Dagliga ord från Gud  (Utdrag 1)

Var och en av er måste på nytt undersöka hur ni har utövat er tro på Gud i era liv för att se om ni, i hur ni har följt Gud, verkligen har förstått, verkligen har begripit och verkligen har lärt känna Gud, om ni verkligen vet vilken attityd Gud har till olika typer av människor, och om ni verkligen förstår vad Gud arbetar fram i er och hur Gud definierar varje handling ni gör. Denna Gud, som är vid er sida, och styr riktningen på era framsteg, och föreskriver ert öde, och sörjer för era behov ‒ hur mycket förstår ni, i den slutgiltiga utvärderingen, och hur mycket vet ni egentligen om honom? Vet ni vad han arbetar fram i er varje dag? Vet du på vilka principer och syften han grundar varje handling han gör? Vet du hur han vägleder dig? Vet du på vilket sätt han försörjer dig? Vet du med vilka metoder han leder dig? Vet du vad han önskar få från dig och vad han vill uppnå i dig? Vet du vilken attityd han har till de olikartade sätt som du beter dig på? Vet du om du är en person som är älskad av honom? Vet du ursprunget till hans glädje, ilska, sorg och förtjusning, vilka tankar och idéer som ligger bakom dem, och hans väsen? Vet du, i slutändan, vad för slags Gud den här Guden du tror på är? Är dessa och andra liknande frågor något som du har aldrig förstått eller tänkt på? Har du, när du fullföljer din tro på Gud, genom verklig uppskattning och upplevelse av Guds ord, rensat upp dina missförstånd om honom? Har du, efter att ha tagit emot Guds fostran och tillrättavisande, uppnått äkta underkastelse och omsorg? Har du, mitt i Guds tuktan och dom, lärt känna människans upproriskhet och sataniska natur och fått en smula förståelse för Guds helighet? Har du, under Guds ords vägledning och upplysning, börjat få en ny syn på livet? Har du, mitt i den prövning som Gud sände, känt hans intolerans för människans brott liksom vad han kräver av dig och hur han räddar dig? Om du inte vet vad det är att missförstå Gud, eller hur du skall klara upp detta missförstånd, då kan man säga att du aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud och aldrig har förstått Gud, eller åtminstone kan man säga att du aldrig har velat förstå honom. Om du inte vet vad Guds fostran och tuktan är, då vet du helt säkert inte vad underkastelse och omsorg är, eller åtminstone har du aldrig riktigt underkastat dig eller brytt dig om Gud. Om du aldrig har upplevt Guds tuktan och dom, då kommer du helt säkert inte att veta vad hans helighet är, och du kommer att vara ännu mindre klar över vad människans uppror är. Om du aldrig riktigt har haft en rätt syn på livet, eller ett rätt mål i livet, utan fortfarande befinner dig i ett tillstånd av förvirring och obeslutsamhet över din framtida väg i livet, till och med till den grad att du är tveksam till att gå framåt, då är det säkert att du aldrig har fått Guds upplysning och vägledning, och man kan också säga att du egentligen aldrig har blivit försörjd eller påfylld av Guds ord. Om du ännu inte har genomgått Guds prövning, då säger det sig självt att du helt säkert inte kommer att veta vad Guds intolerans för människans brott är, och du skulle inte heller förstå vad Gud slutligen kräver av dig, och än mindre vad hans verk med att förvalta och rädda människan i slutändan handlar om. Om en person aldrig har upplevt eller uppfattat något i Guds ord, oavsett hur många år han har trott på Gud, vandrar han helt säkert inte vägen till frälsning, hans tro på Gud är helt säkert utan egentligt innehåll, hans kunskap om Gud är helt säkert noll, och det säger sig självt att han inte har någon aning om vad det är att vörda Gud.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 2)

Guds ägodelar och vara, Guds väsen, Guds sinnelag – allt har blivit känt i hans ord till mänskligheten. När människan upplever Guds ord, kommer hon, under processen med att utföra dem, att förstå syftet bakom de ord Gud talar, och förstå Guds ords källa och bakgrund, och förstå och uppskatta Guds ords avsedda effekt. För mänskligheten är allt detta sådant som människan måste uppleva, greppa och skaffa tillgång till för att komma åt sanning och liv, greppa Guds avsikter, omvandlas i sitt sinnelag och bli förmögen att underkasta sig Guds suveränitet och arrangemang. Samtidigt som människan upplever, greppar och får åtkomst till dessa ting, kommer hon successivt att ha fått en förståelse för Gud, och vid det laget kommer hon dessutom ha fått olika grader av kunskap om honom. Denna förståelse och kunskap kommer inte från något som människan har fantiserat eller utarbetat, utan snarare från vad hon uppskattar, upplever, känner och bekräftar inom sig själv. Människans kunskap om Gud skaffar sig ett innehåll först efter att hon har uppskattat, upplevt, känt och bekräftat dessa saker; endast den kunskap hon erhåller i det här läget är faktisk, verklig och korrekt, och denna process ‒ med att uppnå äkta förståelse och kunskap om Gud genom att uppskatta, uppleva, känna och bekräfta hans ord ‒ är inget annat än sann gemenskap mellan människa och Gud. Mitt i detta slags gemenskap börjar människan verkligen förstå och begripa Guds avsikter, börjar verkligen förstå och känna Guds ägodelar och vara, börjar verkligen förstå och känna Guds väsen, börjar gradvis förstå och känna Guds sinnelag, uppnår verklig säkerhet om, och en korrekt definition av, det faktum att Gud har herravälde över hela skapelsen, och får en väsentlig betydelse för och kunskap om Guds identitet och position. Mitt i detta slags gemenskap ändrar människan, steg för steg, sina idéer om Gud, och föreställer sig inte längre honom ur tomma luften, eller ger utlopp för sina egna misstankar om honom, eller missförstår honom, eller fördömer honom, eller dömer honom eller tvivlar på honom. Följaktligen kommer människan att ha färre debatter med Gud, hon kommer att ha färre konflikter med Gud, och det kommer att bli färre tillfällen då hon gör uppror mot Gud. Omvänt kommer människans omsorg om och underkastelse för Gud att växa sig större, och hennes vördnad för Gud kommer att bli mer verklig och mer djupgående. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att uppnå tillhandahållandet av sanningen och livets dop, utan hon kommer samtidigt att uppnå sann kunskap om Gud. Mitt i detta slags gemenskap kommer människan inte bara att omvandlas i sitt sinnelag och ta emot frälsning, utan hon kommer samtidigt också att samla en skapad varelses sanna vördnad och tillbedjan gentemot Gud. Efter att ha haft detta slags gemenskap, kommer människans tro på Gud inte längre att vara ett tomt pappersark, eller ett löfte som erbjuds med läpparnas bekännelse, eller en sorts blind strävan och avgudadyrkan; endast med detta slags gemenskap kommer människans liv att växa till mot mognad dag för dag, och först nu kommer hennes sinnelag gradvis att omvandlas, och hennes tro på Gud kommer, steg för steg, att övergå från en vag och osäker övertygelse till äkta lydnad och omsorg, till verklig vördnad; och under det att människan följer Gud kommer hon också gradvis att framskrida från en passiv till en aktiv hållning, från negativ till positiv; endast med detta slags gemenskap kommer människan att nå fram till sann förståelse och begrepp om Gud, till sann kunskap om Gud. Eftersom den stora majoriteten av människor aldrig har trätt in i sann gemenskap med Gud, stannar deras kunskap om Gud på den teoretiska nivån, på bokstavstrons och dogmernas nivå. Det vill säga, den stora majoriteten av människorna är fortfarande, oavsett hur många år de har trott på Gud, på samma plats där de startade i fråga om att känna Gud, fast på en botten av traditionella former av vördnad, med deras yttre tecken av legendarisk färg och feodal vidskepelse. Att människans kunskap om Gud skulle stoppas vid sin startpunkt innebär att den är praktiskt taget obefintlig. Bortsett från människans bekräftelse av Guds position och identitet, befinner sig fortfarande människans tro på Gud i ett tillstånd av vag osäkerhet. Hur mycket sann vördnad kan människan därmed ha för Gud?

Det spelar ingen roll hur fast du tror på hans existens; det kan inte ersätta din kunskap om Gud, och inte din vördnad för Gud. Oavsett hur mycket du har njutit av hans välsignelser och hans nåd, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Oavsett hur villig du är att få viga ditt allt och offra ditt allt för hans skull, kan inte det ersätta din kunskap om Gud. Du kanske har blivit så bekant med de ord han har talat, eller kan dem till och med utantill och kan rabbla upp dem baklänges, men det kan inte ersätta din kunskap om Gud. Människan må vara fast besluten att följa Gud, men om hon aldrig har haft äkta gemenskap med Gud, eller har haft en äkta upplevelse av Guds ord, då skulle hennes kunskap om Gud ändå inte att vara mer än en ren nitlott eller en oändlig dagdröm; trots att du kanske har ”umgåtts” med Gud i förbigående, eller mött honom ansikte mot ansikte, skulle din kunskap om Gud fortfarande vara noll, och din vördnad för Gud inte mer än ett tomt slagord eller ett ideal.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 3)

Många människor håller upp Guds ord för att läsa dem varje dag, också till den grad att de noggrant memorerar alla klassiska stycken som sina käraste ägodelar, och dessutom predikar Guds ord överallt, och försörjer och bistår andra genom hans ord. De menar att göra detta är att vittna om Gud, att vittna om hans ord; att göra detta är att följa Guds väg; de anser att göra detta är att leva efter Guds ord, att göra detta är att ha med hans ord i deras faktiska liv, att när de gör detta kommer de att kunna ta emot Guds lovord, och bli räddade och fulländade. Men inte ens när de predikar Guds ord, följer de någonsin Guds ord i praktiken, eller försöker anpassa sig själva till det som avslöjas i Guds ord. Istället använder de Guds ord för att med knep vinna andras beundran och förtroende, för att träda in i sin egen förvaltning, och för att förskingra och stjäla Guds ära. De hoppas förgäves kunna utnyttja möjligheten som spridandet av Guds ord erbjuder för att tilldelas Guds verkande och hans lovord. Så många år har gått, men dessa människor har inte bara varit oförmögna att förtjäna Guds lovord i processen att predika Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att upptäcka vilken väg de bör följa när de bära vittnesbörd om Guds ord, och de har inte bara låtit bli att hjälpa eller förse sig själva när de förser och hjälper andra genom Guds ord, och de har inte bara varit oförmögna att lära känna Gud eller att väcka äkta vördnad för Gud inom sig när de göra alla dessa saker; utan deras missuppfattningar om Gud har tvärtom växt sig allt djupare, deras misstro mot honom allt allvarligare, och deras fantasier om honom än mer överdrivna. Försedda och vägledda av sina teorier om Guds ord, verkar de vara helt i sitt element, som om de tillämpar sina färdigheter med obesvärad lätthet, som om de har hittat sin mening med livet, sitt uppdrag, och som om de har fått nytt liv och räddats, som om de, med Guds ord läckert rullande från tungan i recitation, har fått tillgång till sanningen, har greppat Guds avsikter, och upptäckt vägen till att känna Gud, som om de ofta hamnar ansikte mot ansikte med Gud när de predikar Guds ord. Dessutom blir de ofta ”rörda” till gråtanfall, och, ofta ledda av ”Gud” i Guds ord, verkar oavbrutet greppa efter hans uppriktiga omtänksamhet och vänliga avsikt, och samtidigt verkar de ha greppat Guds frälsning av människan och hans förvaltning, ha lärt känna hans väsen, och ha förstått hans rättfärdiga sinnelag. Baserat på denna grundval, tycks de tro på Guds existens i ännu högre grad, bli än mer medvetna om Hans upphöjdhet, och än djupare känna hans storhet och överjordiskhet. Stöpt i ytliga kunskaper om Guds ord, verkar det som om deras tro har vuxit, deras beslutsamhet att uthärda lidande har stärkts och deras kunskap om Gud har fördjupats. De vet inte att, tills de faktiskt upplever Guds ord, kommer all deras kunskap om Gud och deras idéer om honom från deras egen ivriga fantasi och förmodan. Deras tro skulle inte bestå någon form av prov från Gud, deras så kallade andlighet och mognad skulle helt enkelt inte bestå Guds prövning eller granskning, deras beslutsamhet är bara ett slott byggt på lös sand och deras så kallade kunskap om Gud är inte mer än ett fantasifoster. Faktum är att dessa människor, som har lagt ner stor ansträngning på Guds ord, aldrig ens har förstått vad verklig tro är, vad verklig underkastelse är, vad verklig omsorg är, eller vad verklig kunskap om Gud är. De tar teori, fantasi, kunskap, gåva, traditioner, vidskepelse och till och med människans moraliska värden, och gör dem till ”investeringskapital” och ”militära vapen” med syftet att tro på Gud och sträva efter honom, och gör dem till och med till grundvalen för deras tro på Gud och deras strävan efter honom. På samma gång tar de också detta kapital och denna arsenal och gör dem till en magisk talisman med syftet att lära känna Gud, och att möta upp och kämpa mot Guds granskning, prövning, tuktan och dom. I slutändan består det de samlar fortfarande inte av något annat än slutsatser om Gud som är genomsyrade av religiösa konnotationer, av feodal vidskepelse och av allt som är romantiskt, groteskt och gåtfullt, och deras sätt att känna och definiera Gud är gjutet i samma form som det hos människor som bara tror på himlen där ovan eller på den gamle mannen i himlen, medan Guds verklighet, hans väsen, hans sinnelag, hans ägodelar och så vidare ‒ allt som har att göra med Gud själv ‒ är saker som deras vetskap har misslyckats att greppa, är helt irrelevant för och till och med är motpol till. Även om de lever under Guds ords försörjning och näring, är de på så vis ändå inte förmögna att verkligen beträda vägen att frukta Gud och undvika det onda. Den verkliga orsaken till detta är att de aldrig har bekantat sig med Gud, och inte heller någonsin har haft äkta kontakt eller gemenskap med honom, och det är omöjligt för dem att nå fram till ömsesidig förståelse med Gud, eller att inom sig väcka äkta tro på, följande och tillbedjan av Gud. Att de skulle betrakta Guds ord så, att de skulle betrakta Gud så ‒ detta perspektiv och denna attityd har dömt dem att återvända tomhänta från sina ansträngningar, har dömt dem att aldrig i all evighet kunna beträda den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. Det mål de strävar efter, och den riktning de går, är ett uttryck för att de är Guds fiender i all evighet, och att de i all evighet aldrig kommer att kunna ta emot frälsning.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 4)

I fallet med en människa som har följt Gud under många år och har njutit av att ha blivit försörjd med hans ord under många år, om hennes definition av Gud, i sin essens, är densamma som någon som bugar i vördnad inför avgudar, då skulle detta vara ett tecken på att denna människa inte har uppnått Guds ords verklighet. Detta beror på att hon helt enkelt inte har trätt in i Guds ords verklighet, och av denna anledning har verkligheten, sanningen, avsikterna och kraven på mänskligheten, vilka alla är inneboende i Guds ord, inget som helst att göra med henne. Det vill säga, oavsett hur hårt en sådan människa kämpar med den ytliga betydelsen hos Guds ord, är allt förgäves! Eftersom det hon eftersträvar bara är ord, kommer det hon får också med nödvändighet bara att vara ord. Oavsett om de ord som Gud talar, till det yttre, är klara eller djupsinniga, utgör de alla oumbärliga sanningar för människan då hon träder in i livet; de är källan med levande vatten som gör det möjligt för henne att överleva i både ande och kött. De förser människan med det hon behöver för att hålla sig vid liv; lärosatser och bekännelse för att bedriva sitt dagliga liv; vägen, målet och riktning genom vilken hon måste passera för att få frälsning; varje sanning som hon borde besitta som en skapad varelse inför Gud, och varje sanning om hur människan lyder och tillber Gud. De utgör de garantier som säkerställer människans överlevnad, de är människans dagliga bröd, och de är också det robusta stöd som gör det möjligt för människan att vara stark och stå upp. De är rika i verkligheten hos sanningen för den normala mänskligheten, som den levs ut av den skapade mänskligheten, rika på sanningen med vilken mänskligheten bryter sig fri från fördärv och undflyr Satans snaror, rika i den outtröttliga undervisning, uppmaning, uppmuntran och tröst som Skaparen ger till den skapade mänskligheten. De är den fyr som vägleder och upplyser mänskligheten till att förstå allt som är positivt, den garanti som försäkrar att människor kommer att leva ut och komma i besittning av allt som är rättfärdigt och gott, det kriterium utifrån vilket alla människor, händelser och objekt bedöms, och dessutom den navigationspunkt som leder människor till frälsning och ljusets väg. Endast i den praktiska upplevelsen av Guds ord kan människan förses med sanningen och med liv; endast häri kan hon komma att förstå vad normal mänsklighet är, vad ett meningsfullt liv är, vad en äkta skapad varelse är, vad verklig lydnad mot Gud är; endast häri kan människan komma att förstå hur hon skall ha omsorg om Gud, hur hon skall uppfylla en skapad varelses plikt och hur hon skall besitta en verklig människas likhet; bara häri kan hon komma att förstå vad som menas med äkta tro och äkta tillbedjan; endast häri kan hon komma att förstå vem som är härskaren över himlarna och jorden och alla ting; endast häri kan hon komma att förstå de sätt på vilka den enda som är härskaren över hela skapelsen regerar över, leder och sörjer för skapelsen; och endast häri kan hon komma att förstå och greppa de sätt på vilka den ende som är härskare över hela skapelsen existerar, blir uppenbar och verkar. Åtskild från den verkliga upplevelsen av Guds ord, har människan ingen verklig kunskap eller insikt i Guds ord och sanningen. En sådan människa är rent ut sagt ett levande lik, ett helgjutet skal, och all kunskap som rör Skaparen har inget som helst att göra med henne. I Guds ögon har en sådan människa aldrig trott på honom, och hon har heller aldrig följt honom och därmed erkänner Gud varken henne som sin troende eller som sin följare, än mindre som en äkta skapad varelse.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 5)

En äkta skapad varelse måste veta vem Skaparen är, vad människans skapelse är till för, hur man uppfyller en skapad varelses ansvar och hur man tillber skapelsens Herre, måste förstå, greppa, veta och ha omsorg om Skaparens avsikter, önskemål och krav, och måste agera i enlighet med Skaparens väg ‒ frukta Gud och undvika det onda.

Vad innebär det att frukta Gud? Och hur undviker man det onda?

”Att frukta Gud” betyder inte namnlös fasa och skräck, inte heller att komma undan, eller att skapa avstånd till honom, och det är inte heller avgudadyrkan eller vidskepelse. Snarare är det beundran, respekt, tillit, förståelse, omsorg, lydnad, tillägnan, kärlek, liksom ovillkorlig och klagofri tillbedjan, gensvar och överlämnande. Utan verklig kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta beundran, äkta tillit, äkta förståelse, äkta omsorg eller lydnad, utan bara bävan och olust, bara tvivel, missförstånd, undanflykt och undvikande; utan äkta kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta tillägnan och gensvar; utan äkta kunskap om Gud kommer inte mänskligheten att ha äkta tillbedjan och överlämnande, bara blind avgudadyrkan och vidskepelse; utan äkta kunskap om Gud kan mänskligheten omöjligen agera i enlighet med Guds väg, eller frukta Gud, eller undvika det onda. Omvänt kommer varje aktivitet och beteende som människan engagerar sig i att fyllas med uppror och trots, med smädande beskyllningar och baktalande omdömen om honom, och med onda handlingar som strider mot sanningen och den sanna innebörden av Guds ord.

Med verkligt förtroende för Gud kommer mänskligheten verkligen att veta hur de skall följa Gud och bero på honom; endast med verkligt förtroende och beroende av Gud kan mänskligheten ha äkta förståelse och kännedom; tillsammans med verklig kännedom om Gud kommer verklig omsorg om honom; endast med äkta omsorg om Gud kan mänskligheten ha äkta lydnad; endast med äkta lydnad mot Gud kan mänskligheten ha äkta tillägnan; endast med äkta tillägnan mot Gud kan mänskligheten ha gensvar som är ovillkorligt och utan klagomål; endast med äkta tillit och beroende, äkta förståelse och omsorg, äkta lydnad, äkta tillägnan och gensvar, kan mänskligheten verkligen lära känna Guds sinnelag och väsen, och lära känna Skaparens identitet; endast när de verkligen har lärt känna Skaparen kan mänskligheten väcka äkta tillbedjan och överlämnande inom sig; endast när de har verklig tillbedjan av och överlämnande till Skaparen kommer mänskligheten verkligen kunna avstå från sina onda gärningar, det vill säga undvika det onda.

Detta är hela processen med att frukta Gud och undvika det onda, och utgör också hela innehållet i att frukta Gud och undvika det onda, liksom den väg som måste vandras för att nå fram till att frukta Gud och undvika det onda.

”Att frukta Gud och undvika det onda” och att känna Gud är oskiljaktigt förbundna genom oräkneliga trådar, och kopplingen mellan dem är självklar. Om man vill uppnå att undvika det onda, måste man först ha en verklig fruktan för Gud; om man vill uppnå verklig fruktan för Gud, måste man först ha verklig kunskap om Gud; om man vill uppnå kunskap om Gud, måste man först uppleva Guds ord, träda in i Guds ords verklighet, uppleva Guds tillrättavisande och disciplin, hans tuktan och dom; om man vill uppleva Guds ord, måste man först komma ansikte mot ansikte med Guds ord, komma ansikte mot ansikte med Gud, och be Gud att tillhandahålla möjligheter att uppleva Guds ord i form av alla slags miljöer som innefattar människor, händelser och objekt; om man vill komma ansikte mot ansikte med Gud och med Guds ord, måste man först besitta ett enkelt och ärligt hjärta, beredvillighet att acceptera sanningen, viljan att uthärda lidande, beslutsamheten och modet att undvika det onda, och strävan att bli en äkta skapad varelse ... Om du framskrider steg för steg på detta sätt, kommer du allt närmare Gud, ditt hjärta kommer att bli allt renare, och ditt liv och värdet av att vara levande kommer, tillsammans med din kunskap om Gud, att bli allt mer meningsfull och växa sig än mer strålande. Tills du, en dag, kommer att känna att Skaparen inte längre är en gåta, att Skaparen aldrig har varit gömd för dig, att Skaparen aldrig har dolt sitt ansikte för dig, att Skaparen inte alls är långt från dig, att Skaparen inte längre är den enda som du ständigt längtar efter i dina tankar men som du inte kan nå med dina känslor, att han verkligen och sannerligen står vakt till vänster och höger om dig, försörjer ditt liv och styr ditt öde. Han är inte vid den fjärran horisonten, och han har inte heller gömt sig högt uppe bland molnen. Han är vid din sida, och är uppsatt över er alla; han är allt som du har, och han är det enda du har. En sådan Gud låter dig älska honom från hjärtat, klamra dig fast vid honom, hålla honom nära, beundra honom, vara rädd att förlora honom och vara ovillig att avstå från honom längre, inte lyda honom längre, eller undgå honom längre eller skapa avstånd till honom. Allt du vill är att ta hand om honom, lyda honom, återgälda allt han ger dig och överlämna dig till hans herravälde. Du vägrar inte längre att ledas, försörjas, vakas över, och att vara hållen av honom, vägrar inte längre vad han påbjuder och föreskriver åt dig. Allt du vill är att följa honom, vandra på hans högra eller vänstra sida; allt du vill är att acceptera honom som ditt enda liv, att acceptera honom som din enda Herre, din enda Gud.

