Att känna Gud 2

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 31)

När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.

De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.

Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 32)

Gud lovar att ge Abraham en son

1 Mos 17:15–17  Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”

1 Mos 17:21–22  Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.

Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra

Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ’Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?’” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”’Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.’ Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 33)

Abraham offrar Isak

1 Mos 22:2–3  Och han sade: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom.

1 Mos 22:9–10  Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.

Gud struntar i om människan är dåraktig — han begär bara att människan ska vara sannfärdig

I 1 Mosebok 22:2  gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar? Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.

I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstrera lydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta ”villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 34)

Guds löfte till Abraham

1 Mos 22:16–18  Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.

Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad

Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ” och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet ”offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.” Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 35)

Guds löfte till Abraham

1 Mos 22:16–18  Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”

Att vinna dessa som känner Gud och är i stånd att vittna om honom är Guds oföränderliga önskan

Samtidigt som Gud talade till sig själv, talade han också till Abraham, men kunde Abraham — förutom att han hörde de välsignelser som Gud gav honom — förstå Guds verkliga önskningar i alla de ord han just då talade? Det kunde han inte! Och därför var Guds hjärta just då, när han svor vid sig själv, fortfarande ensamt och sorgset. Det fanns fortfarande inte en enda människa som kunde förstå eller begripa vad han hade för avsikt och vad han planerade. Just då var ingen – inte heller Abraham – i stånd att tala med honom i förtroende, och än mindre var någon i stånd att samarbeta med honom i att utföra det verk han måste uträtta. På ytan hade Gud vunnit Abraham och vunnit någon som kunde lyda hans ord, men denna persons kunskap om Gud var faktiskt nästan lika med noll. Fastän Gud hade välsignat Abraham var Guds hjärta fortfarande inte tillfreds. Vad innebär det att Gud inte var tillfreds? Det innebär att hans förvaltning bara just hade börjat, det innebär att de människor han ville vinna, de människor han längtade efter att se, de människor han älskade, fortfarande var långt från honom. Han måste få tid, han måste vänta, han måste ha tålamod. För just då fanns det ingen förutom Gud själv som visste vad han behövde, vad han önskade vinna eller vad han längtade efter. Så samtidigt som Gud kände sig mycket entusiastisk kände han sig också tung till sinnes. Men han stannade inte upp utan fortsatte att planera nästa steg i vad han måste göra.

Vad ser ni i Guds löfte till Abraham? Gud skänkte stora välsignelser till Abraham av den enkla orsaken att han lyssnade till Guds ord. Ytligt sett tycks det normalt och självklart, men i det ser vi Guds hjärta: Gud värdesätter i synnerhet människans lydnad mot honom, och han uppskattar människans förståelse av honom och ärlighet mot honom. Hur mycket uppskattar Gud denna ärlighet? Ni förstår kanske inte hur mycket han uppskattar den, och det finns kanske ingen som inser det. Gud gav Abraham en son och när den sonen hade vuxit upp sa Gud till Abraham att offra sin son till Gud. Abraham lydde Guds befallning till punkt och pricka, han lydde Guds ord, och hans ärlighet berörde Gud och värdesattes av Gud. Hur mycket värdesatte Gud den? Och varför värdesatte han den? I en tid när ingen begrep Guds ord eller förstod hans hjärta, gjorde Abraham något som skakade himlen och fick jorden att skälva, och det fick Gud att känna en oöverträffad känsla av tillfredsställelse och gav Gud glädjen över att ha vunnit någon som var i stånd att lyda hans ord. Denna tillfredsställelse och glädje kom från en varelse som Gud skapat med sina egna händer, och det var den första ”offergåva” som människan offrat till Gud sedan människan skapades och den som Gud satte störst värde på. Det hade varit en svår tid för Gud då han väntat på detta offer, och han betraktade det som den första och viktigaste gåvan från mänskligheten som han skapat. Den visade Gud den första frukten av hans ansträngningar och det pris han betalat, och den lät honom se hoppet i mänskligheten. Efteråt längtade Gud ännu mer efter en grupp av sådana människor som kunde hålla honom sällskap, behandla honom med ärlighet och uppriktigt bry sig om honom. Gud hoppades till och med att Abraham skulle leva vidare, för han önskade att ett sådant hjärta skulle göra honom sällskap och vara med honom då han fortsatte sin förvaltning. Men det spelade ingen roll vad Gud ville, det var bara en önskan, bara en tanke — för Abraham var bara en människa som var i stånd att lyda honom och han hade inte den minsta förståelse av, eller kunskap om, Gud. Han uppfyllde inte på långt när Guds krav på människan: känna Gud, vara i stånd att vittna om Gud och vara av ett sinne med Gud. Och därför kunde han inte vandra med Gud. I Abrahams offer av Isak såg Gud Abrahams ärlighet och lydnad, och han såg att han hade klarat Guds test av honom. Trots att Gud accepterade hans ärlighet och lydnad var han fortfarande inte värdig att bli Guds förtrogne, någon som kände Gud, förstod Gud och var underrättad om Guds sinnelag; han var långt från att vara av ett sinne med Gud och att göra Guds vilja. Och därför var Gud i sitt hjärta fortfarande ensam och orolig. Ju mer ensam och orolig Gud blev, desto större blev hans behov av att så snart som möjligt fortsätta med sin förvaltning och kunna välja ut och vinna en grupp människor som så snart som möjligt skulle verkställa hans förvaltningsplan och utföra hans vilja. Detta var Guds ivriga önskan och den har förblivit oförändrad från begynnelsen till i dag. Ända sedan han skapade människan i begynnelsen har Gud längtat efter en grupp övervinnare, en grupp som ska vandra med honom och är i stånd att förstå, begripa och känna hans sinnelag. Denna Guds önskan har aldrig förändrats. Oavsett hur länge till han måste vänta, oavsett hur svår vägen framåt må vara, oavsett hur fjärran de mål han längtat efter är, har Gud aldrig ändrat eller gett upp sina förväntningar på människan. Nu när jag har sagt detta, inser ni något av Guds önskan? Kanske är era insikter inte särskilt djupa — men det kommer successivt!

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 36)

Gud måste förstöra Sodom

1 Mos 18:26  Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”

1 Mos 18:29  Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:30  Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnas trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:31  Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

1 Mos 18:32  Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

Gud bryr sig bara om dem som är i stånd att lyda hans ord och följa hans befallningar

Styckena ovan innehåller flera nyckelord: antalen. Först sa Jehova att om han fann femtio rättfärdiga inne i staden skulle han skona hela platsen, han skulle alltså inte förstöra staden. Fanns det då verkligen femtio rättfärdiga inne i Sodom? Det gjorde det inte. Vad sa Abraham till Gud en stund senare? Han sa: Kanske kommer det att finnas fyrtio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Därnäst sa Abraham: Kanske kommer det att finnas trettio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Och kanske tjugo? Jag kommer inte att göra det. Tio? Jag kommer inte att göra det. Fanns det då verkligen tio rättfärdiga inne i staden? Det fanns inte tio – men det fanns en. Och vem var denne ende? Det var Lot. Vid det tillfället fanns det endast en rättfärdig person i Sodom, men var Gud mycket noga eller krävande när det gällde det här antalet? Nej, det var han inte! Så när människan fortsatte att fråga: ”Och fyrtio då?” ”Och trettio då?” tills han kom till ”Och tio då?”, sa Gud: ”Även om där bara fanns tio så skulle jag inte förstöra staden; jag skulle skona den och förlåta de andra människorna utöver dessa tio.” Tio skulle ha varit ynkligt nog, men det visade sig att det faktiskt inte fanns ens så många rättfärdiga människor i Sodom. Då förstår ni att i Guds ögon var stadsbornas synd och ondska sådan att Gud inte hade något annat val än att förgöra dem. Vad menade Gud när han sa att han inte skulle förstöra staden om där fanns femtio rättfärdiga? De här antalen var inte viktiga för Gud. Vad som var viktigt var huruvida staden innehöll de rättfärdiga som han ville ha. Om det så bara fanns en rättfärdig person i staden skulle Gud inte låta honom komma till skada genom att han förstörde staden. Vad detta betyder är att oavsett om Gud skulle förstöra staden eller inte, och oavsett hur många rättfärdiga det fanns i den, så var denna syndfulla stad i Guds ögon förbannad och avskyvärd och borde förstöras, borde försvinna ur Guds åsyn medan de rättfärdiga skulle vara kvar. Oavsett tidsåldern, oavsett människosläktets utvecklingsstadium, förändras inte Guds inställning: Han hatar ondska och bryr sig om dem som är rättfärdiga i hans ögon. Denna Guds klara inställning är också den sanna uppenbarelsen av Guds innersta väsen. Eftersom det bara fanns en rättfärdig person i staden tvekade inte Gud längre. Slutresultatet var att Sodom oundvikligen skulle förstöras. Vad ser ni i detta? I den tidsåldern skulle Gud inte förstöra en stad om det fanns femtio rättfärdiga i den, inte heller om där fanns tio, vilket innebär att Gud skulle besluta sig för att förlåta och vara fördragsam mot mänskligheten — eller utföra vägledningens verk — på grund av några få människor som var i stånd att vörda och tillbe honom. Gud lägger stor vikt vid människans rättfärdiga gärningar, han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att tillbe honom och han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att göra goda gärningar inför honom.

