när ni trotsar mig? Hur skulle jag kunna annat än skära av era tungor som är lika giftiga som ormens? Ni ropar inte till mig för er rättfärdighets skull, utan istället samlar ni på er min vrede som resultat av er orättfärdighet. Hur skulle jag kunna förlåta er? I mina, den Allsmäktiges, ögon är era ord och handlingar smutsiga. Mina, den Allsmäktiges, ögon ser er orättfärdighet som obeveklig tuktan. Hur skulle min rättfärdiga tuktan och dom kunna vika från er? Eftersom ni gör detta mot mig och gör mig så bedrövad och vredgad – hur skulle jag kunna låta er undkomma mina händer och fly undan den dag då jag, Jehova, tuktar och förbannar er? Vet ni inte att alla era onda ord och yttranden redan har nått mina öron? Vet ni inte att er orättfärdighet redan har besudlat min heliga rättfärdighets dräkt? Vet ni inte att er olydnad redan har väckt min våldsamma ilska? Vet ni inte att ni för länge sedan har fått mig att koka och för länge sedan har prövat mitt tålamod? Vet ni inte att ni redan har slitit sönder mitt kött och förvandlat det till trasor? Jag har uthärdat tills nu, men nu släpper jag lös min ilska och är inte längre tolerant mot er. Vet ni inte att era onda gärningar redan har nått mina ögon och att mina skrik redan har nått min Faders öron? Hur kunde han låta er behandla mig så här? Är det något av det verk jag utför i er som jag inte gör för er skull? Men vem av er har kommit att hysa större kärlek till mitt, Jehovas, verk? Skulle jag kunna svika min Faders vilja på grund av att jag är svag och på grund av den ångest jag har lidit? Förstår ni inte mitt hjärta? Jag talar till er som Jehova gjorde; har jag inte gett upp så mycket för er? Även om jag är villig att utstå allt detta lidande för min Faders verks skull, hur skulle ni kunna befrias från den tuktan som jag låter er drabbas av som resultat av mitt lidande? Har ni inte åtnjutit så mycket av mig? I dag har jag skänkts till er av min Fader; vet ni inte att ni åtnjuter så mycket mer än mina frikostiga ord? Vet ni inte att mitt liv byttes mot ert liv och de ting ni åtnjuter? Vet ni inte att min Fader använde mitt liv för att strida mot Satan, och att han också skänkte mitt liv till er så att ni fick ta emot hundrafalt och lät er undvika så många frestelser? Vet ni inte att det enbart är genom mitt verk som ni har varit undantagna från många frestelser och från mycken brinnande tuktan? Vet ni inte att det enbart är på grund av mig som min Fader låter er glädja er tills nu? Hur kunde era hjärtan förbli så hårda och oböjliga idag, så att det är som om det växt valkar på era hjärtan? Hur skulle det onda som ni gör idag kunna undkomma den vredens dag som skall följa då jag lämnar jorden? Hur skulle jag kunna låta dem som är så hårda och oböjliga undkomma Jehovas ilska?

Utdrag ur ”Ingen som är av köttet kan undkomma vredens dag” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 338)

Tänk tillbaka på gångna tider: När har min blick varit arg och min röst sträng mot er? När har jag ägnat mig åt hårklyveri med er? När har jag tillrättavisat er på ett orimligt sätt? När har jag tillrättavisat er öppet? Är det inte för mitt verks skull som jag vädjar till min Fader att skydda er från alla frestelser? Varför behandlar ni mig så här? Har jag någonsin använt min auktoritet för att slå ert kött till marken? Varför återgäldar ni mig så här? Efter att ha velat hit och dit gentemot mig är ni varken varma eller kalla och dessutom försöker ni lura mig och döljer saker för mig, och era munnar är fulla av de orättfärdigas spott. Tror ni att era tungor kan lura min Ande? Tror ni att era tungor kan undkomma min vrede? Tror ni att era tungor kan kritisera mina, Jehovas, handlingar hur de vill? Är jag den Gud som människan kritiserar? Skulle jag låta en liten mask häda mig på det viset? Hur skulle jag kunna placera dessa olydnadens söner bland mina eviga välsignelser? Era ord och handlingar har för länge sedan avslöjat och fördömt er. När jag spände ut himlen och skapade alla ting, lät jag inte någon skapad varelse delta efter behag, än mindre lät jag något ting störa mitt verk och min förvaltning hur det ville. Jag tolererade vare sig människa eller ting; hur skulle jag kunna skona dem som är grymma och omänskliga mot mig? Hur skulle jag kunna förlåta dem som gör uppror mot mina ord? Hur skulle jag kunna skona dem som inte lyder mig? Är inte människans öde i mina, den Allsmäktiges, händer? Hur skulle jag kunna betrakta er orättfärdighet och olydnad som helig? Hur skulle era synder kunna få besudla min helighet? Jag vanhelgas inte av de orättfärdigas orenhet, och jag gläds inte heller åt de orättfärdigas offergåvor. Om ni var trogna mot mig, Jehova, skulle ni då kunna ta offergåvorna på mitt altare för eget bruk? Skulle ni kunna använda era giftiga tungor till att häda mitt heliga namn? Skulle ni kunna göra uppror mot mina ord på detta sätt? Skulle ni kunna behandla min härlighet och mitt heliga namn som ett redskap för att tjäna Satan, den onde? Mitt liv är berett för de heligas njutning. Hur skulle jag kunna låta er leka hur ni vill med mitt liv och använda det som ett redskap för konflikter mellan er? Hur kunde ni vara så hjärtlösa och brista så i godhet i ert sätt mot mig? Vet ni inte att jag redan har skrivit era onda gärningar i dessa livets ord? Hur skulle ni kunna undkomma den vredens dag då jag tuktar Egypten? Hur skulle jag kunna låta er sätta er upp mot mig och trotsa mig på detta vis gång på gång? Jag säger det till er klart och tydligt, att när den dagen kommer då kommer er tuktan att vara mer outhärdlig än den som drabbade Egypten! Hur ska ni kunna undkomma min vredes dag? Sannerligen säger jag er: Min uthållighet bereddes för era onda gärningar och finns till för att tukta er den dagen. Är det inte ni som kommer att drabbas av en rasande dom när min uthållighet är slut? Är inte allt i mina, den Allsmäktiges, händer? Hur skulle jag kunna låta er bryta mot min vilja så här, under himlen? Ert liv kommer att bli mycket svårt eftersom ni har mött Messias, som man sa skulle komma men som aldrig kom. Är inte ni hans fiender? Jesus har varit vän med er, men ni är Messias fiender. Vet ni inte att fastän ni är Jesu vänner har era onda gärningar fyllt de vedervärdigas kärl? Fastän ni står Jehova mycket nära, vet ni inte att era onda ord har nått Jehovas öron och väckt hans vrede? Hur skulle han kunna stå er nära, och hur skulle han kunna annat än bränna dessa era kärl som är fyllda med onda gärningar? Hur skulle han kunna vara annat än er fiende?

Utdrag ur ”Ingen som är av köttet kan undkomma vredens dag” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 339)

Nu ser jag på ditt släpphänta kött som skulle lirka med mig, och jag har bara en liten varning till dig, för jag kommer inte att ”stå till tjänst” med att tukta dig. Du ska inse vilken uppgift du har i mitt verk och sedan kommer jag att vara nöjd. Vad gäller andra saker – om du motarbetar mig, slösar bort mina pengar eller äter vad som offrats till mig, Jehova, eller om ni maskar biter varandra eller ni hundliknande varelser slåss eller kränker varandra – så bryr jag mig inte om någonting av det. Om ni bara vet vad ni är för någonting så är jag nöjd. Om ni sedan önskar dra vapen mot varandra eller strida mot varandra med ord, så varsågoda; jag har ingen åstundan att lägga mig i dessa saker och jag är inte det minsta engagerad i mänskliga angelägenheter. Det är inte så att jag inte bryr mig om era inbördes konflikter, men jag är inte en av er och därför lägger jag mig inte i sådant som är er emellan. Jag är själv inte en skapad varelse och jag är inte av världen, så jag avskyr människors jäktiga liv och deras röriga och otillständiga relationer. I synnerhet avskyr jag de skränande folkmassorna. Men jag har stor kunskap om orenheterna i alla skapade varelsers hjärtan, och redan innan jag skapade er visste jag om den orättfärdighet som fanns djupt inne i människohjärtat, och jag kände till allt svek och all oärlighet som fanns i människohjärtat. Så även om människors orättfärdiga handlingar inte lämnar några spår över huvud taget, vet jag att den orättfärdighet som finns i era hjärtan övergår rikedomen hos allt jag skapade. Varenda en av er har stigit upp till massornas högsta tinnar; ni har upphöjt er till att vara massornas förfäder. Ni är ytterst egenmäktiga, ni löper amok bland alla maskarna och söker en plats av välbehag och försöker sluka de maskar som är mindre än ni. Ni är elaka och ondskefulla i era hjärtan, till och med värre än spökena som har sjunkit till havets botten. Ni bor längst ner i gödselstacken och stör maskarna från topp till botten tills de inte har någon frid, bekämpar varandra ett tag och lugnar sedan ner er. Ni vet inte er plats men ändå slåss ni mot varandra i gödseln. Vad kan ni vinna med denna kamp? Skulle ni slåss mot varandra bakom min rygg om ni verkligen vördade mig i era hjärtan? Oavsett hur hög position du har så är du ändå bara en stinkande liten mask i dyngan! Kommer du att kunna få vingar och bli en duva i skyn? Ni stinkande små maskar stjäl offergåvorna från mitt, Jehovas, altare; kan ni rädda ert förstörda, dåliga rykte och bli Israels utvalda folk när ni gör på det viset? Ni är skamlösa kräk! Altarnas offergåvor bars fram till mig av människor, som ett uttryck för välvilja från dessa som vördar mig. De ska styras och användas av mig, så hur kan du råna mig på de små turturduvor som folk har gett mig? Är du inte rädd att bli en Judas? Är du inte rädd att ditt land ska bli ett fält av blod? Du skamlösa ting! Tror du att turturduvorna som folk offrar är till för att fylla buken på dig, din mask? Jag har gett dig vad jag är nöjd och villig att ge dig; det jag inte har gett dig tillhör mig. Du får helt enkelt inte stjäla mina offergåvor. Den som verkar är jag, Jehova – skapelsens Herre – och folk bär fram offergåvor för min skull. Tänker du att det här är ersättning för allt jobb du gör? Du är verkligen skamlös! Vem sliter du för? Är det inte för din egen skull? Varför stjäl du mina offergåvor? Varför stjäl du pengar från min penningpung? Är du Judas Iskariots son? Offren till mig, Jehova, ska prästerna ha. Är du en präst? Du vågar självbelåtet äta mina offergåvor och till och med duka fram dem på bordet; du har inget värde över huvud taget! Ditt värdelösa kräk! Min eld, Jehovas eld, kommer att förtära dig!

Utdrag ur ”När fallande löv återvänder till sina rötter kommer du att ångra allt ont du gjort” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 340)

Er tro är mycket vacker; ni säger att ni är villiga att offra hela ert liv för mitt verk och att ni är villiga att dö för det, men era sinnelag har inte förändrats mycket. Ni pratar arrogant trots att ert uppträdande i själva verket är synnerligen bedrövligt. Det är som om folks tungor och läppar är i himlen medan deras fötter är långt nere på jorden, och därför är deras ord och gärningar liksom deras rykten fortfarande i trasor och spillror. Era rykten är förstörda, ert beteende är depraverat, ert språk är fattigt och ert liv är uselt; till och med hela er mänsklighet har sjunkit till usel bottennivå. Ni är trångsynta mot andra och ni tjafsar om varenda småsak. Ni grälar över era egna rykten och er status, så till den grad att ni är villiga att fara ner i helvetet och i eldsjön. Era ord och gärningar idag räcker för att jag ska slå fast att ni är syndiga. Era attityder gentemot mitt verk är nog för att jag ska slå fast att ni är orättfärdiga, och alla era sinnelag visar tillräckligt att ni är orena själar som är fulla av styggelser. Det ni visar prov på och det ni avslöjar är tillräckligt för att säga att ni är människor som har druckit så mycket ni förmått av orena andars blod. Ni avslöjar inte vad ni känner när inträde i riket kommer på tal. Tror ni att det räcker att vara som ni är idag för att ni ska kunna gå in genom porten till mitt himmelrike? Tror ni att ni kan få komma in i mitt verks och mina ords heliga land utan att era ord och gärningar först prövas av mig? Vem kan slå blå dunster i ögonen på mig? Hur skulle ert avskyvärda, lumpna beteende och prat kunna undgå min syn? Jag har konstaterat att era liv är liv som går ut på att dricka dessa orena andars blod och äta deras kött eftersom ni efterapar dem framför mig varje dag. Ert uppförande inför mig har varit synnerligen dåligt, så hur skulle jag kunna tycka annat än att ni är vidriga? Era ord innehåller orena andars orenheter: Ni lirkar, döljer och smickrar precis som de som sysslar med svartkonst och de som är falska och dricker de orättfärdigas blod. Alla människans uttryck är extremt orättfärdiga, så hur skulle alla människor kunna placeras i det heliga landet där de rättfärdiga är? Tror du att ditt avskyvärda beteende kan utmärka dig som helig jämfört med dessa orättfärdiga? Din ormlika tunga kommer till slut att förgöra ditt kött, detta kött som åstadkommer förödelse och utför vedervärdiga ting, och dina händer som är täckta med orena andars blod kommer till slut att dra ner din själ i helvetet. Varför nappar du då inte på denna chans att två dina smutsiga händer? Och varför tar du då inte vara på möjligheten att skära av dig denna tunga som talar orättfärdiga ord? Är du verkligen villig att lida i helvetets lågor för händernas, tungans och läpparnas skull? Jag vakar över allas hjärtan med båda ögonen, för långt innan jag skapade mänskligheten hade jag greppat deras hjärtan i mina händer. Jag hade för länge sedan genomskådat människors hjärtan, så hur skulle deras tankar kunna undfly min blick? Måste det inte vara för sent för dem att undgå att brännas av min ande?

Utdrag ur ”Ni har allesamman så usel karaktär!” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 341)

Dina läppar är mer älskvärda än duvor, men ditt hjärta är ondskefullare än den där gamle ormen. Dina läppar är till och med lika vackra som libanesiska kvinnor, men ditt hjärta är inte vänligare än deras och det kan absolut inte jämföras med kanaanéernas skönhet. Ditt hjärta är så falskt! Det enda jag avskyr är de orättfärdigas läppar och deras hjärtan, och jag fordrar inte alls mer av folk än vad jag förväntar mig av de heliga; det är bara det att jag känner vämjelse över de orättfärdigas onda gärningar, och jag hoppas att de ska kunna göra sig av med sin orenhet och fly från sin nuvarande belägenhet, så att de kan skilja sig från dessa orättfärdiga och leva bland och vara heliga tillsammans med dessa som är rättfärdiga. Ni befinner er i samma omständigheter som jag, men ändå är ni täckta med smuts och har inte ens den minsta gnutta likhet med de människor som skapades i begynnelsen. Och eftersom ni dessutom varje dag härmar dessa orena andar, gör vad de gör och säger vad de säger, är ni så genomdränkta av deras lortiga vatten – även era tungor och läppar – att ni är helt täckta med smutsfläckar. Inte en enda del av er kan användas i mitt verk. Det är så hjärtslitande! Ni lever i en sådan värld av hästar och kreatur, och ändå känner ni er faktiskt inte bekymrade; ni är fulla av glädje och lever fritt och ledigt. Ni simmar omkring i det där lortiga vattnet men inser faktiskt inte att ni har hamnat i en så eländig belägenhet. Ni umgås dagligen med orena andar och interagerar med ”exkrementer”. Din tillvaro är synnerligen vulgär och likväl är du inte medveten om att du absolut inte existerar i den mänskliga världen och att du inte råder över dig själv. Vet du inte om att ditt liv för länge sedan förtrampades av dessa orena andar eller att din karaktär för länge sedan besudlades av smutsvatten? Anser du att du lever i ett jordiskt paradis och att du är omsluten av lycka? Vet du inte att du har levt ett liv jämsides med orena andar och att du har existerat tillsammans med allt som de har förberett för dig? Hur skulle ditt sätt att leva kunna ha någon mening? Hur skulle ditt liv kunna ha något värde? Du har sprungit omkring för dina föräldrar, föräldrar besatta av orena andar, och likväl har du inte en aning om att de som förleder dig är just dessa besatta föräldrar som födde dig och fostrade dig. Du är inte heller medveten om att det faktiskt var de som gav dig all smuts; det enda du vet är att de kan ge dig ”glädje”, de tuktar dig inte, de dömer dig inte heller och i synnerhet förbannar de dig inte. De har aldrig blivit ursinniga på dig utan behandlar dig med kärlek och mildhet. Deras ord ger ditt hjärta näring och är så fängslande att du blir förvirrad och – utan att inse det – sugs in och är villig att stå till deras förfogande, att bli deras språkrör och tjänare. Du klagar inte över någonting utan arbetar lika villigt för dem som hundar och hästar; de bedrar dig. Därför reagerar du inte över huvud taget på det verk jag utför. Inte undra på att du alltid försöker slinka mellan mina fingrar i hemlighet, och inte undra på att du alltid försöker använda vackra ord för att lura till dig favörer av mig. Nu visar det sig att du redan hade en annan plan, ett annat upplägg. Du kan se lite av mina aktiviteter som den Allsmäktige, men du har inte den minsta kunskap om min dom och tuktan. Du har ingen aning om när min tuktan började; du vet bara hur du ska göra för att lura mig – men du vet inte att jag inte kommer att tolerera några överträdelser från människans sida. Eftersom du redan har lovat att tjäna mig tänker jag inte låta dig gå. Jag är en Gud som hatar ondska och jag är en Gud som är avundsjuk på mänskligheten. Eftersom du redan har lagt dina ord på altaret kommer jag inte att tolerera att du springer iväg mitt framför mina ögon, och inte heller kommer jag att tolerera att du tjänar två herrar. Trodde du att du skulle kunna ha en andra kärlek efter att ha lagt dina ord på mitt altare inför mina ögon? Hur skulle jag kunna låta folk göra narr av mig på det viset? Trodde du att du lättsamt skulle kunna låta din tunga avlägga löften och eder till mig utan att det hade någon djupare innebörd? Hur kunde du svära vid min tron, min tron, jag som är den allra Högste? Trodde du att dina eder redan hade försvunnit? Jag ska säga er en sak: Ert kött må dö och försvinna, men era eder kan inte göras om intet. Till sist kommer jag att döma er på basis av de eder ni svurit. Men ni tror att ni kan hantera mig genom att lägga era ord framför mig samtidigt som era hjärtan kan tjäna orena andar och onda andar. Hur skulle min vrede kunna tolerera dessa hundlika, grislika människor som bedrar mig? Jag måste verkställa mina administrativa dekret och rycka tillbaka all dessa inskränkta ”fromma” som förtröstar på mig från orena andars händer, så att de må ”uppvakta” mig på ett disciplinerat sätt, vara mina oxar, vara mina hästar, och vara utlämnade på nåd och onåd åt mitt slaktande. Jag ska se till att ni plockar fram er dyrbara beslutsamhet och tjänar mig igen. Jag tänker inte tolerera att någon skapelse bedrar mig. Trodde du att du utan några hämningar skulle kunna be om saker och ljuga mitt framför mig? Trodde du att jag inte hade hört eller sett dina ord och gärningar? Hur skulle dina ord och gärningar kunnat vara utom synhåll för mig? Skulle jag någonsin kunna låta människor bedra mig på det viset?