Utdrag ur ”Att känna Gud är vägen till att frukta Gud och undvika det onda” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 6)

Människors trosuppfattningar kan inte ta sanningens plats

En del människor har förmåga att uthärda svårigheter, de kan betala priset, är välartade utåt sett, har mycket gott anseende och åtnjuter andras beundran. Skulle ni säga att den här typen av yttre beteende kan anses vara att omsätta sanningen i praktisk handling? Kan man säga att sådana människor gör Guds vilja? Hur kommer det sig att folk gång på gång ser på sådana här individer och tänker att de behagar Gud, vandrar den stig som består i att omsätta sanningen i handling och håller sig till Guds väg? Varför tänker vissa människor på det viset? Det finns bara en förklaring. Vad är det? Jo, det är att ett stort antal människor inte är särskilt klara över vissa saker – till exempel vad det innebär att omsätta sanningen i handling, att göra Guds vilja och att verkligen äga sanningens verklighet. Därför blir en del människor ofta vilseledda av personer som utåt sett verkar andliga, ädla, upphöjda och betydelsefulla. När det gäller personer som kan uttrycka sig vältaligt om bokstavstro och lärosatser och vars tal och handlingar tycks beundransvärda, har de som låter sig luras av dem aldrig tittat närmare på kärnan i deras agerande, principerna bakom deras gärningar eller vilka mål de har. De har heller aldrig tittat på om de här personerna verkligen underkastar sig Gud eller slagit fast om de verkligen fruktar Gud och skyr det onda. De har aldrig kunnat urskilja själva essensen i de här personernas mänskliga natur. Tvärtom har de, ända sedan de började lära känna dem, kommit att beundra och vörda dem mer och mer och till slut har de här personerna blivit deras idoler. Dessutom föreställer sig somliga att de idoler de avgudar – och som de tror kan överge sina familjer och yrken och på ytan verkar kunna betala priset – är de som verkligen behagar Gud och verkligen kan uppnå goda resultat och bra slutmål. De föreställer sig att de här idolerna är sådana personer som Gud lovordar. Vad får dem att tro något sådant? Vad är kärnan i det här problemet? Vilka konsekvenser kan det få? Låt oss först dryfta frågan om dess kärna.

I grund och botten har de här problemen som rör folks synsätt, deras sätt att utöva sin tro, vilka principer för trosutövningen de väljer att följa och vad de var och en väljer att fokusera på, inget att göra med Guds krav på människosläktet. Vare sig människor fokuserar på ytliga angelägenheter eller djupa frågor, på bokstavstro och dogmer eller verkligheten, håller de sig inte till det som de borde hålla sig till mest, och inte heller har de kunskap om det som de borde veta mest om. Förklaringen är att människor inte tycker om sanningen över huvud taget. Därför är de inte villiga att offra tid och möda på att söka efter och börja praktisera de principer för trosutövningen som står att finna i Guds yttranden. I stället föredrar de att ta genvägar och sammanfatta vad de förstår och vet är bra vanor och gott uppförande. Den här sammanfattningen blir sedan deras eget mål att eftersträva, vilket de tar som sanning som ska praktiseras. Den omedelbara konsekvensen av detta är att folk använder mänskligt gott uppförande som ersättning för att omsätta sanningen i handling, vilket också tillfredsställer deras önskan att ställa sig in hos Gud. Detta ger dem kapital att strida mot sanningen med, och de använder det också till att diskutera med och tävla mot Gud. Samtidigt åsidosätter folk Gud utan skrupler och sätter de idoler de beundrar i hans ställe. Det finns bara en grundläggande orsak till att människor agerar och tänker så okunnigt eller har så ensidiga åsikter och vanor – och i dag ska jag berätta för er om den: Orsaken är att även om folk följer Gud, ber till honom varje dag och läser hans yttranden varje dag, förstår de faktiskt inte hans vilja. Det är här som roten till problemet ligger. Om någon förstod Guds hjärta och visste vad han tycker om, vad han avskyr, vad han vill ha, vad han förkastar, vilken typ av människa han älskar, vilken typ av människa han inte tycker om, vilken måttstock han använder när han ställer krav på folk och vilken metod han använder för att göra dem fullkomliga — skulle då den personen ändå kunna ha sina egna personliga uppfattningar? Skulle sådana personer helt enkelt kunna börja tillbe någon annan? Skulle en vanlig människa kunna bli deras idol? Människor som förstår Guds vilja besitter en något mer rationell synvinkel än så. De kommer inte att godtyckligt börja avguda en fördärvad människa och de kommer inte heller att — medan de följer den väg som består i att omsätta sanningen i praktisk handling — tro att blind lydnad mot några få enkla regler eller principer är samma sak som att omsätta sanningen i praktisk handling.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 7)

Det finns många åsikter om vilken måttstock Gud använder för att avgöra människors slutliga öde

Eftersom det som alla människor bekymrar sig över är sitt eget slutliga öde, vet ni hur Gud bestämmer denna utgång? På vilket sätt bestämmer Gud någons slutliga öde? Och vidare, vilken måttstock använder han sig av för att avgöra det? Vad gör Gud för att avslöja vad utgången blir för en person när det fortfarande inte är bestämt? Är det någon som vet? Som jag sa nyss finns det en del som redan har lagt väldigt mycket tid på att utforska Guds ord i ett försök att hitta ledtrådar om människors slutliga öde, om vilka kategorier dessa slutliga bestämmelser är indelade i och om öden som väntar olika typer av människor. De hoppas också kunna utröna hur Guds ord avgör människors öde, vilken typ av kriterier Gud använder och exakt hur han avgör en persons slutliga bestämmelse. Men i slutändan lyckas de här människorna aldrig hitta några svar. I själva verket finns det ytterst lite sagt i frågan bland Guds yttranden. Varför är det så? Så länge människornas slutliga bestämmelse inte har avslöjats vill Gud inte berätta för någon vad som kommer att hända i slutet och han vill inte heller i förväg upplysa någon om deras slutmål – att göra det skulle inte gagna mänskligheten på något vis. Här och nu vill jag bara berätta för er om hur Gud avgör människors slutliga öde, vilka principer han använder i sitt arbete med att avgöra och manifestera de här slutresultaten och vilken måttstock han använder för att avgöra om en person kan överleva eller inte. Är det inte de här frågorna ni är mest oroliga över? Hur tror då folk att Gud bestämmer människors öde? Ni nämnde en del saker nyss: Några av er sa att det har att göra med huruvida man gör sin plikt troget och offrar sig för Gud, några sa att det handlar om att underkasta sig Gud och behaga honom, några sa att en faktor är att vara utlämnad åt Gud på nåd och onåd, och några sa att nyckeln är att hålla en låg profil. … När ni omsätter de här sanningarna i praktiken och när ni handlar i enlighet med de principer ni tror är rätt, vet ni vad Gud tänker då? Har ni någonsin funderat på huruvida det är att lyda hans vilja när ni gör på det viset? Uppfyller det hans normer? Tillgodoser det hans krav? Jag tror att de flesta människor egentligen inte tänker särskilt mycket på de här frågorna. De tillämpar bara helt mekaniskt en del av Guds ord, en del av predikningarna eller normerna från vissa andliga personer som de idoliserar, och tvingar sig själva att göra si och så. De tror att det är den rätta vägen, så de fortsätter följa den och göra det, oavsett vad som händer i slutändan. Somliga tänker: ”Jag har trott på Gud i så många år. Jag har alltid utövat tron på det här sättet. Det känns som om jag verkligen har behagat Gud och det känns också som om jag har fått mycket ut av det. Detta eftersom jag har kommit att förstå många sanningar under den här tiden och även många andra saker som jag inte förstod förut. I synnerhet har många av mina idéer och åsikter förändrats, mina livsvärderingar har ändrats enormt och nu förstår jag den här världen ganska bra.” Sådana människor tror att det här är en skörd och att den är det slutliga resultatet av Guds arbete för mänskligheten. Anser ni att ni uppfyller Guds vilja om ni lägger samman de här normerna och all er trosutövning? Några av er säger med full övertygelse: ”Självklart! Vi utövar vår tro i enlighet med Guds ord. Vi utövar vår tro enligt vad det där Ovan predikade och förmedlade. Vi gör alltid våra plikter, vi följer ständigt Gud och vi har aldrig lämnat honom. Därför kan vi med fullständig övertygelse säga att vi behagar Gud. Oavsett hur mycket vi förstår av hans avsikter och oavsett hur mycket vi begriper av hans ord har vi alltid strävat efter att vara förenliga med Gud. Så länge vi handlar rätt och utövar vår tro rätt, så måste vi uppnå rätt resultat.” Vad tycker ni om det resonemanget? Är det rätt? Det kan också finnas de som säger: ”Jag har aldrig funderat på de här sakerna förut. Jag tänker bara att så länge som jag fortsätter att göra min plikt och handla enligt kraven i Guds yttringar, så kan jag överleva. Jag har aldrig funderat på huruvida jag kan behaga Guds hjärta och jag har inte heller funderat på om jag når upp till den standard han har satt. Eftersom Gud aldrig har uttryckt eller försett mig med några tydliga instruktioner tror jag att så länge jag fortsätter arbeta och inte slutar är Gud nöjd och bör inte ställa några ytterligare krav på mig.” Är de här uppfattningarna korrekta? För min del är det här sättet att leva sin tro, det här sättet att tänka och de här synsätten alla förenade med fantasier, såväl som lite blindhet. Kanske får mina ord en del av er att känna sig smått modfällda och tänka: ”Blindhet? Om det här är blindhet, då är väl vårt hopp om räddning och överlevnad väldigt litet och osäkert? Dämpar du inte vår entusiasm genom att uttrycka det på det viset?” Oavsett vad ni tror så är det jag säger och gör inte avsett att få er att känna det som om ni får kallvatten över er. Tvärtom är syftet att ni ska förstå Guds avsikter bättre och få mer grepp om vad han tänker, vad han vill uppnå, vilka typer av människor han tycker om, vad han avskyr, vad han föraktar, vilken typ av person han önskar vinna och vilken typ av person han undanber sig. Meningen är att det ska ge klarhet åt era sinnen och få var och en av er att verkligen förstå hur långt era handlingar och tankar har avvikit från den standard Gud kräver. Är det väldigt viktigt att diskutera de här ämnena? Ja, därför att jag vet att ni har varit troende så länge och lyssnat till så mycket predikande, men det här är just det ni saknar mest. Även om ni har skrivit ner varenda sanning i era anteckningsböcker och memorerat och skrivit in en del av de saker som ni personligen tror är viktiga i era hjärtan, och även om ni tänker använda de här sakerna för att behaga Gud under er trosutövning, använda dem när ni befinner er i nöd, använda dem till att ta er igenom de svåra stunder som ligger framför er, eller helt enkelt låta de här sakerna följa med er genom livet, så är detta inte så viktigt vad mig anbelangar, oavsett hur ni gör det, bara ni gör det. Vad är då verkligt viktigt? Det är att medan du utövar din tro så måste du veta djupt inom dig med fullständig säkerhet huruvida allt du gör – varje liten gärning – stämmer överens med vad Gud vill, och huruvida alla dina handlingar, alla dina tankar och de resultat och mål du önskar uppnå faktiskt tillfredsställer Guds vilja och tillgodoser hans krav, liksom huruvida han godkänner dem eller inte. Det här är vad som är ytterst viktigt.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 8)

Vandra på Guds väg: Frukta Gud och undvik det onda

Det finns ett ordspråk som ni bör beakta. Jag tror att det här ordspråket är väldigt viktigt, för själv kommer jag att tänka på det otaliga gånger varje dag. Varför gör jag det? Jo, det beror på att varje gång jag träffar någon, varje gång jag hör någons berättelse och varje gång jag hör talas om någons upplevelse eller vittnesbörd om sin tro på Gud, använder jag det här ordspråket för att inombords avgöra huruvida den här individen är en sådan person som Gud vill ha och som Gud tycker om. Så vilket ordspråk är det då? Nu sitter ni alla i spänd förväntan. När jag berättar vilket ordspråk det är kanske ni blir besvikna, för det är många som i flera år har ärat det med enbart sina läppar. Men för min del har det aldrig någonsin varit tomma ord. Nej, det här ordspråket bor i mitt hjärta. Vad är det då för ordspråk? Det lyder så här: ”Vandra på Guds väg: Frukta Gud och undvik det onda.” Är inte detta en synnerligen enkel mening? Men trots dess enkelhet känner människor som verkligen förstår de här orden att de är av stor vikt, att det här ordspråket är mycket värdefullt för individens trosutövning, att det är en rad ur livets språk som innehåller sanningens verklighet, att det är en livslång målsättning för dem som önskar behaga Gud samt att det är en livslång väg som alla som bryr sig om Guds avsikter bör följa. Så vad tycker ni? Uttrycker inte det här ordspråket sanningen? Har det denna signifikans eller ej? Kanske en del av er funderar på det här ordspråket och försöker förstå det och kanske en del av er till och med tvivlar på det: Är det här ordspråket viktigt? Är det så väldigt viktigt? Är det nödvändigt att betona det så mycket? Kanske det också finns en del av er som inte är särskilt förtjusta i det här ordspråket eftersom ni tycker att det är en alldeles för grov förenkling att ta Guds väg och sammanfatta den i det här enda ordspråket. Att ta allt som Gud har sagt och koka ner det i ett enda ordspråk – är inte det att få Gud att verka lite för obetydlig? Är det så det ligger till? Det är möjligt att de flesta av er inte fullt ut förstår den djupa innebörden av de här orden. Även om ni alla har noterat det här ordspråket har ni ingen avsikt att bevara det i hjärtat. Ni har bara skrivit ner det i era anteckningsböcker så att ni kan gå tillbaka till det och begrunda det när ni har en stund över. En del av er kommer inte ens att bry sig om att lägga det på minnet, än mindre försöka använda det. Men varför vill jag ta upp det här ordspråket? Oavsett vad ni har för syn på saken eller vad ni tycker, så behövde jag ta upp det här ordspråket eftersom det har en enorm relevans för hur Gud avgör människors slutliga öde. Oavsett hur ni just nu förstår det här ordspråket eller hur ni behandlar det, så ska jag ändå säga er detta: Om folk kan omsätta orden i det här ordspråket i praktiken och uppleva dem, och uppfyller normen vad gäller att frukta Gud och undvika det onda, då är deras överlevnad och goda utgång säkrad. Men om du inte kan leva upp till den standard som det här ordspråket uttrycker, då kan man säga att ditt slutliga öde är ovisst. Därför talar jag om det här ordspråket för att ni ska kunna förbereda er mentalt, för att ni ska veta med vilken måttstock Gud mäter er.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 9)

Gud använder sig av olika prövningar för att se huruvida människorna fruktar Gud och undviker det onda

I varje tidsålder som Gud arbetar med människan skänker han vissa ord till dem och berättar vissa sanningar för dem. Dessa sanningar blir den väg som människorna ska hålla sig till, den väg de ska vandra på, den väg som gör det möjligt för dem att frukta Gud och undvika det onda och den väg som människorna ska följa och hålla sig till i sitt dagliga liv och under hela sin livsresa. Dessa är anledningarna till att Gud uttrycker de här yttrandena till mänskligheten. De här orden som kommer från Gud ska människorna troget hålla sig till, och att troget hålla sig till dem är det samma som att motta livet. Om en människa inte håller sig till dem, inte utövar dem i praktiken och inte lever ut Guds ord i sitt liv, då omsätter hon inte sanningen i praktisk handling. Dessutom, om människorna inte utövar sanningen i praktiken, då fruktar de inte Gud och undviker inte det onda och kan inte heller behaga Gud. Människor som inte har förmåga att behaga Gud kan inte få hans lovord och sådana människor har ingen slutlig bestämmelse än. Så hur avgör då Gud någons slutliga öde? Vilka metoder använder Gud för att avgöra en människas slutliga öde? Det kanske fortfarande är en smula oklart för er just nu, men när jag berättar om processen kommer det att bli fullkomligt klart för många av er har redan upplevt detta själva.

Så länge Guds verk pågått, ända sedan begynnelsen, har Gud utsatt varje människa – eller rättare sagt varje människa som följer honom – för prövningar, och de här prövningarna kommer i varierande storlek. Det finns de som har upplevt prövningen av att bli bortstötta av sin familj, de som har upplevt prövningen av att ha en fientlig omgivning, de som har upplevt prövningen av att gripas och torteras, de som har upplevt prövningen av att ställas inför olika val och de som har fått prövningar som gäller pengar och status. Generellt talat har var och en av er utsatts för alla möjliga prövningar. Varför arbetar Gud på det viset? Varför behandlar han alla så? Vad är det för resultat han vill se? Här kommer den poäng som jag vill förmedla till er: Gud vill se huruvida personen i fråga är den sort som fruktar honom och undviker ondskan. Det innebär att när Gud ger dig en prövning eller ställer dig inför den ena eller andra omständigheten, så är hans avsikt att pröva om du är en person som fruktar honom och undviker ondskan eller ej. Om någon ställs inför plikten att förvalta en offergåva och den här plikten gör att denne kommer i kontakt med Guds offergåva, skulle du då säga att detta är något som Gud har arrangerat? Det är det utan tvekan! Allt du stöter på är något som Gud har arrangerat. När du hamnar i den här situationen iakttar Gud dig i hemlighet och ser vilka val du gör, hur du handlar och vilka tankar du har. Det Gud bryr sig mest om är slutresultatet, eftersom det är det som hjälper honom att avgöra huruvida du har levt upp till hans krav i den här specifika prövningen. Men närhelst folk stöter på ett problem tänker de sällan på varför de ställs inför det, vilken standard Gud förväntar sig att de ska uppnå, vad han vill se hos dem eller vad han önskar få av dem. När de ställs inför det här problemet tänker de oftast bara: ”Det här är något jag måste ta itu med. Jag måste vara försiktig, inte slarvig! Vad som än händer är det här Guds offergåva och jag får inte röra den.” Utrustade med sådana förenklade tankar tror folk att de har fullgjort sina skyldigheter. Skulle utfallet av den här prövningen behaga Gud eller inte? Varsågoda, ni kan börja samtala om det. (Om människor fruktar Gud i sina hjärtan, så kommer de att tänka på hur lätt det skulle vara att såra Guds sinnelag när de står inför en uppgift som låter dem komma i kontakt med Guds offergåva, och detta får dem att se till att gå varsamt framåt.) Ditt svar är på rätt spår men inte helt i hamn än. Att gå på Guds väg handlar inte om att följa ytliga regler, utan tvärtom innebär det att när du ställs inför ett problem så ser du på det först och främst som en situation som har arrangerats av Gud, ett ansvar han har ålagt dig eller en uppgift som han har anförtrott dig. När du står inför det här problemet ska du till och med se på det som en prövning Gud har gett dig. När du möter det här problemet måste du ha en norm i hjärtat och du måste tänka att det här har kommit från Gud. Du måste tänka på hur du ska ta itu med det på ett sådant sätt att du kan uppfylla ditt ansvar och samtidigt förbli lojal mot Gud, och dessutom tänka på hur du kan göra det utan att förarga honom eller såra hans sinnelag. För ett ögonblick sedan talade vi om att förvalta offergåvor. Den här frågan gäller offergåvor men den gäller även din plikt och ditt ansvar. Du är förpliktad till det här ansvaret. Men när du står inför det här problemet, finns det då någon frestelse? Det finns det! Var kommer den här frestelsen ifrån? Den här frestelsen kommer från Satan och även från människornas ondskefulla, fördärvade sinnelag. Eftersom det finns frestelser handlar det här om att stå fast vid det vittnesbörd som folk borde stå fast vid, vilket även är ditt ansvar och din plikt. Somliga säger: ”Det här är en såpass liten fråga. Är det verkligen nödvändigt att göra så stor sak av den?” Ja, det är det! Det beror på att om vi vill följa Guds väg kan vi inte strunta i något som händer antingen oss själva eller i vår närhet, inte ens de små sakerna. Vare sig vi tror att vi behöver bry oss om något eller ej, får vi inte strunta i det så länge som vi står inför en sak eller annan. Vi bör betrakta allt som händer som prov från Gud. Vad tycker du om det här sättet att se på saker och ting? Om du har den här inställningen bekräftar det ett faktum: Djupt inom dig fruktar du Gud och är villig att undvika det onda. Om du har denna önskan att behaga Gud så är det som du omsätter i praktisk handling inte långt ifrån att leva upp till kravet att frukta Gud och undvika det onda.

Det finns ofta de som tror att saker och ting som folk inte bryr sig särskilt mycket om och som vanligtvis inte nämns bara är småsaker som inte har något att göra med att omsätta sanningen i handling. Dessa människor tänker inte efter särskilt mycket när de står inför en sådan sak, och så struntar de i den. Men i själva verket var den här saken en läxa att lära sig – en läxa om hur man fruktar Gud och undviker det onda. Det du dessutom borde vara ännu mer intresserad av är att veta vad Gud gör när du ställs inför den här saken. Gud finns precis bredvid dig och iakttar varje ord och handling och ser allt du gör samt vilken förändring som äger rum i dina tankar – detta är Guds verk. Somliga frågar: ”Om det är sant, varför har jag då inte känt av det?” Du har inte känt av det eftersom du inte har hållit dig till vägen som innebär att frukta Gud och undvika det onda och låtit den bli din främsta väg. Därför kan du inte märka Guds subtila påverkan på folk, som kommer till uttryck i deras olika tankar och handlingar. Du är en virrpanna! Vad är en stor sak? Vad är en liten sak? De saker som har med att vandra på Guds väg att göra är inte uppdelade i stora eller små saker, men kan ni godta det? (Vi kan godta det.) Vad gäller vardagliga ting finns det en del som folk menar är väldigt stora och viktiga och andra som betraktas som smärre bagateller. Folk anser ofta att de här stora sakerna är väldigt viktiga och att de har sänts av Gud. Men när de här stora sakerna utspelar sig kan folk på grund av sin omognad och svaghet inte uppfylla Guds vilja och de kan inte heller motta några uppenbarelser eller förvärva någon kunskap av värde. Vad gäller mindre saker så förbiser folk dem ofta och låter dem sakta men säkert glida bort. På så vis har folk missat många tillfällen att bli rannsakade inför Gud och bli prövade av honom. Vad innebär det om du aldrig lägger märke till de människor, händelser, föremål och situationer som Gud har låtit komma i din väg? Det innebär att du varje dag, och till och med i varje ögonblick, ständigt avstår från att förädlas av Gud och att ledas av honom. Närhelst Gud arrangerar en situation för dig, observerar han dig i hemlighet, ser ditt hjärta, följer dina tankar och funderingar, ser hur du tänker och väntar på att se hur du ska agera. Om du är en likgiltig person – någon som aldrig har tagit Guds väg, hans ord eller sanningen på allvar – då kommer du inte att vara uppmärksam på eller lägga märke till vad Gud vill uppnå eller vilka krav han förväntade sig att du skulle uppfylla när han arrangerade en viss omständighet för dig. Du kommer inte heller att få veta hur de människor, händelser och föremål du möter relaterar till sanningen eller Guds vilja. Hur går Gud till väga om du upprepade gånger ställs inför sådana här omständigheter och prövningar utan att Gud ser något resultat i dig? Fastän du har mött prövningar gång på gång har du inte prisat Gud i ditt hjärta och inte heller har du sett de omständigheter som Gud har arrangerat åt dig för vad de är: prövningar och tester från Gud. I stället har du, en efter en, förkastat de möjligheter som Gud har skänkt dig och gång på gång låtit dem glida bort. Är inte detta en extrem olydnad som folk ger uttryck för? (Det är det.) Blir Gud sårad av det här? (Ja, det blir han.) Gud blir inte sårad! Att höra mig säga en sådan sak har chockat er igen. Ni kanske tänker: ”Har det inte sagts tidigare att Gud alltid blir sårad? Skulle då inte Gud känna sig sårad? När blir han då sårad?” Kort sagt så blir Gud inte sårad i den här situationen. Men vad har Gud då för inställning till den här typen av beteende som nyss beskrivits? När folk avvisar de prövningar och tester som Gud ger dem och när de drar sig undan dem, har Gud bara en inställning till sådana människor. Vilken inställning är det? Gud förkastar sådana människor, av hela sitt hjärta. Det finns två betydelseskikt i ordet ”förkasta”. Hur ska jag förklara det här ur min synvinkel? I grund och botten bär ordet ”förkasta” bibetydelsen av att avsky och hata. Och det andra betydelseskiktet? Det är den delen som antyder att man ger upp något. Ni vet alla vad ”ge upp” betyder, eller hur? I ett nötskal är ”förkasta” ett ord som symboliserar Guds slutliga reaktion på och inställning till dem som beter sig på det viset. Det handlar om ett extremt hat mot dem, och avsky, och leder därför till beslutet att överge dem. Det är Guds slutgiltiga beslut när det gäller en person som aldrig har gått på Guds väg och som aldrig har fruktat Gud och undvikit det onda. Förstår ni nu allesamman varför ordspråket jag nämnde förut är så viktigt?