Har ni någonsin läst i Bibeln att Gud, från äldsta tider till i dag, har meddelat någon människa sanningen eller talat med någon om Guds väg? Nej, aldrig. Guds ord till människan som vi läste om förklarade bara för folk vad de skulle göra. En del satte i gång att göra det, andra gjorde det inte; en del trodde och andra trodde inte. Det var allt som skedde. Den tidens rättfärdiga – de som var rättfärdiga i Guds ögon – var alltså bara dessa som kunde höra Guds ord och följa Guds befallningar. De var tjänare som verkställde Guds ord bland människorna. Kunde sådana människor sägas vara sådana som kände Gud? Kunde de sägas vara människor som fullkomnades av Gud? Nej, det kunde de inte. Var då dessa rättfärdiga människor — oavsett antal — i Guds ögon värdiga att kallas Guds förtrogna? Kunde de kallas Guds vittnen? Absolut inte! De var absolut inte värdiga att kallas Guds förtrogna och vittnen. Så vad kallade då Gud sådana människor? I Bibeln, fram till de skriftstycken som vi just har läst, finns det många fall då Gud kallar dem ”min tjänare”. I Guds ögon var alltså den tidens rättfärdiga människor hans tjänare — de var de människor som tjänade honom på jorden. Och hur tänkte Gud angående denna benämning? Varför kallade han dem så? Har Gud normer för vad han kallar människor i sitt hjärta? Det har han absolut. Gud har normer oavsett om han kallar människor rättfärdiga, fullkomliga, rättskaffens eller tjänare. När han kallar någon sin tjänare är det hans fasta övertygelse att denna person är i stånd att ta emot hans budbärare, i stånd att följa hans befallningar och kan utföra det som budbärarna befaller. Och vad utför denna person? Det som Gud befaller människan att göra och utföra på jorden. Kunde det som Gud på den tiden uppmanade människan att göra och utföra på jorden kallas Guds väg? Nej, det kunde det inte. För på den tiden begärde Gud bara att människan skulle göra några få enkla saker; han uttalade några enkla befallningar och sade åt människan att bara göra det här eller det där och inget mer. Gud verkade enligt sin plan. För vid den tiden var många villkor ännu inte för handen, tiden var inte mogen än, det var svårt för människosläktet att uthärda Guds väg, och därför hade Guds väg ännu inte börjat utgå från Guds hjärta. Gud betraktade de rättfärdiga människor han talade om och som vi ser här – oavsett om de var trettio eller tjugo – som sina tjänare. När Guds budbärare träffade på dessa tjänare skulle de kunna ta emot dem och följa deras befallningar och handla i enlighet med deras ord. Detta var exakt vad tjänarna skulle göra och uppnå i Guds ögon. Gud är omdömesgill när han ger människor benämningar. Han kallade dem inte tjänare därför att de var som ni är nu – därför att de hade hört mycket predikande, visste vad Gud tänkte göra, förstod mycket av Guds vilja och begrep hans förvaltningsplan — utan därför att deras mänskliga natur var uppriktig och de var i stånd att rätta sig efter Guds ord. När Gud befallde dem kunde de lägga vad de gjorde åt sidan och utföra det som Gud hade befallt. För Gud är följaktligen det andra betydelseskiktet i titeln tjänare att de samarbetade med hans verk på jorden, och även om de inte var Guds budbärare var det de som verkställde och fullgjorde Guds ord på jorden. Så ni förstår att dessa tjänare eller rättfärdiga människor betydde mycket i Guds hjärta. Det verk som Gud skulle sätta i gång på jorden kunde inte fungera utan människor som samarbetade med honom, och den roll som Guds tjänare tagit på sig kunde inte ersättas av Guds budbärare. Varje uppgift som Gud befallde dessa tjänare var av stor betydelse för honom och därför kunde han inte förlora dem. Utan dessa tjänares samarbete med Gud skulle hans verk bland människorna ha stannat upp och resultatet skulle ha blivit att Guds förvaltningsplan och Guds förhoppningar hade gått om intet.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 37)

Gud måste förstöra Sodom

1 Mos 18:26  Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”

1 Mos 18:29  Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:30  Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnas trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”

1 Mos 18:31  Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

1 Mos 18:32  Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”

Gud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och rasande på dessa som han avskyr och förkastar

Fanns det tio Guds tjänare i Sodom enligt Bibelns berättelse? Nej, det gjorde det inte! Var staden värd att skonas av Gud? Endast en person i staden — Lot — tog emot Guds budbärare. Detta visar att det bara fanns en Guds tjänare i staden, och följaktligen hade Gud inget annat val än att rädda Lot och förstöra staden Sodom. De här samtalen mellan Abraham och Gud må verka enkla, men de illustrerar någonting mycket djupt: Det finns principer för Guds agerande, och innan han fattar ett beslut ägnar han lång tid åt att iaktta och överväga; innan tiden är den rätta kommer han definitivt inte att fatta några beslut eller dra några förhastade slutsatser. Samtalen mellan Abraham och Gud visar oss att Guds beslut att förstöra Sodom inte var det minsta felaktigt, för Gud visste redan att det inte fanns fyrtio rättfärdiga i staden, inte trettio rättfärdiga och inte heller tjugo. Där fanns inte ens tio. Den enda rättfärdiga personen i staden var Lot. Allt som hände i Sodom och alla dess omständigheter iakttogs av Gud och var lika välbekanta för honom som ovansidan på hans egen hand. Därför kunde hans beslut inte vara felaktigt. Människan är däremot ‒ jämfört med Guds allmakt ‒ så förlamad, så dåraktig och okunnig, så kortsynt. Detta är vad vi ser i samtalen mellan Abraham och Gud. Gud har låtit sitt sinnelag strömma fram från begynnelsen till i dag. Även här är det Guds sinnelag vi bör se. Antal är enkla och bevisar ingenting, men här finns ett mycket viktigt uttryck för Guds sinnelag. Gud skulle inte förstöra staden på grund av femtio rättfärdiga. Beror det på Guds barmhärtighet? Beror det på hans kärlek och fördragsamhet? Har ni sett denna sida av Guds sinnelag? Även om där bara funnits tio rättfärdiga skulle Gud inte ha förstört staden på grund av dessa tio rättfärdiga människor. Är detta Guds fördragsamhet och kärlek eller inte? På grund av sin barmhärtighet, fördragsamhet och omsorg om dessa rättfärdiga människor skulle han inte ha förstört staden. Detta är Guds fördragsamhet. Och vad ser vi då för resultat till slut? När Abraham sa: ”Kanske kommer det att finnas tio där”, sa Gud: ”Jag skall inte förstöra den.” Därefter sa Abraham inget mer — för inne i Sodom fanns inte de tio rättfärdiga som han syftade på och han hade inte mer att säga och nu förstod han varför Gud hade beslutat att förstöra Sodom. Vilket Guds sinnelag ser ni i detta? Vad för sorts beslut fattade Gud? Jo, om det inte fanns tio rättfärdiga i den här staden tillät inte Gud att den existerade utan skulle oundvikligen förstöra den. Är inte detta Guds vrede? Representerar denna vrede Guds sinnelag? Är detta sinnelag uppenbarelsen av Guds heliga substans? Är det uppenbarelsen av Guds rättfärdiga substans som människan inte får kränka? Efter att ha fått bekräftat att det inte fanns tio rättfärdiga i Sodom var Gud viss om att han skulle förstöra staden och straffa människorna i den där staden strängt för att de motarbetade Gud och för att de var så svinaktiga och fördärvade.

Varför har vi analyserat dessa stycken på det här sättet? Därför att dessa få enkla meningar ger fullt uttryck åt Guds sinnelag som flödar över av barmhärtighet och djup vrede. Samtidigt som Gud värdesatte de rättfärdiga och hade förbarmande med dem, tolererade och bekymrade sig om dem, fanns det i hans hjärta en djup avsky för alla dessa i Sodom som blivit fördärvade. Var detta överflödande barmhärtighet och djup vrede eller inte? På vilket sätt förstörde Gud staden? Genom eld. Och varför förstörde han den med eld? När du ser någonting som brinner eller när du är på väg att elda upp någonting, vad känner du då för det? Varför vill du bränna det? Känner du att du inte behöver det längre, att du inte vill se det mer? Vill du göra dig av med det? Guds användning av eld står för övergivande och hat och att han inte ville se Sodom mer. Detta var den känsla som fick Gud att utplåna Sodom med hjälp av eld. Användandet av eld betecknar precis hur arg Gud var. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom känner Gud djup ilska. Och hur omfattande är denna djupa ilska? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds ilska att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, då spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i fråga om egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin vrede utan uppehåll. Och när Gud efter att ha gett människan tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. Här tycker folk att det är normalt att Gud skulle förstöra en stad, för i Guds ögon kunde inte en stad full av synd existera och fortsätta att finnas kvar, och det var logiskt att Gud skulle förstöra den. Men i det som hände före och efter hans förstörelse av Sodom ser vi Guds sinnelag i dess helhet. Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede. De flesta av er har upplevt något av Guds barmhärtighet, men mycket få av er har förstått Guds vrede. Guds barmhärtighet och kärleksfulla godhet kan ses i varje människa; det vill säga, Gud har varit överflödande barmhärtig mot alla människor. Men mycket sällan — eller rättare sagt aldrig — har Gud varit djupt vred på några individer eller någon grupp av människor bland er. Ta det lugnt! Förr eller senare kommer Guds vrede att ses och upplevas av varje människa, men den tiden är inte inne än. Och varför är det så? Därför att när Gud är oavbrutet arg på någon, det vill säga, när han släpper lös sin djupa vrede över en människa, betyder det att han sedan länge har avskytt och förkastat henne, att han föraktar hennes existens och att han inte står ut med hennes existens; så snart hans vrede kommer över henne, kommer hon att försvinna. I dag har Guds verk ännu inte nått den punkten. Ingen av er kommer att kunna uthärda det när Gud väl blir djupt arg. Ni ser alltså att för närvarande är Gud enbart överflödande barmhärtig mot er alla och ni har ännu inte sett hans djupa vrede. Om det är några som fortfarande inte är övertygade kan ni be att Guds vrede ska komma över er, så att ni kan få erfara huruvida Guds vrede och hans okränkbara sinnelag gentemot människan verkligen existerar. Vågar ni?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 38)

De sista dagarnas människor ser Guds vrede endast i hans ord och upplever inte verkligen Guds vrede