Utdrag ur ”Ni har allesamman så usel karaktär!” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 342)

Jag har varit bland er, umgåtts med er åtskilliga vårar och höstar; jag har levt länge bland er och jag har levt tillsammans med er. Hur mycket av ert avskyvärda beteende har försvunnit mitt framför mina ögon? Era innerliga ord genljuder ständigt i mina öron: miljoner på miljoner av era önskningar har lagts på mitt altare – alltför många för att ens kunna räknas. Men när det gäller hängivenhet och uppoffringar ger ni inte ett dyft. Ni lägger inte minsta uns av uppriktighet på mitt altare. Var är frukterna av er tro på mig? Ni har tagit emot ändlös nåd från mig och ni har skådat ändlösa hemligheter från himlen; jag har till och med visat er himlens lågor, men jag har inte haft hjärta att bränna er. Trots det, hur mycket har ni gett mig i gengäld? Hur mycket är ni villiga att ge mig? Du vänder dig om med den föda jag gett dig i handen och erbjuder mig den, och du går till och med så långt att du säger att det var något du fick i utbyte mot svetten för ditt eget hårda arbete och att du erbjuder mig allt du äger. Inte kan du vara okunnig om att alla dina ”bidrag” till mig bara är sådant som stulits från mitt altare? Och en sak till – nu när du erbjuder mig dem, är inte det att bedra mig? Inte kan du vara okunnig om att det jag åtnjuter i dag är alla offren på mitt altare, inte vad du har tjänat på ditt hårda arbete och sedan burit fram som offer till mig? Hur skulle jag kunna förlåta er när ni har mage att bedra mig på det här viset? Hur kan ni förvänta er att jag ska stå ut med det här längre? Jag har gett er allting. Jag har öppnat upp allting för er, gett er allt ni behöver och öppnat era ögon, och likväl bedrar ni mig på det här viset och struntar i era samveten. Jag har osjälviskt skänkt er allt, så även om ni lider har ni ändå fått allt av mig som jag har tagit med från himlen. Trots detta har ni ingen entusiasm alls och även om ni har gett ett litet bidrag försöker ni göra upp räkningen med mig efteråt. Betyder då inte ditt bidrag någonting? Vad du har gett till mig är ett ynka sandkorn, men vad du har begärt av mig är ett ton guld. Är det inte rent ut sagt absurt? Jag är verksam bland er. Här finns absolut inte ett spår av de tio procent jag borde få, än mindre några extra offergåvor. Dessutom lägger de onda beslag på de där tio procenten som de uppriktigt troende ger. Är ni inte alla skingrade från mig? Är ni inte fientliga mot mig allihop? Raserar ni inte allesamman mitt altare? Hur skulle mina ögon kunna se sådana människor som dyrbara klenoder? Är de inte sådana svin och hundar som jag avskyr? Hur skulle jag kunna tala om era missdåd som en skatt? För vems skull är det egentligen jag utför mitt arbete? Inte kan väl dess enda syfte vara att krossa er allesamman för att visa min makt? Hänger inte allas era liv på ett enda ord från mig? Hur kommer det sig att jag bara använder ord för att undervisa er och inte har förvandlat ord till handling för att slå ner er så snart jag kunde? Är syftet med mina ord och mitt verk bara att ta kål på mänskligheten? Är jag en Gud som dödar de oskyldiga urskillningslöst? Hur många av er kommer just nu till mig med hela er varelse för att söka människolivets rätta väg. Det är bara era kroppar jag har framför mig; era hjärtan är fortfarande fria och befinner sig långt, långt bort från mig. Eftersom ni inte vet vad mitt verk egentligen går ut på, är ni ett antal som vill lämna mig och hålla er på avstånd från mig i hopp om att i stället få leva i ett paradis där det inte finns någon tuktan eller dom. Är inte det här vad folk längtar efter innerst inne? Jag försöker absolut inte tvinga dig till något. Vilken väg du än tar så är det ditt eget val. Dagens väg är en väg som innebär dom och förbannelser, men ni ska alla veta att allt som jag har skänkt er – oavsett om det är domar eller tuktan – är de bästa gåvor jag kan ge er, och alltsamman är sådant som ni är i akut behov av.

Utdrag ur ”Ni har allesamman så usel karaktär!” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 343)

Jag har utfört så mycket arbete på jorden och vandrat bland människorna i så många år. Trots det har människor sällan kunskap om min gestalt och mitt sinnelag, och få kan förklara i detalj det arbete jag utför. Folk saknar för mycket — de saknar alltid förståelse av vad jag gör och deras hjärtan är alltid på sin vakt, som om de är livrädda att jag ska föra in dem i en annan situation och sedan strunta i dem. Därför är folks attityd till mig alltid ljummen och förenad med ett stort mått av försiktighet. Det beror på att folk har nått fram till den dag som i dag är utan att förstå det arbete jag utför, och särskilt förbryllade är de över de ord jag talar till dem. De bär mina ord i sina händer och vet inte om de ska vara fast beslutna att tro på dem eller om de borde känna tveksamhet och glömma dem. De vet inte om de ska omsätta dem i praktiken eller om de bör vänta och se. De vet inte om de ska kasta allt åt sidan och sedan djärvt följa mig eller om de ska fortsätta att stå på vänskaplig fot med världen. Människors inre världar är så komplicerade och de är så listiga. Eftersom folk inte kan se mina ord klart och inte kan se dem till fullo, har många av dem svårt att omsätta dem i praktiken och svårt att lägga sina hjärtan framför mig. Jag förstår verkligen era svårigheter. Många svagheter är oundvikliga när man lever i köttet och många yttre omständigheter skapar problem för er. Ni ger er familj mat på bordet och jobbar hårt hela dagarna alltmedan tiden mödosamt släpar sig fram. Det finns många svårigheter med att leva i köttet, det förnekar jag inte, och mina krav på er är naturligtvis anpassade till era svårigheter. Alla kraven i det verk jag utför utgår från er aktuella mognad. När folk arbetade förr i tiden kanske deras krav på er innehöll sådant som var orimligt, men ni ska veta att jag aldrig har sagt eller gjort något som inneburit att jag ställt orimliga krav på er. Allt jag kräver utgår från människors natur, kött och vad de behöver. Ni ska veta, och det kan jag säga klart och tydligt, att jag inte har något emot lite resonligt tänkande när det handlar om människor och deras ursprungsnatur. Det är bara för att folk inte förstår vilken standard mina krav på dem faktiskt har — och inte heller förstår den ursprungliga innebörden av mina ord – som de än i dag fortsätter att tvivla på mina ord och mindre än hälften av människorna tror på mina ord. Resten är icke-troende och dessa som tycker om att höra mig ”berätta sagor” är ännu fler. Dessutom finns det många som roas av spektaklet. Jag varnar er: Många av mina ord har redan upplåtits för dessa som tror på mig, och de som njuter av den underbara synen av riket men är utelåsta utanför dess port har jag redan eliminerat. Är ni inte bara ogräs som jag avskyr och har stött bort? Hur kunde ni ta farväl av mig och sedan glatt välkomna min återkomst? Jag ska säga er att när människorna i Nineve hade hört Jehovas vreda ord omvände de sig genast och klädde sig i säck och aska. Det var på grund av att de trodde på hans ord som de fylldes av fruktan och bävan och omvände sig och klädde sig i säck och aska. Och trots att människorna i dag också tror på mina ord och i ännu högre grad tror på att Jehova i dag på nytt har kommit bland er, är er attityd inget annat än vanvördig, som om ni bara iakttar den Jesus som föddes i Judéen för flera tusen år sedan och nu har stigit ner mitt ibland er. Jag är väl medveten om den svekfullhet som bor i era hjärtan; de flesta av er följer mig av nyfikenhet och har kommit att söka mig på grund av sin tomhet. När er tredje önskan går om intet – er önskan om ett fridfullt och lyckligt liv – upplöses också er nyfikenhet. Den svekfullhet som finns i allas era hjärtan avslöjas i era ord och gärningar. För att säga det rent ut, ni är bara nyfikna på mig, ni fruktar mig inte. Ni ger inte akt på era tungor och än mindre tyglar ni ert beteende. Hurdan är då er tro egentligen? Är den äkta? Ni använder bara mina ord för att skingra er oro och lindra er tristess, för att fylla ut de återstående tomrummen i ert liv. Vem bland er har omsatt orden i praktisk handling? Vem har äkta tro? Ni fortsätter att ropa ut att Gud är en Gud som ser djupt in i människors hjärtan, men hur förenlig med mig är den Gud ni ropar om i era hjärtan? När ni nu ropar på detta sätt, varför handlar ni då på ett annat sätt? Kan det vara så att det här är den kärlek ni vill återgälda mig med? Det råder ingen brist på hängivenhet på era läppar, men var är era offer och era goda gärningar? Hur skulle jag kunna hata er så mycket om det inte vore för att era ord når mina öron? Om ni verkligen trodde på mig, hur kunde ni då hamna i ett sådant tillstånd av bedrövelse? Ni ser så dystra ut som om ni stod inför rätta i dödsriket. Ni har ingen livskraft och ni pratar halvhjärtat om er inre röst – ni är till och med fulla av klagomål och förbannelser. Det är länge sedan ni tappade förtroendet för vad jag gör och till och med er ursprungliga tillit är borta, så hur i all världen ska ni kunna följa mig till slutet? Hur ska ni kunna bli frälsta på det här viset?

Utdrag ur ”Ord till de unga och de gamla” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 344)

Även om mitt verk är till stor hjälp för er, har mina ord aldrig någon verkan på er och leder inte till någonting i er. Det är svårt att hitta någon för mig att göra fullkomlig och i dag har jag nästan förlorat hoppet om er. Jag har sökt bland er i flera år men det är svårt att hitta en förtrogen. Jag känner det som om jag inte har något förtroende att fortsätta verka i er och ingen kärlek att fortsätta älska er. Det beror på att jag för länge sedan vämjdes över dessa era ytterst små, patetiska resultat – det är som om jag aldrig hade talat bland er och aldrig verkat i er. Det ni har åstadkommit är så motbjudande – ni har alltid vanhedrat er själva och är nästan helt värdelösa. Jag kan knappast finna något människoliknande i er eller känna doften av en människa. Var är er friska doft? Var är det pris ni har betalat under många år och var är resultaten? Har ni aldrig funnit det? Mitt verk börjar nu om på nytt, en nystart. Jag tänker genomföra storslagna planer och jag vill utarbeta ännu större verk, men ni vältrar er fortfarande i gyttjan som tidigare, lever i det förflutnas smutsiga vatten och har i praktiken inte övergett er ursprungliga svåra belägenhet. Därför har ni fortfarande inte vunnit någonting från mina ord. Ni har fortfarande inte lämnat er hemmahamns gyttja och smutsvatten, och allt ni vet är mina ord, men faktum är att ni inte har trätt in i mina ords frihetsrike, så mina ord har aldrig öppnats upp för er och de är som en profetisk bok som varit förseglad i tusentals år. Jag framträder för er i era liv men ni är aldrig medvetna om det och ni känner inte ens igen mig. Nästan hälften av de ord jag säger är domsord över er, och de uppnår bara hälften av den verkan de borde uppnå, nämligen att fylla er med djup fruktan. Den återstående hälften är ord som ska lära er om livet och hur ni ska uppföra er, men det är som om de inte existerar för er. Det är som om ni lyssnar till lekande barn som pratar — ni ler alltid lite i mjugg och sedan händer ingenting. Ni har aldrig bekymrat er över dessa saker; ni har alltid iakttagit mina handlingar av ren nyfikenhet, så nu har ni fallit ner i mörkret och kan inte se ljuset – ni gråter ömkligt i mörkret. Vad jag vill ha är er lydnad, er villkorslösa lydnad, och dessutom kräver jag att ni ska vara fullständigt säkra på allt jag säger. Ni ska inte ha en försumlig inställning och ni ska särskilt inte handskas selektivt med mina ord — det behöver knappast sägas att ni alltid har varit likgiltiga i fråga om mina ord och mitt verk. Mitt arbete pågår mitt ibland er och jag har skänkt er mycket av mina ord, men om ni nonchalerar mig på det här viset kan jag helt enkelt ge bort det som ni inte har vunnit och omsatt i praktiken till hedniska familjer. Vad i skapelsen är inte i mina händer? De flesta av er har uppnått ”mogen ålderdom” och ni har inte energi att ta emot den här sortens verk som jag utför. Ni är som en Han Hao-fågel^a, som av lättja nätt och jämnt hankar sig fram, och ni har aldrig tagit mina ord på allvar. De unga är extremt fåfänga och måttlösa och de bryr sig ännu mindre om mitt verk. De har ingen lust att njuta av delikatesserna vid min festmåltid – de är som en liten fågel som har flugit ut ur sin bur för att ge sig iväg långt bort. Hur kan den här sortens unga och gamla människor vara användbara för mig?

Utdrag ur ”Ord till de unga och de gamla” i ”Ordet framträder i köttet”

Fotnoter:

a. Berättelsen om Han Hao-fågeln är mycket lik Aisopos fabel om myran och gräshoppan. Trots upprepade varningar från Han Hao-fågelns granne, en skata, föredrar den att sova i stället för att bygga ett bo medan vädret är varmt. När vintern kommer fryser fågeln ihjäl.

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 345)

Även om alla ni ungdomar är som unga lejon har ni sällan den sanna vägen i era hjärtan. Er ungdom ger er inte rätt till mer av mitt verk; tvärtom väcker ni alltid min avsky för er. Trots att ni är unga saknar ni antingen vitalitet eller ambition — ni tar aldrig ställning när det gäller er framtid. Det är som om ni är både likgiltiga och grubblande. Man skulle kunna säga att den vitalitet, som borde finnas hos unga människor absolut inte står att finna hos er. Ni unga, som är på det här viset, ni tar inte ställning och har ingen förmåga att skilja mellan rätt och fel, gott och ont, vackert och fult. Det är omöjligt att hitta något hos er som är fräscht. Ni är nästan alltigenom gammaldags, och ni – ni unga, som är på det här viset – har också lärt er att följa med strömmen, att inte använda förnuftet. Ni kan aldrig dra en tydlig gränslinje mellan rätt och fel och ni kan inte skilja mellan sant och falskt i sakfrågor. Ni strävar aldrig efter förstklassighet, och inte heller kan ni säga vad som är rätt och vad som är fel, vad som är äkta och vad som är skenhelighet. Det finns ännu mer och ännu allvarligare stank av religion kvar i er än i gamla människor. Dessutom är ni arroganta och oresonliga, ni är tävlingslystna och er förkärlek för aggression är mycket stark – hur skulle denna sorts unga människa kunna besitta sanningen? Hur kan någon som inte kan ta ställning ställa sig upp och vittna? Hur kan någon som inte har förmågan att skilja mellan rätt och fel kallas en ung person? Hur kan någon som inte har en ung människas vitalitet, energi, fräschhet, lugn och stabilitet kallas min efterföljare? Hur kan någon som inte bär på någon sanning eller känsla för rättvisa, utan älskar att leka och bråka, vara värdig att vara mitt vittne? Ungdomar borde inte ha ögon som är fulla av svek och fördomar om människor, och det borde inte vara unga människor som utför destruktiva, avskyvärda handlingar. Ungdomar borde inte sakna ideal, ambitioner eller entusiastisk framstegsiver. De borde inte känna sig modfällda när det gäller sina framtidsutsikter och de borde inte heller förlora sitt hopp i livet eller sin framtidstro. De borde ha uthållighet nog att fortsätta längs den sanningens väg som de nu har valt för att förverkliga sin önskan att offra hela sitt liv för mig. De borde inte vara utan sanningen, och inte heller borde de hysa skenhelighet och orättfärdighet i det fördolda, utan de borde ta rätt ställning och stå fast vid den. De borde inte bara driva omkring, utan de borde hysa en anda av mod att offra och kämpa för rättvisa och sanning. Unga människor borde ha mod att inte ge vika för mörkrets krafters förtryck och att förändra sin tillvaros mening. Unga människor borde inte resignera inför motgångar, utan vara öppna och uppriktiga med en överseende inställning till sina bröder och systrar. Det här är naturligtvis krav jag ställer på alla och även råd jag ger till alla. Men de är särskilt mina tröstande ord till alla de unga. Ni borde praktisera i enlighet med mina ord. I synnerhet unga människor borde inte sakna tåga att avgöra sakfrågor och söka rättvisa och sanning. Vad ni borde sträva efter är allt som är vackert och gott, ni borde skaffa er verklighet på allt positivt och även ta ansvar för ert liv – ni får inte ta lätt på det. Människor kommer till jorden och det är sällan man möter mig. Det är också sällan man har möjlighet att söka och att vinna sanningen. Varför skulle ni då inte sätta värde på denna underbara tid som den rätta vägen att sträva i detta liv? Och varför är ni alltid så avvisande mot sanningen och rättvisan? Varför låter ni den där orättfärdigheten och orenheten som leker med människor få er att alltid trampa på och förstöra er själva. Och varför ägnar ni er åt det som de orättfärdiga gör, precis som de gamla? Varför imitera ni de gamla tingens gamla sätt? Ert liv borde vara fyllt av rättvisa, sanning och helighet; ert liv borde inte vara så depraverat i så tidig ålder och leda er till att falla ner i Hades. Tycker ni inte att det här är alltför beklagligt? Tycker ni inte att det här är alltför orättvist för er?