Förstår ni nu vilken metod Gud använder sig av för att avgöra människors slutliga öde? (Han arrangerar olika omständigheter varje dag.) ”Han arrangerar olika omständigheter” – detta är sådant som folk kan känna och ta på. Vad är då Guds motiv för att göra det här? Hans avsikt är att ge varenda människa olika typer av prövningar vid olika tillfällen och på olika platser. Vilka aspekter av en människa testas under en prövning? En prövning avgör om du är den typ av person som fruktar Gud och undviker det onda i varje sak som du ställs inför, hör talas om, ser eller upplever personligen. Alla kommer att utsättas för den här typen av prövning eftersom Gud är rättvis mot alla människor. Några av er säger: ”Jag har trott på Gud i många år, så varför har inte jag mött några prövningar?” Du tycker det känns som att du inte har fått några prövningar än eftersom du aldrig, när Gud har arrangerat olika omständigheter, har tagit dem på allvar och inte har velat gå Guds väg. Därför känner du inte av Guds prövningar över huvud taget. Somliga säger: ”Jag har mött en del prövningar men jag vet inte hur jag ska omsätta min tro i praktiken på rätt sätt. Även när jag har handlat efter min tro vet jag ändå inte om jag har stått fast förankrad under Guds prövningar.” Människor i den här situationen är definitivt inte i minoritet. Vad använder då Gud för norm när han bedömer människor? Normen är precis det som jag sa för ett ögonblick sedan: Den består i huruvida du fruktar Gud och undviker det onda i allt du gör, tänker och uttrycker. Det är så det kan avgöras om du är en person som fruktar Gud och undviker det onda. Är det här ett enkelt koncept? Det är enkelt nog att säga, men är det enkelt att omsätta i praktiken? (Det är inte så lätt.) Varför är det inte så lätt? (Därför att folk inte känner Gud och inte vet hur han gör människor fullkomliga, så när de ställs inför olika problem vet de inte hur de ska söka efter sanningen som kan lösa dem. De måste gå igenom olika prövningar, förädlingar, tuktan och bedömningar innan de verkligen har en gudsfruktan.) Så kan man uttrycka det, men för er kanske det verkar ganska enkelt att frukta Gud och undvika det onda just nu. Varför säger jag det? Jo, det är för att ni har lyssnat på en massa predikningar och blivit ordentligt vattnade med sanningens verklighet. Det har gjort att ni teoretiskt och intellektuellt förstår hur ni ska frukta Gud och undvika det onda. Vad gäller hur man i praktiken utövar denna gudsfruktan och detta undvikande av ondskan, har all den här kunskapen varit till hjälp för er och fått er att känna att det är ganska enkelt att uppnå. Så varför kan då folk aldrig riktigt uppnå det? Jo, det beror på att den mänskliga naturen i grunden inte fruktar Gud utan tycker om ondska. Det är den verkliga anledningen.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 10)

Att inte frukta Gud och undvika det onda är det samma som att sätta sig upp mot Gud

I vår tid står ni öga mot öga med Gud och öga mot öga med hans ord. Ni har mycket mer kunskap om Gud än vad Job hade. Varför tar jag upp det här? Vad är mitt syfte med att säga det här? Jag vill förklara en sak för er, men innan jag gör det vill jag ställa en fråga till er: Job visste väldigt lite om Gud och ändå kunde han frukta honom och undvika det onda. Hur kommer det sig att folk i dag inte klarar att göra det? (De är fullständigt fördärvade.) ”Fullständigt fördärvade” – på ytan är det det som orsakar problemet, men jag skulle aldrig se på det på det viset. Ni tar ofta till de här slitna teserna och fraserna, som till exempel ”fullständigt fördärv”, ”göra uppror mot Gud”, ”illojalitet mot Gud”, ”olydnad”, ”inte tycka om sanningen” och så vidare och använder de här klyschorna till att förklara kärnan till varje problem. Det är helt fel att göra på det viset. Att använda samma svar till att förklara frågor av olika karaktär väcker oundvikligen hädisk misstro mot sanningen och Gud. Jag tycker inte om att höra sådana svar. Tänk på det länge och väl! Ingen av er har ägnat det här en tanke, men jag ser det varenda dag och känner det varenda dag. Så när ni agerar, iakttar jag. När ni gör något kan ni inte känna handlingens kärna, men när jag iakttar kan jag både se och känna denna kärna. Så vad är då denna kärna? Varför kan folk i vår tid inte frukta Gud och undvika det onda? Era svar kan inte på lång väg förklara problemets kärna eller lösa problemet. Det beror på att det har en orsak som ni inte är medvetna om. Vad är det för orsak jag syftar på? Jag vet att ni vill höra det, så jag ska berätta för er om orsaken till det här problemet.

Hur har Gud sett på människan sedan han påbörjade sitt verk? Gud räddade dem; han har sett på människorna som sina familjemedlemmar, som föremål för sitt verk, som dem han ville erövra och rädda och som dem han ville göra fullkomliga. Sådan var Guds inställning till mänskligheten när han påbörjade sitt verk. Men vad var mänsklighetens inställning till Gud på den tiden? Gud var främmande för dem och de såg på Gud som en främling. Man skulle kunna säga att deras inställning till Gud inte gav rätt resultat och att de inte hade en tydlig insikt om hur de skulle behandla honom. Därför behandlade de honom precis som de behagade och gjorde vad de behagade. Hade de några åsikter om Gud? I början hade de inte det; deras så kallade åsikter bestod bara av vissa uppfattningar och antaganden om honom. De accepterade det som stämde med deras uppfattningar, och när något inte stämde lydde de utåt sett, men innerst inne kände de en stark konflikt och motsatte sig det. Sådant var förhållandet mellan Gud och människorna i begynnelsen: Gud såg på dem som sina familjemedlemmar, men de behandlade honom som en främling. Men när Gud hade varit verksam en tid började människorna förstå vad det var han försökte uppnå och de insåg att han var den sanne Guden. Dessutom kom de att förstå vad de kunde få av Gud. Hur betraktade folk Gud på den tiden? De såg honom som en livlina och hoppades på att få åtnjuta hans nåd, välsignelser och löften. Hur såg Gud på människorna på den tiden? Han såg på dem som mål för sin erövring. Gud ville använda sig av ord för att döma dem, pröva dem och utsätta dem för prövningar. Men för människorna på den tiden var Gud bara ett objekt de kunde använda för att uppnå sina egna mål. Människorna såg att sanningen som gick ut från Gud kunde erövra och rädda dem, att de hade möjlighet att få de saker de ville ha av honom och även uppnå de slutmål de ville nå. Det gjorde att en liten uppriktighet började ta form i deras hjärtan och de blev villiga att följa den här guden. Tiden gick och eftersom de hade fått ett visst mått av ytlig och läromässig kunskap om Gud kan man till och med säga att människorna började bli ”bekanta” med honom och de ord han sa, hans förkunnelse, sanningarna som utgick från honom samt hans verk. Därför misstog de sig och trodde att Gud inte längre var obekant och att de redan hade börjat vandra på vägen mot att bli förenliga med Gud. Vid det här laget har människorna hört många predikningar om sanningen och upplevt en stor del av Guds verk. Trots det lyckas de flesta, på grund av att en mängd olika faktorer och omständigheter stör och hindrar, varken omsätta sanningen i praktisk handling eller behaga Gud. Människorna har blivit slappare och fått ett alltmer bristande självförtroende. De har en växande känsla av att deras slutliga öde är ovisst. De vågar inte komma med några extravaganta idéer och de försöker inte göra några framsteg. De följer bara motvilligt med och går framåt ett steg i taget. Vilken inställning har Gud till människorna i dag med tanke på deras nuvarande tillstånd? Allt han vill är att skänka dem de här sanningarna och ingjuta sin väg i deras hjärtan och sedan arrangera olika omständigheter för att pröva dem på olika sätt. Hans mål är att ta de här orden, de här sanningarna och sitt verk och åstadkomma ett resultat som innebär att människor äger förmågan att frukta honom och undvika det onda. De flesta människor jag har sett tar bara Guds ord och ser på dem som lärosatser, inget annat än texter som ska läsas ordagrant, regler som ska följas. De ser inte Guds väg som den väg de bör följa i ord och handling eller när de möter prövningar. Det gäller framför allt när folk står inför stora prövningar. Jag har inte sett någon sådan person som är ens i närheten av att frukta Gud och undvika det onda i sitt handlingsätt. Därför är Guds inställning till människorna fylld av intensiv avsky och motvilja! Trots att han upprepade gånger, ja hundratals gånger, har utsatt dem för prövningar, har de fortfarande ingen tydlig inställning som visar deras beslutsamhet: ”Jag vill frukta Gud och undvika det onda!” Eftersom människorna inte har den här beslutsamheten och inte visar prov på den, är Guds inställning till dem inte den samma i dag som förr då han visade dem nåd, tolerans, fördragsamhet och tålamod. I stället är han ytterst besviken på mänskligheten. Vem orsakade den här besvikelsen? På vem beror Guds inställning till människorna? Den beror på var och en som följer honom. Under alla de år Gud varit verksam har han ställt många krav på människor och arrangerat många olika omständigheter åt dem. Men oavsett vad de åstadkommit och oavsett vad de haft för inställning till Gud, har de inte lyckats leva i tydlig enlighet med målet att frukta Gud och undvika det onda. Därför ska jag summera det i en mening och använda den här meningen till att förklara allt vi just har sagt om varför människorna inte kan gå på Guds väg, som består i att frukta Gud och undvika det onda. Hur lyder den meningen? Den lyder så här: Gud ser på människorna som föremålen för sin frälsning och sitt verk, medan människorna ser på Gud som sin fiende och sin motsats. Förstår ni problemet helt och fullt nu? Det är helt uppenbart vilken inställning mänskligheten har, vilken inställning Gud har och hur förhållandet mellan människor och Gud ser ut. Oavsett hur mycket predikande ni har lyssnat på är de saker som ni har dragit era egna slutsatser om – som till exempel vad det betyder att vara Gud trogen, underkasta sig Gud, söka vägen mot att bli förenlig med Gud, vilja offra en livstid för Gud och vilja leva för Gud – enligt min åsikt inte exempel på att medvetet vandra på Guds väg, som består i att frukta Gud och undvika det onda, utan helt enkelt kanaler genom vilka ni kan uppnå vissa mål. För att nå dem följer ni motvilligt vissa regler, och det är just de här reglerna som för människorna ännu längre bort från att frukta Gud och undvika det onda, och återigen sätter Gud i ett motsatsförhållande till människan.

Dagens ämne är en aning tungt, men oavsett det hoppas jag ändå att ni, när ni går igenom de upplevelser som stundar och de tider som stundar, kan göra det som jag nyss har sagt er. Betrakta inte Gud som enbart tom luft – som om han bara finns när du har användning för honom, men inte finns när du inte har någon användning för honom. När en sådan tanke väl har dykt upp i ditt undermedvetna har du redan förargat Gud. Det kanske finns de som säger: ”Jag ser inte på Gud som bara tom luft. Jag ber alltid till honom och försöker alltid behaga honom och allt jag gör faller inom ramen, normen och principerna som Gud kräver. Jag lever absolut inte efter mina egna föreställningar.” Ja, det sättet ni lever på är rätt! Men, vad tänker ni när ni stöter på problem? Hur handlar ni när ni ställs inför en svårighet? En del personer känner att Gud finns när de ber till honom och bönfaller honom, men när de sedan stöter på problem kommer de på egna idéer och vill följa dem. Det innebär att de betraktar Gud enbart som tom luft och en sådan situation leder till att Gud i deras tankar blir icke-existerande. Folk tror att Gud ska finnas när de behöver honom, men inte när de inte behöver honom. Folk tror att det räcker att leva efter sina egna föreställningar. De tror att de kan göra vad de vill. De tror helt enkelt att de inte behöver söka Guds väg. Människor som befinner sig i en sådan situation och som fastnat i det här tillståndet, leker de inte med elden? Somliga säger: ”Vare sig jag leker med elden eller ej har jag trott på Gud i så många år, och jag tror inte att han överger mig eftersom han inte skulle stå ut med det.” Andra säger: ”Jag har trott på Herren sedan jag låg i min mammas mage. Det har gått fyrtio eller femtio år sedan dess, så vad tid beträffar är jag ytterst kvalificerad att frälsas av Gud och ytterst kvalificerad att överleva. Under dessa fyra eller fem decennier har jag övergett min familj och mitt arbete och gett upp allt jag hade – saker som pengar, status, nöjen och tid med familjen. Jag har inte ätit en massa läcker mat, jag har inte ägnat mig åt en massa nöjen, jag har inte besökt en massa intressanta platser och jag har till och med genomlidit sådant som vanliga människor inte skulle kunna genomlida. Om Gud inte kan frälsa mig med tanke på allt det här, då behandlar han mig inte rättvist och en sådan Gud kan jag inte tro på. Finns det många människor som resonerar på det här viset? (Det finns det.) Nåväl, i dag ska jag hjälpa er att förstå en sak: Människor med ett sådant synsätt skjuter sig själva i foten. De skymmer nämligen sikten med sina egna fantasier. Det är just de här fantasierna, såväl som deras egna slutsatser, som ersätter den norm Gud kräver att människorna lever upp till och som hindrar dem från att acceptera Guds verkliga avsikter. De gör att de inte kan uppfatta att han verkligen finns och de får dem också att förlora möjligheten att fullkomliggöras av Gud och få någon del i Guds löfte.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 11)

Hur Gud bestämmer människornas slutliga öde och efter vilka normer han gör det

Innan du fastnar för några uppfattningar eller slutsatser måste du först förstå Guds inställning till dig och vad han tänker, och sedan kan du avgöra huruvida ditt eget resonemang är korrekt. Gud har aldrig använt tid som mätenhet för att bestämma någons slutliga öde och han har inte heller baserat beslutet på hur mycket någon har lidit. Vad använder då Gud för mått för att bestämma en individs öde? Folk i allmänhet föreställer sig att Gud baserar det på tid. Dessutom ser man ofta personer som vid någon tidpunkt har hängett sig väldigt mycket, offrat mycket, betalat ett högt pris och lidit mycket. Det är sådana människor som enligt ert synsätt kan bli frälsta av Gud. Allt som de här människorna visar upp och lever ut är helt i linje med folks föreställningar om Guds fastställda normer för att avgöra någons slutgiltiga öde. Hur ni än tror kommer jag inte att räkna upp de här exemplen ett efter ett. Kort sagt, allt som inte är en norm inom Guds eget tänkesätt har sitt ursprung i människors fantasi och allt sådant är mänskliga idéer. Vad blir då resultatet om du blint envisas med att hålla fast vid dina egna åsikter och fantasier? Det är ganska uppenbart att konsekvensen bara kan bli att Gud förkastar dig. Det beror på att du alltid stoltserar med dina meriter inför Gud, tävlar med honom och säger emot honom, samt att du egentligen inte försöker förstå hans sätt att tänka eller hans vilja eller inställning till mänskligheten. Att fortsätta på det viset ärar främst dig själv, det upphöjer inte Gud. Du tror på dig själv; du tror inte på Gud. Gud vill varken ha sådana människor eller bringa frälsning till dem. Om du kan släppa taget om den här synvinkeln och dessutom korrigera de felaktiga synvinklar du tidigare haft, om du kan handla enligt Guds krav, om du från och med nu i praktiken kan frukta Gud och undvika det onda, om du kan klara av att ära Gud som den som är mäktig i allt och låta bli att använda dina egna inbillningar och synsätt eller trossatser för att definiera dig själv och Gud, och om du i stället kan söka Guds avsikter i alla avseenden, komma till insikt och kunskap om hans inställning till mänskligheten och behaga honom genom att leva upp till hans normer, är det underbart! Det visar att du är på väg att slå in på vägen som består i att frukta Gud och undvika det onda.

Om Gud inte använder människors olika tankar, idéer och synvinklar som måttstock för att bestämma deras öde, vad använder han då för måttstock för att avgöra människornas slutliga öden? Han använder prövningar för att bestämma deras öden. Det finns två måttstockar när Gud använder prövningar för att bestämma människors öde: Den första är antalet prövningar som man går igenom och den andra är de resultat prövningarna åstadkommer på människorna. Det är de här två indikatorerna som fastslår en persons bestämmelse. Låt oss nu se närmare på de här två måttstockarna.

Till att börja med, när du ställs inför en prövning från Gud (OBS: det är möjligt att du tycker att den här prövningen är obetydlig och inte ens värd att nämna), kommer han att göra dig tydligt medveten om att detta är hans hand på dig och att det är han som har arrangerat den här situationen för dig. När du fortfarande inte är helt mogen ordnar Gud prövningar för att testa dig, och de här prövningarna motsvarar din mognadsgrad, vad du kan förstå och vad du kan uthärda. Vilken del av dig blir prövad? Din inställning till Gud. Är den här inställningen väldigt viktig? Självklart är den viktig! Den är av mycket stor vikt! Den här inställningen hos människorna är det resultat som Gud önskar, så vad honom beträffar är den det viktigaste av allt. Annars skulle Gud inte lägga sin kraft på människorna genom att ägna sig åt sådant arbete. Genom de här prövningarna vill Gud se din inställning till honom. Han vill se huruvida du är på rätt väg. Han vill också se huruvida du fruktar Gud och undviker det onda. Vare sig du förstår mycket eller lite av sanningen vid en given tidpunkt ställs du därför fortfarande inför Guds prövningar och efter en ökning av den mängd sanning du förstår fortsätter han att ordna relevanta prövningar åt dig. När du återigen ställs inför en prövning vill Gud se om din ståndpunkt, dina idéer och din inställning till honom har vuxit något under tiden däremellan. Somliga undrar: ”Varför vill Gud alltid se folks inställning?” Har han inte redan sett hur de omsätter sanningen i praktiken? Varför vill han fortfarande se deras inställning? Det här är tanklöst pladder! Givet att Gud fungerar på det här sättet så måste hans vilja ligga däri. Gud iakttar ständigt människor vid sidan av, ser varje ord och handling, varje gärning och förehavande. Han ser till och med deras tankar och idéer. Gud noterar allt som händer människorna – deras goda gärningar, deras brister, deras överträdelser, till och med deras uppror och svek – som de bevis med vilka deras slutliga öde kan avgöras. Allteftersom Guds verk upphöjs steg för steg kommer du att höra fler sanningar och acceptera fler positiva saker och information, och du kommer att få mer av sanningens verklighet. Genom hela den här processen kommer Guds krav på dig också att öka och när de gör det kommer han att ordna allvarligare prövningar åt dig. Hans mål är att undersöka huruvida din inställning till honom har utvecklats under tiden. När det här händer kommer såklart den ståndpunkt Gud begär av dig motsvara din förståelse av sanningens verklighet.

Allteftersom du mognar kommer även Guds krav på dig att öka. Medan du fortfarande är omogen sätter han en låg standard som du ska leva upp till, men när du mognar lite så höjer han kraven lite till. Men vad gör Gud när du har fått insikt om hela sanningen? Då utsätter han dig för ännu större prövningar. Vad Gud önskar få av dig mitt i de här prövningarna, vad han vill se, är att du har en djupare kunskap om honom och en verklig vördnad inför honom. Vid det här laget är hans krav på dig större och ”hårdare” än de var när du fortfarande var omogen (OBS: folk kanske ser dem som hårda, men Gud ser dem faktiskt som rimliga). När Gud prövar människor, vad är det för verklighet han vill skapa? Han ber ständigt att människan ska ge honom sitt hjärta. Somliga säger då: ”Hur kan jag ge det? Jag har gjort min plikt; jag har övergett mitt hem och levebröd och jag har offrat mig själv. Är inte allt detta exempel på att jag överlämnat mitt hjärta till Gud? Hur annars kan jag ge mitt hjärta till Gud? Kan det vara så att dessa faktiskt inte var sätt varpå jag kunde ge mitt hjärta till honom? Vad är Guds specifika krav?” Kravet är mycket enkelt. Faktum är att det finns en del personer som redan har gett sina hjärtan till Gud i olika mån under de olika stadierna av sina prövningar, men den stora majoriteten överlämnar aldrig sitt hjärta till Gud. När Gud prövar dig ser han om ditt hjärta är hos honom, hos köttet eller hos Satan. När Gud prövar dig ser han huruvida du är i strid med honom eller om du är i ett läge som är förenligt med honom, och han ser om ditt hjärta är på hans sida. När du är omogen och möter prövningar har du inte mycket självförtroende och eftersom din kunskap om sanningen är begränsad vet du inte exakt vad det är du behöver göra för att uppfylla Guds avsikter. Men om du fortfarande kan be till Gud, äkta och uppriktigt, och om du är villig att lämna över ditt hjärta till honom, göra honom till din härskare och är villig att offra allt det du anser är mest värdefullt, då har du redan gett Gud ditt hjärta. När du lyssnar på fler predikningar och förstår mer av sanningen mognar du även gradvis. Vid det här laget kommer den standard Gud kräver inte vara samma som när du var omogen. Han kommer att ställa högre krav på dig. Allteftersom människor lämnar över sitt hjärta till Gud kommer deras hjärta att långsamt komma allt närmare honom. När människor verkligen kommer närmare Gud, kommer deras hjärtan att vörda honom allt mer. Det Gud vill ha är precis ett sådant hjärta.

När Gud vill erhålla någons hjärta utsätter han den personen för många prövningar. Om Gud under de här prövningarna varken får den personens hjärta eller ser att den här personen har rätt inställning – det vill säga, om Gud inte ser att den här personen handlar eller uppträder på ett sätt som visar vördnad för honom och om han inte heller i den här personen ser en inställning och beslutsamhet att undvika ondskan – då dras Guds tålamod tillbaka, efter många prövningar, och han tolererar inte den här människan längre. Han prövar henne inte mer och han bearbetar henne inte mer. Vad innebär då det här för den individens slutliga öde? Det innebär att hans slutliga öde uteblir. Den här människan har kanske inte gjort något ont. Hon har kanske varken gjort något upprörande eller stört på något vis. Hon kanske inte har gjort öppet motstånd mot Gud, men hennes hjärta är undangömt från Gud. Hon har aldrig haft en tydlig inställning till och ståndpunkt rörande Gud och Gud kan inte tydligt se om hon överlämnat sitt hjärta till honom och om hon försöker frukta honom och undvika det onda. Gud tappar tålamodet med sådana människor och tänker inte längre betala något pris för dem, visa dem någon barmhärtighet eller bearbeta dem. En sådan persons levnad med gudstro är redan över. Det beror på att Gud, efter alla de prövningar han har utsatt dem för, fortfarande inte har fått det resultat han vill ha. Därför finns det ett antal personer hos vilka jag aldrig har sett den helige Andens insikt och upplysning. Hur kan man se detta? De här personerna kan ha trott på Gud i flera år och på ytan kan de ha verkat ivriga. De har läst många böcker, hanterat många angelägenheter, fyllt ett dussintal anteckningsböcker och bemästrat ett stort antal ord och lärosatser. Men det sker aldrig någon synbar tillväxt hos dem, deras uppfattningar om Gud förblir osynliga och deras inställning är fortfarande oklar. Man kan med andra ord inte se deras hjärta; det är alltid höljt och förslutet – förslutet för Gud. Följaktligen har han inte sett deras sanna hjärta, han har inte upplevt någon äkta vördnad från deras sida — och inte nog med det, utan han har inte sett dessa människor gå hans väg. Om Gud vid der här laget ännu inte har vunnit dessa människor, kan han vinna dem i framtiden? Det kan han inte! Tänker han fortsätta kämpa för sådant som han inte kan få? Nej, det tänker han inte! Vad har då Gud nu för inställning till sådana personer? (Han förkastar dem och ignorerar dem.) Han ignorerar dem! Gud bryr sig inte om sådana personer. Han förkastar dem. Ni har lagt de här orden på minnet väldigt snabbt och korrekt. Det verkar som att ni har förstått det som ni har hört!

Det finns en del människor som är omogna och okunniga när de börjar följa Gud. De varken förstår hans vilja eller vet vad det innebär att tro på honom. De lägger sig till med ett människoskapat och felaktig sätt att tro på och följa Gud. När sådana människor möter prövningar är de inte medvetna om det. De förblir okänsliga för Guds vägledning och upplysning. De vet inte vad det innebär att överlämna sina hjärtan åt Gud eller vad det innebär att stå fasta i en prövning. Gud ger sådana människor en begränsad tid och under den här tiden låter han dem förstå hans prövningars natur och vilka hans avsikter är. Därefter måste de här människorna visa var de står. Gud väntar fortfarande på dem som befinner sig i det här stadiet. Och vad gäller dem som har vissa uppfattningar men ändå vacklar, som vill överlämna sina hjärtan åt Gud men som inte förlikat sig med att göra det och som trots att de utövar vissa grundläggande sanningar försöker gömma sig och ge upp när de ställs inför stora prövningar – vad har Gud för inställning till dem? Han förväntar sig fortfarande något av dem och resultatet beror på deras inställning och agerande. Om människor inte utvecklas aktivt, vad gör Gud då? Han ger upp hoppet om dem. Innan Gud ger upp hoppet om dig har du nämligen redan själv gett upp hoppet. Därför kan du inte klandra Gud för att han gör det, eller hur? Är det rättvist eller ej? (Det är rättvist.)