Från skapelsens tid fram till i dag har ingen grupp åtnjutit så mycket av Guds nåd eller barmhärtighet och godhet som denna sista grupp. Trots att Gud i det slutliga stadiet har utfört doms- och tuktansverket, och utfört sitt verk med majestät och vrede, använder Gud mestadels endast ord för att genomföra sitt verk; han använder ord för att undervisa och vattna och försörja och ge föda. Guds vrede har samtidigt alltid hållits dold, och förutom att man upplevt Guds vredgade sinnelag i hans ord har mycket få människor erfarit hans vrede personligen. Det vill säga, under Guds doms- och tuktansverk går inte denna vrede utöver hans ord, även om vreden som uppenbaras i Guds ord låter människor erfara Guds majestät och ofördragsamhet mot kränkning. Gud använder sig med andra ord av ord för att tillrättavisa människan, avslöja människan, döma människan, tukta människan och även fördöma människan — men ännu har Gud inte varit djupt vred mot människan och har knappast ens släppt lös sin vrede över människan förutom i sina ord. Den Guds barmhärtighet och godhet som människan upplevt i denna tidsålder är alltså uppenbarelsen av Guds sanna sinnelag, medan den Guds vrede som människan upplevt bara är effekten av tonfallet och känslan i hans uttalanden. Många människor tror felaktigt att den här effekten är den sanna upplevelsen av och den sanna kunskapen om Guds vrede. Följaktligen tror de flesta människor att de har sett Guds barmhärtighet och godhet i hans ord, liksom att de har skådat Guds intolerans mot människans synd, och de flesta av dem har till och med kommit att uppskatta Guds barmhärtighet och tolerans gentemot människan. Men oavsett hur illa människan har uppfört sig, eller hur fördärvat hennes sinnelag har varit, har Gud alltid härdat ut. När Gud härdar ut är hans mål att vänta på att de ord han har talat, de ansträngningar han har gjort och det pris han har betalat, ska få effekt i dessa som han önskar vinna. Att vänta på ett resultat som detta tar tid och fordrar skapandet av olika omgivningar för människan, på samma sätt som folk inte blir vuxna så snart de fötts; det tar arton eller nitton år, och en del människor behöver till och med tjugo eller trettio år innan de mognar till en riktig vuxen. Gud väntar på att denna process ska slutföras, han väntar på att en sådan tid ska komma, och han väntar på detta resultat. Och under hela den tid han väntar är Gud överflödande barmhärtig. Under den tid då Guds verk pågår slås emellertid ett ytterst litet antal människor ner, och en del straffas på grund av sitt svåra motstånd mot Gud. Sådana exempel utgör ännu större bevis för Guds sinnelag som inte tål människans kränkning och bekräftar tillfullo att Guds tolerans och uthållighet mot de utvalda verkligen existerar. Uppenbarandet av en del av Guds sinnelag i dessa människor, i dessa typiska exempel, påverkar naturligtvis inte Guds förvaltningsplan som helhet. Faktum är att i detta avslutande stadium av Guds verk har Gud härdat ut under hela den period han har väntat, och han har bytt sin uthållighet och sitt liv mot deras frälsning som följer honom. Förstår ni detta? Gud rubbar inte sin plan utan orsak. Han kan släppa lös sin vrede och han kan även vara barmhärtig; detta är uppenbarelsen av de två största delarna av Guds sinnelag. Är det här fullt klart eller inte? Med andra ord, när det gäller Gud visas allt detta — rätt och fel, rättvist och orättvist, det positiva och det negativa — tydligt för människan. Vad han kommer att göra, vad han tycker om, vad han avskyr — allt det här kan direkt återspeglas i hans sinnelag. Sådana saker kan också ses mycket påtagligt och tydligt i Guds verk, och de är inte vaga eller generella; tvärtom låter de alla människor skåda Guds sinnelag och vad han har och är på ett synnerligen konkret, sant och praktiskt sätt. Detta är den sanne Guden själv.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 39)

Guds sinnelag har aldrig varit dolt för människan — människans hjärta har vandrat bort från Gud

Sedan tiden för skapelsen har Guds sinnelag hållit jämna steg med hans verk. Det har aldrig varit dolt för människan, utan varit fullt offentliggjort och klargjort för människan. Men allteftersom tiden gått har människans hjärta kommit allt längre bort från Gud, och i och med att människans fördärv har blivit djupare har människan och Gud blivit mer och mer åtskilda. Sakta men säkert har människan förvunnit ur Guds åsyn. Människan har blivit oförmögen att ”se” Gud, vilket har lämnat henne utan några ”nyheter” om Gud; därför vet hon inte huruvida Gud existerar och går till och med så långt som till att fullständigt förneka Guds existens. Människans oförmåga att förstå Guds sinnelag och vad han har och är beror följaktligen inte på att Gud är dold för människan, utan på att hennes hjärta har vänt sig bort från Gud. Även om människan tror på Gud finns inte Gud i hennes hjärta, och hon vet inte hur man ska älska Gud och vill inte heller älska Gud, för hennes hjärta kommer aldrig nära Gud och hon undviker honom ständigt. Som resultat är människans hjärta långt bort från Gud. Var är då hennes hjärta? Faktum är att människans hjärta inte har begett sig någonstans: I stället för att ge det till Gud eller uppenbara det för Gud så att han kan se det, har hon behållit det för sig själv. Detta trots det faktum att somliga ofta ber till Gud och säger: ”O, Gud, se på mitt hjärta — du vet allt jag tänker”, och en del till och med svär att de ska låta Gud se på dem så att de ska bli straffade om de bryter sin ed. Även om människan låter Gud blicka in i hennes hjärta, betyder inte det att hon är i stånd att lyda Guds orkestreringar och arrangemang, och inte heller att hon har lämnat sitt öde, sina framtidsutsikter och sitt allt i Guds kontroll. Så oavsett vilka edsvurna löften du ger till Gud eller vad du betygar honom, är ditt hjärta i hans ögon fortfarande tillslutet för honom, för du låter bara Gud se på ditt hjärta men du tillåter honom inte att kontrollera det. Med andra ord har du inte gett ditt hjärta till Gud över huvud taget utan talar bara välklingande ord som Gud ska höra; dina olika svekfulla avsikter döljer du samtidigt för Gud tillsammans med dina ränker, ditt intrigerande och dina planer, och du håller dina framtidsutsikter och ditt öde hårt i dina händer, livrädd att Gud ska ta dem ifrån dig. Därför ser Gud aldrig människans uppriktighet mot honom. Även om Gud blickar in i människohjärtats djup och kan se vad människan tänker och vill göra i sitt hjärta, tillhör inte hennes hjärta Gud — hon har inte lämnat över det i Guds kontroll. Gud har alltså rätten att iaktta, men han har inte rätten att kontrollera. I människans subjektiva medvetande varken vill eller tänker hon överlämna sig själv åt att orkestreras av Gud. Inte nog med att människan har stängt till sig själv för Gud, utan det finns till och med människor som tänker ut hur de ska linda in sina hjärtan i inställsamt prat och smicker för att skapa ett falskt intryck och vinna Guds förtroende och dölja sitt sanna ansikte utom synhåll för Gud. Deras syfte med att inte låta Gud se är att inte låta Gud inse hur de verkligen är. De vill inte ge sitt hjärta till Gud utan behålla det för sig själv. Den underliggande innebörden i detta är att allt människan gör och vill har hon själv planerat, beräknat och beslutat; hon har inget behov av Guds deltagande eller ingripande, och än mindre behöver hon Guds orkestrering och arrangemang. Så vare sig det gäller Guds befallningar, hans uppdrag eller de krav som Gud ställer på människan, baserar hon sina beslut på sina egna avsikter och intressen, på sin egen situation och de rådande omständigheterna. Människan använder alltid kunskap och insikter som hon är bekant med, liksom sitt eget intellekt, för att bedöma och välja vilken väg hon bör ta, och hon tillåter inte Guds inblandning eller styrning. Det här är det människohjärta som Gud ser.

Från begynnelsen till i dag har endast människan varit i stånd att samtala med Gud. Bland alla levande ting och Guds varelser har alltså ingen mer än människan kunnat samtala med Gud. Människan har öron som gör att hon kan höra och ögon som låter henne se, hon har språk och hon har sina egna idéer och fri vilja. Hon har allt som krävs för att höra Gud tala, förstå Guds vilja och acceptera Guds uppdrag, och så låter Gud människan ta del av alla hans önskningar därför att han vill göra henne till en följeslagare som är av samma sinne som han och kan vandra med honom. Sedan Gud började förvalta har han väntat på att människan ska ge sitt hjärta till honom för att låta honom rena och utrusta det, för att göra henne tillfredsställande för Gud och älskad av Gud, för att få henne att vörda Gud och sky det onda. Gud har alltid sett fram mot och väntat på detta resultat.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 40)

Guds och Bibelns omdömen om Job

Job 1:1  I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.

Job 1:5  Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem, för Job sade: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.

Job 1:8  Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?”

Vad är den viktiga punkten som ni ser i dessa stycken? Dessa tre korta skriftstycken handlar alla om Job. Fastän de är korta säger de klart vad för sorts människa han var. Genom deras beskrivning av Jobs vardagliga uppförande och hans uppträdande säger de alla att snarare än att vara grundlös var Guds omdöme om Job välgrundat. De säger oss att oavsett om det är människans bedömning av Job (Job 1:1) eller Guds bedömning av honom (Job 1:8), så är båda resultatet av Jobs gärningar inför Gud och människa (Job 1:5).

Låt oss börja med att läsa det första stycket: ”I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.” Denna mening, det första omdömet om Job i Bibeln, är författarens bedömning av Job. Naturligtvis representerar de också människans omdöme om Job, som är att mannen var ”en som fruktade Gud och skydde det onda”. Låt oss därnäst läsa Guds omdöme om Job: ”Det [finns] inte någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda” (Job 1:8). Av de båda omdömena kom ett från människan och ett från Gud; det är två omdömen med samma innehåll. Man kan alltså se att Jobs uppförande och hållning var kända för människa och var även lovordade av Gud. Jobs uppträdande inför människor och hans uppträdande inför Gud var med andra ord detsamma; han lade alltid fram sitt uppförande och sin motivation inför Gud, så att de skulle kunna ses av Gud, och han var en person som fruktade Gud och skydde det onda. Av alla människorna på jorden var Job alltså den ende som i Guds ögon var fullkomlig och rättskaffens och en som fruktade Gud och skydde det onda.

Specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av ondskan i hans dagliga liv

Låt oss härnäst se på specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Låt oss utöver styckena före och efter också läsa Job 1:5 som är en av de specifika manifestationerna av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Det handlar om hur han fruktade Gud och skydde det onda i sitt dagliga liv; det mest framträdande är att han inte bara gjorde vad han borde göra på grund av sin egen gudsfruktan och sitt skyende av det onda, utan att han även regelbundet offrade brännoffer inför Gud å sina söners vägnar. Han var rädd att de ofta hade ”syndat och förbannat Gud i sina hjärtan” under gästabuden. Och hur yttrade sig denna fruktan i Job? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem.” Jobs agerande visar oss att snarare än att visa sig i hans yttre uppförande kom hans gudsfruktan inifrån hans hjärta, och att man alltid kunde finna hans gudsfruktan i varje aspekt av hans dagliga liv, för han skydde inte bara själv det onda utan offrade ofta brännoffer å sina söners vägnar. Job var med andra ord inte bara livrädd för att synda mot Gud och förneka Gud i sitt eget hjärta, utan även orolig för att hans söner syndade mot Gud och förnekade honom i sina hjärtan. Av detta kan man se att sanningen om Jobs gudsfruktan tål att granskas och att ingen människa kan betvivla den. Gjorde han på det sättet någon gång emellanåt eller ofta? Den avslutande meningen i texten är: ”så gjorde Job varje gång.” Innebörden i dessa ord är att Job inte gick och tittade in hos sina söner då och då eller när det behagade honom, och inte heller bekände han till Gud genom bön. I stället skickade han regelbundet efter och helgade sina söner och offrade brännoffer för dem. ”Varje gång” betyder inte att han gjorde så under en eller två dagar eller för ett ögonblick. Det säger att manifestationen av Jobs gudsfruktan inte var tillfällig och inte stannade vid kunskap eller uttalade ord; i stället, vägen av gudsfruktan och skyende av det onda vägledde hans hjärta, det dikterade hans uppförande, och det var i hans hjärta roten för hans tillvaro. Att han gjorde så varje gång visar att han, i sitt hjärta, ofta fruktade att han själv skulle synda mot Gud och även var rädd att hans söner och döttrar syndade mot Gud. Det visar precis hur mycket vikt vägen av att frukta Gud och sky det onda bar i hans hjärta. Han gjorde så varje gång därför att han i sitt hjärta fruktade och var rädd — rädd att han hade begått ondska och syndat mot Gud, och att han hade avvikit från Guds väg och sålunda var oförmögen att tillfredsställa Gud. Och samtidigt oroade han sig också för sina söner och döttrar, fruktade att de hade syndat mot Gud. Sådant var Jobs uppträdande i hans dagliga liv. Det är just detta normala uppträdande som bevisar att Jobs gudsfruktan och skyende av det onda inte är tomma ord, utan att Job verkligen levde så. ”Så gjorde Job varje gång”: De här orden berättar för oss om Jobs dagliga handlingar inför Gud. Nådde hans uppförande och hans hjärta fram till Gud när han gång på gång gjorde på detta sätt? Med andra ord, gladdes Gud ofta över hans hjärta och hans uppförande? I vilken situation och i vilket sammanhang gjorde Job alltid på detta sätt? En del människor säger att Job agerade på det sättet därför att Gud ofta framträdde för honom; andra säger att han gjorde så varje gång för att sky det onda; och ytterligare andra säger att han kanske tänkte att hans rikedom inte varit lättvunnen, att han visste att han hade fått den av Gud och därför var livrädd att förlora sin egendom för att han syndat mot Gud eller kränkt honom. Är några av de här påståendena riktiga? Absolut inte. För vad Gud accepterade och uppskattade mest med Job var inte bara att han alltid gjorde så, utan främst var det hans uppträdande inför Gud, människa och Satan när han överlämnades till Satan och frestades.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 41)

Satan frestar Job för första gången (hans boskap blir stulen och hans barn drabbas av en katastrof)

a. De ord som talades av Gud

Job 1:8  Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?”

Job 1:12  Och Jehova sade till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv.” Satan gick så iväg ifrån Jehovas ansikte.

b. Satans svar

Job 1:9–11  Satan svarade Jehova och sade: ”Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Gud tillåter Satan att fresta Job så att Jobs tro ska bli fullkomnad

Job 1:8  är det första ställe i Bibeln som återger ett samtal mellan Jehova Gud och Satan. Och vad sa Gud? Den ursprungliga texten ger oss följande redogörelse: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?’” Detta var Guds omdöme om Job inför Satan; Gud sa att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Före detta samtal mellan Gud och Satan hade Gud beslutat att han skulle använda Satan för att fresta Job – att han skulle överlämna Job till Satan. Dels skulle detta bevisa att Guds iakttagelse och värdering av Job var riktig och felfri, och skulle få Satan att skämmas genom Jobs vittnesbörd. Dels skulle det fullkomna Jobs tro på Gud och fruktan för Gud. Så när Satan kom inför Gud svävade inte Gud på målet. Han gick rakt på sak och frågade Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?” I Guds fråga finns följande innebörd: Gud visste att Satan hade vandrat kors och tvärs över jorden och ofta spionerat på Job som var Guds tjänare. Han hade ofta frestat och angripit honom och försökt hitta ett sätt att dra olycka över Job för att bevisa att han inte skulle kunna hålla fast vid sin gudstro och gudsfruktan. Satan sökte också gärna tillfällen att förstöra för Job så att Job skulle förneka Gud och han skulle kunna rycka honom ur Guds händer. Men Gud såg in i Jobs hjärta och såg att han var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud använde sig av en fråga för att tala om för Satan att Job var en fullkomlig och rättskaffens man som fruktade Gud och skydde det onda, att Job aldrig skulle förneka Gud och följa Satan. Efter att ha hört Guds omdöme om Job väcktes i Satan ett raseri fött ur förödmjukelse och han blev än argare och ivrigare att rycka bort Job, för Satan hade aldrig trott att någon kunde vara fullkomlig och rättskaffens eller att någon kunde frukta Gud och sky det onda. Samtidigt avskydde Satan människans fullkomlighet och rättskaffenhet och hatade folk som kunde frukta Gud och sky ondskan. Därför står det skrivet i Job 1:9—11 att ”Satan svarade Jehova och sade: ’Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.’” Gud var väl bekant med Satans ondskefulla natur och han visste mycket väl att Satan länge planerat att dra olycka över Job, så genom att än en gång säga till Satan att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, ville Gud få Satan att lyda honom, få honom att avslöja sitt sanna ansikte och angripa och fresta Job. Gud betonade med andra ord medvetet att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, och på det sättet fick han Satan att angripa Job på grund av sitt hat och sin ilska över att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Som resultat skulle Gud få Satan att skämmas genom det faktum att Job verkligen var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda — och Satan skulle bli ytterst förödmjukad och besegrad. Efter det skulle Satan inte längre tvivla eller komma med anklagelser rörande Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan eller skyende av det onda. På detta sätt var Guds prövning och Satans frestelse nästan oundvikliga. Den ende som var kapabel att uthärda Guds prövning och Satans frestelse var Job. Efter detta samtal beviljades Satan tillstånd att fresta Job. Så började Satans första angreppsrond. Målet för dessa angrepp var Jobs egendom, för Satan hade lagt fram följande anklagelse mot Job: ”Fruktar Job Gud utan orsak? … Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till.” Därför tillät Gud Satan att ta allt Job hade, vilket var själva syftet med att Gud talade med Satan. Men Gud ställde ett krav på Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv” (Job 1:12). Det här var det villkor som Gud ställde sedan han tillåtit Satan att fresta Job och placerat Job i Satans händer, och det var den gräns han satte upp för Satan: Han befallde Satan att inte skada Job. Eftersom Gud visste att Job var fullkomlig och rättskaffens, och litade på att Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet inför honom var höjd över allt tvivel och kunde klara att sättas på prov, lät Gud Satan fresta Job, men han hade ett förbehåll: Satan tilläts ta all Jobs egendom, men han fick inte lägga ett finger på honom själv. Vad innebar detta? Det innebar att Gud inte gav Job helt och hållet till Satan då. Satan kunde fresta Job på vilket sätt han ville, men han kunde inte skada Job själv, inte ens ett hår på hans huvud, för allt hos människan kontrolleras av Gud, huruvida människan lever eller dör beslutas av Gud, och någon sådan rättighet har inte Satan. När Gud sagt dessa ord till Satan kunde Satan inte börja snabbt nog. Han använde alla medel för att fresta Job och det dröjde inte länge förrän Job hade förlorat ett berg fullt av får och oxar och all den egendom som Gud gett till honom …. På så sätt kom Guds prövningar till honom.

Bibeln berättar för oss om bakgrunden till Jobs frestelse, men var Job själv, han som utsattes för dessa frestelser, medveten om vad som pågick? Job var bara en dödlig människa: naturligtvis visste han ingenting om den historia som rullades upp bakom honom. Icke desto mindre fick hans gudsfruktan och fullkomlighet och rättskaffenhet honom att inse att Guds prövningar hade kommit över honom. Han visste inte vad som hade ägt rum i den andliga världen eller vad Guds avsikter med dessa prövningar var. Men han visste att oavsett vad som hände honom skulle han hålla fast vid sin fullkomlighet och rättskaffenhet, och han skulle hålla sig till vägen att frukta Gud och undvika det onda. Gud iakttog klart Jobs attityd och reaktion på dessa saker. Och vad såg Gud? Han såg Jobs hjärta som fruktade Gud, för ända från början och fram till dess att Job prövades var Jobs hjärta öppet för Gud, det var lagt inför Gud, och Job gav inte upp sin fullkomlighet eller rättskaffenhet, och inte heller kastade han bort eller vek av från vägen att frukta Gud och sky det onda — och inget var mer glädjande för Gud.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 42)

Jobs reaktion

Job 1:20–21  Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit: Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.”