Utdrag ur ”Ord till de unga och de gamla” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 346)

Om så mycket verk, och så många ord, inte har haft någon effekt på dig, då kommer du när det är dags att sprida Guds verk inte att kunna utföra din plikt, och du kommer att bli utskämd och förödmjukad. Vid det tillfället kommer du att känna att du är skyldig Gud så mycket, att din kunskap om Gud är så ytlig. Om du inte eftersträvar kunskapen om Gud idag, medan han verkar, då kommer det senare att vara för sent. Till slut kommer du inte att ha någon kunskap att tala om – du kommer att bli lämnad tom, utan någonting. Vad skall du då använda för att avge räkenskap för Gud? Har du fräckheten att se på Gud? Du borde arbeta hårt med din strävan just nu, så att du till slut som Petrus vet precis hur fördelaktig Guds tuktan och dom är för människan, och att människan inte kan frälsas utan hans tuktan och dom, och bara kan sjunka ännu djupare i detta smutsiga land, ännu djupare in i sörjan. Människorna har fördärvats av Satan, har intrigerat mot varandra och behandlat varandra hänsynslöst, har förlorat sin fruktan för Gud, och deras olydnad är för stor, deras föreställningar är för många, och alla tillhör Satan. Utan Guds tuktan och dom skulle människans fördärvade sinnelag inte kunna renas, och hon skulle inte kunna frälsas. Det som uttrycks av den inkarnerade Gudens verk i köttet är just det som uttrycks av Anden, och det verk han gör utförs i enlighet med det som görs av Anden. Om du idag inte har någon kunskap om detta verk, då är du så dåraktig, och har förlorat så mycket! Om du inte har vunnit Guds frälsning, då är din tro religiös tro, och du är en kristen som tillhör religionen. På grund av att du håller fast vid döda dogmer har du tappat den Helige Andes nya verk; andra, som eftersträvar en kärlek till Gud, har förmåga att förvärva sanningen och livet, medan din tro inte kan vinna Guds godkännande. Istället har du blivit en missdådare, någon som begår förödande och hatiska handlingar, du har blivit måltavlan för Satans spratt, och en fånge till Satan. Gud skall inte tros på av människan, utan älskas av henne, och eftersträvas och tillbes av henne. Om du inte strävar idag, då kommer det en dag då du säger: ”Varför följde jag inte Gud ordentligt på den tiden, tillfredsställde inte honom ordentligt, eftersträvade inte förändringar i mitt livs sinnelag? Vad jag ångrar att jag inte kunde underkasta mig Gud på den tiden, och inte eftersträvade kunskapen om Guds ord. Gud sade så mycket då; hur kom det sig att jag inte strävade? Jag var så dum!” Du kommer att hata dig själv till en viss punkt. Idag tror du inte på de ord jag säger, och du ägnar dem inte någon uppmärksamhet; när dagen kommer då detta verk skall spridas, och du ser det i dess helhet, då kommer du att ångra dig, och vid det tillfället kommer du att bli mållös. Det finns välsignelser, ändå vet du inte hur du åtnjuter dem, och det finns sanning, ändå eftersträvar du den inte. Drar du inte ringaktning över dig själv? Idag, fastän nästa steg i Guds verk ännu inte har börjat, finns det inget ovanligt med de krav som ställs på dig och vad du ombeds att leva ut. Det finns så mycket verk, och så många sanningar; är de inte värda att du känner dem? Kan inte Guds tuktan och dom väcka din ande? Kan inte Guds tuktan och dom få dig att hata dig själv? Är du nöjd med att leva under Satans inflytande, med frid och glädje, och lite köttslig bekvämlighet? Är du inte den lägst stående av alla människor? Inga är mer dåraktiga än de som har skådat frälsningen men inte strävar efter att vinna den; de är människor som frossar i köttet och njuter av Satan. Du hoppas att din tro på Gud inte skall föra med sig några utmaningar eller vedermödor, eller det minsta besvär. Du eftersträvar alltid de ting som är värdelösa, och du fäster inget värde vid livet, utan sätter istället dina egna överdådiga tankar framför sanningen. Du är så värdelös! Du lever som en gris – vad är det för skillnad mellan dig och grisar och hundar? Är de som inte eftersträvar sanningen, och istället älskar köttet, inte alla fän? Är de där döda utan andar inte alla de vandrande liken? Hur många ord har talats bland er? Har bara lite verk gjorts bland er? Hur mycket har jag försörjt er med? Och varför har du då inte vunnit det? Vad har du att klaga på? Ligger det inte till så att du inte har vunnit något därför att du är alltför förälskad i köttet? Och är det inte för att dina tankar är alltför överdådiga? Är det inte för att du är alltför dum? Om du är oförmögen att vinna dessa välsignelser, kan du skylla på Gud för att han inte frälser dig? Det du eftersträvar är att kunna vinna frid efter att tro på Gud – att dina barn skall vara fria från sjukdom, att din man skall ha ett bra jobb, att din son skall hitta en bra hustru, att din dotter skall hitta en bra make, att dina oxar och hästar skall plöja marken bra, att det skall bli ett år med bra väder för dina grödor. Det är vad du söker. Din strävan är bara att leva i bekvämlighet, att inga olyckor skall drabba din familj, att vindarna skall blåsa förbi dig, att ditt ansikte skall vara oberört av sand, att din familjs grödor inte skall översvämmas, att du skall vara opåverkad av alla katastrofer, att leva i Guds omfamning, att leva i ett gemytligt bo. En ynkrygg som du, som alltid eftersträvar köttet – har du inget hjärta, har du ingen ande? Är du inte ett fä? Jag ger dig den sanna vägen utan att be om något i gengäld, men ändå strävar du inte. Är du en av dem som tror på Gud? Jag skänker det verkliga mänskliga livet till dig, ändå strävar du inte. Är du inte likadan som en gris eller en hund? Grisar eftersträvar inte människolivet, de strävar inte efter att bli rena, och de förstår inte vad livet är. Varje dag, efter att ha ätit sig mätta, sover de bara. Jag har gett dig den sanna vägen, ändå har du inte vunnit den: Du är tomhänt. Är du villig att fortsätta med detta liv, livet för en gris? Vad är det för mening med att sådana människor lever? Ditt liv är föraktligt och tarvligt, du lever i smuts och lössläppthet, och du eftersträvar inte några mål; är inte ditt liv det mest tarvliga av alla? Har du fräckheten att se på Gud? Om du fortsätter att erfara på detta sätt, kommer du då inte att uppnå ingenting? Den sanna vägen har getts åt dig, men om du till slut kan vinna den eller inte beror på din egen personliga strävan.

Utdrag ur ”Petrus upplevelser: hans kunskap om tuktan och dom” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 347)

Ert kött, era överdrivna önskemål, er girighet och er lust är för djupt rotad i er. Dessa ting kontrollerar så ständigt era hjärtan att ni är oförmögna att kasta av er oket av dessa feodala och förfallna tankar. Ni längtar varken efter att förändra er aktuella situation eller att komma undan mörkrets inflytande. Ni är helt enkelt bundna vid dessa ting. Även om ni vet att ett sådant liv är för smärtsamt och att en sådan värld är för mörk har fortfarande absolut inte en enda av er modet att förändra ett liv av det här slaget. Ni längtar bara efter att komma undan den här sortens verkliga liv, befria era själar från skärselden och leva i en fridfull, lycklig, himmelsliknande miljö. Ni är inte villiga att utstå svårigheter för att förändra de liv ni lever nu, och inte heller är ni villiga att leta inom denna dom och tuktan efter livet som ni bör träda in i. I stället drömmer ni fullkomligt orealistiska drömmar om den där vackra världen bortom köttet. Livet ni längtar efter är ett som ni utan ansträngning kan få utan att lida någon smärta. Det är fullständigt orealistiskt! Det ni hoppas på är nämligen inte att leva ut en meningsfull livstid i köttet och erhålla sanningen under loppet av en livstid, det vill säga att leva för sanningen och att stå upp för rättvisan. Det här är inte vad ni skulle betrakta som ett strålande, fantastiskt liv. Ni känner att det här inte skulle vara ett glamoröst eller meningsfullt liv. I era ögon skulle det verkligen kännas som en orättvisa att leva ett sådant liv! Även om ni accepterar denna tuktan i dag eftersträvar ni ändå inte att vinna sanningen eller att leva ut sanningen i nuet, utan snarare att kunna träda in i ett lyckligt liv bortom köttet senare. Ni söker inte efter sanningen och står inte upp för sanningen, och ni existerar verkligen inte för sanningen. Ni eftersträvar inte att träda in i dag, utan ni tänker istället hela tiden på ”en dag”, blickar mot den blå himlen, gråter bittra tårar och förväntar er att en dag bli tagna till himlen. Vet ni inte att ert tänkande redan saknar kontakt med verkligheten? Ni fortsätter tänka att Frälsaren av oändlig vänlighet och medkänsla utan tvekan kommer att komma en dag för att ta dig med sig, som har utstått stora svårigheter och lidanden i den här världen, och att han utan tvekan kommer att avkräva hämnd för dig som har behandlats orättvist och förtryckts. Är du inte full av synd? Är du den enda som har lidit i den här världen? Du har själv fallit ner i Satans herravälde och lidit – behöver Gud verkligen ändå hämnas dig? De som inte kan uppfylla Guds krav – är de inte alla Guds fiender? De som inte tror på den inkarnerade Guden – är de inte antikrist? Vad är dina goda gärningar värda? Kan de ersätta ett hjärta som tillber Gud? Du kan inte ta emot Guds välsignelse enbart genom att göra några goda gärningar, och Gud kommer inte att hämnas oförrätter mot dig bara för att du har blivit orättvist behandlad och förtryckt. De som tror på Gud men inte känner Gud än, men som gör goda gärningar – är inte alla de också tuktade? Du tror bara på Gud, vill bara att Gud ska gottgöra dig och hämnas oförrätterna du utsatts för, och vill att Gud ska erbjuda dig en utväg ur ditt lidande. Men du vägrar lägga någon vikt vid sanningen, och inte heller törstar du efter att leva ut sanningen. Ännu mindre klarar du av att fly undan detta hårda, tomma liv. I stället tittar du förväntansfullt mot Gud för att han ska lösa dina klagomål och lätta på dimman i din tillvaro samtidigt som du lever ditt liv i köttet och ditt syndiga liv. Hur är det möjligt? Om du innehar sanningen kan du följa Gud. Om du har utlevande kan du vara en manifestation av Guds ord. Om du har livet kan du glädjas åt Guds välsignelse. Bara de som innehar sanningen kan glädjas åt Guds välsignelse. Gud garanterar gottgörelse för dem som älskar honom helhjärtat samt utstår svårigheter och lidanden, inte för dem som bara älskar sig själva och har fallit offer för Satans bedrägerier. Hur kan det finnas godhet i dem som inte älskar sanningen? Hur kan det finnas rättfärdighet i dem som bara älskar köttet? Är inte rättfärdighet och godhet fullkomligt kopplade till sanningen? Är de inte reserverade för dem som älskar Gud helhjärtat? De som inte älskar sanningen och som inte är annat än ruttnande lik – bär inte alla dessa människor på ondska? De som är oförmögna att leva ut sanningen – är de inte alla sanningens fiender? Och hur är det med er?

Utdrag ur ”Endast de som fullkomnats kan leva ett meningsfullt liv” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 348)

Det har alltid varit min plikt att förvalta människan, och att erövra henne var något jag beslutade när jag skapade världen. Folk kanske inte vet att jag kommer att erövra människan helt och hållet i den sista tiden eller att erövrandet av de upproriska bland människorna utgör beviset på min seger över Satan. Men redan när min fiende tog strid med mig berättade jag för honom att jag skulle erövra dessa som Satan hade tagit fånga och hade gjort till sina barn, till sina trogna tjänare som vakade över hans hem. Den ursprungliga innebörden av att erövra är att besegra, att utsätta någon för förödmjukelse. På israeliternas språk betyder det att fullständigt besegra, förstöra, och omöjliggöra ytterligare motstånd mot mig. Men som uttrycket används idag bland er är innebörden att erövra. Ni bör veta att min avsikt alltid har varit att helt tillintetgöra och utrota den onde ur mänskligheten, så att han inte längre kan göra uppror mot mig, än mindre ha kraft nog att avbryta eller störa mitt verk. Vad det gäller människan har det här ordet alltså kommit att betyda erövring. Oavsett vilka bibetydelser termen har, är syftet med mitt verk att besegra mänskligheten. För även om mänskligheten förvisso hjälper till med min förvaltning, så är den, för att uttrycka det mer precist, inget annat än min fiende. Mänskligheten är den onde som sätter sig upp mot mig och inte lyder mig. Mänskligheten är inget annat än avkomman till den onde som jag förbannat. Mänskligheten är inget annat än ättlingarna till ärkeängeln som bedrog mig. Mänskligheten är inget annat än arvet efter djävulen som jag avvisade för länge sedan och som sedan dess har varit min oförsonliga fiende. Ovanför den mänskliga rasen är himlen dunkel och dyster utan minsta skymt av klarhet, och människans värld är höljd i becksvart mörker så att den som lever där inte ens kan se sin egen utsträckta hand framför ansiktet eller solen när han höjer blicken. Vägen under hans fötter slingrar sig fram, krokig, lerig och full av gropar; hela landskapet är fyllt med lik. De mörka hörnen är fyllda med de dödas kvarlevor, och i de kalla och skuggiga hörnen har massor av demoner slagit sig ner. Demoner kommer och går i horder överallt i människornas värld. Avkommorna av alla slags vilddjur, täckta av smuts, är inbegripna i skriande strider och ljudet sätter skräck i hjärtat. I dessa tider, i denna värld, detta ”jordiska paradis” — vart skall man ta vägen för att söka livets lyckoämnen? Vart kan man ta vägen för att finna sitt livs slutmål? Mänskligheten, som för länge sedan trampats ner under Satans fötter, har från första stund varit en skådespelare som tagit på sig Satans skepnad – och inte bara det, utan människan är Satan förkroppsligad och tjänar som det bevis som klart och tydligt vittnar om Satan. Hur kan denna mänskliga ras, denna hop av degenererat avskum, denna fördärvade mänskliga familjs avkomma, vittna om Gud? Hur kommer min härlighet fram? Var kan man börja tala om mitt vittnesbörd? Den fiende som, efter att ha fördärvat mänskligheten, står emot mig, har redan tagit mänskligheten – den mänsklighet som jag skapade för länge sedan och som var full av min härlighet och mitt utlevande – och solkat ned den. Han har ryckt bort min härlighet, och allt han har genomsyrat människan med är gift kraftigt spetsat med Satans fulhet och saft av frukten från trädet som gav kunskap om gott och ont. I begynnelsen skapade jag människan, jag skapade alltså mänsklighetens anfader, Adam. Han försågs med kropp och utseende, bräddfull av energi, bräddfull av livskraft, och dessutom var han tillsammans med min härlighet. Det var den underbara dag när jag skapade människan. Därefter formades Eva av Adams kropp, och hon blev människans anmoder, och därför var de människor jag skapade fyllda av min andedräkt och till brädden fyllda med min härlighet. Adam föddes ursprungligen av min hand och han var min avbild. Den ursprungliga betydelsen av ”Adam” var alltså en varelse skapad av mig, genomsyrad av min livsenergi, genomsyrad av min härlighet, med form och utseende, med ande och andedräkt. Han var den enda skapade varelsen som hade en ande och var kapabel att representera mig, vara min avbild och att ta emot min andedräkt. Till en början var Eva den andra människan utrustad med andedräkt vars skapelse jag hade bestämt, så den ursprungliga betydelsen av ”Eva” var en skapad varelse som skulle föra min härlighet vidare, en varelse fylld med min livskraft och dessutom försedd med min härlighet. Eva kom från Adam, så hon var också min avbild, för hon var den andra människan som skapats till min avbild. Den ursprungliga betydelsen av ”Eva” var en levande människa med ande, kropp och ben, mitt andra vittnesbörd liksom min andra mänskliga avbild. De var mänsklighetens förfäder, människans rena och dyrbara skatt och – från första början – levande varelser försedda med ande. Men den onde förtrampade avkomlingarna till mänsklighetens förfäder, tog dem till fånga och kastade in den mänskliga världen i totalt mörker, så att avkomman inte längre tror på min existens. Vad som är än mer avskyvärt är att samtidigt som den onde fördärvar människor och trampar ner dem, rycker han hänsynslöst bort min härlighet, mitt vittnesbörd, den livskraft jag skänkte dem, den andedräkt och det liv som jag blåste in i dem, hela min härlighet i den mänskliga världen och allt det hjärteblod jag har offrat för mänskligheten. Mänskligheten befinner sig inte längre i ljuset, människorna har förlorat allt jag gett dem och kastat bort den härlighet jag skänkt. Hur skulle de kunna erkänna mig som alla skapade varelsers Herre? Hur skulle de kunna fortsätta tro på min existens i himlen? Hur skulle de kunna upptäcka hur min härlighet manifesterar sig på jorden? Hur skulle dessa barnbarn kunna betrakta den Gud som deras förfäder dyrkade som den Herre som skapat dem? Dessa beklagansvärda barnbarn har generöst ”gett” den onde den härlighet, den avbild och det vittnesbörd som jag skänkte Adam och Eva, liksom det liv jag skänkte mänskligheten och som de är beroende av för att existera. Utan att bry sig det minsta om den ondes närvaro ger de all min härlighet till honom. Är de inte urtypen för vad som kallar ”avskum”? Hur skulle en sådan mänsklighet, sådana onda demoner, sådana vandrande lik, sådana Satans figurer, och sådana fiender till mig kunna äga min härlighet? Jag kommer att återta min härlighet, återta mitt vittnesbörd som finns bland människorna, liksom allt annat som en gång tillhörde mig och som jag för länge sedan gav till mänskligheten; jag kommer att erövra mänskligheten fullkomligt. Men du ska veta att de människor jag skapade var heliga personer som var mina avbilder och bar min härlighet. De tillhörde inte Satan och var inte utsatta för hans trampande, utan de var en ren manifestation av mig, fri från minsta spår av Satans gift. Och därför låter jag mänskligheten veta att jag bara vill ha det som är skapat med min hand, de heliga som jag älskar och som inte tillhör något annat väsen. Vidare skall jag finna behag i dem och betrakta dem som min härlighet. Men det jag vill ha är inte den mänsklighet som fördärvats av Satan, som idag tillhör honom och inte längre är min ursprungliga skapelse. Eftersom jag har för avsikt att återta min härlighet som finns i den mänskliga världen kommer jag helt att erövra de kvarvarande överlevande bland människorna som bevis på min härlighet då jag besegrat Satan. Jag tar bara mitt vittnesbörd som en utkristallisering av mitt jag, som föremålet för min glädje. Detta är min vilja.