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 12)

När människor följer Gud är de sällan uppmärksamma på hans vilja och de bryr sig sällan om hans tankar och hans inställning till mänskligheten. Folk förstår inte Guds tankar så när ni får en fråga om hans avsikter och sinnelag blir ni förvirrade. Ni blir väldigt osäkra och sedan gissar eller spekulerar ni. Vad är det för sätt att tänka? Det bevisar en sak: att de flesta människor som tror på Gud betraktar honom enbart som luft, som något som verkar existera den ena minuten men inte i den andra. Varför uttrycker jag det så? Därför att när ni stöter på ett problem så vet ni inte Guds vilja. Varför vet ni inte hans vilja? Inte bara nu, utan från början till slut vet ni inte vad Gud har för inställning till det här problemet. Du begriper det inte och du vet inte vilken inställning Gud har, men har du funderat särskilt mycket på det? Har du försökt ta reda på det? Har du tagit upp det i något samkväm? Nej! Det bekräftar en sak: Den Gud du tror på har inget med verklighetens Gud att göra. I din gudstro begrundar du bara dina egna och dina ledares avsikter. Du tänker bara på den ytliga och läromässiga innebörden i Guds ord utan att över huvud taget försöka förstå eller söka Guds vilja. Är det inte så det ligger till? Kärnan i det här problemet är ganska förskräcklig! Efter alla dessa år har jag sett många människor som tror på Gud. Vad har deras tro omformat Gud till i deras tankar? Vissa människor tror på Gud som om han bara vore luft. De här människorna har inga svar på frågor om Guds existens eftersom de varken kan känna eller uppfatta hans närvaro eller frånvaro, och än mindre kan se den tydligt eller förstå den. Undermedvetet tänker de här människorna att Gud inte finns. Andra tror på Gud som om han vore en människa. De tänker att han inte kan göra de saker som de själva inte kan göra och att han tänker som de tänker. Deras definition av Gud är ”en person som är osynlig och som man inte kan ta på”. Sedan finns det en grupp människor som tror på Gud som om han vore en marionett. De tror inte att Gud har några känslor. De tror att han är en lerstaty och att han inte har någon inställning, någon ståndpunkt eller några idéer när han ställs inför ett problem. De tror att han kan styras av människornas nycker. Folk tror helt enkelt som de har lust att tro. Om de gör honom stor, då är han stor; om de gör honom liten, då är han liten. När de syndar och behöver Guds nåd, tolerans och kärlek utgår de från att Gud ska visa dem nåd. De här människorna skapar en ”Gud” i sin egen fantasi och sedan får de den här ”Guden” att uppfylla deras önskningar och tillfredsställa alla deras begär. Oavsett när eller var och oavsett vad sådana människor gör, behandlar de Gud och sin tro utifrån den här fantasibilden. Det finns till och med de som har förargat Gud och likväl tror att han ska rädda dem, eftersom de menar att Guds kärlek är gränslös och hans sinnelag rättfärdigt och att oavsett hur mycket en person förnärmar Gud, kommer han inte att minnas något av det. De tror att eftersom mänskliga brister, överträdelser och olydnad är tillfälliga uttryck för en persons sinnelag, kommer Gud att ge människorna fler chanser och vara tolerant och tålmodig mot dem. De tror att Gud fortfarande ska älska dem som förut. På så vis bibehåller de sina höga förhoppningar om att kunna uppnå frälsning. Faktum är att oavsett hur människor tror på Gud, kommer han att ha en negativ inställning till dem så länge de inte strävar efter sanningen. Det beror på att du åsidosätter den verklige Guden, även om du under hela den tid du trott på Gud har tagit boken med Guds ord och skattat den högt och studerat och läst den varje dag. Du betraktar honom som luft eller bara som en människa – och en del av er ser bara på honom som en marionettdocka. Varför uttrycker jag mig så? Jag gör det därför att jag anser att vare sig ni stöter på problem eller hamnar i vissa situationer så har de saker som finns i ert undermedvetna, sådant som har sitt upphov i ert inre, aldrig haft någon koppling till Guds ord eller strävan efter sanningen. Du vet bara vad du själv tänker, vilken din egen ståndpunkt är, och så tvingar du på Gud dina egna idéer och åsikter. I dina tankar blir de till Guds ståndpunkter, och av dess ståndpunkter skapar du normer som du upprätthåller till punkt och pricka. Att fortsätta på det viset tar dig med tiden allt längre bort från Gud.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 13)

Förstå Guds inställning och lägg bort alla missuppfattningar om Gud

Vad är det egentligen för slags Gud ni tror på i dag? Har ni någonsin tänkt på det? När han ser en ond människa göra onda gärningar, föraktar han det då? (Ja, det gör han.) Vad känner han när han ser okunniga människor som gör misstag? (Sorg.) När han ser människor stjäla hans offergåvor, vad har han för inställning till det? (Han föraktar dem.) Allt det här är väldigt tydligt, eller hur? När Gud ser någon som är förvirrad i sin tro på honom och inte alls försöker sträva efter sanningen, vad är hans inställning då? Ni är inte helt säkra, eller hur? Att ha en ”förvirrad” inställning är inte en synd, inte heller förnärmar den Gud, och folk tycker inte att det är något stort misstag. Säg mig då — vad är Guds inställning i det här fallet? (Han vill inte kännas vid dem.) ”Vill inte kännas vid dem” – vad innebär det? Det innebär att Gud ser ner på dessa människor och föraktar dem! Sådana människor hanterar han genom att ignorera dem. Guds tillvägagångssätt är att åsidosätta dem och inte arbeta med dem på något sätt, till exempel genom att upplysa, belysa, tillrättavisa och fostra dem. Sådana människor räknas helt enkelt inte i Guds verk. Vad är Guds inställning till dem som förargar honom och bryter mot hans administrativa påbud? Intensiv avsky! Gud blir fullständigt rasande på människor som inte känner någon ånger över att de förargat honom! ”Rasande” är bara en känsla, en sinnesstämning; det är inte detsamma som en tydlig attityd. Men den här känslan – den här sinnesstämningen – får ett resultat för sådana människor: Den fyller Gud med intensiv avsky! Vad blir följden av den här intensiva avskyn? Den blir att Gud åsidosätter de här människorna och låter bli att svara dem tills vidare. Han väntar sedan på att gallra bort dem ”vid höstens slut”. Vad innebär detta? Kommer de här personerna fortfarande att få en slutlig bestämmelse? Gud har aldrig haft för avsikt att låta sådana människor få någon slutlig bestämmelse! Är det då inte helt naturligt att Gud inte ger dessa människor något svar just nu? (Jo, det är naturligt.) Vad bör då sådana människor bereda sig på att göra? De borde bereda sig på att ta de negativa konsekvenserna av sitt beteende och de onda gärningar de har gjort. Det är Guds svar till en sådan människa. Så nu säger jag klart och tydligt till dessa människor: Håll inte fast vid era vanföreställningar längre och sluta ägna er åt önsketänkande. Gud har inte oändligt överseende med folk. Han står inte ut med deras överträdelser eller olydnad i all evighet. Somliga säger då: ”Jag har också sett en del sådana människor och när de ber känner de sig särskilt berörda av Gud och gråter bittert. Vanligtvis är de också väldigt lyckliga; de verkar har Guds närvaro och vägledning med sig.” Säg inte sådana dumheter! Bittra tårar innebär inte nödvändigtvis att man blivit berörd av Gud eller att man åtnjuter Guds närvaro, eller ens Guds vägledning. Om människor förargar Gud, vägleder han dem fortfarande då? Kort sagt, om Gud har beslutat att eliminera och överge någon, är den människans slutliga bestämmelse redan förbi. Oavsett hur välvilliga känslor de har när de ber eller hur mycket tro de har på Gud i hjärtat, så spelar det inte längre någon roll. Det viktiga är att Gud inte behöver den sortens tro; han har redan förkastat dessa människor. Hur de ska hanteras i framtiden är också oviktigt. Det viktiga är att i just det ögonblick som de här människorna förargar Gud, är deras öde avgjort. Om Gud har beslutat att inte rädda dessa människor, kommer de att lämnas kvar för att straffas. Det är Guds inställning.

Även om Guds essens rymmer ett mått av kärlek och han är barmhärtig mot varenda människa, har folk förbisett och glömt det faktum att hans essens även består av värdighet. Att han hyser kärlek innebär inte att folk kan förnärma honom hur som helst, utan att väcka känslor eller en reaktion hos honom, och inte heller innebär det faktum att han är barmhärtig att han inte har några principer för hur han behandlar folk. Gud lever; han finns verkligen. Han är varken en inbillad marionett eller något annat föremål. Eftersom han finns ska vi alltid lyssna noggrant till hans hjärtas röst, vara mycket uppmärksamma på hans inställning och försöka förstå hans känslor. Vi ska varken använda mänskliga fantasier till att definiera Gud eller tvinga på honom mänskliga tankar och önskningar och få honom att behandla människor på människors vis, baserat på mänskliga fantasier. Om du gör det förargar du Gud, utmanar hans vrede och värdighet! Så när ni väl har kommit till insikt om allvaret i den här frågan uppmanar jag er var och en att vara varsamma och försiktiga i ert agerande. Var varsamma och försiktiga när ni talar också – när det gäller hur ni behandlar Gud, så är det bättre ju varsammare och försiktigare ni är! När du inte förstår Guds inställning, avstå då från att uttala dig slarvigt, var inte vårdslös i ditt handlande och stämpla inte någonting obetänksamt. Och än viktigare, dra inte några godtyckliga slutsatser. I stället ska du vänta och söka; även de här handlingarna visar om du fruktar Gud och undviker det onda. Framför allt, om du kan uppnå det, och framför allt, om du har den här inställningen, kommer Gud inte att klandra dig för din enfald, okunnighet och brist på insikt om anledningarna till saker och ting. Tvärtom kommer Gud — om du i stället visar att du är rädd för att förnärma Gud, att du respekterar hans avsikter och är villig att lyda honom — att komma ihåg dig, vägleda dig, upplysa dig och tolerera din omognad och okunnighet. Om din attityd mot honom däremot är vanvördig – om du dömer honom som du har lust eller godtyckligt gissar om och definierar hans uppfattningar – då kommer Gud att fördöma dig, tillrättavisa dig och till och med straffa dig; eller så uttalar han sig om dig. Och det uttalandet kanske handlar om ditt slutliga öde. Därför vill jag betona det än en gång: Var och en av er måste vara varsam och försiktig med allt som kommer från Gud. Tala inte nonchalant och handla inte vårdslöst. Innan du säger något, stanna då upp och tänk: Kan den här handlingen förarga Gud? Vördar jag Gud när jag gör det? Även när det handlar om småsaker bör du försöka hitta svaret på de här frågorna och ägna mer tid åt att tänka på dem. Om du verkligen kan handla enligt de här principerna i alla avseenden, vid alla tillfällen, och ha en sådan inställning framför allt när det är något du inte förstår, då kommer Gud alltid att leda dig och ge dig en väg att gå. Oavsett hur människor framställer sig själva ser Gud dem klart och tydligt och han gör en korrekt och lämplig utvärdering av det han ser. När du har genomgått den sista prövningen tar Gud allt du har gjort och lägger samman alltihop för att kunna bestämma ditt slutliga öde. Det här resultatet kommer att övertyga var och en fullständigt. Det jag skulle vilja säga till er här är följande: Varje gärning, varje handling och varje tanke avgör ert öde.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 14)

Vem bestämmer människornas slutliga öden?

Det finns en annan sak som är ytterst viktig att ta upp och det är er attityd gentemot Gud. Den här attityden är oerhört viktig! Den avgör huruvida ni slutligen går mot tillintetgörelse eller till det underbara slutmål som Gud har förberett för er. Under rikets tidsålder har Gud redan arbetat i över tjugo år och det är möjligt att ni under loppet av de här två decennierna innerst inne har känt er lite osäkra på hur ni har presterat. Men Gud har gjort en äkta och sanningsenlig uppteckning i sitt hjärta över var och en av er. Från den stund som en person började följa honom och lyssna till hans predikningar och gradvis förstå alltmer av sanningen, och fram till den stund som denna person börjar fullgöra sina plikter, noterar Gud alla de sorters beteenden som personen uppvisar. Vad har folk för inställning då de utför sina plikter och ställs inför alla sorters situationer och prövningar? Hur presterar de? Hur känner de för Gud i sina hjärtan? … Gud har dokumenterat allt detta; han har alltsamman nedtecknat. Ur er synvinkel är kanske det här förvirrande. Men från Guds position är allt kristallklart och där finns inte ens en tillstymmelse till slarv. Det här är en sak som berör utfallet för varje enskild individ och som även berör varje individs öde och framtidsutsikter, och dessutom är det just på detta som Gud lägger alla sina noggranna ansträngningar. Därför skulle Gud aldrig försumma detta det minsta eller tolerera något slarv. Gud sparar den här redogörelsen för mänskligheten och noterar allt om hur människor följer Gud, från början till slut. Din attityd gentemot honom under den här tidsperioden har avgjort ditt öde. Stämmer inte det? Nå, anser du då att Gud är rättfärdig? Är hans handlingar skäliga? Har ni fortfarande några andra föreställningar om Gud i era tankar? (Nej.) Skulle ni då säga att det är Gud som avgör människornas slutliga bestämmelse eller att människorna gör det själva? (Det är Gud som avgör.) Vem är det som avgör det? (Gud.) Ni är inte säkra, eller hur? Mina bröder och systrar från Hong Kong, låt höra nu – vem avgör det? (Det är människorna själva som avgör det.) Avgör människorna det själva? Skulle det inte innebära att folks slutliga öde inte har något med Gud att göra? Bröder och systrar från Sydkorea, låt höra nu. (Gud avgör människornas slutliga öde baserat på alla deras handlingar och gärningar och beroende på vilken väg de går.) Det där är ett väldigt objektivt svar. Det är en sak här som jag måste informera er alla om: Under loppet att sitt frälsningsarbete har Gud satt en standard för människorna. Den här standarden består i att de måste lyssna till Guds ord och gå Guds väg. Det är den här standarden som används för att avgöra det slutliga utfallet för människorna. Om du lever enligt Guds standard kan du uppnå ett gott utfall. Om du inte gör det kan du inte få ett gott utfall. Vem anser du då avgör det här utfallet? Det är inte enbart Gud som avgör det, utan snarare Gud och människorna tillsammans. Stämmer det? (Ja.) Varför då? Därför att det är Gud som aktivt vill engagera sig i arbetet med människosläktets frälsning och förbereda ett underbart slutmål för mänskligheten; människorna är föremålen för Guds verk och det här utfallet, det här slutmålet, är vad Gud förbereder för dem. Om det inte fanns någon för honom att bearbeta skulle han inte behöva utföra det här arbetet; om han inte utförde det här arbetet skulle människorna inte ha någon möjlighet att vinna frälsning. Det är människorna som ska räddas och även om räddningen är den passiva delen i den här processen är det attityden hos dem som spelar den här rollen som avgör huruvida Gud kommer att lyckas med sitt arbete för att rädda människosläktet. Om det inte vore för den vägledning Gud ger dig skulle du varken känna till hans standard eller ha någon målsättning. Om du känner till den här standarden, den här målsättningen, men ändå inte samarbetar, tillämpar den eller betalar priset, då kommer du inte att få det här utfallet. Det är därför som jag säger att en individs slutliga öde inte kan separeras vare sig från Gud eller från individen själv. Så, nu vet ni vem som avgör människornas slutliga öden.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 15)

Människor tenderar att definiera Gud baserat på erfarenhet

Har ni lagt märke till en sak när ni samtalat om att lära känna Gud? Har ni märkt att hans attityd i dag har genomgått en förändring? Är hans inställning till människorna oföränderlig? Kommer han alltid att uthärda på det här sättet och ge all sin kärlek och nåd till människorna i det oändliga? Den här frågan berör även Guds själva essens. … Eftersom de vet att Gud älskar människosläktet definierar de honom som en kärlekssymbol: De tror att eftersom Gud har kärlek och hans kärlek är obegränsad och omätbar så spelar det ingen roll vad folk gör, hur de uppför sig, hur de behandlar Gud eller hur olydiga de är. Eftersom Gud har kärlek, så har han överseende med människorna, och eftersom Gud har kärlek så är han barmhärtig mot människorna – barmhärtig trots deras omogenhet, barmhärtig trots deras okunnighet och barmhärtig trots deras olydnad. Är det verkligen så det ligger till? En del människor som har upplevt Guds tålmodighet en eller ett par gånger uppfattar dessa upplevelser som avgörande för hur de ska förstå Gud. De tror alltså att han alltid ska vara tålmodig och barmhärtig mot dem, och under livets gång tar de Guds tålamod och betraktar det som normen för hans sätt att behandla dem. Sedan finns det andra som efter att en gång ha fått uppleva Guds tolerans, för alltid definierar Gud som tolerant – och de föreställer sig att hans tolerans är oändlig, villkorslös och till och med helt principlös. Är sådana föreställningar korrekta? Varje gång Guds innersta väsen eller sinnelag kommer på tal verkar ni vara förbryllade. Att se er sådana gör mig väldigt orolig. Ni har hört mängder av sanningar om Guds innersta väsen, och ni har lyssnat till ett stort antal utläggningar om hans sinnelag. Men för er är de här ämnena och sanningen om de här aspekterna bara minnen baserade på teorier och skrivna ord; i ert dagliga liv kan ingen av er någonsin uppleva eller se Guds sinnelag sådant det verkligen är. Därför är ni alla virriga i era trosåskådningar; ni tror blint allesamman, så till den grad att ni har en vanvördig inställning till Gud och till och med avfärdar honom. Vad leder den här attityden gentemot Gud till? Den leder till att ni alltid drar slutsatser om Gud. Så fort ni har fått lite kunskap känner ni er väldigt belåtna, som om ni hade fått ett totalgrepp om Gud. Efteråt drar ni slutsatsen att det är så här Gud är och ni låter honom inte röra sig fritt. Om Gud sedan gör något nytt vägrar ni helt enkelt erkänna att han är Gud. När Gud en dag säger: ”Jag älskar inte människosläktet längre. Jag ska inte visa dem mer barmhärtighet. Jag har inte mer överseende och inget mer tålamod med dem. Jag är fylld till brädden med intensiv avsky för och motvilja mot dem”, då orsakar de orden en konflikt djupt i hjärtat på människorna. En del av dem kommer till och med att säga: ”Du är inte min Gud längre. Du är inte längre den Gud jag vill följa. Om du säger på det viset så är du inte längre kvalificerad att vara min Gud och jag behöver inte fortsätta att följa dig. Om du inte längre ger mig nåd, kärlek och tolerans, då slutar jag följa dig. Endast om du alltid är tolerant mot mig, tålmodig med mig och låter mig se att du är kärlek, att du är tålamod och att du är tolerans kan jag följa dig och endast då har jag tillförsikt nog att följa dig till änden. Eftersom jag har ditt tålamod och din nåd kan min olydnad och mina överträdelser bli förlåtna i det oändliga och jag kan synda närsomhelst och varsomhelst, bekänna och blir förlåten närsomhelst och varsomhelst, och jag kan förarga dig närsomhelst och varsomhelst. Du borde inte ha några åsikter eller dra några slutsatser om mig.” Även om kanske inte en enda av er tänker på den här typen av fråga så personligt eller medvetet, har ni nästan omärkbart satt Gud i motposition till er själva, som er fiende, när ni betraktar honom som ett verktyg för att få förlåtelse för era synder eller för att nå ett underbart slutmål. Det här är vad jag ser. Ni kan fortsätta säga saker som ”Jag tror på Gud”, ”Jag eftersträvar sanningen”, ”Jag vill förändra mitt sinnelag”, ”Jag vill bryta mig loss från mörkrets inflytande”, ”Jag vill behaga Gud”, ”Jag vill underkasta mig Gud”, ”Jag vill vara Gud trogen och utföra min plikt väl” och så vidare. Men oavsett hur fina era ord låter, oavsett vilka teoretiska kunskaper ni har och oavsett hur imponerande eller värdig den teorin må vara, så är faktum det att många av er redan har lärt sig hur man använder reglerna, lärosatserna och teorierna ni bemästrat till att dra slutsatser om Gud, och därmed sätter ni helt naturligt Gud i motsatsställning till er själva. Ni må vara bokstavstrogna i er tro och bemästra olika lärosatser, men ni har inte på allvar trätt in i sanningens verklighet, och därför är det väldigt svårt för er att komma nära Gud, att lära känna honom och förstå honom. Det är verkligen sorgligt!

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 16)

Guds inställning till dem som smiter iväg medan hans verk pågår

Det finns sådana här människor överallt: Efter att ha varit säkra på Guds väg avlägsnar de sig av olika anledningar i det tysta, utan avsked, för att ge sig av och göra vadhelst de har lust med. För tillfället ska vi inte gå in på vilka skäl de här människorna har. Först ska vi titta på vilken inställning Gud har till den sortens individer. Det är glasklart! I samma stund som de här människorna ger sig av är deras tid som troende förbi i Guds ögon. Det var inte personen själv som avslutade den, utan Gud. Att den här personen lämnade Gud innebär att han redan hade förkastat Gud, att han inte vill ha honom längre och att han inte längre godtar Guds frälsning. Eftersom sådana människor inte vill ha Gud – kan han fortfarande tänkas vilja ha dem? När de dessutom har den här inställningen och det här synsättet och har blivit fast beslutna att lämna Gud, då har de redan förargat honom. Detta trots att de kanske inte har blivit rasande och förbannat honom, trots att de kanske inte har betett sig på något uselt eller överdrivet sätt, och trots det faktum att de här människorna tänker: ”Om det kommer en dag då jag har haft tillräckligt mycket roligt ute i världen, eller när jag fortfarande behöver Gud till något, då kommer jag tillbaka. Eller om Gud kallar på mig kommer jag tillbaka”. Eller också säger de: ”När jag blir sårad där ute eller när jag ser att världen utanför är alltför mörk och ondskefull och jag inte längre vill följa med strömmen, då vänder jag tillbaka till Gud.” Även om de här människorna har räknat ut exakt när de ska komma tillbaka och även om de har försökt lämna dörren öppen för den stund de kommer tillbaka, inser de inte att oavsett vad de tror eller hur de planerar så är alltihop bara önsketänkande. Deras största misstag är att de inte är klara över hur deras önskan att ge sig av får Gud att känna. I samma stund som de bestämde sig för att lämna Gud övergav han dem fullständigt; vid det laget hade han redan bestämt i sitt hjärta vilket utfall denna individ ska få. Vilket utfall är det? Det är att han kommer att vara en av hamstrarna och därför förgås tillsammans med dem. Människor ser ofta den här typen av situationer: Någon överger Gud men får sedan inget straff. Gud verkar enligt sina egna principer; vissa saker syns medan andra bara beslutas i Guds hjärta, vilket innebär att människorna inte kan se resultaten. Den del som är synlig för människorna är inte nödvändigtvis den verkliga sidan av saken, medan den andra sidan – den sida man inte ser – innehåller Guds äkta, innerliga tankar och slutsatser.

Människor som smiter iväg mitt under Guds arbete är de som överger den sanna vägen

Hur kan då Gud ge den här sortens människor ett så allvarligt straff? Varför är han så arg på dem? För det första vet vi att Guds sinnelag är storhet och vrede. Han är inte ett får som ska slaktas av någon, och än mindre en marionettdocka som folk kan styra efter behag. Han är inte heller luft som man kan göra vad man vill med. Om du verkligen tror att Gud finns då borde du ha ett gudfruktigt hjärta och du borde veta att hans innersta väsen inte är något man ska förarga. Denna vrede kan orsakas av ett ord, av en tanke, av någon form av uselt uppträdande eller kanske till och med av ett milt uppträdande – ett uppförande som är passande enligt människors synsätt och etik; eller också så kanske vreden väcks av en lärosats eller en teori. Men när du väl har förargat Gud har du gått miste om din chans och din sista tid är inne. Det är någonting fruktansvärt! Om du inte förstår att Gud inte får bli kränkt så kanske du inte är rädd för honom, och då kanske du kränker honom regelbundet. Om du inte vet hur man fruktar Gud då kan du inte frukta Gud och då vet du inte hur man slår in på och följer Guds väg – den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda. När du väl kommer till insikt och är medveten om att Gud inte får bli kränkt, då kommer du att veta vad det innebär att frukta Gud och undvika det onda.