Att Job tar på sig att återlämna allt han äger går tillbaka på hans gudsfruktan

När Gud hade sagt till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv,” lämnade Satan honom och strax efteråt kom Job under plötsliga och våldsamma angrepp: Först rövade man bort hans oxar och åsnor och dödade hans tjänare, därnäst brändes hans får och tjänare ihjäl, sedan togs hans kameler och hans tjänare mördades, och slutligen omkom hans söner och döttrar. Denna serie angrepp var den plåga som Job drabbades av under den första frestelsen. Som Gud befallt riktade Satan under dessa angrepp bara in sig på Jobs egendom och hans barn och skadade inte Job själv. Likafullt förvandlades Job omedelbart från en rik man med en stor förmögenhet till en person som inte hade någonting. Ingen kunde ha stått emot detta överraskande slag eller reagerat rätt på det, men Job visade prov på sin extraordinära sida. Skriften ger följande redogörelse: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” Det här var Jobs första reaktion när han hört att han hade förlorat sina barn och all sin egendom. Framför allt verkade han inte överraskad eller skräckslagen och än mindre uttryckte han ilska eller hat. Då förstår ni att han i sitt hjärta redan hade insett att de här olyckorna inte var någon tillfällighet eller någon människas verk, och än mindre var de någon vedergällning eller något straff. I stället hade Jehova Guds prövningar kommit över honom: det var Jehova Gud som ville ta hans egendom och barn. Nu var Job mycket lugn och klartänkt. Hans fullkomliga och rättskaffens mänskliga natur gjorde att han rationellt och naturligt kunde göra korrekta bedömningar och fatta beslut angående de katastrofer som drabbat honom, och följden blev att han uppträdde med ovanligt lugn: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” ”Rev sönder sin mantel” betyder att han var naken och inte ägde någonting; ”rakade sitt huvud” betyder att han hade återvänt inför Gud som ett nyfött spädbarn; ”föll ner på marken [och] tillbad” betyder att han hade kommit till denna världen naken, och fortfarande utan någonting idag återbördades han till Gud som ett nyfött barn. Jobs attityd gentemot allt som drabbade honom kunde inte någon annan av Guds varelser ha uppnått. Hans tro på Jehova Gud gick bortom trons värld; detta var hans fruktan för Gud och lydnad mot Gud, och han var inte bara i stånd att tacka Gud för vad han gett honom utan också för vad han tagit från honom. Vad mer är — han var i stånd att åta sig att återlämna allt han ägde, inklusive sitt liv.

Jobs gudsfruktan och lydnad mot Gud är ett exempel för mänskligheten, och hans fullkomning och rättskaffenhet var höjdpunkten av den mänskliga natur som människan borde besitta. Trots att han inte såg Gud insåg han att Gud verkligen existerade, och på grund av denna insikt fruktade han Gud — och tack vare sin gudsfruktan var han i stånd att lyda Gud. Han gav Gud fria tyglar att ta vadhelst han hade och klagade inte utan föll ner inför Gud och sa till honom att i den stunden, även om Gud tog hans kött, skulle han med glädje låta honom göra det, utan att klaga. Hela hans uppträdande berodde på hans fullkomliga och rättskaffens mänsklighet. Det vill säga, som resultat av sin oskuld, ärlighet och godhet var Job orubblig i sin insikt om och upplevelse av Guds existens, och på denna grund ställde han krav på sig själv och likriktade sitt tänkande, sitt uppförande, sitt beteende och sina handlingsprinciper inför Gud i enlighet med Guds vägledning av honom och de Guds gärningar som han hade sett bland alla ting. Med tiden skapade hans upplevelser en verklig och faktisk gudsfruktan i honom och fick honom att sky det onda. Detta var källan till den oförvitlighet som Job höll fast vid. Job besatt en ärlig, oskyldig och vänlig mänsklig natur, och han hade verklig erfarenhet av att frukta Gud, lyda Gud och sky det onda, såväl som kunskapen att ”Jehova gav och Jehova tog”. Endast på grund av dessa ting var han i stånd att stå fast och vittna mitt under sådana hätska angrepp från Satan, och endast på grund av dem var han kapabel att inte svika Gud liksom att ge Gud ett tillfredsställande svar när Guds prövningar kom över honom. Även om Jobs uppträdande under den första frestelsen var mycket rakt på sak, var senare generationer inte garanterade att uppnå en sådan öppenhjärtlighet ens efter en livstid av ansträngningar, och inte heller skulle de med nödvändighet besitta Jobs ovan beskrivna hållning. När ni i dag ser på Jobs rättframma uppträdande och jämför det med ropen och besluten om ”absolut lydnad och lojalitet in i döden” som dessa, som påstår sig tro på Gud och följa honom, visar upp för Gud, känner ni då inte en djup skam?

Vilken är din reaktion när du läser i Skriften om allt som drabbade Job och hans familj? Blir du försjunken i tankar? Är du förvånad? Skulle de prövningar som drabbade Job kunna beskrivas som ”upprörande”? Det är alltså hemskt nog att läsa om Jobs prövningar så som de beskrivs i Skriften, för att inte tala om hur de skulle ha varit i verkligheten. Då förstår ni att det som drabbade Job inte var någon ”krigsövning” utan en riktig ”drabbning” med riktiga ”vapen” och ”kulor”. Men genom vems hand blev han utsatt för dessa prövningar? De utfördes naturligtvis av Satan, de utfördes personligen av Satan – men de var sanktionerade av Gud. Talade Gud om för Satan på vilket sätt han skulle fresta Job? Det gjorde han inte. Gud ställde bara ett villkor och efter det drabbades Job av frestelsen. När frestelsen kom över Job gav den folk en aning om Satans ondska och fulhet, om hans illvilja och avsky för människan och fiendskap mot Gud. Av detta ser vi att inga ord kan beskriva hur grym denna frestelse faktiskt var. Man skulle kunna säga att i detta ögonblick uppenbarades till fullo Satans fula ansikte och den ondskefulla natur med vilken han förgrep sig på människan. Satan använde denna möjlighet, denna möjlighet som han fått med Guds medgivande, till att utsätta Job för ett frenetiskt och skoningslöst övergrepp på ett sätt och med en grymhet som är både ofattbar och fullständigt oacceptabel för människor i dag. I stället för att säga att Job frestades av Satan och att han stod fast i sitt vittnesbörd under denna frestelse, är det bättre att säga att i de prövningar Job utsattes för av Gud invecklades han i en kamp mot Satan för att skydda sin fullkomlighet och rättskaffenhet och för att försvara vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. I denna kamp förlorade Job ett berg fyllt av får och nötkreatur, han förlorade all sin egendom och han förlorade sina söner och döttrar — men han övergav inte sin fullkomlighet, rättskaffenhet eller gudsfruktan. Med andra ord, i denna strid mot Satan föredrog han att hellre berövas sin egendom och sina barn än att ge upp sin fullkomlighet, rättskaffenhet och gudsfruktan. Han föredrog att hålla fast vid grunden för vad det innebär att vara människa. Skriften ger en koncis redogörelse för hela processen då Job förlorade sina tillgångar och dokumenterar också Jobs uppträdande och attityd. Dessa kärnfulla och kortfattade berättelser ger en känsla av att Job nästan var avslappnad inför denna frestelse, men om det som faktiskt hände skulle återskapas — och till detta kommer Satans ondskefulla natur — då skulle saker och ting inte vara så enkla eller lätta som de beskrivs i de här meningarna. Verkligheten var långt grymmare. Sådan är nivån på det skövlande och hat som Satan behandlar mänskligheten och alla dessa som är godkända av Gud med. Om Gud inte hade uppmanat Satan att inte skada Job skulle Satan utan tvivel ha dödat honom utan några samvetskval. Satan vill inte att någon ska tillbe Gud, och han vill inte heller att dessa som är rättfärdiga i Guds ögon och dessa som är fullkomliga och rättskaffens ska kunna fortsätta att frukta Gud och sky det onda. Att människor fruktar Gud och skyr det onda betyder att de skyr och överger Satan, och därför drog Satan nytta av Guds tillåtelse att vräka allt sitt raseri och hat på Job utan barmhärtighet. Då förstår du hur stor den pina var som Job led. Från sinne till kött, utifrån och in. I dag förstår vi inte hur det var på den tiden, och med hjälp av Bibelns berättelser kan vi bara få en kort glimt av Jobs känslor när han på den tiden utsattes för plågorna.

Jobs orubbliga oförvitlighet bringar skam över Satan och får honom att fly i panik

Vad gjorde då Gud när Job drabbades av denna plåga? Han iakttog och vaktade och väntade på utgången. Hur kände sig Gud medan han iakttog och följde utvecklingen? Han kände sig naturligtvis bedrövad. Men kunde hans bedrövelse ha fått honom att ångra att han gett Satan tillåtelse att fresta Job? Svaret är nej, det kunde den inte. Han var nämligen fast övertygad om att Job var fullkomlig och rättskaffens, att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud hade helt enkelt gett Satan möjligheten att verifiera Jobs rättfärdighet inför Gud och att avslöja sin egen ondska och föraktlighet. Dessutom var det en möjlighet för Job att betyga sin rättfärdighet, sin gudfruktighet och sitt skyende av det onda inför världens människor, Satan och även dessa som följer Gud. Bevisade det slutliga utfallet att Guds bedömning av Job var korrekt och felfri? Besegrade Job verkligen Satan? Här läser vi de arketypiska orden som Job sade, ord som är bevis för att han hade övervunnit Satan. Han sa: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit.” Detta är Jobs attityd av lydnad mot Gud. Därnäst sa han: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” Dessa ord som Job talade bevisar att Gud iakttar människohjärtats djup, att han är i stånd att se in i människans sinne, och de bevisar att hans godkännande av Job är utan fel, att denne man som Gud godkände var rättfärdig. ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” De här orden är Jobs vittnesbörd om Gud. Det var dessa vardagliga ord som kuvade Satan, som fick honom att skämmas och fly i panik, och som därtill fjättrade honom och lämnade honom utan utväg. Vidare fick dessa ord Satan att känna förunderligheten och kraften i Jehova Guds gärningar och låta honom förnimma den ovanligt starka karisman hos en person vars hjärta behärskades av Guds väg. Dessutom demonstrerade de för Satan den kraftfulla vitalitet som en liten och obetydlig människa visade genom att hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Satan blev sålunda besegrad i den första kampen. Trots sin ”surt förvärvade insikt” hade Satan inte för avsikt att släppa taget om Job, och inte heller hade det skett någon förändring i hans ondskefulla natur. Satan försökte fortsätta att angripa Job och kom så ännu en gång inför Gud …

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 43)

Satan frestar Job än en gång (svåra bölder slår upp över hela Jobs kropp)

a. De ord Gud sa

Job 2:3  Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak.”