Utdrag ur ”Vad det innebär att vara en verklig människa” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 349)

Det har tagit mänskligheten tiotusentals år av historia att komma dit den är idag, men den mänsklighet jag skapade i begynnelsen har för länge sedan försjunkit i degeneration. ‌Den är inte längre den mänsklighet jag vill se, så i mina ögon förtjänar människorna inte längre att kallas mänsklighet. Snarare är de mänsklighetens avskum som Satan har tagit som fångar, ruttna vandrande lik som Satan bor i och klär sig med. ‌Folk litar inte på min existens och inte heller välkomnar de min ankomst. ‌Mänskligheten svarar bara motvilligt på mina önskemål, instämmer tillfälligt i dem och delar inte uppriktigt livets glädje och sorg med mig. ‌Eftersom folk betraktar mig som outgrundlig, ler de motvilligt mot mig med samma inställsamma attityd som mot en makthavare, för folk har ingen kunskap om mitt verk och än mindre vet de om min vilja idag. ‌Jag skall vara ärlig mot er‌‌: ‌När dagen kommer blir lidandet för var och en som tillber mig mycket lättare att utstå än ert lidande. Faktum är att graden av er tro på mig inte överskrider Jobs tro – till och med de judiska fariséernas har mer tro än ni –‌ så om eldens dag sänker sig kommer ert lidande att bli svårare än för fariséerna när de tillrättavisades av Jesus, svårare än för de 250 ledarnas som satte sig upp mot Mose, och svårare än för Sodom under de förbrännande lågorna då staden förstördes. ‌När Mose slog på klippan och det vatten som Jehova skänkte rann fram, var det på grund av hans tro. ‌När David med hjärtat fyllt av glädje spelade på lyran och prisade mig, Jehova, var det på grund av hans tro. ‌När Job förlorade sin boskap som fyllde bergen och sina outsägliga rikedomar och hans kropp blev full av ömma bölder, var det på grund av hans tro. ‌När han kunde höra min, Jehovas, röst och se min, Jehovas, härlighet, var det på grund av hans tro. ‌Att Petrus kunde följa Jesus Kristus berodde på hans tro. ‌Att han kunde spikas fast på korset för min skull och avge ett härligt vittnesbörd berodde också på hans tro. ‌När Johannes såg Människosonens härliga gestalt berodde det på hans tro. ‌När han såg visionen av de yttersta dagarna berodde det än mer på hans tro. Att de så kallade massorna från de hedniska folken har fått min uppenbarelse och fått veta att jag har återvänt i köttet för att utföra mitt verk bland människorna beror också på deras tro. ‌Alla dessa som slagits ner av mina hårda ord och ändå tröstas av dem och är frälsta – har de inte blivit det på grund av sin tro? ‌De som tror på mig men ändå drabbas av umbäranden, har de inte också förkastats av världen? ‌De som lever utanför mitt ord och flyr undan prövningens lidande, driver de inte alla planlöst genom världen? ‌De liknar höstlöv som fladdrar hit och dit, utan någonstans att vila, än mindre med mina ord till tröst. Är de inte tiggare som vandrar på gatorna utanför himmelriket och driver planlöst från plats till plats, även om min tuktan och förädling inte följer dem? ‌Är världen verkligen din ‌‌viloplats? ‌Kan du‌ verkligen få ens det blekaste belåtna leende från världen genom att undvika min tuktan? ‌Kan du ‌‌verkligen använda din flyktiga glädje till att täcka över tomheten i ditt hjärta, den tomhet som inte kan döljas? ‌Du kanske ‌‌kan lura alla i din‌ familj, men du ‌‌kan aldrig lura mig. ‌Eftersom din tro är alltför torftig är du fortfarande, än i dag, oförmögen att hitta några av de fröjder som livet har att erbjuda. Jag uppmanar dig‌: det är bättre att du uppriktigt ägnar halva ditt ‌‌liv åt mig än att du lever ‌‌hela livet i medelmåttighet och ständigt slit för köttet samtidigt som du måste gå igenom allt det lidande en människa knappt förmår uthärda. ‌Vad är det för mening med att värdera dig själv så högt och fly från min tuktan? ‌Vad är det för mening med att gömma dig för min tillfälliga tuktan bara för att skörda en evighet av svårigheter, en evighet av tuktan? Jag tvingar faktiskt inte någon att lyda min vilja. ‌Om någon vore verkligt villig att underordna sig alla mina planer skulle jag inte behandla honom illa. ‌Men jag kräver att alla människor tror på mig, precis som Job trodde på mig, Jehova. ‌Om er tro är större än Tomas tro kommer jag att lovorda den, i er‌‌ lojalitet kommer ni att finna ‌‌min lycksalighet och ni ‌‌kommer helt visst att finna min härlighet under era dagar. Men människor som tror på världen och tror på djävulen har förhärdat sina hjärtan, precis som massorna i staden Sodom, med vindsvepta sandkorn i ögonen och erbjudanden från djävulen i munnen, och deras fördunklade sinnen har sedan länge varit besatta av den onde som har lagt världen under sig. ‌Deras tankar har nästan helt tagits till fånga av forntidens djävul. ‌Och så har människornas tro försvunnit med vinden och de är ur stånd att ens lägga märke till mitt verk. Det enda de förmår är att halvhjärtat försöka behandla mitt verk med nonchalans eller att göra en grov analys av det, för de har för länge sedan blivit besatta av Satans gift.

Utdrag ur ”Vad det innebär att vara en verklig människa” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 350)

Jag kommer att erövra mänskligheten eftersom människan skapades av mig och dessutom har njutit av hela min skapelses rikedom. ‌Men människor har också avvisat mig; jag finns inte i deras hjärtan och de ser mig som en börda i sin tillvaro, så till den grad att de fortsätter att avvisa mig fastän de verkligen sett mig och rådbråkar sin hjärna för att komma på alla tänkbara sätt att besegra mig. Folk låter mig inte behandla dem allvarligt eller ställa stränga krav på dem, och inte heller låter de mig döma eller tukta deras orättfärdighet. ‌Istället för att tycka att det är intressant tycker de att det är irriterande. Därför är mitt verk att ta den mänsklighet som äter, dricker och njuter av mig, men som inte känner mig, och besegrar den. ‌Jag kommer att avväpna mänskligheten och sedan ta med mig mina änglar och min härlighet och återvända till min boning. ‌För människornas handlingar har för länge sedan krossat mitt hjärta och slagit mitt verk i bitar. ‌Jag tänker ta tillbaka den härlighet som den onde ryckte bort innan jag glatt ger mig av och låter mänskligheten fortsätta leva sitt liv, fortsätta ”leva och arbeta i fred och förnöjsamhet”, fortsätta ”odla sina egna fält”, och jag kommer inte längre att lägga mig i deras liv. Men nu tänker jag återta min härlighet helt och hållet från den ondes hand, ta tillbaka hela den härlighet jag arbetade in i människan vid världens skapelse. Aldrig mer ska jag skänka den till den mänskliga arten på jorden. ‌För folk har inte bara struntat i att bevara min härlighet utan tvärtom bytt ut den mot Satans avbild. ‌Folk uppskattar inte min ankomst och värdesätter inte heller min härlighets dag. ‌De är inte glada åt att få ta emot min tuktan och än mindre är de beredda att ge tillbaka min härlighet till mig. ‌De är inte heller villiga att kasta bort den ondes gift. ‌Människorna fortsätter att bedra mig på samma sätt som förr; de visar fortfarande upp stora leenden och glada ansikten på samma gamla vis. De är omedvetna om den djupa dysterhet som kommer att sänka sig över mänskligheten när min härlighet lämnat dem. I synnerhet är de omedvetna om att när min dag infaller för hela mänskligheten kommer det att bli ännu värre för dem än för folket på Noas tid, för de vet inte hur mörkt Israel blev när min härlighet lämnade det och när gryningen kommer glömmer människan hur svårt det var att ta sig genom den becksvarta natten. ‌När solen gömmer sig på nytt och mörkret sänker sig över människan kommer hon att klaga och gnissla tänder i mörkret igen. Har ni ‌‌glömt hur svårt det var för israeliterna att uthärda dessa dagar av lidande när min härlighet lämnade Israel? ‌Nu är den tid då ni ‌‌ser min härlighet, och det är också den tid då ni får del av min härlighets dag. ‌Människan kommer att klaga i mörkret när min härlighet lämnar det smutsiga landet. ‌Nu är den härlighets dag då jag utför mitt verk, och det är den dag då jag förskonar människorna från lidande, för jag kommer inte att dela plågans och vedermödans tid med dem. Det enda ‌jag vill är att erövra mänskligheten helt och hållet och besegra mänsklighetens onde i grunden.

Utdrag ur ”Vad det innebär att vara en verklig människa” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 351)

Många på jorden har jag sökt, för att de skall bli mina anhängare. Bland alla dessa anhängare, finns det de som tjänar som präster, de som är ledare, de som utbildar sönerna, de som utgör folket och de som tjänar. Jag delar in dem i dessa olika kategorier utifrån den lojalitet som de visar mig. När alla människor har klassificerats enligt sin sort, det vill säga när naturen hos varje sorts människa har uppenbarats, så ska jag dela in varje människa i sin rätta sort och placera varje sort på lämplig plats, så att jag kan förverkliga mitt syfte vilket är mänsklighetens frälsning. I tur och ordning kallar jag på grupper med dem som jag vill rädda så att de får återvända till mitt hus, sedan tillåter jag att alla dessa människor accepterar mitt verk i de sista dagarna. Samtidigt klassificerar jag människan enligt sort och belönar eller straffar därefter var och en på grundval av hennes gärningar. Dessa är stegen som utgör mitt verk.

Nu bor jag på jorden och lever bland människorna. Alla människor upplever mitt verk och betraktar mina yttranden, och i och med detta skänker jag hela sanningen till alla mina anhängare så att de kan ta emot liv från mig och därmed få den väg som de kan vandra. För jag är Gud, Livgivaren. Under alla år av mitt verk har människan fått mycket och gett upp mycket, men jag kan fortfarande fastslå att människan inte tror på mig fullt ut. Det beror på att människan endast erkänner att jag är Gud med sina läppar samtidigt som hon inte håller med om sanningen jag yttrar och, än mindre, utövar den sanning som jag kräver av dem. Detta betyder att människan endast erkänner Guds existens, men inte sanningens, att människan endast erkänner Guds existens, men inte livets, att människan endast erkänner Guds namn, men inte hans substans. På grund av sin iver har människan blivit motbjudande för mig. Människan använder endast ord som är behagliga att höra för att lura mig, och ingen tillber mig med ett rent hjärta. Ert tal innehåller ormens frestelse; det är extremt arrogant, en ren proklamation av ärkeängeln. Dessutom är era gärningar trasiga och splittrade i en skamlig utsträckning, era omåttliga begär och giriga avsikter är kränkande att höra. Ni har alla förvandlats till malar i mitt hus, ting som ska förkastas med avsky. Ty ingen av er älskar sanningen, utan ni är snarare människor som önskar välsignelser, vill stiga upp till himlen och vill se den storslagna visionen av Kristus när han utövar sin makt på jorden. Men har ni någon gång tänkt på hur några som ni, som är så djupt fördärvade och som inte alls vet vad Gud är, skulle kunna vara värdiga att följa Gud? Hur skulle ni kunna få komma till himlen? Hur skulle ni kunna vara värda att få se storheten, som saknar motstycke i all sin prakt? Era munnar är fyllda av svekfulla och smutsiga ord, av förräderi och arrogans. Jag har aldrig hört er tala uppriktiga ord till mig, inga heliga ord, inga ord av underkastelse efter att ni har upplevt mitt ord. Hur blir då er tro i slutändan? Era hjärtan är fyllda av begär och rikedom, era sinnen av materiella ting. Varje dag funderar ni på hur ni kan få något från mig, hur mycket rikedom och hur mycket materiella ting ni har fått från mig. Varje dag förväntar ni er att allt fler välsignelser skall regna över er, så att ni kan njuta ännu mer och ännu intensivare av de saker som får avnjutas. Det är inte jag som finns i era tankar i varje ögonblick, och inte heller sanningen som kommer från mig, utan snarare er make (fru), söner, döttrar eller vad ni äter och har på er, eller hur er njutning kan bli ännu starkare och bättre. Även när ni äter er proppmätta, är ni inte något mer än ett lik? Även när ni pryder ert yttre på ett praktfullt sätt, är ni inte fortfarande ett vandrande lik som saknar liv? Ni sliter för er mages skull tills ert hår skiftar i grått, men inte någon av er offrar ett enda hårstrå för mitt verk. Ni är ständigt i farten, anstränger er kropp och plågar er hjärna för ert kötts skull, och för era söner och döttrar, men inte någon av er visar något intresse för min vilja. Var är det ni fortfarande hoppas få av mig?

När jag utför mitt verk, skyndar jag aldrig. Oavsett hur människan följer mig, utför jag mitt verk i enlighet med varje steg, i enlighet med min plan. Hur mycket ni än skulle göra uppror mot mig, avbryter jag därför inte mitt verk och jag fortsätter att säga de ord som jag vill säga. Till mitt hus kallar jag alla de som jag har förutbestämt för att de ska bli en publik för mitt ord, och sedan placerar jag alla som lyder och längtar efter mitt ord inför min tron. De som vänder ryggen åt mitt ord, de som misslyckas med att lyda och underkasta sig mig, och de som öppet trotsar mig, ska alla kastas åt sidan för att invänta sitt slutgiltiga straff. Alla människor lever mitt i fördärvet och under den ondes hand, så det är inte många av dem som följer mig som faktiskt längtar efter sanningen. Det vill säga, de flesta tillber inte mig med ett sant hjärta eller med sanningen, utan de försöker snarare att vinna min tillit genom fördärv, uppror eller bedrägliga sätt. Det är av denna anledning som jag säger ”Många är kallade, men få är utvalda”. Alla de som är kallade är djupt fördärvade och de lever alla i samma tidsålder, men de som är utvalda är endast den grupp som tror på och som erkänner sanningen, och som utövar sanningen. Dessa människor utgör endast en mycket liten del av helheten och från dessa människor ska jag få än större ära. Utifrån dessa ord, vet ni om ni är bland de utvalda? Hur kommer ert slut att se ut?

Utdrag ur ”Många är kallade men få utvalda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 352)

Jag har redan sagt att de som följer mig är många men de som älskar mig med ett rent hjärta är få. Vissa säger kanske, ”Skulle jag ha betalt ett så högt pris om jag inte älskade dig? Skulle jag ha följt efter ända hit om jag inte älskade dig?” Säkert har du många skäl och din kärlek är säkert mycket stor, men vad är kärnan i din kärlek till mig? ”Kärlek”, som det kallas, hänvisar till en känsla som är ren och fläckfri, där du använder ditt hjärta för att älska, känna och vara omtänksam. I kärlek finns inga villkor, inga hinder och inga avstånd. I kärlek finns ingen misstanke, inget bedrägeri och ingen listighet. I kärlek finns inga affärsuppgörelser och inget orent. Om du älskar, kommer du inte att bedra, klaga, förråda, göra uppror, kräva något eller försöka få något eller en viss summa. Om du älskar kommer du gärna att offra dig och uthärda svårigheter, och du kommer att bli förenlig med mig. Du kommer att ge upp ditt allt för mig, ge upp din familj, din framtid, din ungdom och ditt äktenskap. Annars skulle din kärlek inte alls vara kärlek, utan snarare svek och förräderi! Vilken slags kärlek har du? Är det sann kärlek? Eller falsk? Hur mycket har du avstått från? Hur mycket har du offrat? Hur mycket kärlek har jag fått från dig? Vet du det? Era hjärtan är fyllda av ondska, svek och bedrägeri, och eftersom det är så, hur mycket orenheter finns det i er kärlek? Ni tror att ni redan har gett upp tillräckligt för mig, ni tror att er kärlek till mig redan är tillräcklig. Men varför för då era ord och handlingar alltid med sig uppror och bedrägeri? Ni följer mig, men erkänner inte mitt ord. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men stöter ändå bort mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men är misstrogna mot mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men kan inte acceptera min existens. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men behandlar mig inte som det anstår den jag är och ni gör hela tiden saker svåra för mig. Betraktas detta som kärlek? Ni följer mig, men försöker ändå lura mig och bedra mig i alla frågor. Betraktas detta som kärlek? Ni tjänar mig, men ni fruktar mig inte. Betraktas detta som kärlek? Ni motsätter er mig i alla avseenden och alla angelägenheter. Betraktas allt detta som kärlek? Ni har offrat mycket, det är sant, men ni har ändå aldrig utövat det jag kräver av er. Kan detta betraktas som kärlek? Noggrann beräkning visar att det inte finns den minsta antydan av kärlek till mig inom er. Efter så många års arbete, och alla de ord som jag har tillhandahållit, hur mycket har ni egentligen vunnit? Förtjänar inte detta en noggrann tillbakablick? Jag förmanar er: De jag kallar till mig är inte de som aldrig har blivit fördärvade, utan de jag väljer är de som verkligen älskar mig. Därför bör ni vara vaksamma med era ord och handlingar och rannsaka era avsikter och tankar så att de inte går över gränsen. Under denna de sista dagarnas tid, gör ert yttersta för att frambära er kärlek inför mig, annars kommer min vrede aldrig att lämna er!

Utdrag ur ”Många är kallade men få utvalda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud (Utdrag 353)

Varje dag betraktas allas gärningar och tankar av honom och samtidigt förbereder de sin egen morgondag. Detta är en väg som alla levande måste vandra och som jag har förutbestämt åt alla. Ingen kan undgå detta och det görs inte några undantag för någon. Jag har talat oräkneliga ord, och dessutom har jag utfört en åtskillig mängd verk. Varje dag ser jag på när varje människa naturligt utför allt hon skall göra i enlighet med sin inneboende natur och hur det utvecklas. Omedvetet har många redan slagit in på ”rätt spår”, som jag har inrättat för alla slags människors uppenbarelse. Jag har redan placerat varje slags människa i olika miljöer, och på sin plats har var och en av dem uttryckt sina inneboende egenskaper. Det finns ingen som fjättrar dem, ingen som förför dem. De är fullständigt fria och det som de uttrycker kommer naturligt. Det finns bara en sak som håller dem i schack: mina ord. Därför läser ett antal personer mina ord motvilligt och omsätter dem aldrig i praktiken, utan gör det enbart för att undgå döden; samtidigt har andra svårt att uthärda dagarna utan mina ord som vägledning och försörjning, och därför håller de begripligt nog alltid fast vid mina ord. Allteftersom tiden går, upptäcker de sedan människolivets hemlighet, mänsklighetens slutmål, och värdet av att vara människa. Mänskligheten är inte mer än så i mitt ords närvaro, och jag låter bara saker och ting ha sin gång. Jag gör ingenting som tvingar människor att leva med mina ord som grunden i deras tillvaro. Och de som ständigt saknar samvete eller värde i sin tillvaro iakttar så i stillhet vad som händer och kastar sedan djärvt undan mina ord och gör som de vill. De börjar trötta på sanningen och allt som kommer från mig. Dessutom är de trötta på att bo i mitt hus. Dessa personer vistas tillfälligt i mitt hus för sitt slutmåls skull och för att undkomma straff, även om de gör sin tjänst. Men deras avsikter förändras aldrig, inte heller deras handlingar. Detta sporrar än mer deras längtan efter välsignelser, efter en enda väg in i det rike där de sedan kan stanna kvar i all evighet, och till och med efter en väg in i den eviga himlen. Ju mer de längtar efter att min dag snart skall komma, desto mer anser de att sanningen har blivit ett hinder, en stötesten i deras väg. De kan knappt vänta på att få kliva in i riket för att för alltid njuta av himmelrikets välsignelser, utan att behöva sträva efter sanningen eller acceptera domen och tuktan, och framför allt, utan att behöva vistas på ett underdånigt sätt i mitt hus och göra som jag befaller. Dessa människor kommer inte in i mitt hus för att uppfylla ett hjärta som söker sanningen eller för att samarbeta med min förvaltning. De strävar bara efter att tillhöra dem som inte kommer att förgöras i nästa tidsålder. Därför har deras hjärtan aldrig lärt känna vad sanningen är eller hur man accepterar sanningen. Detta är orsaken till att sådana personer aldrig har praktiserat sanningen eller insett hur oerhört djupt deras fördärv är, och trots det har de vistats i mitt hus som ”tjänare” ända till slutet. De väntar ”tålmodigt” på min dags ankomst, och är outtröttliga medan de kastas hit och dit av det sätt mitt verk utförs. Oavsett hur stor deras ansträngningar är och vilket pris de har betalat, kommer ingen att inse att de har lidit för sanningen eller offrats för mig. I sina hjärtan längtar de efter att få se den dag då jag sätter punkt för den gamla tidsåldern, och de är dessutom angelägna att få veta hur stor min makt och auktoritet är. Det som de aldrig har skyndat sig att göra är att ändra sig och att sträva efter sanningen. De älskar det jag är trött på och de är trötta på det jag älskar. De längtar efter det jag hatar, men är samtidigt rädd att mista det jag avskyr. De lever i denna onda värld, men utan att någonsin hata den, och de är verkligt oroliga för att jag skall förstöra den. Deras avsikter är motstridiga: De är nöjda med den här världen som jag avskyr, men samtidigt längtar de efter att jag snart skall förstöra världen. På så sätt kommer de, innan de har avvikit från den sanna vägen, att besparas lidandet vid förstörelsen och förvandlas till herrar i nästa tidsålder. Detta beror på att de inte älskar sanningen och är trötta på alla som kommer från mig. De kanske kommer att bli ”lydiga människor” för en kort tid för att inte gå miste om välsignelserna, men deras mentalitet av att vara angelägna om välsignelse och deras rädsla för att förgöras och hamna i sjön som brinner av eld kan de aldrig dölja. Medan min dag närmar sig växer deras begär allt mer. Och ju större katastrof, desto mer hjälplösa gör den dem, då de inte vet var man skall börja för att glädja mig och undvika att gå miste om de välsignelser som de länge har efterlängtat. När min hand väl börjar sitt verk, är dessa personer ivriga att agera så att de kan fungera som förtrupp. De tänker bara på att välla fram till truppernas frontlinje, verkligt oroade över att jag inte kommer att se dem. De gör och säger vad de tror är rätt, utan att någonsin förstå att deras gärningar och handlingar aldrig har varit relevanta för sanningen, och de avbryter bara och stör mina planer. Fastän de kanske har gjort en stor ansträngning och kanske är uppriktiga i sin önskan och avsikt att uthärda vedermödor, har inte någonting av vad de gör med mig att göra, för jag har aldrig sett att deras gärningar har sitt ursprung i goda avsikter, än mindre har jag sett dem placera något på mitt altare. Sådana är deras gärningar inför mig under dessa många år.