Att gå den väg som innebär att frukta Gud och undvika det onda handlar inte nödvändigtvis om hur mycket sanning du vet, hur många prövningar du har genomlidit eller hur ofta du har blivit tillrättavisad. Snarare beror det på hur ditt hjärtas innersta ser ut i fråga om Gud och vilken inställning du har till honom. Folks innersta väsen och personliga attityd – det är mycket viktigt, helt avgörande. När det gäller dem som inte vill kännas vid Gud utan har lämnat honom, så har deras föraktliga inställning till honom och deras hjärtan som föraktar sanningen redan förargat hans sinnelag, så vad honom anbelangar kommer de aldrig att få förlåtelse. De har känt till Guds existens, fått information om nyheten att han redan har anlänt, och de har till och med upplevt Guds nya verk. Att de avlägsnade sig berodde inte på att de blev lurade eller virriga, och än mindre på att de tvingades gå sin väg. Tvärtom valde de medvetet och med klart förstånd att lämna Gud. Att de gav sig av handlade inte om att de gick vilse eller att de blev förskjutna. I Guds ögon är de alltså inte några lamm som har irrat bort från hjorden, och än mindre förlorade söner som har vandrat vilse. De gav sig av utan anledning – och den omständigheten, denna situation, förargar Guds sinnelag, och det är utifrån denna förargelse som han ger dem hopplösa slutresultat. Är inte det utfallet förskräckligt? Om folk inte känner Gud kan de alltså kränka honom. Det är ingen liten sak! Om människor inte tar Guds inställning på allvar utan fortfarande tror att han ser fram emot att de ska komma tillbaka eftersom de är några av hans förlorade får och att han fortfarande väntar på att de ska genomgå en hjärtats förändring, då är de inte långt ifrån sitt straffs dagar. Gud kommer inte bara att vägra ta emot dem – eftersom det här är andra gången de förargar hans sinnelag, är det hela så mycket värre! De här människornas vanvördiga inställning har redan brutit mot Guds administrativa påbud. Kommer han ändå att ta emot dem? I Guds hjärta är principerna rörande den här frågan att om någon har uppnått visshet om vilken som är den rätta vägen, men ändå medvetet och med ett klart förstånd kan förkasta Gud och lämna honom, så blockerar Gud vägen till en sådan människas frälsning, och för den människan är porten till riket hädanefter stängd. När hon kommer och knackar igen, kommer Gud inte att öppna dörren; hon kommer att vara utestängd för alltid. En del av er har kanske läst berättelsen om Mose i Bibeln. Efter det att han hade blivit smord av Gud visade de 250 ledarna sin olydnad mot Mose på grund av hans agerande och av flera andra anledningar. Vem var det de vägrade att underkasta sig? Det var inte Mose. De vägrade underkasta sig Guds arrangemang. De vägrade underkasta sig Guds verk i den här saken. De sa följande: ”Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem.” Är dessa ord och meningar särskilt allvarliga sett ur ett mänskligt perspektiv? De är inte allvarliga! Åtminstone är den bokstavliga betydelsen av dessa ord inte allvarlig. Juridiskt sett bryter de inte mot några lagar, för på ytan är språket och orden inte fientliga, och än mindre har de någon hädisk bibetydelse. De är bara vanliga meningar, inget annat. Hur kommer det sig då att dessa ord kan väcka sådant ursinne hos Gud? Det beror på att de inte riktades till människor utan till Gud. Den inställning och tendens de uttryckte är precis vad som förargar Guds sinnelag, särskilt den del av Guds sinnelag som inte får kränkas. Vi vet alla hur det gick för de här ledarna till slut. När det gäller människor som har övergett Gud, vad har de för synsätt? Vad har de för inställning? Och varför får deras synsätt och inställning Gud att hantera dem på ett sådant sätt? Jo, därför att fastän de mycket väl vet att han är Gud, väljer de ändå att svika honom; därför går de miste om alla sina chanser till frälsning. Som det står i Bibeln: ”För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna.” Har ni nu en klar insikt om den här saken?

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 17)

Människornas öden avgörs av deras inställning till Gud

Gud är en levande Gud och precis som människor beter sig olika i olika situationer varierar hans inställning till de här beteendena eftersom han varken är en marionett eller enbart luft. Att lära känna Guds inställning är en värdig strävan för mänskligheten. Människorna borde lära sig hur de genom att lära känna Guds inställning successivt kan vinna kunskap om Guds sinnelag och börja förstå hans hjärta. När man gradvis börjar förstå Guds hjärta känner man att det inte är så svårt att lyckas frukta Gud och undvika ondskan. När man dessutom förstår Gud är man inte lika benägen att dra slutsatser om honom. När man väl har slutat dra slutsatser om Gud är det mindre troligt att man kränker honom, och utan att man inser det, leder Gud en till att vinna kunskap om honom; det kommer att fylla hjärtat med vördnad för honom. Man slutar då definiera Gud utifrån de doktriner, den bokstavstro och de teorier man lärt sig bemästra. Genom att ständigt söka Guds avsikter i allting blir man istället en människa efter Guds hjärta.

Människor kan inte se eller röra Guds verk, men vad honom beträffar är varje människas handlingar – liksom hennes inställning till honom – inte bara förnimbara för Gud utan även synliga för honom. Det här är något som alla behöver inse och vara fullt medvetna om. Man kan alltid fråga sig själv: ”Vet Gud vad jag gör här? Vet han vad jag tänker på just nu? Kanske gör han det, kanske gör han det inte.” Om man tillämpar ett sådant synsätt där man följer och tror på Gud men ändå tvivlar på hans verk och hans existens, så kommer förr eller senare en dag när man väcker hans vrede, för man befinner sig redan på randen till ett farligt stup. Jag har sett människor som har trott på Gud i flera år men som fortfarande inte har greppat sanningens verklighet, än mindre förstått Guds vilja. De här människorna gör varken framsteg i livet eller mognar, utan följer bara de mest ytliga doktriner. Det beror på att de aldrig har tagit Guds ord för att vara livet självt, och de har aldrig tagit ställning till eller accepterat hans existens. Tror ni att Gud fylls av glädje när han ser sådana människor? Ger de honom tröst? Därför är det hur människor tror på Gud som avgör deras öde. När det gäller hur människor söker och närmar sig Gud, är deras inställning av yttersta vikt. Försumma inte Gud som om han bara vore luft som du har kringsvävande i bakhuvudet; tänk alltid på den Gud du tror på som en levande Gud, en verklig Gud. Han sitter inte bara där uppe i tredje himlen utan att ha något att göra. Tvärtom ser han hela tiden in i vars och ens hjärta, iakttar vad du håller på med, vakar över vartenda litet ord och varenda liten gärning, ser hur du uppför dig och vad du har för inställning till honom. Vare sig du är villig att överlåta dig åt Gud eller inte, blottas hela ditt uppförande och alla dina innersta känslor och tankar inför honom och betraktas av honom. Guds åsikt om och inställning till dig förändras ständigt beroende på ditt uppförande, dina gärningar och din inställning till honom. Jag skulle vilja ge ett råd till vissa människor. Lägg dig inte som ett spädbarn i Guds händer som om han skulle passa upp på dig, som om han aldrig skulle kunna lämna dig och som om hans inställning till dig var fast och oföränderlig, och jag råder dig att sluta drömma! Gud är rättfärdig i hur han behandlar var och en och han är nitisk i sin inställning till arbetet med att erövra och rädda människor. Det här är hans förvaltning. Han behandlar var och en med allvar och inte som ett sällskapsdjur att leka med. Guds kärlek till människorna är inte av det slaget som daltar och skämmer bort, inte heller är hans nåd och tolerans mot människosläktet slapphänt eller försummande. Tvärtom inbegriper Guds kärlek till människorna att värdesätta, hysa medlidande med och respektera livet. Hans nåd och tolerans ger uttryck för hans förväntningar på dem och är vad människosläktet behöver för att överleva. Gud lever och Gud finns faktiskt. Hans inställning till människosläktet följer principer, inte alls en samling dogmatiska regler, och den kan förändras. Hans avsikter för mänskligheten förändras gradvis och förvandlas över tid, beroende på omständigheter som uppstår och enligt vars och ens inställning. Därför måste du veta inom dig med fullständig klarhet att Guds innersta väsen är oföränderligt och att hans sinnelag visar sig vid olika tider och i olika sammanhang. Du kanske inte tycker att det är någon allvarlig sak och du kanske använder dina egna personliga uppfattningar till att föreställa dig hur Gud gör saker och ting. Men det finns tillfällen då den totala motsatsen till ditt synsätt gäller, och genom att använda dina egna personliga uppfattningar till att försöka bedöma Gud har du redan förargat honom. Detta beror på att Gud inte fungerar på det sättet du tror att han gör, och inte heller kommer han att hantera saken så som du anser att han ska. Därför påminner jag dig om att vara varsam och försiktig i din inställning till allt omkring dig och lära dig hur man följer principen om att gå Guds väg i alla avseenden, vilket innebär att frukta Gud och undvika det onda. Du måste utveckla en fast insikt när det gäller Guds vilja och inställning. Du måste hitta upplysta människor som kan förmedla de här sakerna till dig och du måste söka uppriktigt. Se inte på din tros Gud som en marionett – genom att döma honom som du har lust, dra godtyckliga slutsatser om honom och inte behandla honom med den respekt han förtjänar. Samtidigt som Gud bringar dig frälsning och bestämmer ditt slutliga öde kan han ge dig nåd och tolerans eller dom och tuktan, men oavsett vad är hans inställning till dig inte fixerad. Den beror på din egen inställning till honom, såväl som hur du förstår honom. Tillåt inte en flyktig aspekt av din kunskap eller insikt om Gud definiera honom för all framtid. Tro inte på en död Gud; tro på den levande Guden. Kom ihåg det här! Även om jag har tagit upp vissa sanningar här – sanningar som ni behövde höra – så, i ljuset av ert nuvarande tillstånd och er nuvarande mognad, ska jag inte begära mer av er nu, för att inte dämpa er entusiasm. Att göra det riskerar att fylla era hjärtan med för mycket dysterhet och få er att känna för stor besvikelse gentemot Gud. I stället hoppas jag ni kan använda den kärlek ni har till Gud i era hjärtan och anskaffa en respektfull inställning gentemot Gud när ni går på vägen som ligger framför er. Slarva er inte igenom den här frågan om hur man ska tro på Gud, utan behandla den som en av de viktigaste frågorna som finns. Bär den i hjärtat, utöva den i praktiken och införliva den i det verkliga livet. Låt det inte bara bli tomma ord – för det handlar om liv och död och det kommer att avgöra ert öde. Se det inte som ett skämt eller en lek! Efter att ha delat dessa ord med er i dag undrar jag hur mycket insikt era förstånd har skördat. Har ni några frågor ni vill ställa om det jag har sagt här i dag?

Även om de här ämnena är en aning nya och en aning bortom det ni ser och bortom det ni vanligtvis strävar efter och brukar ägna uppmärksamhet åt, tror jag att när ni har samtalat om dem en tid kommer ni att utveckla en allmän förståelse rörande allt som jag har sagt här. Alla de här ämnena är väldigt nya och sådana ni aldrig har tänkt på förut, så jag hoppas att de inte tynger er ytterligare på något vis. Jag säger inte de här orden i dag för att skrämma er och inte heller använder jag dem för att ta itu med er. Mitt syfte är snarare att hjälpa er förstå verkliga fakta om sanningen. Eftersom det är en väldig skillnad mellan människosläktet och Gud, har folk aldrig förstått honom eller känt till hans inställning även om de tror på honom. Människor har heller aldrig varit särskilt entusiastiska i sin hänsyn till Guds inställning. Tvärtom har de fortsatt i blind tro och varit vårdslösa när det gäller sin kunskap och insikt om Gud. Därför känner jag att jag måste klara ut de här sakerna för er och hjälpa er förstå hurdan denne Gud ni tror på är, såväl som vad han tänker, vad han har för inställning när han behandlar olika sorters personer, hur långt ni är från att uppfylla hans krav och hur stor skillnad det är på era handlingar och den standard han kräver. Syftet med att upplysa er om de här sakerna är att ge er en måttstock som ni kan mäta er själva med, och så att ni kan veta vilken skörd den väg ni befinner er på har lett till, vad ni inte har lyckats uppnå längs denna väg och i vilka avseenden ni helt enkelt inte har engagerat er. När ni samtalar med varandra talar ni oftast om några få ämnen som är väldigt smala och ytliga till omfattning och innehåll och som ofta diskuteras. Det finns ett avstånd, en lucka, mellan det ni talar om och Guds avsikter, liksom mellan era diskussioner och omfattningen och standarden på Guds krav. Om ni fortsätter på det viset kommer det med tiden att resultera i att ni kommer allt längre bort från Guds väg. Ni tar bara Guds aktuella yttranden och gör dem till föremål för dyrkan och ser dem som ritualer och regler. Det är allt ni gör! Faktum är att Gud helt enkelt inte har någon plats i era hjärtan och aldrig riktigt har erhållit era hjärtan. En del människor tror att det är väldigt svårt att lära känna Gud, och det är sant. Det är svårt! Om människor tvingas till att göra sina plikter och uträtta saker och ting utåt sett och arbetar hårt, så tror de att det är väldigt enkelt att tro på Gud eftersom alla de här sakerna faller inom ramen för den mänskliga förmågan. Men i samma ögonblick som ämnet slår över till att handla om Guds avsikter och hans inställning till mänskligheten blir saker och ting svårare ur allas synvinkel. Det beror på att det berör människornas förståelse av sanningen och deras inträde i verkligheten, så självklart innebär det en viss svårighet! Men när du väl tagit dig igenom den första dörren och börjar träda in blir saker och ting successivt lättare.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 18)

Startpunkten för Gudsfruktan är att behandla honom som Gud

För ett litet tag sedan var det någon som frågade: Hur kommer det sig att fastän vi vet mer om Gud än vad Job gjorde, kan vi fortfarande inte vörda honom? Vi snuddade lite vid den här frågan förut, eller hur? Vi har faktiskt även diskuterat den här frågans kärna tidigare, och det är det faktum att fastän Job inte kände Gud så behandlade han honom som Gud och såg honom som himlarnas och jordens och alla tings Herre. Job såg inte Gud som en fiende, utan tvärtom dyrkade han honom som alltings Skapare. Hur kommer det sig att folk nuförtiden gör sådant motstånd mot Gud? Varför kan de inte vörda honom? En orsak är att de har blivit grundligt fördärvade av Satan och med en så pass djupt inrotad djävulsk natur har de blivit fiender till Gud. Så även om de tror på Gud och erkänner honom kan de fortfarande göra motstånd mot honom och inta en motsatsställning till honom. Det här avgörs av den mänskliga naturen. Den andra orsaken är att människor trots sin tro på Gud helt enkelt inte behandlar honom som Gud. I stället betraktar de honom som en motståndare till mänskligheten och ser honom som sin fiende och känner att de är oförenliga med Gud. Så enkelt är det. Kom vi inte in på det här ämnet under vår förra sammankomst? Tänk efter: Är inte detta anledningen? Du kanske har lite kunskap om Gud, med vad medför den kunskapen egentligen? Är det inte det här som alla talar om? Är det inte vad Gud har sagt dig? Du är bara bekant med de teoretiska och läromässiga sidorna av det – men har du någonsin satt värde på Guds sanna ansikte? Har du personlig kunskap? Har du praktisk kunskap och erfarenhet? Om Gud inte hade sagt det, skulle du då kunnat veta det? Din teoretiska kunskap är inte detsamma som verklig kunskap. Kort sagt, oavsett hur mycket du vet eller hur du fick vetskap, kommer Gud att vara din fiende tills du uppnår en verklig kunskap om honom; till dess att du faktiskt börjar behandla honom som en Gud kommer han att vara emot dig eftersom du förkroppsligar Satan.

När du är tillsammans med Kristus kanske du kan servera honom tre mål mat om dagen eller kanske servera honom te och ta hand om hans timliga behov; då verkar det som om du har behandlat Kristus som Gud. Närhelst något händer går människornas ståndpunkter alltid stick i stäv med Guds. Människor misslyckas alltid med att förstå och acceptera Guds ståndpunkt. Även om folk ytligt sett verkar komma överens med Gud innebär det inte att de är förenliga med honom. Så snart något inträffar framträder sanningen om människosläktets olydnad och bekräftar den fiendskap som finns mellan människor och Gud. Denna fiendskap beror inte på att Gud motsätter sig människorna eller att han vill vara fientlig mot dem, och inte heller att han sätter dem i motsatsställning till sig själv och sedan behandlar dem därefter. Tvärtom handlar det om det här inre motståndet mot Gud som lurar i människornas subjektiva vilja och i deras undermedvetna. Eftersom människor ser på allt som kommer från Gud som något som ska utforskas, blir deras gensvar på det som kommer från Gud, och på allt som har med Gud att göra, framför allt att gissa, tvivla och sedan snabbt anta en inställning som är oförenlig med och motsätter sig Gud. Sedan för de snart med sig en negativ stämning in i debatter eller ordstrider med Gud, och det kan gå så långt att de till och med tvivlar på om det är värt att följa Gud. Trots att deras förnuft säger att de inte borde fortsätta på det viset, väljer de ändå att göra det och fortsätter utan att tveka ända till slutet. Som exempel, vad är folks första reaktion när de får höra rykten eller skvaller om Gud? Deras första reaktion är att undra om de här ryktena är sanna och om de existerar, och sedan intar de en vänta-och-se-attityd. Sedan börjar de tänka: ”Det finns ingen möjlighet att få det här bekräftat. Hände det verkligen? Är det här ryktet sant eller falskt?” Även om sådana människor inte visar det på ytan har de redan i hjärtat börjat tvivla och redan börjat förneka Gud. Vad är kärnan i den här typen av inställning och i en sådan ståndpunkt? Är det inte svek? Innan de har ställts inför den här frågan kan man inte se vad dessa människor har för ståndpunkt. Det verkar som om de inte står i konflikt med Gud och som om de inte ser honom som en fiende. Men så fort de stöter på problem står de genast på Satans sida och opponerar sig mot Gud. Vad visar det? Det visar att människor och Gud är motståndare! Det är inte det att Gud ser på människan som en fiende, utan att människans innersta väsen är fientligt inställt mot Gud. Oavsett hur länge människor har följt honom eller hur högt pris de har betalat och oavsett hur de prisar Gud, hur de kanske håller sig från att motstå honom och hur ihärdigt de än manar sig själva att älska Gud, kan de aldrig lyckas behandla Gud som Gud. Avgörs inte detta av människornas innersta väsen? Om du behandlar honom som Gud och uppriktigt tror på att han är Gud, kan du då fortfarande hysa några tvivel om honom? Kan du fortfarande ha några frågetecken kring honom? Det är omöjligt, inte sant? Den här världens trender är så ondskefulla och det är människosläktet också, så hur skulle du kunna låta bli att ha några uppfattningar om dem? Du själv är ju så orättfärdig, så hur kommer det sig att du inte har några uppfattningar om det? Och ändå kan bara några få rykten och lite skvaller ge upphov till så enorma åsikter om Gud och få dig att föreställa dig så mycket, vilket bara visar hur omogen du är! Några ”surrande” myggor och några motbjudande flugor – är det allt som krävs för att vilseleda dig? Vad är det här för individ? Vet du vad Gud tycker om sådana människor? Guds inställning är faktiskt väldigt tydlig när det gäller hur han behandlar dem. Gud ignorerar dem helt enkelt – hans inställning är att inte bry sig om dem och att inte ta de här okunniga människorna på allvar. Varför då? Därför att Gud i sitt hjärta aldrig planerade att vinna de människor som beslutat sig för att vara fientligt inställda mot honom in i det sista och som aldrig planerat att hitta ett sätt att bli förenliga med honom. Det här som jag har sagt nu kanske sårar en del av er. Nå, är ni villiga att alltid låta mig såra er på det här viset? Vare sig ni är villiga eller inte så är allt jag säger sanningen. Kommer det att påverka den upphöjda bild av Gud ni hyser i era hjärtan om jag alltid sårar er och blottar era ärr på det här viset? (Nej.) Jag håller med om att det inte kommer att göra det eftersom det helt enkelt inte finns en Gud i era hjärtan. Den upphöjde Guden som bor era hjärtan – den som ni med kraft försvarar och skyddar – är helt enkelt inte Gud. Tvärtom är han en ren produkt av människans fantasi; han finns helt enkelt inte. Därför är det desto bättre att jag avslöjar svaret på den här gåtan; blottlägger inte det hela sanningen? Den sanne Guden är inte vad människor föreställer sig att han är. Jag hoppas ni alla kan acceptera detta faktum och att det hjälper er i er kunskap om Gud.

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 19)

De människor som Gud inte känns vid

Det finns vissa människor vars tro aldrig har bekräftats i Guds hjärta. Med andra ord, Gud känns inte vid att de är hans efterföljare, eftersom han inte lovordar deras trosuppfattningar. De här människornas synsätt har aldrig förändrats oavsett hur många år de har följt Gud. De är som de icke-troende, håller fast vid icke-troendes principer och sätt att göra saker på liksom de icke-troendes lagar för överlevnad och tro. De har aldrig accepterat Guds ord som sitt liv, aldrig trott att Guds ord är sanning, aldrig haft för avsikt att ta emot Guds frälsning och aldrig erkänt att Gud är deras Gud. De ser på gudstro som någon sorts amatörhobby och behandlar honom som ren andlig föda, och därför tycker de inte det är värt att försöka förstå Guds sinnelag eller innersta väsen. Man kan säga att allt som motsvarar den sanne Guden inte har något med dessa människor att göra. De är inte intresserade och har inte heller någon lust att bry sig. Det beror på att i deras hjärta finns en stark röst som alltid säger: ”Gud går varken att se eller ta på och han finns inte.” De tror att varje försök att förstå den här typen av Gud skulle vara lönlöst och att de bara skulle bedra sig själva genom att försöka göra det. De tror att de är riktigt smarta genom att bara erkänna Gud med ord utan att egentligen inta någon riktig ståndpunkt eller engagera sig på riktigt. Hur ser Gud på sådana människor? Han ser på dem som icke-troende. Somliga frågar: ”Kan icke-troende läsa Guds ord? Kan de fullgöra sina plikter? Kan de säga orden: ’Jag ska leva för Gud’?” Vad människor ofta ser är det som folk visar upp på ytan, de ser inte deras innersta väsen. Men Gud ser inte till det som visas på ytan; han ser bara deras innersta väsen. Det här är alltså Guds inställning till och definition av de här människorna. De säger: ”Varför gör Gud det här?” Varför gör Gud det där? Jag förstår inte det här. Jag förstår inte det där. Det stämmer inte med våra föreställningar. Du måste förklara det för mig …” Som svar på det frågar jag: Är det verkligen nödvändigt att förklara de här sakerna för dig? Har de här sakerna verkligen något med dig att göra? Vem tror du att du är? Var kom du ifrån? Är du verkligen kvalificerad att ge Gud pekpinnar? Tror du på honom? Känns han vid din tro? Om din tro inte har något med Gud att göra, vad har då du med hans verk att göra? Du vet inte var du står i Guds hjärta, så hur kan du vara kvalificerad att föra en dialog med honom?

Förmaningsord

Känner ni er inte illa till mods efter att ha hört dessa ord? Även om ni kanske är ovilliga att lyssna på dem eller ovilliga att acceptera dem, är alltihop fakta. Eftersom det är Guds sak att genomföra den här etappen i verket, så är det ni själva som är förlorarna i slutändan om ni inte intresserar er för hans avsikter, inte bryr er om hans inställning och inte förstår hans innersta väsen och sinnelag. Skyll inte på att mina ord är svåra att höra och skyll inte på dem för att er entusiasm dämpas. Jag säger sanningen. Det är inte min avsikt att få er att tappa modet. Oavsett vad jag begär av er och oavsett hur ni måste utföra det, hoppas jag att ni går den rätta vägen och följer Guds vilja och att ni aldrig viker av från den rätta vägen. Om ni inte fortsätter att lyda Guds ord eller följa hans väg är det uppenbart att ni gör uppror mot Gud och har irrat er bort från den rätta vägen. Därför känner jag att det finns vissa saker jag måste klargöra för er, och att jag måste få er att tro tydligt, klart och utan minsta tillstymmelse till osäkerhet, samt hjälpa er få en klar uppfattning om Guds inställning, hans avsikter, hur han fullkomliggör människorna och hur han bestämmer människornas slutliga öde. Skulle det komma en dag då du inte kan slå in på den här vägen, då bär jag inget ansvar, för det här har redan sagts dig mycket tydligt och klart. När det gäller hur du hanterar din egen bestämmelse är det helt upp till dig. Gud har olika inställning till olika sorters människors resultat. Han har sitt eget sätt att bedöma dem och sin egen standard för vad han kräver av dem. Hans måttstock när han avgör folks resultat är rättvis mot alla – den saken är det ingen tvekan om! Därför oroar sig somliga i onödan. Känner ni er lättade nu?