Job 2:6  Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

b. De ord Satan sa

Job 2:4-5  Och Satan svarade Jehova och sade: ”Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Hur Job hanterar prövningen

Job 2:9–10  Då sade hans hustru till honom: ”Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö.” Men han sade till henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” I allt detta syndade inte Job med sina läppar.

Job 3:3  Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ”Ett gossebarn har avlats.”

Jobs kärlek till Guds väg övergår allt annat

Skriften dokumenterar orden mellan Gud och Satan på följande sätt: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak’” (Job 2:3). I detta samtal upprepar Gud samma fråga till Satan. Det är en fråga som visar oss Jehova Guds positiva omdöme av det som Job uppvisade och levde ut under den första prövningen, ett omdöme som inte skiljer sig från Guds omdöme av Job innan han hade utstått Satans frestelse. Job var med andra ord fullkomlig i Guds ögon innan frestelsen kom över honom, och därför skyddade Gud honom och hans familj och välsignade honom; han var värdig att bli välsignad i Guds ögon. Efter frestelsen syndade inte Job med sina läppar därför att han hade förlorat sin egendom och sina barn, utan fortsatte att prisa Jehova Guds namn. Hans faktiska uppträdande fick Gud att applådera honom och ge honom högsta betyg. För i Jobs ögon var hans avkomlingar eller hans tillgångar inte nog för att få honom att förneka Gud. Guds plats i hans hjärta kunde med andra ord inte ersättas av hans barn eller av någon ägodel. Under den första frestelsen visade Job Gud att hans kärlek till honom och hans kärlek till vägen att frukta Gud och sky det onda övergick allt annat. Det var bara att denna prövning gav Job erfarenheten av att få en belöning från Jehova Gud och att bli fråntagen sin egendom och sina barn.

För Job var det här en verklig erfarenhet som tvådde hans själ ren, det var ett livets dop som gjorde hans tillvaro meningsfull och dessutom var det en storslagen festmåltid som prövade hans lydnad mot och fruktan för Gud. Denna frestelse förvandlade Jobs ställning från att vara en rik man till att vara en man som inte ägde någonting, och den tillät honom också att uppleva Satans övergrepp på mänskligheten. Hans armod fick honom inte att avsky Satan; snarare såg han i Satans vidriga handlingar hans fulhet och föraktlighet såväl som hans fientlighet och uppror mot Gud, och detta uppmuntrade Job ännu mer att för alltid hålla fast vid vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Han svor att aldrig överge Gud och vända ryggen åt Guds väg på grund av yttre faktorer som ägodelar, barn eller släktingar, och inte heller skulle han någonsin bli slav under Satan, ägodelar eller någon människa; ingen annan än Jehova kunde vara hans herre eller hans Gud. Sådana var Jobs ambitioner. På andra sidan frestelsen hade Job också erhållit någonting — mitt under de prövningar som getts honom av Gud hade han vunnit stora rikedomar.

Under de tidigare decennier av sitt liv hade Job skådat Jehova Guds gärningar och vunnit Jehova Guds välsignelser. Det var välsignelser som fick honom att känna sig enormt olustig och skyldig, för han tyckte inte att han hade gjort något för Gud och trots det hade han erhållit så stora välsignelser och åtnjutit så mycket nåd. Därför bad han ofta i sitt hjärta och hoppades att han skulle kunna återgälda Gud, hoppades att han skulle få möjlighet att bära vittnesbörd om Guds gärningar och storhet, och hoppades att Gud skulle pröva hans lydnad och dessutom att hans tro skulle kunna renas tills hans lydnad och hans tro vann Guds gillande. Och när prövningen drabbade honom trodde han att Gud hade hört hans böner. Job värdesatte denna möjlighet mer än något annat och följaktligen vågade han inte ta lätt på den, för nu kunde det han längtat efter mest av allt hela livet bli verklighet. Att denna möjlighet infann sig betydde att hans lydnad och gudsfruktan kunde sättas på prov och görs ren. Dessutom betydde det att Job fick en chans att vinna Guds gillande vilket skulle föra honom närmare Gud. Under prövningen lät denna tro och strävan honom bli mer fullkomlig och vinna större förståelse av Guds vilja. Job blev också mer tacksam för Guds välsignelser och ynnestbevis, i sitt hjärta öste han större pris över Guds gärningar och han kände mer fruktan och vördnad för Gud och längtade mer efter Guds ljuvlighet, storhet och helighet. Även om Job i Guds ögon fortfarande var en som fruktade honom och skydde det onda, hade Jobs tro och kunskap vad gällde hans erfarenheter tagit jättekliv framåt vid det här laget: Hans tro hade växt, hans lydnad hade fått fotfäste och hans gudsfruktan hade blivit djupare. Denna prövning förvandlade Jobs ande och liv, men Job nöjde sig inte med en sådan förvandling och inte heller bromsade den upp hans framåtskridande. Samtidigt som han räknade ut vad han hade vunnit av denna prövning och funderade över sina egna tillkortakommanden, bad han tyst och väntade på att nästa prövning skulle drabba honom, för han längtade efter att hans tro, lydnad och gudsfruktan skulle höjas till en högre nivå under nästa prövning från Gud.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 44)

Satan frestar Job än en gång (svåra bölder slår upp över hela Jobs kropp)

a. De ord Gud sa

Job 2:3  Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak.”

Job 2:6  Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

b. De ord Satan sa

Job 2:4-5  Och Satan svarade Jehova och sade: ”Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Under extremt lidande inser Job verkligen Guds omsorg om mänskligheten

Efter Jehova Guds frågor till Satan var Satan innerst inne glad. Han visste nämligen att han skulle få tillåtelse att än en gång angripa mannen som var fullkomlig i Guds ögon – vilket för Satan var en sällsynt möjlighet. Satan ville utnyttja detta tillfälle till att fullständigt underminera Jobs övertygelse, få honom att förlora sin tro på Gud och därmed inte längre frukta Gud eller välsigna Jehova Guds namn. Det här skulle ge Satan en chans: Oavsett plats eller tid skulle han kunna förvandla Job till en leksak under sitt kommando. Satan dolde sina ondskefulla planer fullständigt, men han kunde inte hålla sin onda natur i schack. Denna sanning kan man ana i hans svar till Jehova Gud, så som det återges i Skriften: ”Och Satan svarade Jehova och sade: ’Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte’” (Job 2:4-5). Det är omöjligt att inte på allvar se och känna Satans ondskefullhet i detta samtal mellan Gud och Satan. Efter att ha hört dessa Satans vanföreställningar kommer utan tvivel alla de som älskar sanningen och avskyr det onda att hysa mer hat mot Satans tarvlighet och skamlöshet, känna sig bestörta och äcklade av Satans bedrägligheter och samtidigt lägga fram djupa böner och uppriktiga välgångsönskningar för Job. De kommer att be att denne rättskaffens man ska kunna uppnå fullkomning och önska att denne man, som fruktar Gud och skyr det onda, för evigt ska övervinna Satans frestelser och leva i ljuset, leva i Guds vägledning och välsignelser. De kommer också att önska att Jobs rättfärdiga gärningar för alltid ska sporra och uppmuntra alla dessa som strävar efter vägen att frukta Gud och sky det onda. Även om Satans ondskefulla avsikt kan ses i denna proklamation, gick Gud glatt med på Satans ”begäran” — men han hade också ett villkor: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv” (Job 2:6). Eftersom Satan denna gång bad att få sträcka ut sin hand för att skada Jobs kött och ben, sa Gud: ”Men skona hans liv.” Innebörden i dessa ord är att han gav Jobs kött till Satan men bevarade hans liv. Satan kunde inte ta Jobs liv, men bortsett från det kunde han använda vilka medel eller metoder som helst mot Job.

Efter att ha fått Guds tillstånd skyndade Satan till Job och sträckte fram handen för att angripa hans hud, vilket gjorde att svåra bölder slog upp över hela Jobs kropp och han kände hur huden smärtade. Job prisade Jehova Guds förunderlighet och helighet, vilket gjorde Satans fräckhet ännu mer flagrant. Eftersom han hade fröjdats åt att skada människan sträckte han fram handen och rev Jobs kött så att bölderna varade sig. Job kände genast en smärta och pina på kroppen som saknade jämförelse, och han kunde inte låta bli att massera sig från topp till tå med händerna, som om det skulle kunna lindra denna köttsliga smärtas slag mot hans ande. Han insåg att Gud fanns vid hans sida och betraktade honom, och han gjorde sitt bästa för att stålsätta sig. Än en gång knäböjde han på marken och sa: Du ser in i människans hjärta, du ser hennes förtvivlan; varför bryr du dig om hennes svaghet? Prisat vare Jehova Guds namn. Satan såg Jobs outhärdliga smärta, men han såg inte Job överge Jehova Guds namn. Därför sträckte han snabbt fram handen för att angripa Jobs skelett, ivrig att slita isär hans lemmar. Ögonblickligen kände Job en smärta som var värre än någonsin; det var som om hans kött hade slitits loss från benen och som om hans skelett slogs sönder bit för bit. Denna kvalfulla pina fick honom att tänka att det vore bättre att dö … Han hade nått gränsen för vad han förmådde uthärda … Han ville skrika rakt ut, han ville slita i huden på sin kropp för att minska smärtan, men han höll tillbaka sina skrik och slet inte i huden på sin kropp, för han ville inte låta Satan se hans svaghet. Och så böjde han knä än en gång, men den här gången kände han inte Jehova Guds närvaro. Han visste att Gud ofta var framför honom och bakom honom och på sidorna om honom. Men Gud hade inte sett på när han plågades; Gud täckte sitt ansikte och var dold, för hans syfte med att skapa människan var inte att utsätta henne för lidande. Vid det här laget grät Job och gjorde sitt bästa för att uthärda denna kroppsliga pina, men han kunde ändå inte låta bli att tacka Gud: Människan faller vid första slaget, hon är svag och kraftlös, hon är ung och okunnig – varför skulle du vilja vara så omtänksam och ömsint mot henne? Du slår mig, men det smärtar dig att göra det. Vad hos människan är värt din omsorg och omtanke? Jobs böner nådde Guds öron och Gud var tyst, han bara iakttog utan ljud …. Efter att förgäves ha prövat med alla tänkbara knep gav sig Satan stilla bort, men det gjorde inte slut på Guds prövningar av Job. Eftersom Guds kraft som uppenbarades i Job inte hade gjorts offentlig, slutade inte berättelsen om Job med Satans reträtt. I och med att andra personer gjorde sin entré väntade fler spektakulära scener.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 45)