Utdrag ur ”Ni borde överväga era gärningar” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 354)

Först ville jag förse er med fler sanningar, men eftersom er attityd till sanningen är alltför kall och likgiltig, måste jag ge upp. Jag vill inte att mina ansträngningar ska vara bortkastade, och jag vill inte heller se människor hålla fast vid mina ord och samtidigt i alla avseenden göra det som står mig emot, smutskasta mig och häda mig. På grund av era attityder och er mänsklighet, vill jag bara förse er med några få ord som är väldigt viktiga för er som mitt test bland mänskligheten. Det är inte förrän nu som jag verkligen bekräftar att de beslut och planer jag har gjort överensstämmer med era behov, och som jag dessutom bekräftar att min inställning till mänskligheten är riktig. Era många år av handlingar före mig har gett mig det svar jag tidigare aldrig har fått. Och frågan till detta svar är: ”Vilken är människans inställning till sanningen och den sanne Guden?” De ansträngningar jag har utgjutit över människan visar på min substans att älska människan, och människans handlingar och gärningar i min närvaro har också visat på människans substans, att hon avskyr sanningen och motsätter sig mig. Jag är ständigt orolig för alla som har följt mig, men de som följer mig kan inte i något läge ta emot mina ord; de är helt oförmögna att acceptera ens de förslag som kommer från mig. Detta är det som gör mig mest ledsen. Ingen kan någonsin förstå mig och dessutom kan ingen acceptera mig, trots att min inställning är uppriktig och mina ord är vänliga. Alla försöker göra det arbete jag har anförtrott dem utifrån sina egna uppfattningar; de söker inte efter mina avsikter och än mindre frågar de efter vad jag begär av dem. De hävdar fortfarande att de tjänar mig lojalt, medan de gör uppror mot mig. Många tror att sanningar som är oacceptabla för dem, eller som de inte praktisera, inte är sanningar. För sådana människor blir mina sanningar något att förneka och kasta åt sidan. Då blir jag, på en och samma gång, någon som av människan erkänns som Gud enbart i ord, och dessutom någon som betraktas som en främling, som inte är sanningen, vägen eller livet. Ingen känner till den här sanningen: Mina ord utgör den evigt oföränderliga sanningen. Jag är människans livförsörjning och mänsklighetens enda vägvisare. Mina ords värde och mening avgörs inte av huruvida de erkänns eller godkänns av mänskligheten, utan av substansen i själva orden. Även om inte en enda människa på denna jord kan ta emot mina ord, är mina ords värde och deras hjälp till mänskligheten ovärderliga för varje människa. Därför, inför de många människor som gör uppror mot, tillbakavisar eller är fullständigt föraktfulla mot mina ord, är min hållning endast denna: Låt tid och fakta vara mitt vittne och visa att mina ord är sanningen, vägen och livet. Låt dem visa att allt jag har sagt är rätt, och utgör det som människan bör förses med och, dessutom, som människan bör acceptera. Jag kommer att låta alla som följer mig få veta detta faktum: De som inte helt och hållet kan acceptera mina ord, de som inte kan praktisera mina ord, de som inte kan hitta ett syfte i mina ord, och de som inte kan ta emot frälsningen på grund av mina ord, är de som har fördömts av mina ord och som, dessutom, har gått miste om min frälsning, och min käpp skall aldrig avvika från dem.

Utdrag ur ”Ni borde överväga era gärningar” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 355)

Från det att människan upptäckte samhällsvetenskaperna upptogs människans sinne av vetenskap och kunskap. Sedan blev vetenskapen och kunskapen verktyg för att styra över människorna och det fanns inte längre tillräckligt med plats för människan att tillbe Gud eller några fördelaktiga villkor för tillbedjan av Gud. Guds position sjönk ännu lägre i människans hjärta. En värld i människans hjärta utan plats för Gud är mörk och tom utan hopp. Och därmed dök det upp många samhällsvetare, historiker och politiker för att ge uttryck åt samhällsvetenskapliga teorier, teorin om människans evolution och andra teorier som går emot sanningen att Gud skapade människan, för att fylla människans hjärta och sinne. På det här sättet blev de som tror att Gud skapade allt ännu färre och de som tror på evolutionsteorin blir allt fler. En allt större grupp människor behandlar återgivningar av Guds verk och hans ord under Gamla testamentets tid som myter och legender. I sina hjärtan blir människorna likgiltiga för Guds värdighet och storhet, för principen att Gud existerar och har herraväldet över alla ting. Människosläktets överlevnad och länders och nationers öde har inte längre någon betydelse för dem. Människan lever i en tom värld där allt går ut på att äta, dricka och söka njutning … Få människor ägnar sig åt att ta reda på var Gud utför sitt verk i dag, eller att försöka se hur han leder och tar hand om människans slutmål. På det här sättet blir mänsklig civilisation, trots att människorna är ovetande om det, allt mindre förmögen att följa människans önskemål och det finns till och med många människor som känner att de, när de lever i en sådan här värld, är olyckligare än människorna som fanns före dem. Även folk från länder som brukade vara ytterst civiliserade uttrycker sådana klagomål. Utan Guds vägledning spelar det nämligen ingen roll hur mycket ledarna och sociologerna funderar på hur de ska bevara den mänskliga civilisationen. Ingen kan fylla tomheten i människans hjärta, för ingen kan vara människans liv och ingen social teori kan befria människan från tomheten som ansätter henne. Vetenskap, kunskap, frihet, demokrati, fritid, bekvämlighet, dessa utgör bara en tillfällig respit. Även med dessa saker kommer människan oundvikligen att synda och begråta samhällets orättvisor. Dessa ting kan inte begränsa människans längtan efter och önskan om att få utforska. Eftersom människan skapades av Gud och människans oförnuftiga uppoffringar och undersökningar kan bara leda till mer smärta, kommer människan att existera i ett konstant tillstånd av rädsla och inte veta hur hon ska hantera mänsklighetens framtid eller vägen framför sig. Människan kommer till och med att börja frukta vetenskap och kunskap, och framför allt bli rädd för känslan av tomhet inombords. I den här världen, oberoende av om du lever i ett fritt land eller ett land utan mänskliga rättigheter är du fullständigt oförmögen att komma undan mänsklighetens öde. Vare sig du är den som styr eller den som blir styrd är du fullständigt oförmögen att komma undan önskan att utforska mänsklighetens öde, mysterier och slutmål. Du är än mindre förmögen att komma undan den förvirrande känslan av tomhet. Sådana fenomen, som är gemensamma för hela mänskligheten, kallas av sociologer för sociala fenomen. Det finns dock ingen stor man som kan träda fram och lösa sådana problem. Människan är trots allt bara människa. Guds position och liv kan inte ersättas av någon människa. Mänskligheten kräver inte bara ett rättvist samhälle där alla har gott om mat och är fria och jämlika, utan även Guds frälsning och hans tillhandahållande av deras liv. Först när människan tar emot Guds frälsning och hans tillhandahållande av deras liv kan behoven, längtan efter att utforska och den andliga tomheten hos människan lösas. Om folket i ett land eller en nation inte kan ta emot Guds frälsning och omsorg, då kommer detta land eller denna nation att påbörja färden mot ödeläggelse och mörker och det skall bli tillintetgjort av Gud.

Utdrag ur ”Gud styr över hela mänsklighetens öde” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 356)

Den finns en enorm hemlighet i ditt hjärta som du aldrig har varit medveten om, eftersom du har levt i en värld utan ljus. Ditt hjärta och din ande har ryckts bort av den onde. Dina ögon är fördunklade av mörker, och du kan varken se solen på himlen eller den blinkande stjärnan i natten. Dina öron är igentäppta av bedrägliga ord och du hör varken Jehovas dånande röst eller ljudet av vattnen som flödar från tronen. Du har förlorat allt som rättmätigt skulle ha tillhört dig, allt som den Allsmäktige skänkte dig. Du har trätt in i ett oändligt hav av lidande, utan kraft till räddning, utan hopp om att komma tillbaka levande, och allt du gör är att kämpa och ständigt vara på väg… Från den stunden var du dömd att plågas av den onde, att hållas långt ifrån den Allsmäktiges välsignelser, utom räckhåll för den Allsmäktiges försörjning, gående längs en väg utan återvändo. En miljon tillrop kan knappast väcka ditt hjärta och din ande. Du sover djupt i händerna på den onde som har lurat in dig i en gränslös värld utan någon riktning och utan vägmärken. Härefter har du förlorat din ursprungliga oskuld och renhet och börjat gömma dig från den Allsmäktiges omsorg. Inuti ditt hjärta styr den onde dig i alla frågor och blir ditt liv. Du fruktar honom inte längre, undviker honom inte och tvivlar inte på honom; i stället behandlar du honom som Guden i ditt hjärta. Du började dyrka honom och tillbe honom, och ni båda har blivit lika oskiljaktiga som kropp och skugga, fästa vid varandra i livet såväl som i döden. Du har ingen aning alls om varifrån du kom, varför du föddes eller varför du kommer att dö. Du uppfattar den Allsmäktige som en främling, du känner inte till hans ursprung, än mindre allt han har gjort för dig. Allt som kommer från honom har blivit förhatligt för dig. Du varken omhuldar det eller känner till dess värde. Du går vid den ondes sida sedan den dag du började erhålla försörjning från den Allsmäktige. Du och den onde har levt tillsammans genom tusentals år av oväder och storm, och tillsammans med honom står du upp mot den Gud som var ditt livs källa. Du vet inget om ånger, än mindre om att du har nått förintelsens rand. Du glömmer att den onde har frestat dig och plågat dig; du har glömt ditt ursprung. På detta sätt har den onde skadat dig, steg för steg, ända till i dag. Ditt hjärta och din ande är förlamade och försvagade. Du har slutat klaga på förtretligheterna i människans värld, och du anser inte längre att världen är orättvis. Än mindre bryr du dig om huruvida den Allsmäktige existerar. Det beror på att du för länge sedan såg den onde som din sanne fader och inte längre kan vara skild från honom. Detta är hemligheten i ditt hjärta.

När gryningen kommer börjar en morgonstjärna stråla i öster. Detta är en stjärna som aldrig funnits där förut. Den lyser upp den fortfarande stjärnbeströdda himlen, och tänder på nytt det släckta ljuset i människors hjärtan. Mänskligheten är inte längre ensam tack vare detta ljus som skiner såväl på dig som på andra. Men enbart du fortsätter att sova tungt i den mörka natten. Du kan varken höra ljudet eller se ljuset, omedveten om att en ny himmel och jord, en ny tidsålder, har kommit, därför att din fader säger åt dig: ”Mitt barn, stig inte upp, det är fortfarande tidigt. Vädret är kallt, så gå inte ut, så inte dina ögon genomborras av svärd och spjut.” Du tror enbart på din faders förmaningar därför att du tror att enbart din fader har rätt, eftersom han är äldre än du, och att din fader älskar dig innerligt. Sådana förmaningar och sådan kärlek får dig att sluta tro på legenden om att det finns ljus i världen, och sluta bry dig om huruvida sanning fortfarande existerar i den här världen. Du vågar inte längre hoppas på att räddas av den Allsmäktige. Du är nöjd med det nuvarande tillståndet, väntar inte längre på ljusets ankomst och håller inte längre utkik efter den Allsmäktiges tillkommelse, så som den framställs i legenden. Vad dig anbelangar kan allt som är vackert inte längre återupplivas och inte heller kan det fortsätta existera. Mänsklighetens morgondag, mänsklighetens framtid, försvinner; den är fullständigt tillintetgjord i dina ögon. Du klamrar dig fast vid din faders kläder så hårt du kan, glad att dela umbärandena, livrädd att förlora ditt ressällskap och riktningen på din fjärran färd. Människans vidsträckta och dimhöljda värld har fostrat otaliga människor att ståndaktiga och oförfärade fylla den här världens olika roller. Den har skapat många ”krigare” som inte fruktar döden över huvud taget. Dessutom har den frambringat omgång efter omgång av bortdomnade och förlamade människor som inte vet för vilket syfte de skapats. Den Allsmäktiges ögon granskar varenda en i det djupt plågade människosläktet. Vad han hör är jämmerropen från dem som lider, vad han ser är skamlösheten hos dem som plågas och vad han känner är hjälplösheten och fruktan hos ett människosläkte som förlorat frälsningens nåd. Mänskligheten avvisar hans omsorg, väljer att gå sin egen väg, försöker undgå hans ögons granskande blick och föredrar att njuta av det djupa havets bitterhet till sista droppen, i fiendens sällskap. Den Allsmäktiges suckande ska inte längre höras av mänskligheten. Den Allsmäktiges händer är inte längre villiga att smeka denna tragiska mänsklighet. Han upprepar sitt verk, återtar gång på gång och förlorar på nytt gång på gång, och från den stunden börjar han tröttna och känna sig uppgiven och därmed slutar han upp med arbetet han har för handen och slutar gå i människosläktets mitt… Mänskligheten är helt omedveten om någon av dessa förändringar, omedveten om den Allsmäktiges kommande och gående, sorgsenhet och melankoli.

Utdrag ur ”Den Allsmäktiges suckande” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 357)

Även om Guds förvaltning är djupgående är den inte obegriplig för människan. Hela Guds verk är nämligen förknippat med hans förvaltning och hans arbete för mänsklighetens frälsning och det angår mänsklighetens liv, levnad och slutmål. Det verk som Gud utför bland och med människor kan sägas vara mycket praktiskt och meningsfullt. Det kan ses och upplevas av människan och är långt ifrån abstrakt. Om människan saknar förmåga att godta allt det verk som Gud utför, vad tjänar då det verket till? Och hur kan denna förvaltning leda till människans frälsning? Många av dem som följer Gud bryr sig bara om hur de ska få välsignelser eller undvika olyckor. När det talas om Guds verk och förvaltning tystnar de och tappar intresset. De tror inte att kunskapen om sådana tröttsamma frågor kommer att berika deras liv eller vara till någon fördel, så även om de hört talas om Guds förvaltning bryr de sig inte mycket om det. De betraktar den inte som något värdefullt att acceptera, och än mindre tar de emot den som en del av sitt liv. De här människorna har bara en enda enkel målsättning med att följa Gud, och den målsättningen är att bli välsignade. Dessa människor orkar inte bry sig om något som inte direkt inbegriper den målsättningen. Att tro på Gud för att få välsignelser är det mest legitima målet för dem och själva värdet av deras tro. De är oberörda av allt som inte uppfyller det syftet. Så är fallet med de flesta som tror på Gud idag. Deras mål och motivation ter sig legitima, för samtidigt som de tror på Gud offrar de sig för Gud, hänger sig åt Gud och utför sin plikt. De ger avkall på sin ungdom, försakar familj och karriär och är till och med fullt engagerade långt hemifrån i flera år. På grund av sitt slutliga mål byter de intressen, förändrar sin livssyn och ändrar till och med riktning för sitt sökande, men syftet med sin tro på Gud kan de inte förändra. De skyndar omkring för att förvalta sina egna ideal. Det spelar ingen roll hur lång vägen är och hur många umbäranden och hinder de stöter på, de håller ändå fast vid sina avsikter och är aldrig rädda för döden. Vad är det för kraft som gör att de fortsätter vara så hängivna på det här sättet? Är det deras samvete? Är det deras stora och ädla personlighet? Är det deras fasta beslutsamhet att kämpa mot ondskans krafter ända till slutet? Är det deras tro att vittna om Gud utan att vänta sig någon lön? Är det deras lojalitet som de är beredda att ge upp allting för i syfte att utföra Guds vilja? Eller är det deras anda av hängivenhet med vilken de alltid har försakat personliga slösaktiga krav? Att människor som aldrig har känt till Guds förvaltningsverk ger så mycket är helt enkelt ett förunderligt mirakel! Låt oss för ögonblicket inte resonera om hur mycket dessa människor har gett. Deras beteende är däremot väl värt en närmare analys. Kan det, förutom de fördelar som är så tätt förknippade med dem, finnas andra anledningar till att dessa människor som aldrig förstår Gud ger så mycket till honom? Här upptäcker vi ett hittills oidentifierat problem: Människans relation till Gud är av rent och skärt egenintresse. Det är en relation mellan en som tar emot och en som ger välsignelser. Det är kort sagt som relationen mellan anställd och arbetsgivare. Den anställde arbetar endast för att få den ersättning som arbetsgivaren ger. I en sådan relation finns ingen tillgivenhet, bara en överenskommelse. Där finns ingen som älskar och blir älskad, endast välgörenhet och nåd, där finns ingen förståelse, endast kvävd resignation och bedrägeri. Där finns ingen förtrolighet, endast en avgrund som inte kan överbryggas. När det går så långt, vem har förmågan att vända en sådan trend? Och hur många människor kan verkligen förstå hur hopplös den relationen har blivit? Jag tror att när människor fördjupar sig i glädjen över att vara välsignade kan ingen föreställa sig hur pinsam och obehaglig en sådan relation till Gud är.

Det sorgligaste med människans tro på Gud är att hon står för sin egen förvaltning mitt i Guds verk och är obekymrad om Guds förvaltning. Människans största misslyckande består i hur hon, samtidigt som hon försöker underkasta sig Gud och tillbe honom, bygger upp sitt eget ideala slutmål och räknar ut hur hon ska erhålla den största välsignelsen och det bästa slutmålet. Även om människor inser hur beklagansvärda, avskyvärda och patetiska de är, hur många finns det som beredvilligt att överge sina ideal och förhoppningar? Och vem har förmåga att hejda sig och sluta att bara tänka på sig själv? Gud behöver dem som kommer att samverka nära med honom och fullborda hans förvaltning. Han behöver dem som tänker ägna kropp och själ åt hans förvaltningsverk, i syfte att underkasta sig honom. Han har inget behov av människor som sträcker ut handen och tigger av honom varje dag, än mindre behöver han dem som skänker lite och sedan väntar på att bli återgäldade. Gud föraktar dem som ger ett litet bidrag och sedan vilar på lagrarna. Han hatar de kallt beräknande personer som ogillar hans förvaltningsverk och bara vill prata om att komma till himlen och få välsignelser. Han hyser en ännu större avsky för dem som drar nytta av den möjlighet som kommer ur hans verk med att frälsa mänskligheten. Det beror på att dessa människor aldrig har brytt sig om vad Gud vill åstadkomma och vinna med sitt förvaltningsverk. De är bara engagerade i hur de kan använda den möjlighet som kommer av Guds verk för att få välsignelser. De är likgiltiga för Guds hjärta och helt upptagna av sin egen framtid och sitt eget öde. De som ogillar Guds förvaltningsverk och inte har det minsta intresse av hur Gud frälser mänskligheten och hans vilja gör alla som de behagar, oberoende av Guds förvaltningsverk. Gud varken minns eller godkänner deras beteende – än mindre ser han det med blida ögon.