Utdrag ur ”Hur man lär känna Guds sinnelag och de resultat hans verk ska uppnå” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 20)

Faktum är att Guds sinnelag inte är dolt utan öppet för alla, för Gud har aldrig medvetet undvikit någon människa eller försökt dölja sig för att hindra folk från att lära känna honom eller förstå honom. Guds inställning har alltid varit att vara öppen och möta varje människa på ett uppriktigt sätt. I sin förvaltning utför han sitt verk vänd mot alla; och hans verk utförs på varje enskild person. När han utför detta verk, uppenbarar han ständigt sitt sinnelag och använder ständigt sitt väsen, vad han har och är, för att vägleda och sörja för varje enskild person. I varje tidsålder och i varje stadium, oavsett om omständigheterna är bra eller dåliga, är Guds sinnelag alltid öppet för varje individ, och hans egenskaper och väsen är alltid öppna för alla människor, på samma sätt som hans liv ständigt och oupphörligt stödjer och sörjer för mänskligheten. Trots allt detta förblir Guds sinnelag dolt för en del. Varför? Därför att även om dessa människor lever inom Guds verk och följer Gud, har de aldrig försökt förstå honom eller velat lära känna honom, än mindre velat komma närmare honom. För de här människorna innebär insikt om Guds sinnelag ett förebud om att deras slut närmar sig; det innebär att de snart kommer att bedömas och fördömas av Guds sinnelag. Därför har de aldrig haft någon önskan att förstå Gud eller hans sinnelag, och de har aldrig traktat efter en djupare förståelse eller kunskap om hans vilja. De söker inte fatta Guds vilja genom medvetet samarbete – de njuter bara av att göra sådant de vill göra och tröttnar aldrig på det; de tror på den Gud de vill tro på, den Gud som bara existerar i deras fantasi, den Gud som bara existerar i deras föreställningar; en Gud som inte kan skiljas från dem i deras dagliga liv. När det gäller den sanne Guden själv är de helt avvisande och har ingen önskan att förstå eller bry sig om honom, och än mindre någon önskan att komma närmare honom. De använder Guds ord enbart som utsmyckning, för att paketera sig själva. I deras egna ögon gör det dem till framgångsrika troende och människor med tro på Gud i hjärtat. Innerst inne vägleds de av sina fantasier, sina uppfattningar och till och med av sina personliga definitioner av Gud. Men den sanne Guden själv har absolut ingenting med dem att göra. Om de skulle förstå den sanne Gudens själv, förstå hans sanna sinnelag och förstå vad han har och är, skulle det nämligen innebära att deras handlingar, deras tro och deras strävanden skulle fördömas. Det är därför de är obenägna att förstå Guds väsen och obenägna och ovilliga att söka aktivt eller be för att förstå honom bättre, förstå hans vilja bättre och förstå hans sinnelag bättre. De skulle hellre vilja att Gud var något påhittat, någonting tomt och diffust. De skulle hellre vilja att han var någon som var precis som de föreställt sig honom, någon som var redo att lyda deras minsta vink, oförtröttlig och alltid tillgänglig. När de vill njuta av Guds nåd ber de honom vara den nåden. När de behöver Guds välsignelse ber de honom vara den välsignelsen. När de råkar ut för motgångar ber de honom ge dem mod och vara deras skyddsnät. De här människornas kunskap om Gud har kört fast och är begränsad till nåd och välsignelse. Deras förståelse när det gäller Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv är också begränsad till deras fantasier, bokstavstro och dogmer. Men det finns en del människor som är ivriga att förstå Guds sinnelag, som verkligen vill se Gud själv och på allvar förstå Guds sinnelag och vad han har och är. De här människorna är på jakt efter sanningens verklighet och Guds frälsning, och de strävar efter att erövras, frälsas och fullkomnas av Gud. De använder sitt hjärta för att läsa Guds ord, de använder sitt hjärta för att uppskatta alla situationer, människor, händelser och ting som Gud har arrangerat åt dem, och de ber och söker uppriktigt. Vad de mest av allt vill veta är vad Gud vill, och vad de mest av allt vill förstå är Guds sanna sinnelag och väsen så att de inte längre ska synda mot honom utan genom sina upplevelser ska få se mer av Guds ljuvlighet och hans sanna sida. Det är också så en riktigt verklig Gud kommer att finnas i deras hjärta, och det är så han kommer att ha en plats i deras hjärta, så att de inte längre kommer att leva omgivna av fantasier, uppfattningar och vaghet. Anledningen till att de här människorna har en trängande önskan att förstå Guds sinnelag och hans väsen är att mänskligheten ständigt behöver Guds sinnelag och väsen i sina upplevelser; det är hans sinnelag och väsen som förser människan med liv under hela hennes livstid. När hon förstår Guds sinnelag, kommer hon att kunna vörda honom mer, samarbeta bättre med honom, ta större hänsyn till hans vilja och göra sin plikt så gott hon förmår. Det här är två olika människotypers inställningar till Guds sinnelag. Den första typen vill inte förstå Guds sinnelag. Även om de säger att de vill förstå Guds sinnelag, att de vill lära känna Gud själv, se vad han har och är, och verkligen förstå hans vilja, skulle de innerst inne föredra att han inte fanns. Det är därför den här sortens människor ständigt bryter mot Guds vilja och gör motstånd mot honom; de slåss med Gud om platsen i sitt eget hjärta och ofta betvivlar eller till och med förnekar de hans existens. De vill inte låta Guds sinnelag eller den verklige Gud själv ta deras hjärtan i besittning. Allt de vill är att tillfredsställa sina egna begär, fantasier och ambitioner. De här människorna kan alltså tro på Gud, följa honom och till och med överge familj och jobb för hans skull, men de slutar inte med sin ondska. Somliga till och med stjäl, slösar bort offergåvor eller förbannar Gud i tysthet, medan andra använda sin ställning till att gång på gång prata om sig själva, upphöja sig själva och tävla med Gud om människor och status. De använder olika metoder och åtgärder för att få folk att dyrka dem, och de försöker ständigt vinna över människor på sin sida och styra dem. Vissa vilseleder till och med folk avsiktligt till att tro att de är Gud, så att de ska kunna bli behandlade som Gud. De skulle aldrig säga till någon att de själva har blivit fördärvade – att de också är fördärvade och arroganta, att man inte ska dyrka dem och att oavsett hur bra de lyckas så är det enbart tack vare att Gud upphöjt dem och att de bara gör vad de ändå skulle göra. Varför säger de inte det? Därför att de är livrädda för att förlora sin plats i folks hjärtan. Det är därför dessa människor aldrig upphöjer Gud och aldrig vittnar om honom, för de har aldrig försökt förstå honom. Kan de lära känna Gud utan att förstå honom? Nej, det är omöjligt! Så även om orden i ämnet ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv” må vara enkla, har de olika innebörd för alla människor. För den som ofta bryter mot Guds vilja, motarbetar Gud och är fientligt inställd till honom, utgör orden förebud om fördömelse, medan den som eftersträvar sanningens verklighet och ofta kommer inför Gud för att söka Guds vilja dras till orden som en fisk dras till vatten. Det finns alltså en del bland er som börjar få huvudvärk, fylls av motstånd inombords och känner sig väldigt illa till mods när de hör talas om Guds sinnelag och Guds verk. Men det finns andra bland er som tänker: Det här ämnet är precis vad jag behöver, för det här ämnet är så nyttigt för mig. Det är någonting som inte får saknas i min livserfarenhet; det är sakens kärna, grundvalen för tron på Gud och något mänskligheten inte får överge. För alla er kanske det här ämnet känns både nära och fjärran, okänt men ändå välbekant. Men oavsett vilket är det här ett ämne som alla måste lyssna till, måste känna till och måste förstå. Oavsett hur du hanterar det, oavsett hur du ser på det eller hur du förstår det, får det här ämnets betydelse inte ignoreras.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 21)

Gud har varit verksam ända sedan han skapade mänskligheten. I början var hans verk mycket enkelt, men trots sin enkelhet rymde det uttryck för Guds väsen och sinnelag. Även om Guds verk nu har avancerat, och det här arbetet i varenda individ som följer honom har blivit fantastiskt och påtagligt och hans ord verkligen har kommit till uttryck, har Guds person hela tiden varit dold för mänskligheten. Han har förvisso varit inkarnerad två gånger från de bibliska berättelsernas tid till våra dagar, men vem har någonsin sett Guds verkliga person? Utifrån vad ni känner till – har någon någonsin sett Guds verkliga person? Nej. Ingen har sett Guds verkliga person, vilket innebär att ingen någonsin har sett Gud sanna jag. Det här är något som alla är ense om. Guds verkliga person, eller Guds Ande, är alltså dold för hela mänskligheten, inklusive Adam och Eva som han skapade och inklusive den rättfärdige Job som han accepterade. Ingen av dem såg Guds verkliga person. Men varför döljer Gud avsiktligt sin verkliga person? Somliga säger: ”Gud är rädd för att skrämma folk.” Andra säger: ”Gud döljer sin verkliga person därför att människan är alltför liten och Gud är alltför stor; människor tillåts inte se honom för i så fall kommer de att dö.” Det finns också de som säger: ”Gud har fullt upp med att förvalta sitt verk varje dag, så han har kanske inte tid att visa sig så att folk kan se honom.” Det spelar ingen roll vad ni tror – jag har svaret här. Och vad är svaret? Det är att Gud helt enkelt inte vill att folk ska se hans verkliga person. Gud håller sig avsiktligt dold för mänskligheten. Det är med andra ord Guds avsikt att folk inte ska se hans verkliga person. Det här borde stå klart för alla vid det här laget. Tror ni att Gud existerar fastän han aldrig har visat sin person för någon? (Han existerar.) Naturligtvis gör han det. Guds persons existens är obestridlig. Men när det gäller hur stor Guds person är eller hur han ser ut, är det frågor som mänskligheten ska undersöka? Nej. Svaret är nej. Om Guds person inte är ett ämne som vi ska utforska, vad är det då vi ska utforska? (Guds sinnelag.) (Guds verk.) Innan vi börjar behandla det officiella ämnet ska vi emellertid återgå till det vi diskuterade för ett ögonblick sedan: Varför har Gud aldrig uppenbarat sin person för mänskligheten? Varför döljer Gud avsiktligt sin person för mänskligheten? Det finns bara en anledning och det är: Fastän människan som Gud skapade har upplevt tusentals år av hans verk, finns det inte en enda människa som har kunskap om Guds verk, Guds sinnelag och Guds väsen. I Guds ögon är de här människorna hans motståndare och Gud visar sig inte för människor som är fientligt inställda till honom. Det här är den enda anledningen till att Gud aldrig har uppenbarat sin person för människorna och varför han medvetet döljer sin person för dem. Är ni nu på det klara med hur viktigt det är att lära känna Guds sinnelag?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 22)

Så länge Guds förvaltning existerat har han varit fullt engagerad i att utföra sitt verk. Trots att han dolt sin person för människan har han alltid funnits vid hennes sida, arbetat med henne, uttryckt sitt sinnelag, väglett hela mänskligheten med sitt väsen och utfört sitt verk på varenda individ med hjälp av sin kraft, sin vishet, och sin auktoritet, och på så sätt skapat lagens tidsålder, nådens tidsålder och nu rikets tidsålder. Trots att Gud döljer sin person för människan, uppenbarar han utan förbehåll sitt sinnelag, sitt väsen och allt han äger liksom sin vilja med mänskligheten så att människan ska kunna se och uppleva det. Även om människor inte kan se eller röra Gud är det Guds sinnelag och väsen, som mänskligheten möter, absoluta uttryck för Gud själv. Inte sant? Oavsett vilket sätt eller vilken infallsvinkel Gud väljer för sitt verk, behandlar han alltid folk genom sin sanna identitet, gör det arbete som åligger honom och säger de ord han måste säga. Oavsett varifrån Gud talar – han kan vara i tredje himlen, på jorden i köttet eller till och med en vanlig person – talar han alltid till människan med hela sitt hjärta och hela sitt sinne, utan någon svekfullhet eller något hemlighållande. När Gud utför sitt verk uttrycker han sitt ord och sitt sinnelag, och han uttrycker vad han har och är, utan någon som helst reservation. Han vägleder mänskligheten med sitt liv och sitt väsen och allt han har. Det var så här människan levde under lagens tidsålder – mänsklighetens vaggas era – vägledd av den ”osynliga och oåtkomlige” Guden.

Gud blev kött för första gången efter lagens tidsålder, en inkarnation som varade i trettiotre och ett halvt år. Är trettiotre och ett halvt år lång tid för en människa? (Ingen lång tid.) Eftersom en människas livslängd vanligtvis är mycket längre än trettiotalet år, är det här inte någon särskilt lång tid för en människa. Men för den inkarnerade Guden var dessa trettiotre och ett halvt år verkligen lång tid. Han blev en människa, en vanlig person som åtog sig Guds verk och uppdrag. Det innebar att han tvingades åta sig uppgifter som en vanlig människa inte klarar, samtidigt som han utstod lidanden som vanliga människor inte uthärdar. Det lidande som Herren Jesus utstod under nådens tidsålder, från början av hans verksamhet tills han spikade fast på korset, är kanske inte något som människor i dag kan ha bevittnat personligen, men ni kan väl åtminstone få ett hum om det genom berättelserna i Bibeln? Oavsett hur många detaljer det finns i dessa nedtecknade fakta, var Guds verk under denna period, när allt kommer omkring, fullt av umbäranden och lidande. För en fördärvad människa är trettiotre och ett halvt år inte lång tid; lite lidande är en bagatell. Men för den helige, fläckfrie Guden som måste bära mänsklighetens alla synder och äta, sova och leva med syndare var denna smärta otroligt stor. Han är Skaparen, den Högste över allting och härskare över allt, men när han kom till den här världen tvingades han utstå fördärvade människors förtryck och grymhet. För att kunna fullborda sitt verk och rädda mänskligheten från havet av elände var han tvungen att dömas av människan och bära hela mänsklighetens synder. Omfattningen av det lidande han gick igenom kan vanliga människor omöjligen begripas eller förstå. Vad representerar detta lidande? Det representerar Guds kärlek till mänskligheten. Det står för den förödmjukelse han led och det pris han betalade för människans frälsning, för att gottgöra deras synder och för att fullborda detta stadium av hans verk. Det betyder också att Gud skulle återlösa människan från korset. Det här är ett pris som betalades i blod, i liv, ett pris som ingen skapad varelse skulle ha råd med. Att han kunde uthärda denna sorts lidande och utföra denna typ av verksamhet beror på att han har Guds väsen och besitter vad Gud har och är. Det här är något som ingen varelse han skapat skulle kunnat göra i hans ställe. Det här är Guds verk under nådens tidsålder och en uppenbarelse av hans sinnelag. Avslöjar detta någonting om vad Gud har och är? Är det värt för mänskligheten att ta reda på det?

Fastän människorna under den tidsåldern inte såg Guds person, tog de emot Guds syndoffer och friköptes från korset av Gud. Mänskligheten är kanske inte obekant med det verk som Gud utförde under nådens tidsålder, men är någon bekant med det sinnelag och den vilja som Gud uttryckte under denna period? Människan känner bara till detaljer av Guds verk under olika tidsåldrar eller genom olika kanaler, eller berättelser med anknytning till Gud som ägde rum samtidigt som Gud utförde sitt verk. De här detaljerna och berättelserna innehåller som mest bara lite information eller historier om Gud och säger ingenting om hans sinnelag och väsen. Så oavsett hur många berättelser om Gud som folk känner till, så innebär inte det att de har en djup förståelse och kunskap om Guds sinnelag eller hans väsen. Även om folk under nådens tidsålder hade upplevt en nära och intim kontakt med Gud i köttet, var deras kunskap om Guds sinnelag och Guds väsen praktiskt taget obefintlig, precis som under lagens tidsålder.

Under rikets tidsålder blev Gud kött igen, på samma sätt som första gången. Under denna period av verket uttrycker Gud fortfarande sitt ord utan några reservationer, utför det verk han har att utföra och uttrycker vad han har och är. Samtidigt fortsätter han att uthärda och tolerera människas olydnad och okunskap. Uppenbarar inte Gud ständigt sitt sinnelag och uttrycker sin vilja även under denna period av verket? Därför har Guds sinnelag, hans väsen, hans tillhörigheter och hans vilja, hela tiden varit öppna för varenda individ, från människans skapelse till idag. Gud har aldrig avsiktligt dolt sitt väsen, sitt sinnelag, eller sin vilja. Det är bara det att mänskligheten inte bryr sig om vad Gud gör och vad han vill – det är därför människan har så ynkligt lite förståelse av Gud. Med andra ord, även om Gud döljer sin person står han ständigt vid mänsklighetens sida och framställer alltid sin vilja, sitt sinnelag och sitt väsen öppet. I viss mening är också Guds person öppen för folk, men på grund av människornas blindhet och olydnad kan de aldrig se Guds anlete. Men om det är på det viset, borde det då inte vara lätt för alla att förstå Guds sinnelag och Gud själv? Det är en mycket svår fråga att besvara, inte sant? Man kan tycka att det är lätt, men fastän vissa människor försöker få kunskap om Gud, kan de inte lära känna honom riktigt eller få en klar uppfattning om honom – den är alltid oklar och diffus. Men om man säger att det inte är lätt, så stämmer inte det heller. Efter att ha varit föremål för Guds verk under så lång tid, borde alla verkligen ha kommit i kontakt med Gud genom sina upplevelser. De borde åtminstone ha anat Gud i sina hjärtan eller snuddat vid honom andligen, eller åtminstone haft någon känsla av Guds sinnelag och fått en viss förståelse av honom. Från den tiden då människan började följa Gud till idag har mänskligheten fått alldeles för mycket, men på grund av alla slags orsaker – människans dåliga kaliber, okunnighet, upproriskhet och varierande avsikter – har mänskligheten också förlorat alltför mycket av det. Har inte Gud gett mänskligheten tillräckligt redan? Även om Gud döljer sin person för mänskligheten, förser han människorna med vad han har och är, och med sitt liv; mänsklighetens kunskap om Gud ska inte bara vara vad den är nu. Det är därför jag anser att det är nödvändigt att samtala mer med er kring ämnet Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv. Skälet är att de tusentals år av omsorg och omtanke som Gud har ägnat människan inte ska ha varit förgäves, utan att människorna verkligen ska kunna förstå och uppskatta Guds vilja med dem. Det är på det viset folk kan avancera till ett nytt stadium i sin kunskap om Gud. Det kommer också att återbörda Gud till hans rättmätiga plats i människors hjärtan; alltså göra honom rättvisa.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 23)

Guds befallning till Adam

1 Mos 2:15–17  Och Jehova Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård, för att bruka och bevara den. Och Jehova Gud beordrade mannen och sade: ”Du får äta fritt från alla träd i trädgården, men du skall inte äta något från trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter från det skall du helt säkert dö.”

Vad säger de här verserna er? Hur känner ni er när ni läser de här styckena? Varför har jag bestämt mig för att tala om Guds befallning till Adam? Kan ni se Gud och Adam framför er allesamman? Försök att föreställa er: Om ni var personen i den scenen, hurdan skulle ni då innerst inne tänka att Gud skulle vara? Hur känner ni er när ni tänker på det? Det är en gripande bild som gör en varm inombords. Även om det bara är Gud och människan där så gör intimiteten mellan dem att man fylls av en känsla av beundran: Gud skänker fritt sin översvallande kärlek till människan och den omsluter henne; människan är oskyldig och ren, obesvärad och sorglös och lever lycklig under Guds ögon; Gud visar omsorg om människan och hon lever under hans beskydd och välsignelse; allting människan gör och säger är oupplösligt knutet till och omöjligt att skilja från Gud.

Det här kan sägas vara Guds första befallning till människan sedan han skapade henne. Vad uttrycker denna befallning? Den uttryckte Guds vilja, men den uttrycker också hans oro för mänskligheten. Detta är Guds första befallning, och det är även första gången Gud uttrycker oro för människan. Gud har alltså känt ansvar för människan sedan den stund då han skapade henne. Vad är hans ansvar? Han måste skydda människan, se till henne. Han hoppas att människan kan lita på hans ord och lyda dem. Det är också Guds första förväntan på människan. Det är med denna förväntan som Gud säger följande: ”Ni får äta fritt från alla träd i trädgården, men du skall inte äta något från trädet med kunskap om gott och ont, för den dag du äter från det skall du helt säkert dö.” De här enkla orden representerar Guds vilja. De visar också att innerst inne har han redan börjat bekymra sig för människan. Av allt skapat var det bara Adam skapades till Guds avbild; Adam var den enda levande varelsen med Guds livsande; han kunde vandra med Gud och samtala med Gud. Det var därför Gud gav honom denna befallning. Med den befallningen klargjorde Gud mycket tydligt vad människan får göra och inte får göra.

I dessa få enkla ord ser vi Guds hjärta. Men vad är det för hjärta som visar sig? Finns det kärlek i Guds hjärta? Finns det omsorg i det? I de här verserna kan man inte bara se Guds kärlek och omsorg i dessa verser utan verkligen känna det. Håller ni inte med mig? När ni nu har hört mig säga detta, tycker ni fortfarande att det här bara är några få simpla ord? De är inte så simpla trots allt, eller hur? Var ni medvetna om det förut? Hur skulle ni känna det inombords om Gud personligen sa de här få orden till er? Om du inte var mänsklig, om ditt hjärta var iskallt, då skulle du inte känna någonting alls, du skulle inte inse Guds kärlek och du skulle inte försöka förstå Guds hjärta. Men som en individ med samvete och en aning mänsklighet skulle du känna annorlunda. Du skulle känna värme, du skulle känna dig omhändertagen och älskad och du skulle känna lycka. Inte sant? Hur skulle du agera mot Gud när du kände på det viset? Skulle du känna dig fäst vid honom? Skulle du älska och respektera honom från djupet av ditt hjärta? Skulle ditt hjärta komma närmare honom? Av det här kan man se exakt hur viktig Guds kärlek är för människan. Men vad som är ännu mer avgörande är människans uppskattning och förståelse av Guds kärlek. Säger inte Gud faktiskt en massa liknande saker i det här steget av sitt verk? Men finns det folk idag som förstår Guds hjärta? Kan ni greppa Guds vilja som jag nyss talade om? Ni kan inte förstå Guds vilja på allvar när den är så här konkret, påtaglig och verklig. Det är därför jag säger att ni inte har någon verklig kunskap och förståelse av Gud. Visst är det så?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 24)

Gud skapar Eva

1 Mos 2:18–20  Och Jehova Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag ska göra en medhjälpare åt honom, som motsvarar honom.” Och av jorden formade Jehova Gud alla markens djur och himlens alla fåglar, och han förde dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem; och vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn. Och mannen gav namn åt alla fyrfotadjur, åt himlens fåglar och åt markens alla djur, men för mannen fanns ingen medhjälpare som motsvarade honom.

1 Mos 2:22–23  Och av revbenet, som Jehova Gud hade tagit från mannen, gjorde han en kvinna, och han förde fram henne till mannen. Och Adam sade: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för hon kom ur mannen.”

Det finns en viktig rad i den här delen av Skriften: ”Vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn.” Så vem var det som gav alla levande varelser deras namn? Det var Adam, inte Gud. Den här raden berättar ett faktum för mänskligheten: När Gud skapade människan gav han henne intelligens. Människans intelligens kom alltså från Gud. Det här är helt visst. Men varför? Gick Adam i skolan när Gud hade skapat honom? Kunde han läsa? När Gud hade skapat olika slags levande varelser, kände Adam igen allihop? Talade Gud om för honom vad de hette? Naturligtvis, Gud lärde honom inte heller hur han skulle komma på namnen på de här varelserna. Det är sanningen! Men hur kunde då Adam veta hur han skulle uppkalla de här levande varelserna och vad för sorts namn han skulle ge dem? Det här hänger samman med frågan om vad Gud gav Adam när han skapade honom. Fakta visar att när Gud skapade människan, gav han henne sin intelligens. Det här är en viktig punkt, så lyssna noga. Det finns även en annan viktig punkt som ni måste förstå: När Adam gett dessa levande varelser deras namn, fastnade dessa namn i Guds vokabulär. Varför nämner jag detta? Därför att det också berör Guds sinnelag, och det här är en punkt jag måste förklara ytterligare.