Ett annat utslag av Jobs gudsfruktan och skyende av allt ont är hans prisande av Guds namn i allt

Job hade drabbats av Satans härjningar men han övergav ändå inte Jehova Guds namn. Hans hustru var den första som steg fram och spelade Satans roll vilket framgår av att hon angrep Job. Originaltexten beskriver det så här: ”Då sade hans hustru till honom: ’Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö’” (Job 2:9). Detta var de ord som Satan uttalade i mänsklig skepnad. De var ett angrepp och en anklagelse såväl som en lockelse, en frestelse och skvaller. Efter att ha misslyckats med att angripa Jobs kött angrep Satan sedan direkt Jobs oförvitlighet i en önskan att använda detta för att få Job att överge sin oförvitlighet, förneka Gud och sluta leva. Satan önskade även använda sådana ord för att fresta Job: Om Job övergav Jehova Guds namn behövde han inte uthärda sådan pina utan kunde befria sig från köttets kval. Ställd inför sin hustrus råd, tillrättavisade Job henne genom att säga: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” (Job 2:10). Job hade länge känt till dessa ord, men nu bevisades sanningen i Jobs kunskap om dem.

När hans hustru rådde honom att förbanna Gud och dö var hennes mening: Din Gud behandlar dig på detta sätt, så varför inte förbanna honom? Varför lever du fortfarande? Din Gud är så orättvis mot dig, men likväl säger du välsignat vare Jehova Guds namn. Hur kunde han bringa olycka över dig när du välsignar hans namn? Skynda dig och överge Guds namn och följ honom inte mer. På så sätt kommer dina bekymmer att vara över. I det ögonblicket skapades det vittnesbörd som Gud ville se i Job. Ingen vanlig person kunde bära sådant vittnesbörd och inte heller läser vi om det i någon av Bibelns berättelser — men Gud hade sett det långt innan Job yttrade dessa ord. Gud ville bara använda detta tillfälle att låta Job bevisa för alla att Gud hade rätt. Inte nog med att Job varken gav upp sin oförvitlighet eller förnekade Gud när han hörde sin hustrus råd, utan dessutom sa han till henne: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Är dessa ord mycket viktiga? Här finns det bara ett faktum som kan visa hur viktiga dessa ord är. Dessa ord är så viktiga att Gud ger sitt bifall till dem i sitt hjärta, de är vad Gud önskade sig, de är vad Gud ville höra och de är det resultat som Gud längtade efter att få se. De här orden är också kärnan i Jobs vittnesbörd. I detta bevisades Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda. Jobs kostbarhet låg i hur han fortfarande yttrade sådana ord när han frestades och även när hela hans kropp var täckt av svåra bölder, när han uthärdade den mest extrema smärta och när hans hustru och släktingar gav honom råd. För att uttrycka det på ett annat sätt: i sitt hjärta visste han att oavsett vilka frestelser han utsattes för eller hur smärtsamma vedermödorna eller plågan än månde vara, om så döden skulle drabba honom, skulle han inte förneka Gud eller förakta vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Då förstår ni att Gud innehade den viktigaste platsen i hans hjärta och att Gud var allt som fanns i hans hjärta. Det är på grund av detta som vi läser sådana beskrivningar av honom i Skriften som: ”I allt detta syndade inte Job med sina läppar”. Inte nog med att han inte syndade med sina läppar, utan i sitt hjärta klagade han inte över Gud. Han sa inga sårande ord om Gud och inte heller syndade han mot Gud. Inte nog med att hans mun välsignade Guds namn, utan i sitt hjärta välsignade han också Guds namn; hans mun och hans hjärta var ett. Det här var den sanne Job som Gud hade sett och det var precis därför som Gud uppskattade Job.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 46)

Människors många missförstånd rörande Job

De umbäranden Job led var inte gudasända budbärares verk, och inte heller orsakades de av Guds egen hand. I stället orsakades de personligen av Satan, Guds fiende. Följaktligen var de umbäranden som Job led mycket svåra. Likväl uppvisade Job i detta ögonblick utan några reservationer sin dagliga kunskap om Gud i sitt hjärta, principerna för sina dagliga handlingar och sin inställning till Gud — och detta är sanningen. Om Job inte hade blivit frestad, om Gud inte hade utsatt Job för prövningar, skulle man säga att Job var en hycklare när han sa: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”; Gud hade gett honom så många tillgångar, så naturligtvis välsignade han Jehova Guds namn. Om Job, innan han utsattes för prövningar, hade sagt: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”, skulle man säga att Job överdrev och att han inte skulle överge Guds namn eftersom han ofta välsignades av Guds hand. Om Gud hade bringat honom olycka skulle han helt säkert ha övergett Guds namn. Men när Job hamnade i omständigheter som ingen kunde önska sig, önska se eller drabbas av, omständigheter som folk skulle vara rädda att drabbas av och som inte ens Gud stod ut med att se, var Job ändå i stånd att hålla fast vid sin oförvitlighet: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” och ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Ställda inför Jobs uppträdande vid den här tidpunkten blir dessa, som älskar att tala högtravande ord och som älskar att prata bokstavliga innebörder och lärosatser, mållösa. Dessa som prisar Guds namn enbart då de talar, men aldrig har accepterat Guds prövningar, fördöms av den oförvitlighet som Job höll stadigt fast vid, och dessa som aldrig har trott att människan är kapabel att hålla fast vid Guds väg döms av Jobs vittnesbörd. Ställda inför Jobs uppträdande under dessa prövningar och de ord han sa kommer en del människor att känna sig förvirrade, en del kommer att känna sig avundsjuka, en del kommer att känna sig tvivlande och ytterligare en del kommer till och med att verka ointresserade och rynka på näsan åt Jobs vittnesbörd eftersom de inte bara ser de kval som drabbade Job under prövningarna och läste de ord som Job yttrade, utan också ser den mänskliga ”svaghet” som Job röjde när prövningarna drabbade honom. Denna ”svaghet” ser de som den förmodade skavanken i Jobs fullkomlighet, bristen hos en människa som i Guds ögon var fullkomlig. Man tror alltså att dessa som är fullkomliga är felfria, utan fläck eller besudling, att de inte har några svagheter, inte vet något om smärta, aldrig känner sig olyckliga eller modfällda och är utan hat eller något yttre extremt beteende; som resultat tror inte majoriteten av människor att Job verkligen var fullkomlig. Folk är inte positiva till mycket av hans uppträdande under prövningarna. När Job förlorade sin egendom och sina barn bröt han till exempel inte samman i gråt, så som folk skulle föreställa sig. Hans ”opassande beteende” får folk att tycka att han var kylig, för han saknade tårar och kärlek till sin familj. Detta är det dåliga intryck som Job först ger människor. Och hans beteende längre fram finner de ännu mer förbryllande. ”Rev sönder sin mantel” har tolkats av människor som respektlöshet mot Gud, och ”rakade sitt huvud” tros felaktigt betyda att Jobs hädade och satte sig upp mot Gud. Bortsett från Jobs ord att ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”, kan folk inte urskilja något av den rättfärdighet hos Job som Gud lovordade, och därför är den stora majoritetens omdöme om Job inget mer än oförmåga att förstå, missförstånd, tvivel, fördömande och gillande i teori enbart. Ingen av dem är i stånd att verkligen förstå och uppskatta Jehova Guds ord att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en man som fruktade Gud och skydde det onda.

Med utgångspunkt från sitt intryck av Job ovan hyser folk ytterligare tvivel angående hans rättfärdighet, för Jobs agerande och hans uppträdande så som det beskrivs i Skriften var inte så världsomvälvande gripande som människor skulle ha föreställt sig. Inte nog med att han inte utförde några stora kraftprov, utan dessutom tog han en krukskärva för att skrapa sig med när han satt där mitt i askan. Denna handling förvånar också folk och får dem att tvivla — och till och med förneka — Jobs rättfärdighet, för medan Job skrapade sig varken bad han till Gud eller gav Gud några löften; inte heller sågs han gråta av smärta. Nuförtiden ser folk bara Jobs svaghet och ingenting annat, så även när de hör honom säga: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” är de fullständigt oberörda, eller möjligen tveksamma, och fortfarande oförmögna att urskilja Jobs rättfärdighet i hans ord. Det grundläggande intrycket som Job ger människor under prövningarnas kval är att han varken var lismande eller arrogant. Folk ser inte historian bakom hans beteende som utspelades i hans hjärtas djup, och inte heller ser de gudsfruktan i hans hjärta eller hans trohet mot principen att sky det onda. Hans jämnmod får folk att tänka att hans fullkomlighet och rättskaffenhet bara var tomma ord, att hans gudsfruktan bara var ett rykte; samtidigt gör den ”svaghet” som han blottade ett djupt intryck på dem och ger dem ett ”nytt perspektiv” på, och även en ”ny förståelse” av, mannen som Gud definierade som fullkomlig och rättskaffens. Ett sådant ”nytt perspektiv” och en sådan ”nya förståelse” dokumenterades när Job öppnade sin mun och förbannade den dag han föddes.