Utdrag ur ”Människan kan endast bli räddad under Guds pågående förvaltning” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 358)

Mycket snart kommer mitt verk att vara avslutat och många år tillsammans har blivit ett outhärdligt minne. Jag har upprepat mina ord oavbrutet och hela tiden fortsatt mitt nya verk. Mitt råd är naturligtvis en nödvändig komponent i varje verk jag utför. Utan min vägledning skulle ni vandra vilse allesamman och till och med stå totalt villrådiga. Nu är mitt verk på väg att avslutas och befinner sig i sitt sista stadium; jag vill fortfarande vara verksam med att ge rådgivning, det vill säga erbjuda er råd att lyssna på. Jag hoppas bara att ni inte kommer att låta mina mödosamma ansträngningar vara bortkastade, och att ni dessutom ska förstå den omsorg jag har lagt ner och behandla mina ord som grundvalen för hur ni uppträder som människor. Oavsett om det är ord som ni är villiga att lyssna till eller inte, oavsett om det är ord som ni tar emot med glädje eller med olust, så måste ni ta dem på allvar. Annars kommer ert nonchalanta och likgiltiga sinnelag och uppträdande att göra mig ordentligt upprörd och faktiskt äckla mig. Jag hoppas verkligen att ni allesamman kan läsa mina ord om och om igen – tusentals gånger – och att ni kanske till och med ska kunna lära er dem utantill. Endast på det sättet kan ni undgå att svika mina förväntningar på er. Men ingen av er lever på det sättet nu. Tvärtom är ni allesamman försjunkna i utsvävningar, ett liv där ni äter och dricker ert lystmäte, och ingen av er använder mina ord för att berika själ och hjärta. Därför har jag kommit till en slutsats när det gäller mänsklighetens sanna ansikte: Människan kan svika mig när som helst och ingen kan vara fullkomligt trogen mot mina ord.

”Människan har blivit så fördärvad av Satan att hon inte längre liknar en människa.” De flesta instämmer i viss mån i det här påståendet. Jag säger så därför att det ”instämmande” jag syftar på bara är en sorts ytligt accepterande och inte någon verklig insikt. Eftersom ingen av er kan bedöma er själva korrekt eller analysera er själva grundligt, förblir ni tvehågsna när det gäller mina ord. Men den här gången använder jag fakta för att förklara ett mycket allvarligt problem i ert inre. Det problemet är svekfullhet. Ni är allesamman bekanta med ordet ”svekfullhet”, eftersom de flesta människor tidigare har gjort något som inneburit ett svek mot någon, som att en make sviker sin hustru, en hustru sviker sin make, en son sviker sin far, en dotter sviker sin mor, en slav sviker sin ägare, vänner sviker varandra, släktingar sviker varandra, säljare sviker köpare och så vidare. Alla de här exemplen rymmer svekfullhetens väsen. Att svika är kort sagt en typ av beteende som innebär att man bryter ett löfte, kränker moraliska principer eller handlar i strid med mänsklig etik och visar brist på mänsklighet. Som en människa som fötts in i den här världen har du liksom alla andra gjort något som innebär svek mot sanningen, oavsett om du kommer ihåg att du någon gång har svikit en annan person eller att du har svikit andra många gånger. Eftersom du kan svika dina föräldrar eller vänner så kan du även svika andra, och dessutom kan du svika mig och göra sådant som jag avskyr. Svek är med andra ord inte bara ett ytligt omoraliskt beteende, utan det är något som står i strid med sanningen. Det är exakt detta som är källan till mänsklighetens motstånd och olydnad mot mig. Därför har jag sammanfattat det i följande konstaterande: Svekfullhet är människans natur, och denna natur är den stora fienden till varje individs endräkt med mig.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (1)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 359)

Ett beteende som inte innebär absolut lydnad mot mig är svek. Ett beteende som inte kan vara lojalt mot mig är svek. Att lura mig och använda lögner för att bedra mig är svek. Att ha mängder av uppfattningar och sprida dem överallt är svek. Att inte kunna hålla fast vid det som vittnar om mig och mina intressen är svek. Att visa upp falska leenden medan man innerst inne är långt ifrån mig är svek. Allt det här är svekfulla handlingar som ni alltid har varit kapabla till och som är vanliga bland er. Ingen av er kanske tycker att det här är något problem, men så ser inte jag det. Jag kan inte behandla en människas svek mot mig som något oväsentligt, och jag kan absolut inte ignorera det. Om ni beter er på det här viset nu när jag är verksam bland er, kommer ni då inte att vara som skurkar som förklarat sig själva kungar om den dagen kommer då det inte finns någon som vakar över er. När det händer och ni orsakar en katastrof, vem kommer då att finnas där och städa upp efter er? Ni kanske tycker att en del svekfulla handlingar bara är tillfälligheter och inte så som ni brukar bete er, och därför förtjänar det inte att diskuteras på så stort allvar, på ett sätt som sårar er stolthet. Om det faktiskt är så ni resonerar, då saknar ni förnuft. Om man tänker på det viset så är man ett exempel på, och urtypen för, upproriskhet. Människans natur är hennes liv; det är en princip som hon förlitar sig på för att överleva och hon kan inte ändra den. Det är samma sak med svekfullheten – om du kan göra något som innebär att du sviker en släkting eller vän, så visar det att det är en del av ditt liv och en natur som du föddes med. Det här är något som ingen kan förneka. Om människor till exempel tycker om att stjäla från andra, då är detta att ”tycka om att stjäla ” en del av deras liv, även om de ibland stjäl och ibland inte gör det. Att de bara stjäl ibland visar inte att stjälandet bara är en slags beteende. Tvärtom visar det att deras stjälande är en del av deras liv – alltså deras natur. Somliga kommer att fråga: Om det nu ligger i deras natur, hur kommer det sig då att de ibland ser fina saker utan att stjäla dem? Svaret är mycket enkelt. Det finns många anledningar till att de inte stjäl. De kan låta bli att stjäla en sak därför att den är för stor att plocka åt sig inför vaktande blickar, därför att det inte finns något lämpligt tillfälle att göra det, därför att föremålet är för dyrt eller för välbevakat, därför att de inte är särskilt intresserade av det eller inte kan se vad de skulle ha för nytta av det, och så vidare. Alla dessa skäl är möjliga. Men det spelar ingen roll, huruvida de stjäl eller inte är inget bevis för att denna tanke bara är något tillfälligt blixtrar förbi. Tvärtom är den en del av deras natur som är svår att förändra. En sådan person nöjer sig inte med att bara stjäla en gång; tanken på att lägga beslag på andras tillhörigheter dyker upp varje gång de ser någonting fint eller hamnar i en lämplig situation. Det är därför jag säger att ursprunget till denna tanke inte är något som bara ramlar fram lite då och då, utan det ligger i den här personens natur.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (1)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 360)

Vem som helst kan använda sina egna ord och handlingar så att de representerar hans rätta ansikte. Detta rätta ansikte är naturligtvis hans natur. Om du är en person som pratar på ett omständligt sätt, då har du en omständlig natur. Om du är listig till din, då agerar du på ett slugt sätt som gör att folk lätt låter sig luras av dig. Om du är elak till din natur, kanske dina ord är behagliga att lyssna till, men dina handlingar kan inte dölja dina elakheter. Om du är lat till naturen, så är allt du säger inriktat på att smita undan ansvar för din försumlighet och lathet, och du kommer att handla långsamt och oengagerat och vara riktigt bra på att dölja sanningen. Om du är empatisk till din natur, kommer dina ord att vara förnuftiga och dina handlingar kommer också att stämma väl med sanningen. Om du är lojal till naturen är dina ord utan tvekan uppriktiga och dina handlingar välmotiverade, fria från allt som kan göra din herre orolig. Om du är vällustig till din natur eller girig efter pengar, då kommer ditt hjärta ofta att vara uppfyllt av detta och du kommer omedvetet att göra avvikande, omoraliska saker som folk inte glömmer så lätt och det kommer att väcka deras avsky. Precis som jag har sagt, om du har en svekfull natur kan du knappast själv göra dig fri från den. Inbilla dig inte att du har sådan tur att du inte är svekfull till naturen bara för att du inte har handlat orätt mot någon. Om det är vad du tror är du sannerligen motbjudande. Alla mina ord, varje gång jag talar, riktar sig till alla människor och inte bara en person eller en viss typ av människa. Att du inte har svikit mig i ett avseende bevisar inte att du inte kan svika mig i något annat avseende. Somliga människor som söker sanningen tappar självförtroendet när de råkar ut för motgångar i sitt äktenskap. Somliga överger sin skyldighet att vara lojal mot mig när familjen rasar samman. Somliga överger mig för att söka en stunds glädje och spänning. Somliga skulle hellre falla ner i en mörk ravin än leva i ljuset och få njuta av den helige Andes verk. Somliga människor struntar i sina vänners råd och väljer att tillfredsställa sin lust efter rikedom, och ändå kan de inte erkänna sina misstag och vända om. Somliga människor lever bara tillfälligt under mitt namn för att få mitt beskydd, medan andra bara ägnar sig lite åt mig under tvång därför att de klamrar sig fast vid livet och är rädda för döden. Är inte de här och andra omoraliska och dessutom ovärdiga handlingar bara beteenden som människor sedan länge har svikit mig med innerst i sitt hjärta? Jag vet givetvis att folk inte planerar i förväg att svika mig; deras svek är ett naturligt uttryck för deras natur. Ingen vill svika mig, och ingen är glad över att ha gjort något som inneburit att de har svikit mig. Tvärtom darrar de av rädsla, eller hur? Så tänker ni nu på hur ni ska kunna gottgöra dessa svek och förändra den nuvarande situationen?

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (1)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 361)

Människans natur är helt olik mitt väsen, eftersom människans fördärvade natur helt och hållet kommer från Satan och människans natur har bearbetats och fördärvats av Satan. Det vill säga, människan överlever under inflytande av hans ondska och fulhet. Människan växer inte upp i en sanningens värld eller en helig miljö, och inte heller lever hon i ljuset. Därför är det omöjligt för sanningen att finnas i varje människas natur från födseln, och inte heller kan hon födas med ett väsen som fruktar Gud och lyder Gud. Tvärtom äger människorna en natur som motsätter sig Gud, vägrar lyda Gud och inte har någon kärlek till sanningen. Denna natur är det problem jag vill tala om — svekfullheten. Svek är källan till varje persons motstånd mot Gud. Detta är ett problem som bara finns hos människan, inte hos mig. Vissa kommer att ställa frågor som den här: Eftersom alla människor lever i människans värld, hur kommer det sig att alla har en natur som sviker Gud, medan inte Kristus har det? Det är en fråga som måste förklaras tydligt för er.

Mänsklighetens existens bygger i sin tur på själens inkarnation. Med andra ord, varje människa får ett mänskligt, köttsligt liv när hennes själ inkarneras. När individens kropp är född fortsätter det livet till köttets yttersta gräns, det vill säga det sista ögonblicket när själen lämnar sitt skal. Denna process upprepas om och om igen, individens själ kommer och går, kommer och går, och på så sätt upprätthålls hela mänsklighetens existens. Köttets liv är också människosjälens liv, och människans själ stödjer människans köttsliga existens. Varje människas liv kommer alltså från hennes själ och köttet har inte något inneboende liv. Därför kommer människans natur från hennes själ, inte från hennes kött. Det är endast varje människas själ som vet hur den har genomgått Satans frestelser, plågor och fördärv. Människans kött kan inte veta detta. Därför blir mänskligheten omedvetet mer och mer smutsig, ond och mörk, medan avståndet mellan mig och människan blir större och större och mänsklighetens dagar mörkare och mörkare. Alla mänsklighetens själar är inom räckhåll för Satan. Därför säger det sig självt att människans kött också har tagits i besittning av Satan. Hur kan sådant kött och sådana människor låta bli att motstå Gud och vara naturligt förenliga med honom? Anledningen att jag kastade ned Satan i luften är att han svek mig. Hur skulle då människorna kunna vara fria från inblandning? Detta är orsaken till att den mänskliga naturen är svekfull. Jag litar på att ni, när ni väl förstår detta resonemang, också ska tro på Kristi väsen. Köttet som Guds ande ikläder sig är Guds eget kött. Guds ande står över allt; han är allsmäktig, helig och rättfärdig. Likaså är även hans kropp suverän, allsmäktig, helig och rättfärdig. Detta kött kan bara göra det som är rättfärdigt och gynnsamt för mänskligheten, det som är heligt, härligt och mäktigt, och är oförmöget att göra något som strider mot sanningen eller moral och rättvisa, för att inte tala om något som sviker Guds ande. Guds ande är helig och därmed är det omöjligt för Satan att fördärva hans kropp; hans kött är av annat väsen än människans kött. Det är nämligen människan, inte Gud, som är fördärvad av Satan; Satan kan omöjligen fördärva Guds kött. Trots att människan och Kristus vistas i samma sfär är det följaktligen bara människan som domineras, utnyttjas och snärjs av Satan. Kristus är däremot evigt oemottaglig för Satans fördärv, eftersom Satan aldrig kommer att kunna stiga upp till den högstes plats och aldrig kommer att kunna nalkas Gud. Idag bör ni alla förstå att det bara är den av Satan fördärvade mänskligheten som sviker mig, och att detta problem alltid kommer att vara irrelevant för Kristus.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 362)

Alla själar som fördärvats av Satan kontrolleras av Satans domän. Endast de som tror på Kristus har skiljts ut, räddats från Satans läger och förts in i dagens rike. Dessa människor lever inte längre under Satans inflytande. Trots det är människans natur fortfarande rotad i hennes kropp. Det innebär att fastän era själar har blivit frälsta, är er natur fortfarande densamma som förr och risken att ni kommer att svika mig förblir hundraprocentig. Det är därför mitt verk är så långvarigt — därför att er natur är alltför orubblig. Nu lider ni alla så mycket ni kan när ni uppfyller era plikter, men ett obestridligt faktum är detta: Var och en av er är kapabel att svika mig och återvända till Satans domän, till hans läger, och gå tillbaka till ert gamla liv. Vid den tiden kommer det inte att vara möjligt för er att ha en tillstymmelse till mänsklighet eller en människas utseende, som ni har nu. I allvarliga fall kommer ni att förgöras och dessutom vara fördömda för evigt och aldrig inkarneras mer utan straffas hårt. Det här är det problem ni står inför. Jag påminner er på detta sätt så att, för det första, mitt verk inte skall vara förgäves, och för det andra, ni alla kan leva i dagar av ljus. Huruvida mitt verk är förgäves är faktiskt inte det avgörande problemet. Huvudsaken är att ni skall kunna ha ett lyckligt liv och en underbar framtid. Mitt verk är att rädda människors själar. Om din själ faller i Satans händer, kommer din kropp inte att få frid. Om jag skyddar din kropp, kommer din själ säkerligen att vara i min vård. Om jag verkligen avskyr dig, kommer din kropp och själ omedelbart att falla i Satans händer. Kan ni föreställa er hur er situation kommer att vara då? Om mina ord en dag inte gör någon verkan på er kommer jag att lämna över er allesamman till Satan till dubbel tortyr tills min ilska har skingrats helt, eller också skall jag personligen straffa er, usla människor, eftersom era hjärtan som sviker mig aldrig har ändrats.

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 363)

Nu ska ni alla så snart som möjligt granska er själva för att se hur mycket svek mot mig som finns kvar i er. Jag väntar otåligt på ert svar. Var inte oengagerade när ni har med mig att göra. Jag leker aldrig med människor. Om jag säger något kommer jag absolut att göra det. Jag hoppas att ni alla kan vara människor som tar mina ord på allvar och inte tror att de bara är en science fiction-roman. Vad jag vill ha från er är konkret handling, inte era fantasier. Sedan måste ni svara på de här frågorna från mig: 1. Om du verkligen är en tjänstgörare, kan du då tjäna mig lojalt utan några oengagerade eller negativa inslag? 2. Om du får reda på att jag aldrig har uppskattat dig, kommer du ändå att kunna stanna och tjäna mig resten av livet? 3. Om du har gjort stora ansträngningar och jag ändå är väldigt kylig mot dig, kommer du att kunna fortsätta arbeta för mig i oklarhet? 4. Om jag inte har tillfredsställt dina småaktiga krav efter att du har gjort något för mig, kommer du att bli nedslagen och besviken på mig eller till och med bli rasande och ropa skällsord? 5. Om du alltid har varit mycket lojal och kärleksfull mot mig och likväl lider av sjukdom, fattigdom och att du blir övergiven av dina vänner och släktingar eller måste uthärda andra motgångar i livet, kommer då din lojalitet och kärlek till mig ändå att bestå? 6. Om inget av det du har föreställt dig i ditt hjärta överensstämmer med vad jag har gjort, hur kommer du då att vandra din framtida väg? 7. Om du inte får något som du hoppades få, kan du då fortsätta att vara min anhängare? 8. Om du aldrig har förstått syftet och betydelsen av mitt verk, kan du då vara en lydig person som inte gör bedömningar och drar slutsatser på ett godtyckligt sätt? 9. Kan du värdesätta alla de ord jag uttalat och allt de arbete jag utfört när jag är tillsammans med mänskligheten? 10. Kan du vara min lojala anhängare, beredd att lida för mig resten av livet även om du inte får något i gengäld? 11. Kan du för min skull låta bli att överväga, planera eller förbereda din framtida överlevnadsväg? De här frågorna är mina sista krav på er och jag hoppas att ni allesamman kan svara mig. Om ni bara uppfyller en eller två av sakerna i dessa frågor, då har ni fortfarande mycket hårt arbete kvar. Om ni inte kan uppnå ett enda av dessa krav, då är ni helt visst av det slag som kommer att kastas i helvetet. Jag behöver inte säga något mer till sådana människor. Det beror på att de absolut inte är människor som kan vara förenliga med mig. Hur skulle jag kunna ha någon i mitt hem som kan svika mig under vilka omständigheter som helst? Vad det gäller de som fortfarande skulle kunna svika mig under de flesta omständigheter, kommer jag att iaktta deras uppträdande innan jag vidtar andra åtgärder. Men så länge de är människor som är kapabla att svika mig, oavsett under vilka förhållanden, kommer jag aldrig att glömma och jag kommer att minnas dem i mitt hjärta i väntan på tillfälle att återgälda deras onda gärningar. De krav som jag har tagit upp är alla frågor angående vilka ni bör granska er själva. Jag hoppas att ni alla kan överväga dem på allvar och att ni inte behandlar mig likgiltigt. I en nära framtid kommer jag att jämföra de svar ni har gett mig med mina krav. Vid den tiden kommer jag inte att kräva något mer från er och jag kommer inte att ge er någon ytterligare allvarlig förmaning. I stället skall jag utöva min myndighet. De som bör bevaras kommer att bevaras, de som bör belönas kommer att belönas, de som bör överlämnas till Satan kommer att överlämnas till Satan, de som bör få ett hårt straff kommer att få ett hårt straff, och de som bör förgås kommer att förgöras. På så sätt kommer det inte längre att finnas någon som stör mig i mina dagar. Tror ni på mina ord? Tror ni på vedergällning? Tror ni att jag kommer att straffa alla dessa onda som bedrar och sviker mig? Hoppas ni på att den dagen skall komma förr eller att den skall komma senare? Är ni sådana som är mycket rädda för straff, eller sådana som hellre skulle göra motstånd mot mig även om de måste uthärda straff? När den dagen kommer, kan ni föreställa er om ni kommer att leva bland jubel och skratt eller gråt och tandagnisslan? Vilken sorts slut hoppas ni att ni kommer att få? Har ni någonsin på allvar övervägt om ni tror på mig till hundra procent eller tvivlar på mig till hundra procent? Har ni någonsin noggrant övervägt vad för slags konsekvenser och slut era handlingar och ert beteende kommer att leda till för er? Hoppas ni verkligen att alla mina ord kommer att uppfyllas ett efter ett, eller är ni väldigt rädda att mina ord kommer att uppfyllas ett efter ett? Om ni hoppas att jag snart ger mig av för att uppfylla mina ord, hur skall ni då behandla era egna ord och handlingar? Om ni inte hoppas att jag ska ge mig av och inte hoppas att alla mina ord skall uppfyllas omedelbart, varför tror ni då på mig överhuvudtaget? Vet ni verkligen varför ni följer mig? Om det bara är för att vidga era vyer, behöver ni inte utstå bedrövelser. Om det är för att ni skall kunna bli välsignade och undvika den framtida katastrofen, varför bryr ni er då inte om ert eget beteende? Varför frågar ni inte er själva huruvida ni kan uppfylla mina krav? Varför frågar ni inte också er själva om ni är kvalificerade att motta mina framtida välsignelser?