Gud skapade människan, andades in liv i henne och gav henne även en del av sin intelligens, sina förmågor, och vad han har och är. När Gud hade gett människan allt detta kunde hon göra en del saker på egen hand och tänka själv. Om det som människan kommer på och gör är gott i Guds ögon, då accepterar Gud det och lägger sig inte i. Om det som människan gör är rätt, kommer Gud att låta det bestå. Så vad visar då frasen ”vadhelst mannen kallade varje levande varelse, så blev dess namn”? Den visar att Gud inte ansåg det befogat att ändra några av de namn som getts till de olika levande varelserna. Vad Adam än kallade en varelse såsa Gud ”så får det bli” och bekräftade varelsens namn. Uttryckte Gud någon åsikt i frågan? Nej, absolut inte. Så vad säger det här er? Gud gav människan intelligens och människan använde sin gudagivna intelligens för att göra saker. Om det som människan gör är positivt i Guds ögon, då bekräftar, erkänner och accepterar Gud det utan att bedöma eller kritisera. Det här är något som ingen människa, ond ande eller Satan kan göra. Ser ni hur Guds sinnelag uppenbaras här? Skulle en människa, en fördärvad individ, eller Satan låta någon annan göra något i deras namn, mitt framför näsan på dem? Självklart inte! Skulle de kämpa om den här positionen med den där andra personen eller den andra kraften som är olik dem? Givetvis skulle de göra det! Om det hade varit en korrumperad individ eller Satan som varit hos Adam den där gången, så skulle de garanterat ha förkastat det som Adam gjorde. De skulle utan tvekan ha förkastat allt Adam gjorde för att visa att de hade förmågan att tänka självständigt och hade sina egna unika insikter: ”Vill du kalla den så? Nåja, jag kommer i alla fall inte att kalla den det, jag kommer att kalla den det här; du kallade den Tom men jag tänker kalla den Harry. Jag måste visa hur klyftig jag är.” Vad är det för sorts natur? Är det inte vansinnigt arrogant? Men Gud då? Har han ett sådant sinnelag? Hade Gud någon ovanlig invändning angående vad Adam gjorde? Svaret är entydigt nej! I det sinnelag som Gud uppenbarar finns det inte den minsta antydan till grälsjuka, arrogans eller självrättfärdighet. Så mycket står helt klart här. Det här kanske verkar vara en bagatell, men om du inte förstår Guds väsen, om inte ditt hjärta försöker komma underfund med hur Gud agerar och vad han har för inställning, så kommer du inte att lära känna Guds sinnelag eller se uttrycket och uppenbarelsen av Guds sinnelag. Är det inte så? Håller ni med om det som jag just förklarade för dig? Gud besvarade inte Adams handlande med att högtravande förkunna: ”Det gjorde du bra, du har gjort rätt och jag håller med sig.” Men i sitt hjärta godkände, uppskattade och applåderade Gud vad Adam gjorde. Det här var det första som människan hade gjort för Gud enligt hans instruktion sedan skapelsen. Det var något människan gjorde i Guds ställe och å Guds vägnar. I Guds ögon hade det här sitt upphov i den intelligens han gett människan. Gud såg det som något gott, någonting positivt. Vad Adam gjorde den gången var den första manifestationen av Guds intelligens i människan. Sett ur Guds synvinkel var det en fin manifestation. Vad jag vill säga er här är att Guds syfte med att dela med sig till människan något av vad han har och är och sin av sin intelligens, var att människan skulle bli den levande varelse som manifesterar honom. Att en sådan levande varelse handlade å hans vägnar var precis vad Gud hade längtat efter att få se.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 25)

Gud gör kappor av skinn åt Adam och Eva

1 Mos 3:20–21  Och mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande. Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem.

”Jehova Gud gjorde plagg av skinn åt mannen och hans hustru, och han klädde dem,” Vilken roll ser vi Gud anta när han är tillsammans med Adam och Eva i den här scenen? Hur manifesterar sig Gud i denna värld med bara två människor? Manifesterar han sig i rollen som Gud? Bröder och systrar från Hongkong, låt höra! (I rollen som förälder.) Bröder och systrar från Sydkorea, vilken roll menar ni att Gud framträder i? (Familjens överhuvud.) Bröder och systrar från Taiwan, vad tror ni? (Rollen som någon i Adam och Evas familj, en familjemedlem.) En del av er menar att Gud framträder som en familjemedlem till Adam och Eva, medan några säger att Gud framträder som familjeöverhuvud och andra säger att han framträder som en förälder. Alltsamman passar väldigt bra. Men förstår ni vad det är jag vill säga? Gud skapade dessa två personer och behandlade dem som sina vänner. Som deras enda anhörige höll Gud ett öga på deras liv och såg till att de fick mat, kläder och tak över huvudet. Här framträder Gud som en förälder till Adam och Eva. När Gud gör det ser inte människan hur upphöjd han är; hon ser inte hans överhöghet, hans hemlighet och i synnerhet inte hans vrede eller majestät. Allt hon ser är Guds ödmjukhet, hans tillgivenhet, hans omsorg om människan och hans ansvar för och omtanke om henne. Guds inställning och sätt att behandla Adam och Eva liknar hur mänskliga föräldrar visar omsorg om sina barn. Det liknar också hur mänskliga föräldrar älskar, tar hand om och hyser omtanke om sina söner och döttrar – verkligt, synligt och påtagligt. Istället för att upphöja sig själv och sätta sig i en hög och mäktig position, använde Gud skinn för att personligen göra kläder åt människan. Det spelar ingen roll om den här pälskappan användes för att skyla deras nakenhet eller skydda dem mot kylan. Vad som är viktigt är att det här plagget, som avsåg att täcka människans kropp, tillverkade Gud personligen med egna händer. I stället för att helt enkelt skapa kläderna med hjälp av tanken eller någon annan mirakulös metod, som folk kanske föreställer sig att Gud skulle gjort, gjorde Gud något som människan inte tänker sig att Gud borde eller skulle ha gjort. Det här kan tyckas vara en bagatell – en del människor kanske inte ens tycker det är värt att nämna – men den låter alla som följer Gud, men som varit fyllda med vaga uppfattningar om honom, att få en inblick i hans äkthet och ljuvlighet och se hans trofasthet och ödmjukhet. Det får outhärdligt arroganta och självgoda människor, som tror att de är höga och mäktiga, att böja sitt huvud i skam inför Guds äkthet och ödmjukhet. Här gör Guds äkthet och ödmjukhet de möjligt för folk att ännu tydligare se hur älskvärd han är. Den ofantliga, älskvärda och allsmäktiga Guden som folk bär i sitt hjärta har däremot blivit liten och oansenlig och rasar samman vid minsta beröring. När du ser den här versen och hör den här berättelsen, ser du då ner på Gud därför att han gjorde en sådan sak? Det finns kanske en dela människor som gör det, men andra reagerar precis tvärtom. De uppfattar Gud som äkta och älskvärd, och det är just Guds äkthet och ljuvlighet som griper dem. Ju mer de ser Guds verkliga sida, desto mer kan de känna Guds kärleks faktiska existens, betydelsen av Gud i sitt hjärta och hur han ständigt står vid deras sida.

Låt oss nu sätta den här diskussionen i relation till nutiden. Om Gud kunde göra de här olika små sakerna för de människor han skapade i begynnelsen, till och med sådant som människor aldrig skulle våga tänka eller vänta sig, kan då inte Gud göra sådana saker för dagens människor? Vissa människor säger: ”Jo!” Varför är det så? Därför att Guds väsen inte är falskt och hans ljuvlighet inte är låtsad. Guds väsen existerar verkligen och är inte något som andra lagt till, och det är absolut inte något som skiftar mellan tider, platser och eror. Guds äkthet och ljuvlighet kan verkligen bara föras fram genom att han gör något som folk tycker är banalt och oviktigt – något som är så betydelselöst att folk aldrig ens skulle tänka sig att han någonsin skulle göra det. Gud är inte pretentiös. Det finns ingen överdrift, förklädnad, stolthet eller arrogans i hans sinnelag och väsen. Han skryter aldrig utan tvärtom älskar han, visar omtanke, tar hand om och leder de människor han har skapat med trohet och ärlighet. Oavsett hur lite folk må förstå, känna eller se av vad Gud gör, så gör han det förvisso ändå. Skulle vetskapen om att Gud har ett sådant väsen påverka folks kärlek till honom? Skulle det påverka deras gudsfruktan? Jag hoppas att du, när du förstår Guds verkliga sida, successivt kommer allt närmare honom och att du ska kunna förstå hans kärlek till och omsorg om mänskligheten ännu bättre, och samtidigt kunna ge ditt hjärta till Gud och inte hysa någon misstänksamhet eller några betänkligheter mot honom. Gud gör i stillhet allt för människan, gör alltsamman i tysthet genom sin uppriktighet, trofasthet och kärlek. Han känner aldrig någon oro eller ånger över något han gör, han begär aldrig att någon ska återgälda honom på något sätt och han har inga avsikter att någonsin skaffa sig något från mänskligheten. Det enda syftet med allt han någonsin gjort är att han ska kunna få mänsklighetens sanna tillit och kärlek.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 26)

Gud har för avsikt att förgöra världen med en översvämning och uppmanar Noa att bygga en ark

1 Mos 6:9–14  Detta är Noas släkthistoria. Noa var en rättfärdig man, fullkomlig bland sina samtida och vandrade med Gud. Och Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. Jorden var fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, för allt kött levde i fördärv på jorden. Och Gud sade till Noa: ”Jag ska göra slut på allt kött, för på grund av dem är jorden full av våld. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ; du ska göra rum i arken and täcka den med jordbeck inuti och utanpå.”

1 Mos 6:18–22  Men med dig vill jag upprätta mitt förbund. Du ska gå in i arken ‒ du, dina söner, din hustru och dina söners hustrur tillsammans med dig. Av allt levande, av allt kött, ska du föra in två av varje sort i arken, för att de ska överleva tillsammans med dig. De ska vara av hankön och honkön. Av fåglarna efter deras slag, av fyrfotadjuren efter deras slag och av alla kräldjur på marken efter deras slag ska två av varje sort gå in till dig för att förbli vid liv. Du ska ta med dig av all slags föda som kan ätas, du ska samla det åt dig och det ska tjäna som mat för dig och dem.” Noa gjorde så. Han gjorde i allt som Gud hade befallt honom.

Har ni nu en allmän uppfattning om vem Noa var efter att ha läst dessa stycken? Vad för slags person var Noa? Ursprungstexten säger: ”Noa var en rättfärdig man, fullkomlig bland sina samtida.” Hurdan var en rättfärdig man på den tiden enligt vårt moderna sätt att se? En rättfärdig man var en perfekt människa. Vet ni om denna perfekta man var fullkomlig i människors ögon eller i Guds ögon? Den här fullkomlige mannen var utan tvekan fullkomlig i Guds ögon men inte i människors ögon. Det är helt säkert! Det beror på att människan är blind och inte kan se, och det är bara Gud som ser hela jorden och varenda människa, och Gud visste att Noa var en fullkomlig människa. Därför inleddes Guds plan att förgöra världen med en översvämning i den stund som han kallade på Noa.

…………

Att Noa blev kallad är ett enkelt faktum, men det viktigaste med det vi talar om – Guds sinnelag, hans vilja och hans väsen i den här berättelsen – är inte så enkelt. För att förstå dessa Guds olika aspekter måste vi först förstå vilken sorts människa Gud önskar kalla för att därigenom förstå hans sinnelag, vilja och väsen. Det här är avgörande. Så i Guds ögon, vad för sorts människa är den här mannen som han kallar? Det här måste vara en person som kan lyssna till hans ord och följa hans anvisningar. Samtidigt måste det vara en person med ansvarskänsla, någon som kommer att utföra Guds ord genom att behandla det som sitt ansvar och sin plikt som han måste göra. Måste då denna person vara någon som känner Gud? Nej. På den tiden hade Noa inte hört mycket av Guds undervisning eller upplevt något av Guds verksamhet. Därför hade Noa mycket lite kunskap om Gud. Även om det står här att Noa vandrade med Gud – såg han någonsin Guds person? Svaret är definitivt nej! På den tiden var det nämligen bara Guds budbärare som kom tillmänniskorna folket. Även om de kunde representera Gud i fråga om det de sa och gjorde, förmedlade de bara Guds vilja och avsikter. Guds visade inte sin person ansikte mot ansikte med människan. I den här delen av Skriften ser vi i grund och botten bara vad Noa var tvungen att göra och vilka instruktioner Gud gav honom. Så vad var då kärnan som Gud uttryckte här? Allt Gud gör är ytterst noga planerat. När han ser att en sak eller att det uppstår en viss situation finns det i hans ögon alltid en norm som han bedömer det efter, och denna norm avgör om han startar en plan för att ta itu med det eller hur han ska hantera saken eller situationen. Han är inte likgiltig eller känslolös mot allt. Det är faktiskt precis tvärtom. Här finns en vers som säger vad Gud sade till Noa: ”Jag ska göra slut på allt kött, för på grund av dem är jorden full av våld. Se, jag ska förgöra dem tillsammans med jorden.” När Gud sa detta, menade han då att han bara förgjorde människor? Nej! Gud sade att han skulle förgöra allt levande kött. Varför vill Gud ha förgörelse? Här finns en annan uppenbarelse av Guds sinnelag: I Guds ögon finns det en gräns för hans tålamod med människans fördärv, med smutsen, våldet och olydnaden. Var går gränsen? Det framgår av Guds ord: ”Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, för allt kött levde i fördärv på jorden.” Vad betyder frasen: ”För allt kött levde i fördärv på jorden”? Den betyder att allt levande, inklusive de som har följde Gud, de som åkallade Guds namn, de som en gång offrade brännoffer till Gud, de som muntligen erkände Gud och till och med prisade honom – när deras uppträdande blivit fullt av fördärv och detta nådde Guds ögon, då skulle han bli tvungen att utplåna dem. Där gick gränsen för Gud. Så hur mycket tålamod visade då Gud människan och allt kötts fördärv? Så mycket att inga människor, varken sådana som följde Gud och icke troende, längre gick rätt väg. Så mycket att människan inte bara var moraliskt fördärvad och full av ondska, utan att det inte längre fanns någon som trodde på Guds existens, än mindre någon som trodde att världen styrs av Gud och att Gud kan ge människorna ljus och visa dem den rätta vägen. Så mycket att människan föraktade Guds existens och inte tillät Gud att existera. När människans fördärv nådde denna punkt, då stod inte Gud ut längre. Vad skulle ersätta det? Guds vrede och Guds straff. Var inte det en delvis uppenbarelse av Guds sinnelag? Finns det inga människor som är rättfärdiga i Guds ögon i den nuvarande tidsåldern? Finns det inga människor som är fullkomliga i Guds ögon? Är det här en tidsålder då allt kötts beteende på jorden är fördärvat i Guds ögon? Utmanar inte alla människor av kött – bortsett från dem som Gud vill fullkomna och de som kan följa Gud och ta emot hans frälsning – gränsen för Guds tålamod? Är inte allt som händer omkring er – allt ni ser med era ögon och hör med era öron och personligen upplever varje dag i denna värld – fullt av våld? I Guds ögon, borde inte en sådan värld, en sådan tidsålder, avslutas? Även om bakgrunden i den nuvarande tidsåldern skiljer sig helt från bakgrunden på Noas tid, är Guds känslor och den vrede han känner mot människans fördärv exakt desamma som på den tiden. Gud kan vara tålmodig på grund av sitt verk, men i Guds ögon borde den här världen – i ljuset av omständigheterna och villkoren – ha utplånats för länge sedan. Situationen är mycket värre än den var när världen en gång förgjordes av syndafloden. Men vad är skillnaden? Det är också vad som bedrövar Guds hjärta mest, och kanske något som ingen av er kan förstå.

När Gud förstörde världen genom översvämning kunde han uppmana Noa att bygga en ark och göra en del av förberedelsearbetet. Gud kunde kalla en människa – Noa – att göra de här sakerna åt honom. Men i den nuvarande tidsåldern har Gud inte någon att kalla. Varför är det så? Varenda en som sitter här förstår förmodligen och känner till anledningen mycket väl. Behöver jag redovisa den för er? Om jag säger det högt kanske ni förlorar ansiktet och blir upprörda allihop. Somliga kanske säger: ”Vi är kanske inga rättfärdiga människor och vi är inte fullkomliga i Guds ögon, men om Gud skulle instruera oss att göra något så skulle vi ändå vara kapabla att göra det. Tidigare, när han sade att det skulle inträffa en förödande katastrof, då började vi förbereda mat och saker som skulle behövas i en katastrof. Gjordes inte allt detta i enlighet med Guds krav? Samarbetade vi inte verkligen med Gud? Kan inte det här som vi gjorde jämföras med det som Noa gjorde? Var inte det vi gjorde sann lydnad? Följde inte vi Guds instruktioner? Gjorde vi inte vad Gud sa därför att vi litar på hans ord? Varför är då Gud fortfarande sorgsen? Varför säger han att han inte har någon att kalla?” Är det någon skillnad mellan era och Noas handlingar? Vad är skillnaden? (Att förbereda mat inför katastrofen var vårt eget beslut.) (Våra handlande kan inte göra oss ”rättfärdiga” medan Noa var en rättfärdig man i Guds ögon.) Vad ni säger är inte alltför långt från sanningen. Vad Noa gjorde skilde sig väsentligt från det som folk gör nu. När Noa gjorde som Gud anvisade honom visste han inte vad Gud hade för avsikter. Han visste inte vad Gud ville åstadkomma. Gud hade bara gett honom en befallning och instruerat honom att göra något, och utan närmare förklaring gick Noa åstad och gjorde det. Han försökte inte i hemlighet räkna ut vad Gud hade för avsikter, och inte heller gjorde han motstånd eller hycklade. Han gick bara åstad och gjorde vad han skulle med rent och enkelt hjärta. Allt Gud uppmanade honom att göra gjorde han, och att lyda och lyssna till Guds ord stärkte hans tro på vad han gjorde. Så rättframt och enkelt tog han itu med det som Gud hade anförtrott honom. Hans väsen – hans handlingars väsen var lydnad, att inte kritisera, inte spjärna emot och dessutom inte tänka på sina egna personliga intressen eller vad han kunde vinna eller förlora. När Gud sade att han skulle förstöra världen med en översvämning frågade Noa inte heller när eller vad som skulle hända med saker och ting, och han frågade verkligen inte Gud hur han skulle förstöra världen. Han gjorde bara som Gud anvisade. Oavsett hur Gud ville att det skulle göras och med vilket material, så gjorde han exakt som Gud begärde och tog dessutom itu med det omedelbart. Han följde Guds instruktioner med inställningen att han ville behaga Gud. Gjorde han det för att hjälpa sig själv undkomma katastrofen? Nej. Frågade han Gud hur länge det skulle dröja innan världen skulle förstöras? Nej, det gjorde han inte. Frågade han Gud eller visste han hur lång tid det skulle ta att bygga arken? Nej, det visste han inte heller. Han bara lydde, lyssnade och handlade därefter. Dagens människor är inte sådana: Så snart lite information läcker ut genom Guds ord, så snart människor anar att löven prasslar lite i vinden, agerar de direkt, oavsett vad det handlar om och oavsett vad det kostar, för att förbereda vad de skall äta, dricka och använda i efterdyningarna, och planerar till och med flyktvägar att använda när katastrofen slår till. Vad som är ännu mer intressant är att människans hjärna i detta avgörande ögonblick är mycket bra på att ”få jobbet gjort”. I situationer där Gud inte har gett några anvisningar kan människan planera för allting på ett mycket bra sätt. Man skulle kunna använda ordet ”fullkomliga” för att beskriva de här planerna. Men när det gäller vad Gud säger, vad han har för avsikter eller vad han vill, då bryr sig ingen och ingen försöker förstå det. Är inte det den största skillnaden mellan dagens människor och Noa?

Ser ni en del av Guds sinnelag i den här berättelsen om Noa? Det finns en gräns för Guds tålamod med människans fördärv, snusk och våld. När han når den gränsen, är hans tålamod slut och då inleder han i stället sin nya förvaltning och nya plan, börjar göra vad han måste göra, uppenbarar sina gärningar och den andra sidan av sitt sinnelag. Det här gör han inte för att visa att människan aldrig får kränka honom eller att han är full av myndighet och vrede, och inte heller för att visa att han kan förgöra mänskligheten. Han gör det därför att hans sinnelag och hans heliga väsen inte längre kan tillåta eller ha tålamod med att den här sortens mänsklighet lever inför hans ögon, lever under hans välde. När hela mänskligheten är emot honom, när det inte finns någon han kan rädda på hela jorden, då kommer han alltså inte att ha tålamod med denna mänsklighet längre, utan kommer att utan betänkligheter utföra sin plan – att utplåna den här sortens mänsklighet. Denna handling bestäms av Guds sinnelag. Den är en nödvändig konsekvens, en konsekvens som varje skapad varelse under Guds välde drabbas av. Visar inte det att Gud inte kan vänta med att fullborda sin plan och rädda de människor han vill rädda i den här tidsåldern? Vad bryr sig Gud mest om under dessa förhållanden? Inte hur de som inte följer honom eller hur de som för övrigt motsätter sig honom behandlar honom eller motarbetar honom, eller hur mänskligheten förtalar honom. Han bryr sig bara huruvida de som följer honom, föremålen för hans frälsning i hans förvaltningsplan, har fullkomnats av honom, huruvida de har blivit värdiga hans behag. Övriga människor låter han bara emellanåt drabbas av en aning straff för att visa sin vrede. Till exempel: tsunamier, jordbävningar, vulkanutbrott och så vidare. Samtidigt skyddar han med kraft och ser till dem som följer honom och som skall räddas av honom. Guds sinnelag är följande: Å ena sidan kan han ha extremt tålamod och överseende med de människor han avser att fullkomna och vänta på dem så länge han rimligen kan; å andra sidan hatar och avskyr han verkligen den sataniska sortens människor som inte följer honom utan motarbetar honom. Även om han inte bryr sig om huruvida de här sataniska människorna följer honom eller tillber honom, föraktar han dem samtidigt som har tålamod med dem i sitt hjärta. Och samtidigt som han avgör vad slutet ska bli för dessa satanstyper väntar han på att nästa steg i hans förvaltningsplan ska infinna sig.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 27)

Guds välsignelse till Noa efter översvämningen

1 Mos 9:1–6  Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden. Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och himlens alla fåglar, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda; liksom jag har gett er de gröna örterna ger jag er allt detta. Men kött som har kvar sitt liv, det vill säga sitt blod, ska ni inte äta. Och för ert blod, det vill säga ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, liksom av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva livet. Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild.”

När Noa hade accepterat Guds anvisningar och byggt arken och genomlevt de dagar då Gud använde en översvämning för att förstöra världen, överlevde hela hans familj på åtta personer. Med undantag för Noas familj omkom hela mänskligheten och alla levande varelser på jorden dog. Gud välsignade Noa och sade en del saker till honom och hans söner. Det här var vad Gud skänkte honom och även vad han välsignade honom med. Det här är den välsignelse och det löfte Gud ger till den som kan lyssna till honom och acceptera hans anvisningar, och det är också så här Gud belönar människor. Det vill säga, oavsett om Noa var en fullkomlig människa eller en rättfärdig människa i Guds ögon, och oavsett hur mycket han visste om Gud, lyssnade han och hans tre söner till Guds ord, samarbetade med Guds verk och gjorde vad de förväntades göra i enlighet med Guds instruktioner. Därmed hjälpte de Gud att bevara människor och olika sorters levande varelser till efter det att världen förstörts genom översvämning och bidrog avsevärt till nästa steg i Guds förvaltningsplan. På grund av allt Noa hade gjort, välsignade Gud honom. För dagens människor är det som Noa gjorde kanske inte ens värt att nämna. Somliga kanske till och med tänker: Noa gjorde inte någonting; Gud hade bestämt sig för att skona honom, så han skulle definitivt bli skonad. Att han överlevde berodde inte på det han gjorde. Det var vad Gud ville skulle hända, eftersom människan är passiv. Men det var inte så Gud tänkte. Oavsett om en person är betydande eller obetydlig, om hon kan lyssna till honom, lyda hans instruktioner och vad han anförtror henne och kan samarbeta med hans verk, hans vilja och hans plan, så att hans vilja och hans plan kan genomföras på ett smidigt sätt, så är det uppträdandet – i Guds ögon – värt att minnas och värt hans välsignelse. Gud värdesätter sådana människor, och han värdesätter deras agerande och deras kärlek och tillgivenhet till honom. Det här är Guds inställning. Så varför välsignade Gud Noa? Därför att det är så Gud behandlar sådana handlingar och människans lydnad.