Utdrag ur ”Ett mycket allvarligt problem: Svek (2)” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 364)

Alla i mitt folk som gör tjänst inför mig bör tänka tillbaka på det förflutna: Var er kärlek till mig besudlad av orenhet? Var er lojalitet mot mig ren och helhjärtad? Var er kunskap om mig sann? Hur stort utrymme hade jag i era hjärtan? Fyllde jag era hjärtan helt? Hur mycket åstadkom mina ord i er? Tro inte att jag är en dåre! Detta står fullständigt klart för mig! Idag, när min frälsnings röst hörs, har det skett någon ökning av er kärlek till mig? Har någon del av er lojalitet mot mig blivit ren? Har er kunskap om mig fördjupats? Lade gångna tiders lovprisning en solid grund för er kunskap idag? Hur mycket av er är uppfyllt av min ande? Hur stort utrymme har min avbild i er? Har mina ord träffat rätt i er? Känner ni verkligen att ni inte kan gömma er skam någonstans? Tror ni verkligen att ni inte är kvalificerade att vara mitt folk? Om ni är fullständigt omedvetna om ovanstående frågor så visar det att ni fiskar i grumligt vatten, att ni är närvarande enbart för att ni ska vara tillräckligt många, och vid den tidpunkt som jag bestämt på förhand kommer ni med visshet att förgöras och kastas i den bottenlösa avgrunden en andra gång. Detta är mina varningsord, och den som tar lätt på dem kommer att träffas av min dom och vid den fastställda tiden drabbas av katastrof. Är det inte så? Måste jag fortfarande komma med exempel för att förtydliga detta? Måste jag uttrycka mig tydligare för att ge er ett typiskt exempel? Sedan skapelsen och fram till idag har många människor vägrat lyda mina ord och därför kastats ut och utplånats ur min återhämtningsström; till slut förgås deras kroppar och deras andar kastas ner i Hades, och än idag utsätts de för plågsam bestraffning. Många människor har följt mina ord, men de har gått emot min upplysning och mitt ljus och därför har jag sparkat undan dem och de har fallit under Satans välde och blivit sådana som motarbetar mig. (Alla de som direkt motarbetar mig idag lyder mina ord enbart på ytan och bryter mot essensen i mina ord.) Det har även varit många som bara har lyssnat till de ord jag talade igår, som har hållit fast vid det förgångnas ”skräp” och inte satt värde på dagens ”frukt”. Dessa människor har inte bara blivit Satans fångar utan de har blivit eviga syndare och mina fiender, och de motarbetar mig direkt. Dessa människor drabbas av min dom när min vrede är som störst, och idag är de fortfarande blinda, kvar i de mörka fängelsehålorna (vilket betyder att sådana människor är ruttna, stela lik som styrs av Satan; eftersom jag har beslöjat deras ögon säger jag att de är blinda). Det kan vara bra att ge er ett exempel som referens, så att ni kan lära er av det:

Om jag nämner Paulus, kommer ni att tänka på hans historia och på några av de berättelser om honom som är felaktiga och inte stämmer med verkligheten. Han undervisades av sina föräldrar från tidig ålder och tog emot mitt liv, och som resultat av min förutbestämmelse var han av den kaliber som jag kräver. Vid 19 års ålder läste han olika böcker om livet; sålunda behöver jag inte gå in i detalj på hur han, tack vare sin kaliber och på grund av min upplysning och mitt ljus, inte bara kunde tala med viss insikt om andliga ting utan också kunde förstå mina avsikter. Detta utesluter naturligtvis inte kombinationen av inre och yttre faktorer. Icke desto mindre var hans enda brist att han, på grund av sina talanger, ofta var lättsinnig och skrytsam. Följden blev att han — på grund av sin olydnad som delvis direkt representerade ärkeängeln — gjorde allt för att trotsa mig första gången jag blev kött. Han var en av dessa som inte känner mina ord, och min plats i hans hjärta hade redan försvunnit. Sådana människor motarbetar direkt min gudomlighet och slås ned av mig, och först i själva slutet böjer de sig och bekänner sina synder. Så efter att jag hade utnyttjat hans starka sidor – det vill säga efter det att han hade arbetat för mig en tid – föll han tillbaka i sina gamla vanor igen, och även om han inte direkt bröt mot mina ord, bröt han mot min inre ledning och upplysning, och därmed var allt han hade gjort i det förflutna gagnlöst; den härlighetens krona han talade om hade följaktligen blivit tomma ord, en produkt av hans egen fantasi, för än idag är han underkastad min dom inom min fångenskaps bojor.

Av ovanstående exempel framgår det att den som motarbetar mig (genom att inte bara motarbeta mitt köttsliga jag utan, än viktigare, mina ord och min ande – alltså min gudomlighet), drabbas av min dom i sitt kött. När min ande lämnar dig, sjunker du och stiger direkt ned i Hades. Och även om din köttsliga kropp är på jorden är du som en psykiskt sjuk: Du har mist ditt förnuft och känner dig genast som om du var ett lik, och du bönfaller mig att göra slut på ditt kött utan dröjsmål. De flesta av er som är i besittning av anden känner väl till denna situation, så jag behöver inte beskriva det mer detaljerat. Förr när jag var verksam i en normal mänsklig gestalt hade de flesta människor redan mätt sina krafter mot min vrede och mitt majestät och visste redan lite om min vishet och mitt sinnelag. Idag talar och handlar jag direkt i gudomlighet, och det finns fortfarande en del människor som kommer att få se min vrede och dom med egna ögon; vidare är det viktigaste verket i den andra delen av domens era att få hela mitt folk att direkt känna mina gärningar i köttet och att få er alla att direkt skåda mitt sinnelag. Men eftersom jag är i köttet, tar jag hänsyn till era svagheter. Min förhoppning är att ni inte behandlar er ande, själ och kropp som leksaker och tanklöst ägnar dem åt Satan. Det är bättre att värdesätta allt ni har och inte behandla det som en lek, för det har med ert slutliga öde att göra. Kan ni verkligen förstå den sanna innebörden i mina ord? Är ni verkligen i stånd till att ta hänsyn till mina sanna känslor?

Är ni villiga att åtnjuta mina välsignelser på jorden, välsignelser som är besläktade med dem i himlen? Är ni villiga att sätta värde på att förstå mig, att njuta av mina ord och att känna mig som det mest värdefulla och meningsfulla i era liv? Är ni verkligen i stånd till att helt underkasta er mig utan tanke på era egna framtidsutsikter? Kan ni verkligen låta er dödas av mig och ledas av mig som ett får? Finns det några bland er som klarar detta? Kan det vara så att alla som jag accepterar och som tar emot mina löften är de som får mina välsignelser? Har ni förstått något av dessa ord? Om jag prövar er, kan ni verkligen överlämna er åt min barmhärtighet och under dessa prövningar söka efter mina avsikter och förnimma mitt hjärta? Jag vill inte att ni ska kunna tala en massa gripande ord eller berätta många spännande historier; nej, jag vill att ni ska kunna bära gott vittnesbörd om mig och att ni ska kunna träda in i verkligheten helt och fullt. Skulle ni kunna försaka allt omkring er och låta mig använda er om jag inte talade direkt? Är inte detta den verklighet jag begär? Vem kan förstå innebörden i mina ord? Ändå ber jag att ni inte längre ska tyngas av farhågor, att ni ska vara förutseende i ert inträde och fatta essensen i mina ord. Det kommer att förhindra att ni missförstår mina ord och är osäkra om min avsikt och därigenom bryter mot mina administrativa påbud. Jag hoppas att ni förstår mina avsikter med er i mina ord. Tänk inte mer på era egna framtidsutsikter, utan handla som om ni har beslutat inför mig att underkasta er Guds iscensättning i allt. Alla de som hör till mitt hus bör göra så mycket de överhuvudtaget kan; ni bör offra det bästa av er själva för den sista delen av mitt verk på jorden. Är ni verkligen villiga att göra något sådant?

Ur ”Kapitel 4” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 365)

På jorden stryker alla slags onda andar ständigt omkring på jakt efter en plats där de kan vila, och de söker oupphörligt efter mänskliga lik som de kan förtära. Hör, mitt folk! Ni måste stanna i min vård och mitt beskydd. Var aldrig otyglade! Uppför er aldrig vårdslöst! Du måste erbjuda din lojalitet i mitt hus, för det är bara med lojalitet du kan gå till motangrepp mot djävulens knep. Du får under inga omständigheter bete dig som du gjorde förr, handla på ett sätt framför mig och på ett annat sätt bakom min rygg; om du gör på det viset är du redan bortom all räddning. Har jag inte yttrat mer än tillräckligt många ord av det slaget? Det är just för att mänsklighetens gamla natur är oförbätterlig som jag har varit tvungen att påminna människorna gång på gång. Bli inte uttråkade! Allt som jag säger syftar till att säkerställa ert öde! En stinkande och smutsig plats är exakt vad Satan behöver; ju mer hopplöst oförbätterliga ni är och ju mer lastbara ni är och ovilliga att låta er tyglas, desto mer kommer dessa orena andar att utnyttja varje tillfälle att nästla sig in hos er. Om ni har kommit till denna punkt, då är er lojalitet inget annat än tomt prat utan någon som helst verklighetsförankring, och de orena andarna kommer att sluka er beslutsamhet och förvandla den till olydnad och sataniska ränker i syfte att avbryta mitt verk. Därefter kan du när som helst förgöras av mig. Ingen förstår allvaret i denna situation; alla människor slår helt enkelt dövörat till mot det de hör och är inte det minsta försiktiga. Jag minns inte vad som gjordes i det förgångna; väntar du verkligen fortfarande på att jag ska visa överseende mot dig och ”glömma” en gång till? Fastän människor har motarbetat mig, ska jag inte lägga dem det till last, för de är för omogna och därför har jag inte ställt alltför höga krav på dem. Allt jag begär är att de inte är lastbara och att de låter sig tyglas. Det är väl ändå inte för mycket begärt att ni ska klara av detta enda villkor? De flesta människor väntar på att jag ska uppenbara ännu fler hemligheter som de ska kunna låta sina ögon njuta av. Men även om du kom att förstå alla himlens hemligheter, vad exakt skulle du kunna göra med den kunskapen? Skulle den öka din kärlek till mig? Skulle den väcka din kärlek till mig? Jag underskattar inte människorna och inte heller dömer jag dem lättvindigt. Om inte det här var människornas faktiska omständigheter skulle jag aldrig kröna dem med sådana etiketter så lättvindigt. Tänk tillbaka på det som varit: Hur många gånger har jag förtalat er? Hur många gånger har jag underskattat er? Hur många gånger har jag betraktat er utan hänsyn till era faktiska omständigheter? Hur många gånger har mina yttranden misslyckats med att vinna över er helhjärtat? Hur många gånger har jag talat utan att slå an en djupt klangfull sträng i ert inre? Vem av er har läst mina ord utan att frukta och darra, livrädd att jag ska kasta ner er i den bottenlösa avgrunden? Vem utstår inte prövningar från mina ord? Mina yttranden bär på myndighet, men syftet är inte att fälla en lättvindig dom över människor; medveten om deras faktiska omständigheter visar jag dem i stället den innebörd som finns i mina ord. Är det någon som faktiskt kan känna igen min allsmäktiga kraft i mina ord? Finns det någon som kan ta emot det renaste guld som mina ord är gjorda av? Hur många ord har jag egentligen talat? Har någon någonsin satt värde på dem?

Utdrag ur ”Kapitel 10” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 366)

Jag står ovan universum dag efter dag och iakttar, och jag gömmer mig ödmjukt i min boning för att uppleva människornas liv och ingående studera allt människorna gör. Ingen har någonsin på allvar överlämnat sig till mig. Ingen har någonsin strävat efter sanningen. Ingen har någonsin varit plikttrogen mot mig. Ingen har någonsin avgett löften inför mig och hållit fast vid sin plikt. Ingen har någonsin låtit mig bo i honom. Ingen har värdesatt mig lika mycket som sitt eget liv. Ingen har någonsin sett allt min gudomlighet är i praktiska verkligheten; ingen har någonsin varit villig att ha kontakt med den praktiske Guden själv. När vattnen slukar människor hela, räddar jag dem ur det stillastående vattnet och ger dem en chans till nytt liv. När människor förlorar sin tro på livet, drar jag dem upp från dödens rand och ger dem mod att leva, så att de betraktar mig som grundvalen för sin existens. När människor inte lyder mig, får jag dem att lära känna mig i sin olydnad. Mot bakgrund av människans gamla natur och min barmhärtighet, låter jag människor ångra sig och börja om på nytt i stället för att döda dem. När människor drabbas av svält rycker jag dem från döden så länge de har ett andetag kvar och hindrar dem från att falla offer för Satans knep. Hur många gånger har inte människor sett mina händer? Hur många gånger har de inte sett mitt vänliga anlete, sett mitt leende ansikte? Och hur många gånger har de inte sett mitt majestät, sett min vrede? Även om mänskligheten aldrig har känt mig, utnyttjar jag inte dess svaghet för att skapa onödiga problem. När jag upplever mänsklighetens umbäranden sympatiserar jag därför med människans svaghet. Det är bara som svar på människors olydnad, deras otacksamhet, som jag utmäter tuktan i varierande grad.

Jag döljer mig själv när människorna är upptagna och uppenbarar mig på deras lediga tid. Mänskligheten föreställer sig att jag är allvetande och den Gud själv som bifaller alla böner. Därför kommer de flesta bara inför mig för att söka Guds hjälp, inte på grund av en längtan att lära känna mig. När människor kämpar mot sjukdomar vädjar de enträget om min hjälp. När de drabbas av motgångar anförtror de mig med all sin kraft sina svårigheter för att bli befriade från sitt lidande. Men inte en enda människa har kunnat älska mig även när hon inte har haft några bekymmer. Inte en enda människa har sträckt ut en hand i tider av frid och lycka så att jag kunnat ta del av hennes glädje. När folks små familjer är lyckliga och välmående har de för länge sedan kastat mig åt sidan eller smällt igen dörren framför mig och hindrat mig från att komma in, så att de ska kunna njuta av sina familjers välsignade lycka. Det mänskliga sinnet är för trångt, för trångt för att ens rymma en Gud som är så kärleksfull, barmhärtig och lättillgänglig som jag. Hur många gånger har jag inte blivit avvisad av människor i stunder av glädjefulla skratt? Hur många gånger har inte stapplande människor använt mig som en krycka? Hur många gånger har inte sjuka människor tvingat in mig i rollen som läkare? Mänskligheten är verkligen grym! Fullständigt oförnuftig och omoralisk. Man kan inte ens skönja de känslor som människor förmodas vara utrustade med. De saknar nästan varje spår av mänsklighet. Begrunda det förflutna och jämför det med hur det är i dag. Sker det förändringar i ditt inre? Är mindre av det förflutna aktivt i nuet? Eller har detta förflutna inte ersatts än?

Jag har färdats över berg och genom dalar och upplevt världens upp- och nedgångar. Jag har vandrat bland människorna och levt bland människorna i många år, men deras sinnelag tycks inte ha förändrats mycket. Det är som om människans gamla natur har slagit rot och spirat i dem. De lyckas aldrig förändra den där gamla naturen utan bara förbättra den lite grand på den ursprungliga grunden. Som man brukar säga — på ytan har mycket förändrats men innehållet är detsamma. Det verkar som om alla människor försöker lura mig och blända mig så att de kanske ska kunna bluffa sig fram och vinna min uppskattning. Jag varken beundrar eller ägnar något intresse åt människors knep. I stället för att få ett raseriutbrott intar jag en inställning där jag tittar men inte ser. Jag planerar att ge mänskligheten ett visst mått av spelrum och sedan ta itu med alla människor samtidigt. Varför skulle jag ens behöva visa människorna förnyad barmhärtighet och kärlek när de är värdelösa stackare som helt saknar självrespekt och inte uppskattar sig själva? Människor — utan undantag — känner inte sig själva och vet inte vad de väger. De borde placera sig själva på en våg för att vägas. Mänskligheten bryr sig inte om mig och därför tar jag inte den på allvar heller. Människorna fäster ingen uppmärksamhet vid mig, så därför behöver jag inte ägna dem någon möda heller. Är inte det här den bästa av båda världar? Är inte det här en beskrivning av er, mitt folk? Vem har inte avgett löften inför mig och sedan övergett dem? Vem har inte fattat långsiktiga beslut inför mig i stället för att fatta beslut löpande om det ena och det andra? Människor ger alltid löften inför mig i sorglösa tider men avfärdar allihop i tider av motgångar. Senare fattar de samma beslut igen och lägger fram det inför mig. Är jag så föraktlig att jag utan vidare skulle acceptera skräpet som människan har plockat upp från sophögen? Det är få människor som håller fast vid sina löften, få som är tuktade och få som bär fram det de värdesätter mest som sitt offer till mig. Är ni inte sådana allesamman? Om du, som en av mitt folk i riket, inte kan hålla fast vid din plikt kommer jag att avsky dig och förkasta dig!

Utdrag ur ”Kapitel 14” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 367)

Alla människor är varelser som saknar självkännedom, och de är inte i stånd att lära känna sig själva. Trots det känner de alla andra – det är något som de kan på sina fem fingrar – som om allting alla har gjort och sagt först har ”inspekterats” av dem, precis framför dem, och fått deras godkännande innan det görs. Följaktligen är det som om de har genomskådat alla andra, till och med när det gäller deras psykiska tillstånd. Alla människor är sådana. Även om de idag har inträtt i rikets tidsålder, förblir deras natur oförändrad. De gör fortfarande vad jag gör när de befinner sig framför mig, men bakom min rygg börjar de ägna sig åt sina egna unika ”sysslor”. Men efteråt, när de kommer inför mig, är de som helt andra människor, till synes lugna och oförskräckta, med samlat ansiktsuttryck och stadig puls. Är det inte just detta som gör människor så ömkliga? Så många människor har två helt olika ansikten – ett när de står framför mig och ett annat när de är bakom min rygg. Så många av dem beter sig som nyfödda lamm när de står inför mig, men när de är bakom min rygg, förvandlas de till vilda tigrar och senare uppför de sig som små fåglar som glatt flyger omkring över kullarna. Så många visar målmedvetenhet och goda föresatser inför mitt ansikte. Så många kommer inför mig och söker mina ord med törst och längtan, men när de är bakom min rygg, tröttnar de på dem och tar avstånd från dem, som om det jag säger vore en belastning. Så många gånger när jag har sett hur människorna har fördärvats av min fiende, har jag slutat sätta mitt hopp till dem. Så många gånger när jag har sett dem komma inför mig och med tårar i ögonen be om förlåtelse, har jag ändå på grund av deras brist på självaktning och deras envisa oförbätterlighet med vrede blundat för deras handlingar, till och med när deras hjärtan är äkta och deras avsikter ärliga. Så många gånger har jag sett människor trygga nog för att samarbeta med mig, människor som när de står inför mig verkar vara i min famn och njuta av dess värme. Så många gånger har jag bevittnat mitt utvalda folks oskuldsfullhet, livlighet och älskvärdhet; hur skulle jag kunna annat än känna stor glädje över detta? Människorna vet inte hur de ska njuta av sina förutbestämda välsignelser i min hand, för de förstår inte exakt vad som menas med vare sig ”välsignelser” eller ”lidande”. Av den anledningen är människorna långt ifrån uppriktiga i sitt sökande efter mig. Om morgondagen inte existerade, vilka av er som står inför mig skulle då vara lika rena som nyfallen snö och lika fläckfria som jade? Kan det tänkas att er kärlek till mig bara är någonting som kan bytas ut mot en läcker måltid, stiliga kläder eller en hög tjänst med frikostiga löneförmåner? Kan den bytas ut mot den kärlek andra hyser till er? Skulle det i själva verket kunna vara så att de prövningar människor utsätts för driver dem till att överge sin kärlek till mig? Kommer lidande och vedermödor att leda till att de klagar på mina åtgärder? Ingen har någonsin fullt ut förstått det skarpa svärd som finns i min mun: De vet bara dess ytliga betydelse utan att verkligen fatta vad det innebär. Om människorna verkligen kunde se hur skarpt mitt svärd är skulle de få bråttom, likt råttor som rusar in i sina hålor. På grund av sin känslolöshet förstår människorna ingenting av den sanna innebörden i mina ord, och därför kan de inte heller förstå hur fruktansvärda mina ord är och precis hur mycket de avslöjar om den mänskliga naturen och hur mycket av deras eget fördärv som har dömts av dessa ord. Som en följd av sina omogna tankar om mina ord har de flesta människor lagt sig till med en ljum inställning. Inom riket är det inte bara ord som kommer från min mun, utan det är också så att mina fötter högtidligt beträder marken överallt i alla länder. På detta sätt har jag triumferat över alla orena och smutsiga platser, så att inte bara himlen förändras, utan också så att även jorden är i en omvandlingsprocess och sedan förnyas.

Utdrag ur ”Kapitel 15” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 368)

Genom tiderna har många lämnat denna värld motvilligt och besvikna, och många har kommit till den med hopp och förtröstan. Jag har ordnat så att många har kommit, och jag har skickat bort många. Otaliga människor har passerat genom mina händer. Många andar har kastats ner i Hades, många har levt i köttet, och många har dött och återfötts på jorden. Men ingen av dem någonsin fått möjligheten att åtnjuta rikets välsignelser idag. Jag har gett människan så mycket och ändå har hon vunnit väldigt lite, för Satans krafters angrepp har gjort henne oförmögen att njuta av alla mina rikedomar. Hon har bara haft turen att se på men aldrig kunnat njuta till fullo. Människan har aldrig upptäckt skattkammaren i sin kropp så att hon kunnat ta emot himlens rikedomar, och därför har hon förlorat de välsignelser jag skänkt henne. Är inte människans ande just det verktyg som ansluter henne till min ande? Varför har människan aldrig låtit sin ande ta kontakt med mig? Varför närmar hon sig mig i köttet men är oförmögen att göra det i anden? Är mitt sanna ansikte köttsligt? Varför känner inte människan mitt väsen? Har det verkligen aldrig funnits något spår av mig i människans ande? Har jag försvunnit helt från människans ande? Hur ska människan kunna fatta mina avsikter om hon inte träder in i den andliga världen? Många gånger har jag ropat till människan med min ande, men människan beter sig som om hon blivit knivhuggen av mig. Hon betraktar mig på avstånd, livrädd för att jag ska leda in henne i en annan värld. Många gånger har jag hänvänt mig till människans ande, men hon förblir fullkomligt omedveten, skräckslagen att jag ska komma in i hennes hem och passa på att ta ifrån henne allt hon äger. Så hon stänger mig ute, och allt jag möts av är en kall, tillbommad dörr. Många gånger har människan fallit och jag har räddat henne, men när hon vaknat lämnar hon mig omedelbart och ger mig en vaksam blick, oberörd av min kärlek; aldrig har jag värmt människans hjärta. Människan är ett känslolöst, kallblodigt djur. Trots att hon värms av min omfamning har hon aldrig blivit djupt berörd av den. Människan är som en bergsvilde. Aldrig har hon uppskattat hur dyr jag håller mänskligheten. Hon är ovillig att komma till mig och föredrar att hålla till i bergen, där hon är utsatt för hotet från vilda djur – men ändå är hon ovillig att ta sin tillflykt till mig. Jag tvingar ingen människa – jag gör bara mitt verk. Den dag ska komma då människan simmar till min sida från det väldiga havets mitt, så att hon ska kunna njuta alla jordens rikedomar och inte längre riskera att slukas av havet.

Utdrag ur ”Kapitel 20” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 369)

Många människor vill älska mig uppriktigt, men eftersom deras hjärta inte är deras eget har de ingen kontroll över sig själva; många människor älskar mig uppriktigt under de prövningar jag ger dem, men de är oförmögna att begripa att jag verkligen existerar, och de älskar mig bara i tomhet och inte på grund av min faktiska existens. Många människor bryr sig inte om sitt hjärta efter att ha lagt det framför mig, och därför rycker Satan bort deras hjärta närhelst han får en chans och sedan lämnar de mig. Många människor älskar mig uppriktigt när jag skänker dem mina ord, men de bevarar inte mina ord i sin ande utan i stället använder de dem nonchalant som allmän egendom och kastar tillbaka dem varifrån de kom närhelst de känner för det. Människan söker efter mig mitt i smärtan och hon vänder sig till mig under prövningar. Under tider av frid gläds hon åt mig, när hon är hotad förnekar hon mig, när hon är upptagen glömmer hon mig och när hon är sysslolös ägnar hon sig oengagerat åt mig — men ingen har någonsin älskat mig hela sitt liv. Jag vill att människan ska vara uppriktig mot mig: Jag begär inte att hon ska ge mig någonting, utan bara att alla människor ska ta mig på allvar, att de inte ska lura mig utan i stället låta mig föra tillbaka människans ärlighet. Min upplysning, mitt ljus och kostnaden för mina ansträngningar genomsyrar alla människor, men även det sanna faktum av människans varje handling genomsyrar alla människor, och det gör även deras svekfullhet mot mig. Det är som om ingredienserna till människans svek har funnits hos henne sedan hon låg i livmodern, som om hon kunnat konsten att bluffa och bedra sedan födseln. Vad mer är – hon har aldrig avslöjat sig; ingen har någonsin genomskådat källan till dessa svekfulla färdigheter. Följden har blivit att människan lever i bedrägeri utan att inse det, och det är som om hon förlåter sig själv, som om det är Guds arrangemang snarare än hennes avsiktliga svek mot mig. Är inte detta själva källan till människans svek mot mig? Är inte detta hennes listiga plan? Jag har aldrig blivit duperad av människans inställsamhet och knep, för jag kom underfund med hennes väsen för länge sedan. Vem vet hur mycket orenhet det finns i hennes blod och hur mycket av Satans gift det finns i hennes märg? Människan blir mer och mer van vid det för varje dag som går, så hon är okänslig för Satans plåga och har följaktligen inte något intresse av att ta reda på “en hälsosam tillvaros konst”.

Utdrag ur ”Kapitel 21” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 370)

Människan lever omgiven av ljuset och likväl är hon omedveten om hur dyrbart ljuset är. Hon är okunnig om ljusets väsen, dess källa och vem ljuset tillhör. När jag sänder ljuset bland människorna granskar jag genast förhållandena bland människorna: Ljuset gör att alla människor förändras och växer, och de har lämnat mörkret. Jag ser på universums alla hörn och ser att bergen är höljda i dimma och att vattnen har frusit i kylan. Ljusets ankomst får folk att rikta blicken mot Öst i hopp om att de kanske ska upptäcka någonting dyrbarare – men människan är oförmögen att urskilja en klar riktning i diset. Eftersom hela världen är täckt av dimma upptäcker människan aldrig min existens när jag ser på uppifrån molnen. Människan söker på jorden efter något; hon verkar leta; det verkar som om hon tänker invänta min ankomst – men hon vet inte min dag och kan bara titta ofta på det skimrande ljuset i öster. Jag söker bland alla folk efter dem som verkligen harmonierar med mitt eget hjärta. Jag vandrar bland alla folk och lever bland alla folk, men människan på jorden är frisk och trygg och därför finns det ingen som verkligen harmonierar med mitt eget hjärta. Folk vet inte hur de ska ta hänsyn till min vilja, de kan inte se mina handlingar och de kan inte röra sig i ljuset och bli belysta av ljuset. Även om människan alltid värdesätter mina ord är hon oförmögen att genomskåda Satans bedrägliga intriger; eftersom människan är alltför omogen kan hon inte att göra vad hennes hjärta önskar. Människan har aldrig älskat mig på allvar. När jag upphöjer henne känner hon sig ovärdig, men det får henne inte att försöka behaga mig. Hon bara håller den ”status” jag har gett henne i sina händer och granskar den; okänslig för min ljuvlighet envisas hon i stället med att frossa i de välsignelser hennes status innebär. Är inte detta människans ofullkomlighet? När bergen rör sig, skulle de kunna göra en omväg för din status skull? När vattnen strömmar, skulle de kunna upphöra inför människans status? Skulle människans status kunna kasta om himlarna och jorden? En gång i tiden var jag barmhärtig mot människan, om och om igen – likväl är det ingen som uppskattar eller värdesätter detta. De bara lyssnade på det som en berättelse eller läste det som en roman. Berör mina ord verkligen inte människans hjärta? Har mina yttranden verkligen ingen effekt? Kan det vara så att ingen tror på min existens? Människan älskar inte sig själv; i stället gör hon gemensam sak med Satan för att angripa mig och använder Satan som en ”tillgång” att tjäna mig med. Jag kommer att tränga genom alla Satans bedrägliga intriger och stoppa jordens folk från att acceptera Satans bedrägerier så att de inte hans existens får dem att sätta sig upp mot mig.

Utdrag ur ”Kapitel 22” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 371)

I mina ögon är människan härskare över allting Jag har inte gett henne något litet mått av auktoritet då jag låtit henne härska över allt på jorden – över gräset på bergen, djuren i skogarna och fiskarna i vattnet. Men i stället för att vara lycklig på grund av detta är människan ansatt av bekymmer. Hela hennes liv är ett liv av vånda och stress, nöje kombinerat med tomhet, och det finns inga nya uppfinningar och skapelser i hela hennes liv. Ingen är kapabel att göra sig fri från detta intetsägande liv, ingen har någonsin upptäckt ett meningsfullt liv, ingen har någonsin erfarit ett verkligt liv. Trots att människorna i dag alla lever under mitt strålande ljus vet de ingenting om livet i himlen. Om jag inte är barmhärtig mot människan och räddar mänskligheten har alla människor kommit förgäves, deras liv på jorden saknar mening och de kommer att lämna den förgäves utan någonting att vara stolta över. Varenda människa av alla religioner, samhällsområden, nationer och samfund är medveten om tomheten på jorden, och allesamman söker mig och väntar på min återkomst – men vem är kapabel att känna igen mig när jag kommer? Jag gjorde allt, jag skapade mänskligheten och i dag har jag stigit ner bland människorna. Men människan slår tillbaka mot mig och hämnas på mig. Är det verk jag utför i människan inte till någon nytta för henne? Är jag verkligen oförmögen att tillfredsställa människan? Varför avvisar hon mig? Varför är hon så kall och likgiltig mot mig? Varför är jorden täckt med lik? Är detta verkligen tillståndet i den värld jag skapade åt människan? Hur kommer det sig att fastän jag har gett människan enastående rikedomar, erbjuder hon mig två tomma händer i gengäld? Varför älskar inte människan mig på allvar? Varför kommer hon aldrig inför mig? Har alla mina ord verkligen varit bortkastade? Har mina ord försvunnit som värme från vatten? Varför är människan ovillig att samarbeta med mig? Är min dags ankomst verkligen lika med ögonblicket för människans död? Skulle jag verkligen förgöra människan i samma stund som mitt rike tar form? Varför har ingen under hela min förvaltningsplan någonsin fattat mina avsikter? Varför avskyr och förkastar människan yttranden från min mun i stället för att ta vara på dem? Jag fördömer inte någon utan får alla människor att stilla sig och reflektera över sig själva.

Utdrag ur ”Kapitel 25” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 372)

Mänskligheten upplevde min värme, den tjänade mig uppriktigt och den lydde mig i uppriktighet och gjorde allt för mig när jag var där. Men människor idag lyckas av en eller annan orsak inte nå fram till det sättet att vara och de kan bara sörja i sin ande, som om de blivit bortförda med våld av en glupsk varg. De kan bara titta hjälplöst på mig, oupphörligen ropa till mig på hjälp, men i slutänden kan de inte undkomma sin besvärliga belägenhet. Jag tänker tillbaka på hur människor i det förflutna avlade löften i min närvaro, svor på himmel och jord i min närvaro för att återgälda min välvilja med sin tillgivenhet. De grät förtvivlat inför mig, och ljudet av deras gråt var hjärtskärande och svårt att utstå. Jag gav ofta mänskligheten hjälp på grund av deras beslutsamhet. Oräkneliga gånger har människor kommit inför mig för att underkasta sig mig, på ett oemotståndligt sätt som är svårt att glömma. Oräkneliga gånger har de älskat mig med orubblig lojalitet, och deras uppriktiga känsla har varit beundransvärd. Vid oräkneliga tillfällen har de älskat mig till den grad att de till och med har offrat sina liv, de har älskat mig mer än sitt eget jag, och när jag sett deras uppriktighet har jag accepterat deras kärlek. Vid oräkneliga tillfällen har de framburit sig själva i min närvaro, likgiltiga inför döden för min skull, och jag har strukit bort oron från deras panna och noggrant mönstrat deras anleten. Det har funnits oräkneliga gånger då jag har älskat dem som min egen skatt och det har funnits oräkneliga gånger då jag har hatat dem som min egen fiende. Icke desto mindre förblir det jag har i mitt sinne utom räckshåll för människan. När människor är ledsna kommer jag och tröstar dem, och när de är svaga kommer jag och hjälper dem vidare. När de har gått vilse visar jag vägen. När de gråter torkar jag deras tårar. Men när jag är ledsen, vem kan trösta mig ur djupet av sitt hjärta? När jag är sjuk av oro, vem tar hänsyn till mina känslor? När jag är fylld av sorg, vem kan uppväga såren i mitt hjärta? När jag behöver någon, vem skulle villigt erbjuda sig att agera i samförstånd med mig? Kan det vara så att människors tidigare inställning till mig har gått förlorad, för att aldrig komma tillbaka? Varför är det så att inte en gnutta lever kvar i deras minne? Hur kommer det sig att människor har glömt allt det här? Beror det inte helt och hållet på att mänskligheten har blivit fördärvad av fienden?

Utdrag ur ”Kapitel 27” i ”Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 373)

Gud skapade mänskligheten, men när han kommer till människornas värld försöker folk göra motstånd mot honom och jaga bort honom från sitt territorium, som om han var en föräldralös på drift i världen eller en människa utan hemland. Ingen känner sig fäst vid Gud, ingen verkligen älskar honom, ingen har välkomnat hans ankomst. I stället fördunklas deras glada ansikten på ett ögonblick när de ser Gud komma, som om en plötslig storm var på väg, som om Gud skulle ta ifrån dem deras familjelycka, som om Gud aldrig hade välsignat mänskligheten, utan i stället bara hade gett mänskligheten olycka. Gud är därför inte, i mänsklighetens sinne, en välsignelse för dem, utan en som alltid förbannar dem. Därför fäster inte mänskligheten någon vikt vid honom, de välkomnar honom inte, de alltid är kyliga mot honom och detta har aldrig förändrats. Eftersom mänskligheten har dessa saker i sitt hjärta, säger Gud att mänskligheten är orimlig och omoralisk, och att inte ens de känslor som människor påstås vara utrustade med kan uppfattas i dem. Mänskligheten visar inte någon hänsyn för Guds känslor, utan använder så kallad ”rättfärdighet” för att handskas med Gud. Mänskligheten har varit sådan i många år och av denna anledning har Gud sagt att deras sinnelag inte har förändrats. Detta visar att de inte har mer substans än några få fjädrar. Man skulle kunna säga att människor är värdelösa stackare eftersom de inte värdesätter sig själva. Om de inte ens älskar sig själva, utan trampar på sig själva, visar inte det att de är värdelösa? Mänskligheten är som en omoralisk kvinna som leker lekar med sig själv och som villigt ger sig till andra för att bli skändad. Men trots det vet de fortfarande inte hur usla de är. De finner nöje i att arbeta för andra eller i att prata med andra, i att låta andra kontrollera dem; är inte detta i sanning mänsklighetens smuts? Trots att jag inte har genomlevt ett liv bland människor och inte verkligen har upplevt mänskligt liv, har jag en mycket tydlig förståelse av människans varje rörelse, handling, ord och gärning. Jag kan till och med utsätta mänskligheten för dess djupaste skam, till den grad att den inte längre vågar visa sina egna knep och inte längre vågar ge vika för sin lust. Som en snigel som drar sig tillbaka i sitt skal, vågar den inte längre visa upp sitt eget fula tillstånd. Eftersom mänskligheten inte känner sig själv, är dess största brist att den villigt visar upp sina behag för andra, visar upp sitt fula anlete; det är något som Gud avskyr mest. Relationerna mellan människor är onormala och det existerar inte några normala mellanmänskliga relationer, än mindre någon normal relation mellan dem och Gud. Gud har sagt så mycket, och genom att göra det har hans främsta mål varit att inta en plats i människors hjärtan så att de kan göra sig av med alla avgudar som har bosatt sig där. Sedan kan Gud utöva sin makt över hela mänskligheten och uppnå syftet med sin tillvaro på jorden.

Utdrag ur ”Kapitel 14” i ”Tolkningar av hemligheterna i Guds ord till hela universum” i ”Ordet framträder i köttet”