När det gäller Guds välsignelse av Noa, kommer somliga att säga: ”Om människan lyssnar till Gud och behagar Gud, då ska Gud välsigna människan. Är inte det självklart?” Kan man resonera så? En del säger: ”Nej.” Varför kan man inte det? En del säger: ”Människan är inte värdig att åtnjuta Guds välsignelse.” Det är inte helt korrekt. När en människa accepterar vad Gud anförtror henne, då har Gud en norm för att bedöma om hennes handlingar är bra eller dåliga och huruvida hon har lytt, huruvida hon har behagat Guds vilja och huruvida det hon gör fyller kraven. Vad Gud bryr sig om är människans hjärta, inte hennes handlingar på ytan. Det är inte så att Gud välsignar någon bara han gör en viss sak, oavsett hur han gör det. Detta är en missuppfattning som folk har. Gud tittar inte bara på slutresultat av något, utan lägger mer vikt vid hur en människas hjärta är och hur hennes inställning är medan saker och ting utvecklas, och han ser efter om det finns lydnad, hänsyn och en önskan att behaga Gud i hennes hjärta. Hur mycket visste Noa om Gud när det här utspelades? Var det lika mycket som de lärosatser ni känner till idag? Fick han lika mycket vattning och vallning som ni när det gäller sådana aspekter av sanningen som föreställningar och kunskap om Gud? Nej, det fick han inte! Men ett faktum är obestridligt: I dagens människors medvetande, sinnen och till och med i djupet av deras hjärtan är deras föreställning om Gud suddig och tvetydig, liksom deras inställning till honom. Man skulle till och med kunna säga att en del människor har en negativ attityd till Guds existens. Men i Noas hjärta och hans medvetande var Guds existens absolut och utan tvivel, och därmed var hans lydnad mot Gud oskadad och kunde bestå provet. Hans hjärta var rent och öppet mot Gud. Han behövde inte alltför mycket kunskap om dogmer för att övertyga sig själv att följa alla Guds ord, han behövde inte heller en hel del fakta för att bevisa Guds existens, så att han kunde acceptera vad Gud anförtrodde och kunna göra vadhelst Gud lät honom göra. Detta är den väsentliga skillnaden mellan Noa och dagens människor, och det är också just den sanna definitionen av vad en fullkomlig människa är i Guds ögon. Vad Gud vill ha är människor som Noa. Han är den typ av person som Gud lovordar, och även just den typ av person som Gud välsignar. Har ni fått någon upplysning av detta? Människor ser på människor utifrån, medan Gud ser på människors hjärtan och deras väsen. Gud tillåter inte att någon är oengagerad eller hyser några betänkligheter rörande honom, och han tillåter inte heller att människor misstänker eller prövar honom på något som helst sätt. Därför har folk idag, på grund av någonting djupt inne i deras hjärtan, deras fördärvade väsen och deras fientliga inställning till Gud, hindrats från att verkligen tro på honom och lyda honom, trots att de står ansikte mot ansikte med Guds ord – ja, man skulle till och med kunna säga ansikte mot ansikte med Gud. Det här gör att det är väldigt svårt för dem att bli välsignade på samma sätt som Noa blev.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 28)

Gud använder regnbågen som symbol för sitt förbund med människan

1 Mos 9:11–13  Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

Låt oss nu ta en titt på det här stycket i Skriften om hur Gud använde regnbågen som en symbol för sitt förbund med människan.

De flesta människor vet vad en regnbåge är och har hört en del historier som har med regnbågar att göra. När det gäller berättelsen om regnbågen i Bibeln finns det somliga som tror på den och somliga som betraktar den som en legend medan andra inte tror på den alls. Men det spelar ingen roll, allt som hände i relation till regnbågen var Guds verk och ägde rum under Guds förvaltning av människan. De här händelserna har skrivits ner i detalj i Bibeln. Dessa skrifter säger inget om vad Gud var på för humör när det hände eller vad som var avsikten med de här orden som Gud sa. Ingen kan heller förstå vad Gud kände när han yttrade dem. Men Guds inställning till hela den här händelsen avslöjas mellan raderna i texten. Det är som om hans tankar vid det aktuella tillfället tiden hoppar upp från sidan genom varje ord och fras som Gud yttrar.

Guds tankar är vad folk borde bekymra sig över och vad de mest av allt borde försöka lära känna. Guds tankar är nämligen oupplösligt knutna till människans förståelse av Gud, och människans förståelse av Gud är en oumbärlig länk till människans inträde i livet. Så vad tänkte Gud när de här händelserna ägde rum?

Ursprungligen skapade Gud en mänsklighet som i hans ögon var mycket god och stod honom nära, men sedan den gjort uppror mot honom utplånades den genom en översvämning. Smärtade det Gud att denna mänsklighet bara försvann på ett ögonblick? Självfallet smärtade det! Hur uttryckte han då denna smärta? Hur dokumenterades det i Bibeln? Det dokumenterades med följande ord: ”Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Denna enkla mening avslöjar Guds tankar. Denna förstörelse av världen smärtade honom mycket. Uttryckt i mänskliga termer blev han väldigt ledsen. Vi kan ju föreställa oss: Hur såg jorden, som en gång varit full av liv, ut efter att ha förstörts av översvämningen? Hur såg jorden, som en gång varit full av människor, ut nu? Ingen mänsklig bebyggelse, inga levande varelser, vatten överallt och total förödelse på vattenytan. Var det en sådan scen Gud avsåg att åstadkomma när han ursprungligen skapade världen? Självklart inte! Guds ursprungliga avsikt var att få se liv överallt, att få se de människor han skapat tillbe honom, inte att Noa skulle vara den ende som tillbad honom eller den ende som kunde svara på hans kallelse att fullborda vad som anförtrotts honom. När mänskligheten försvann, såg inte Gud vad han tänkt sig från början, utan rena motsatsen. Hur kunde hans hjärta annat än lida? Så när Gud uppenbarade sitt sinnelag och uttryckte sina känslor fattade han ett beslut. Vad var det för beslut han fattade? Att sätta en båge i skyn (alltså den regnbåge som vi ser) som ett förbund med människan, ett löfte om att Gud aldrig mer skulle utplåna mänskligheten med en översvämning. Samtidigt skulle den berätta för folk att Gud en gång förstört världen med en översvämning, så att mänskligheten för alltid skulle minns varför Gud gjorde något sådant.

Var förstörelsen av världen den gången något som Gud önskade? Nej, det var definitivt inte vad Gud önskade. Vi kan kanske göra oss en svag bild av den patetiska syn som jorden utgjorde efter världens förstörelse, men vi kan inte på långt när föreställa oss hur det såg ut i Guds ögon den gången. Man kan säga att ingen, varken nutidens eller dåtidens människor, skulle kunna föreställa sig eller förstå hur Gud kände det när han såg den scenen, den bilden av världen sedan den förstörts av översvämningen. Gud tvingades göra detta på grund av människans olydnad, men den smärta som Guds hjärta led då världen förstördes av översvämningen är något som ingen kan greppa eller förstå. Det var därför Gud slöt ett förbund med mänskligheten, för att få folk att minnas att Gud en gång gjorde något som detta, och för att svära på att han aldrig mer skulle förstöra världen på detta sätt. I det här förbundet ser vi Guds hjärta – vi ser att Guds hjärta plågades när han förstörde denna mänsklighet. För att uttrycka det med mänskliga termer: när Gud förgjorde människan och såg mänskligheten försvinna grät och blödde hans hjärta. Är inte det bästa sättet att beskriva det? Människor använder de här orden för att beskriva mänskliga känslor, men eftersom människans språk är alltför bristfälligt tycker jag inte att det är alltför fel eller överdrivet att använda dem för att beskriva Guds känslor och sinnesrörelser. Åtminstone ger det er en mycket levande och bra uppfattning om hur Guds humör var då detta ägde rum. Vad kommer ni att tänka på nu när ni ser en regnbåge nästa gång? Ni kommer åtminstone att minnas hur Gud en gång sörjde över att se världen översvämmad och förstörd. Ni kommer att minnas att fastän Gud hatade denna värld och föraktade denna mänsklighet, så led han i sitt hjärta när han utplånade de människor han skapat med sina egna händer, och han kämpade för att släppa taget, kände sig motvillig och hade svårt att uthärda det. Hans enda tröst var Noas familj på åtta personer. Det var tack vare Noas samarbete som hans mödosamma ansträngningar med att skapa allting inte varit förgäves. I denna stund när Gud led var detta det enda som kunde kompensera hans smärta. Från den stunden lade Gud alla sina förväntningar på mänskligheten på Noas familj och hoppades att de skulle kunna leva under hans välsignelser och inte hans förbannelse, att de aldrig skulle få se Gud förgöra världen med en översvämning mer, och att de inte skulle förgöras.

Vilken del av Guds sinnelag lär vi känna av detta? Gud hade föraktat människan därför att hon var fientligt inställd till honom, men i hans hjärta förblev hans omsorg, oro och barmhärtighet gentemot mänskligheten oförändrad. Inte heller när han utplånade mänskligheten förändrades hans hjärta. När mänskligheten var full av fördärv och ohyggligt olydig mot Gud, gjorde hans sinnelag och hans väsen att han i enlighet med sina principer måste förinta denna mänsklighet. Men på grund av sitt väsen hade han ändå medlidande med mänskligheten och ville till och med använda olika sätt för att återlösa mänskligheten så att den skulle kunna leva vidare. Men människan motsatte sig Gud, fortsatte att bryta mot hans vilja och vägrade att ta emot Guds frälsning; hon vägrade alltså att acceptera hans goda avsikter. Oavsett hur Gud kallade dem, påminde dem, försörjde dem, hjälpte dem och tolererade dem, varken förstod eller uppskattade människan det och brydde sig inte heller om det. Trots sin smärta glömde Gud inte att tolerera människan till det yttersta i väntan på att hon skulle vända om. När han nått sin gräns tvekade han inte att göra vad han måste göra. Det fanns med andra ord en specifik tidsperiod och process från det ögonblick då Gud planerade att förgöra mänskligheten till dess att han inledde arbetet med att utplåna mänskligheten. Syftet med denna process var att göra det möjligt för människan att vända om, och det här var den sista chansen Gud gav människan. Så vad gjorde då Gud under denna period innan han utplånade mänskligheten? Han gjorde mycket för att påminna och förmana. Hur mycket smärta och sorg Gud än kände i sitt hjärta fortsatte han att visa mänskligheten sin omtanke, omsorg och rikliga barmhärtighet. Vad kan vi se av det? Vi ser utan tvekan att Guds kärlek till mänskligheten är verklig och inte bara tomma ord. Den är faktisk, påtaglig och märkbar, inte spelad, förvanskad, bedräglig eller pretentiös. Gud använder aldrig några knep eller skapar falska intryck för att få människor att se honom som älskvärd. Han använder aldrig några falska vittnesbörd för att låta folk se hans ljuvlighet eller för att visa upp sin ljuvlighet och helighet. Är inte de här sidorna av Guds sinnelag värda människans kärlek? Är de inte värda att dyrka? Är de inte värda att älska? Nu vill jag ställa en fråga till er: Efter att ha hört dessa ord, tror ni att Guds storhet bara är ord på ett pappersark? Är Guds ljuvlighet bara tomma ord? Nej! Verkligen inte! Guds överhöghet, storhet, helighet, fördragsamhet, kärlek och så vidare – varenda detalj i alla dessa olika aspekter av Guds sinnelag och väsen kommer till uttryck i praktiken varje gång han handlar. De manifesteras i hans vilja gentemot människan och uppfylls och återspeglas dessutom i varje individ. Oavsett om du har känt det tidigare eller ej så vårdar sig Gud om varje människa på alla tänkbara sätt, och han använder sitt uppriktiga hjärta, sin visdom och olika metoder för att värma varje människas hjärta och väcka varje människas ande. Detta är ett obestridligt faktum.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 29)

Gud skapade mänskligheten; oavsett om människorna har blivit fördärvade eller följer honom behandlar han dem som sina mest älskade – eller, som människor skulle säga, sina närmaste och käraste – och inte som sina leksaker. Fastän Gud säger att han är Skaparen och att människan är hans skapelse, vilket kanske låter som om det råder en liten rangskillnad, är sanningen den att allt Gud har gjort för mänskligheten vida överskrider en sådan relation. Gud älskar mänskligheten, bryr sig om mänskligheten, visar omsorg om mänskligheten och sörjer oavbrutet för den. Han känner aldrig i sitt hjärta att detta är extra arbete eller något som förtjänar en massa lovord. Inte heller känner han att det är något enormt bidrag till mänskligheten att rädda den, försörja den och skänka den allt. Han försörjer helt enkelt mänskligheten tyst och stilla, på sitt eget sätt och genom sitt eget väsen och vad han har och är. Det spelar ingen roll hur mycket han förser människan med och hur mycket hjälp hon får av honom – Gud tänker aldrig på det eller försöker få beröm för det. Det här bestäms av Guds väsen och det är också ett sant uttryck för Guds sinnelag. Det är därför vi aldrig ser Gud uttrycka sina tankar vare sig i Bibeln eller några andra böcker. Vi ser aldrig Gud beskriva eller förklara för människor varför han gör dessa saker, eller varför han bryr sig så mycket om mänskligheten, för att få mänskligheten att vara tacksam mot honom eller prisa honom. Inte ens när han lider, när hans hjärta plågas av den yttersta smärta, glömmer han någonsin sitt ansvar gentemot mot människan eller sin omsorg om henne; hela tiden bär han denna pina och smärta ensam i tysthet. Nej, Gud fortsätter att försörja mänskligheten som han alltid gjort. Även om mänskligheten ofta prisar Gud eller vittnar om honom, är inte det något som Gud begär. Det beror på att Gud aldrig haft för avsikt att något av det goda han gör för mänskligheten skall gengäldas med tacksamhet eller betalas tillbaka. Däremot är det dessa personer som fruktar Gud och skyr det onda, dessa som verkligen kan följa honom, lyssna till honom och är lojala mot honom, och dessa som lyder honom, som ofta kommer att få Guds välsignelser, och Gud kommer att skänka dessa välsignelser utan några förbehåll. Dessutom är de välsignelser som människor får från Gud ofta mer än de kunnat drömma om, och även mer än något som människor är berättigade till på grund av vad de gjort eller vad det kostat dem. När människor åtnjuter Guds välsignelser, bryr sig då någon om vad Gud gör? Är det någon som bryr sig om hur Gud känner sig? Är det någon som försöker förstå Guds smärta? Svaret är ett bestämt nej! Kan någon människa, inklusive Noa, förstå den smärta Gud kände i den stunden? Kan någon begripa varför Gud skulle upprätta detta förbund? Nej, det kan de inte! Mänskligheten fattar inte Guds smärta, inte därför att de inte kan förstå Guds smärta, och inte på grund av avståndet mellan Gud och människa eller skillnaden i deras status, utan på grund av att mänskligheten inte ens bryr sig över huvud taget om någon av Guds känslor. Mänskligheten tror att Gud är helt oberoende – att Gud inte behöver människor som bryr sig om honom, som förstår honom och visar honom hänsyn. Gud är Gud, så han känner ingen smärta och har inga känslor; han blir inte ledsen, han känner ingen sorg, han gråter inte ens. Gud är Gud, så han behöver inga känslomässiga uttryck och ingen känslomässig tröst. Om han under vissa omständigheter skulle behöva det så ordnar han det själv och behöver inte någon hjälp från mänskligheten. Tvärtom är det de ”svaga, omogna” människorna som behöver Guds tröst, försörjning och uppmuntran, och även att han stillar deras känslor, ständigt och överallt. Det här är något som lurar djupt inne i mänsklighetens hjärtan: Människan är den svaga; hon behöver Gud som tar hand om henne på alla sätt, hon förtjänar all den omsorg hon får från Gud och hon ska kräva att Gud ger henne allt hon anser att hon borde få. Gud är den starke; han har allt, och han ska vara mänsklighetens väktare och den som skänker välsignelser. Eftersom han redan är Gud, är han allsmäktig och behöver aldrig få någonting från mänskligheten.

Eftersom människan inte bryr sig om några av Guds uppenbarelser, har hon aldrig känt Guds sorg, smärta eller glädje. Gud känner däremot alla människans uttryck lika bra som sin egen handflata. Gud tillgodoser allas behov, alltid och överallt, och han iakttar alla människors skiftande tankar och tröstar därmed och förmanar dem, vägleder och upplyser dem. Med tanke på allt Gud har gjort med mänskligheten och hela det pris han har fått betala på grund av dem – kan man hitta ett stycke i Bibeln eller någon annanstans där Gud citeras fram till idag som klart och tydligt säger att Gud kommer att kräva något från människan? Nej! Tvärtom. Oavsett hur folk struntar i Guds tankar fortsätter han ändå att gång på gång leda människorna, sörja för dem och hjälpa dem för att göra det möjligt för dem att följa Guds väg så att de kan nå det underbara mål han har berett för dem. När det gäller Gud kommer han förbehållslöst att skänka vad han har och är, sin nåd och sina belöningar till dem som älskar och följer honom. Men han avslöjar aldrig sin sinnesstämning eller vilken smärta han lidit för någon, och han klagar aldrig om någon inte visar hänsyn mot honom eller inte känner hans vilja. Han bara uthärdar allt detta under tystnad och väntar på den dag då mänskligheten kommer att kunna förstå.

Varför säger jag det här? Vad har ni insett av det som jag har sagt? Det finns något i Guds väsen och sinnelag som det är alltför lätt att förbise, något som endast Gud och inte någon människa besitter, inte heller de som folk betraktar som stora människor, goda människor eller Guden i deras fantasi. Vad är det? Det är Guds osjälviskhet. När man talar om osjälviskhet, kanske du tänker att du också är väldigt osjälvisk eftersom du aldrig köpslår eller snålar när det gäller dina barn, och du tänker att du också är väldigt osjälvisk när det gäller dina föräldrar. Oavsett vad du anser har du åtminstone en uppfattning om begreppet ”osjälvisk”, betraktar det som ett positivt ord och tycker att en osjälvisk person är mycket ädel. När du är osjälvisk, högaktar du dig själv. Men det finns ingen som kan se hur osjälvisk Gud är i fråga om allting, människor, händelser, föremål och sitt verk. Varför är det så? Därför att människan är alltför självisk! Varför säger jag detta? Mänskligheten lever i en materiell värld. Du kanske följer Gud, men du ser eller förstår aldrig hur Gud sörjer för dig, älskar dig och visar omsorg om dig. Så vad ser du? Du ser dina anhöriga som älskar dig eller avgudar dig. Du ser det som gagnar ditt kött, du bryr dig om de människor och ting som du älskar. Det här är människans så kallade osjälviskhet. Dessa ”osjälviska” människor bryr sig däremot aldrig om den Gud som ger dem liv. I motsats till Guds osjälviskhet, blir människans osjälviskhet självisk och motbjudande. Den osjälviskhet människan tror på är tom och orealistisk, förvanskad, oförenlig med Gud och utan anknytning till Gud. Människans osjälviskhet handlar bara om henne själv, medan Guds osjälviskhet är en sann uppenbarelse av hans väsen. Det är just på grund av sin osjälviskhet som han oavbrutet sörjer för människan. Det här ämnet jag talar om idag kanske inte berör er särskilt mycket utan ni bara nickar instämmande, men när du försöker förstå Guds hjärta i ditt hjärta kommer du omedvetet att upptäcka detta: Bland alla människor, företeelser och ting du kan känna i den här världen är det bara Guds osjälviskhet som är verklig och konkret, eftersom endast Guds kärlek till dig är ovillkorlig och fläckfri. Alla andras så kallade osjälviskhet är spelad, ytlig och oäkta; den rymmer en avsikt, en baktanke, kräver något i utbyte och tål inte att prövas. Man skulle till och med kunna säga att den är smutsig och föraktlig. Håller ni med mig?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 30)

1 Mos 9:11–13  Och jag skall upprätta mitt förbund med er, aldrig igen skall allt kött utplånas av vatten från en översvämning, aldrig igen skall det finnas en översvämning som förstör jorden.” Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund jag sluter mellan mig och er och varje levande varelse som finns hos er, för alla generationer som skall komma: Jag sätter min båge i molnet och den skall vara ett tecken på ett förbund mellan mig och jorden.”

I slutet av Noas berättelse ser vi att Gud använde ett ovanligt sätt att uttrycka vad han kände den gången. Det var ett väldigt speciellt sätt: att sluta ett förbund med människan, ett förbund som tillkännagav slutet på den översvämning Gud använde för att förstöra världen. Ytligt sett kan det tyckas vara något mycket alldagligt att sluta ett förbund. Det handlar bara om att man använder ord för att se till att två parter förbinder sig att inte bryta en överenskommelse, i syfte att skydda bådas intressen. Till sin form är det är en mycket alldaglig sak, men när man ser till de bakomliggande motiven och Guds avsikt med att göra detta, så är det en sann uppenbarelse av Guds sinnelag och sinnesstämning. Om du bara skjuter de här orden åt sidan och struntar i dem, om jag aldrig berättar sanningen om saker och ting, då kommer mänskligheten aldrig att lära känna Guds tänkande. I din fantasi kanske Gud log när han upprättade det här förbundet, eller också var han allvarlig, men oavsett vilket vanligt ansiktsuttryck folk föreställer sig att Gud hade, så är det ingen som kan se Guds hjärta eller hans lidande, än mindre hans ensamhet. Ingen kan få Gud att lita på dem eller vara värdiga Guds förtroende, eller vara en människa han kan berätta om sina tankar för eller anförtro sin smärta. Det var därför Gud inte hade något annat val än att göra detta. På ytan var det en enkel sak för Gud att ta farväl av mänskligheten, lösa det gamla problemet och förinta hela världen med en översvämning – ett fullkomligt slut. Men Gud begravde smärtan från denna stund djupt inne i sitt hjärta. Vid en tid då han inte hade någon att anförtro sig till upprättade han ett förbund med mänskligheten och förklarade att han aldrig mer skulle förstöra världen med en översvämning. När en regnbåge blev synlig var det för att påminna folk om att detta hade hänt och uppmana dem att avstå från det som var ont. Inte ens i denna stund av smärta glömde Gud människorna utan fortsatte att visa så mycket omsorg om dem. Är inte detta Guds kärlek och osjälviskhet? Men vad tänker människor på när de lider? Är inte det den stund då de behöver Gud som mest? I tider som dessa släpar folk alltid till sig Gud så att han kan trösta dem. Oavsett när, kommer Gud aldrig att svika folk, och han kommer alltid att hjälpa dem att komma ur sina besvärligheter och leva i ljuset. Fastän Gud tillgodoser människans behov på detta vis är Gud i människans hjärta inget annat än ett lindrande piller, en tröstmedicin. Att Gud skulle kunna ha en skapad varelse eller en människa som sällskap eller tröst när han lider, när hans hjärta är sårat, är utan tvekan inget annat än en orimlig önskan. Människan bryr sig aldrig om Guds känslor, så Gud frågar aldrig efter eller förväntar sig att det ska finnas någon som kan trösta honom. Han använder bara sitt eget sätt att uttrycka sin sinnesstämning. Folk tycker inte att det är någon större prövning för Gud att utstå lite lidande, men när du verkligen försöker förstå Gud, när du verkligen kan begripa Guds uppriktiga avsikter i allt han gör, då kan du känna Guds storhet och osjälviskhet. Även om Gud upprättade ett förbund med mänskligheten med hjälp av regnbågen, berättade han aldrig för någon varför han gjorde detta – varför han upprättade detta förbund – vilket innebär att han aldrig talade om för någon vad han verkligen tänkte. Anledningen var att det inte finns någon som kan förstå djupet av den kärlek Gud har till mänskligheten som han skapade med sina egna händer, och det finns inte heller någon som kan förstå hur mycket smärta hans hjärta led när han utplånade mänskligheten. Så även om han skulle tala om för folk hur han känner, skulle de inte kunna ta på sig detta förtroende. Trots att han lider fortsätter han med nästa steg i sitt verk. Gud visar alltid sin bästa sida och ger det bästa till mänskligheten medan han bär sitt lidande i tysthet. Han visar aldrig öppet hur han lider. I stället härdar han ut och väntar tyst. Guds uthållighet är inte kall, bedövad eller hjälplös, och den är inte heller ett tecken på svaghet. Tvärtom har Guds kärlek och väsen alltid har varit osjälviskt. Det här är en naturlig uppenbarelse av hans väsen och sinnelag, och ett äkta förkroppsligande av Guds identitet som den sanne Skaparen.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv I” i ”Ordet framträder i köttet”