Fastän det är omöjligt för människan att föreställa sig och fatta den grad av pina han utstod, uttalade han inga hädiska ord utan mildrade bara kroppens smärta på sitt eget vis. Som det står i Skriften sa han: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats’” (Job 3:3). Kanske har ingen någonsin lagt någon vikt vid dessa ord, kanske finns det människor som har noterat dem. Anser ni att de betyder att Job vände sig emot Gud? Är de ett klagomål mot Gud? Jag vet att många av er har vissa åsikter om dessa ord som Job sa och menar att om Job varit fullkomlig och rättskaffens skulle han inte ha visat någon svaghet eller sorg, utan i stället bemött varje angrepp från Satan på ett positivt sätt och till och med smålett åt Satans frestelser. Han skulle inte ha reagerat det minsta mot någon av de plågor som Satan lät drabba hans kött, och inte heller skulle han ha avslöjat något av vad han kände i sitt hjärta. Han skulle till och med ha bett Gud göra dessa prövningar ännu hårdare. Det här är vad någon som är orubblig och verkligen fruktar Gud och skyr det onda borde uppvisa och besitta. Det enda Job gjorde, mitt under detta extrema lidande, var att förbanna den dag då han föddes. Han klagade inte över Gud och än mindre hade han någon tanke på att opponera sig mot Gud. Detta är mycket lättare sagt än gjort, för sedan forna tider tills i dag har ingen någonsin upplevt sådana frestelser eller utstått det som drabbade Job. Och varför har ingen någonsin utsatts för samma sorts frestelser som Job? Därför att enligt Guds mening är ingen kapabel att bära ett sådant ansvar eller uppdrag, ingen skulle kunna handla så som Job gjorde, och dessutom skulle fortfarande ingen – förutom att förbanna den dag de föddes – kunna låta bli att överge Guds namn och fortsätta att välsigna Jehova Guds namn så som Job gjorde när han drabbades av ett sådant lidande. Skulle någon kunna göra det? När vi säger detta om Job, lovordar vi då hans agerande? Han var en rättfärdig man som kunde vittna om Gud och få Satan att fly med huvudet i händerna, så att han aldrig mer kom inför Gud för att anklaga honom — så vad är fel med att lovorda honom? Har ni högre normer än Gud? Skulle ni agera ännu bättre än Job om ni drabbades av prövningar? Job prisades av Gud — vilka invändningar kan då ni ha?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 47)

Job förbannar den dag han föddes därför att han inte vill att Gud ska plågas av honom

Jag säger ofta att Gud ser in i människors hjärtan medan människor tittar på människors yttre. Eftersom Gud blickar in i människors hjärtan förstår han deras innersta väsen, medan människor definierar andra människors väsen med utgångspunkt från deras yttre. När Job öppnade munnen och förbannade den dag han föddes var det en handling som förbluffade alla de andliga personerna, inklusive Jobs tre vänner. Människan kom från Gud och borde vara tacksam över livet och köttet liksom över den dag hon föddes, som Gud skänkte henne och hon borde inte förbanna det. Detta är förståeligt och fattbart för de flesta människor. För den som följer Gud är denna förståelse helig och okränkbar, en sanning som aldrig kan förändras. Job bröt däremot mot reglerna: Han förbannade den dag han föddes. Det är en handling som de flesta människor anser vara att gå över gränsen till förbjudet territorium. Inte nog med att han inte är berättigad till människors förståelse och medkänsla, utan han är inte heller berättigad att få Guds förlåtelse. Samtidigt blir ännu fler människor skeptiska när det gäller Jobs rättfärdighet, för det verkar som om Guds gynnande av honom gjorde honom njutningslysten och så djärv och orädd att han inte bara underlät att tacka Gud för att han välsignat honom och tagit hand om honom under hans livstid, utan förbannade till förgängelse den dag han föddes. Vad är detta om inte att sätta sig upp mot Gud? Den här sortens ytligheter förser människor med bevis nog för att fördöma Jobs agerande, men vem kan veta vad Job egentligen tänkte vid det tillfället? Och vem kan veta varför Job handlade så som han gjorde? Endast Gud och Job själv känner till bakgrunden och orsakerna här.

När Satan sträckte fram sin hand för att angripa Jobs skelett, föll Job i hans klor utan möjlighet att fly eller kraft att göra motstånd. Hans kropp och själ drabbades av enorm smärta och denna smärta gjorde honom djupt medveten om hur obetydlig, bräcklig och maktlös människan som lever i köttet är. Samtidigt fick han också en djup insikt och förståelse av varför Gud önskar vårda och se efter mänskligheten. I Satans klor insåg Job hur kraftlös och svag människan, som är av kött och blod, faktiskt är. När han föll ner på sina knän och bad till Gud kände han det som om Gud täckte över sitt ansikte och gömde sig, för Gud hade överlämnat honom helt och hållet i Satans händer. Samtidigt grät också Gud över honom och dessutom var han bedrövad över honom; Gud plågades när han blev plågad och sårades när han blev sårad … Job kände Guds smärta och även hur outhärdlig den var för Gud … Job ville inte utsätta Gud för mer sorg, inte heller ville han att Gud skulle gråta över honom och än mindre ville han se Gud pinas av honom. I detta ögonblick ville Job bara göra sig fri från sitt kött för att inte längre behöva uthärda den smärta som detta kött åsamkade honom, för det skulle förhindra att Gud plågades mer av hans smärta — men han kunde inte, utan han var tvungen att inte bara stå ut med köttets pina utan även med plågan av att inte vilja göra Gud mer bekymrad. Dessa två smärtor — en från köttet och en från anden — fyllde Job med en hjärtslitande, fruktansvärd smärta och fick honom att känna hur begränsningarna hos människan som är av kött och blod kan få henne att känna sig frustrerad och hjälplös. Under dessa förhållanden växte sig hans gudslängtan starkare och hans avsky för Satan blev mer intensiv. Vid det här laget skulle Job ha föredragit att han aldrig blivit född in i människans värld, han skulle hellre aldrig ha existerat än se Gud gråta tårar eller känna smärta för hans skull. Han började att djupt avsky sitt kött, att bli grundligt utled på sig själv, på den dag han föddes och även på allt annat som hade någon anknytning till honom. Han ville inte att någon någonsin mer skulle nämna den dag han föddes eller något som hade med den att göra, och därför öppnade han sin mun och förbannade den dag han föddes: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats.’ Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den” (Job 3:3–4). Jobs ord bär på hans avsky för honom själv: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats,’” såväl som hans förebrående av sig själv och känsla av att stå i skuld till Gud för att ha vållat honom smärta, ”Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den.” Dessa två stycken är det avgörande uttrycket för hur Job kände det då, och de demonstrerar till fullo hans fullkomlighet och rättskaffenhet för alla. Samtidigt höjdes hans förtröstan på och lydnad mot Gud, liksom hans gudsfruktan, till en högre nivå, precis så som han önskat. Denna upphöjelse är naturligtvis exakt det resultat som Gud hade väntat sig.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 48)

Job besegrar Satan och blir en sann människa i Guds ögon

När Job först genomgick sina prövningar berövades han all sin egendom och alla sina barn, men resultatet blev inte att han föll ner eller sa någonting som var en synd mot Gud. Han hade övervunnit Satans frestelser, han hade övervunnit sina materiella tillgångar och sina avkomlingar liksom prövningen med att förlora alla sina världsliga ägodelar, vilket betyder att han kunde acceptera att Gud tog det ifrån honom och tacka och prisa Gud på grund av det. Sådant var Jobs uppträdande under den första frestelsen, och sådant var också hans vittnesbörd under Guds första prövning. I den andra prövningen sträckte Satan fram sin hand för att angripa Job, och fastän Job upplevde en smärta som var värre än han någonsin tidigare känt, var hans vittnesbörd nog för att människor skulle slås med häpnad. Han använde sin själsstyrka, övertygelse och lydnad mot Gud, såväl som sin gudsfruktan för att än en gång besegra Satan, och än en gång godkände och uppmuntrade Gud hans uppträdande och hans vittnesbörd. Under denna frestelse använde Job sitt faktiska beteende för att deklarera för Satan att köttets smärta inte kunde ändra Jobs tro och lydnad mot Gud eller ta bort hans tillgivenhet till Gud och fruktan för Gud; han skulle inte förneka Gud eller ge upp sin egen fullkomlighet och rättskaffenhet därför att han stod inför döden. Jobs beslutsamhet gjorde Satan till en ynkrygg, hans förtröstan lämnade Satan rädd och skakande, kraften i hans kamp på liv och död mot Satan väckte ett djupt hat och förbittring hos Satan, hans fullkomlighet och rättskaffenhet lämnade Satan utan något mer han kunde göra honom, så att Satan övergav sina angrepp på honom och gav upp sina anklagelser mot Job inför Jehova Gud. Detta innebar att Job hade övervunnit världen, han hade övervunnit köttet, han hade övervunnit Satan och han hade övervunnit döden; han var fullständigt och i högsta grad en människa som tillhörde Gud. Under dessa två prövningar stod Job fast i sitt vittnesbörd och levde faktiskt ut sin fullkomlighet och rättskaffenhet och breddade omfattningen av sina levnadsprinciper av gudsfruktan och skyende av det onda. Efter att ha utstått dessa två prövningar föddes en rikare erfarenhet i Job, och denna upplevelse gjorde honom mer mogen och härdad, den gjorde honom starkare och mer övertygad, och den gjorde honom mer säker på riktigheten och förträffligheten i den oförvitlighet som han höll fast vid. Jehova Guds prövningar av Job gav honom en djup förståelse och känsla av Guds omtanke om människan, och lät honom känna hur dyrbar Guds kärlek var, och från den stunden kompletterades hans gudsfruktan med omtanke om och kärlek till Gud. Jehova Guds prövningar inte bara inte alienerade Job från honom utan förde hans hjärta närmare Gud. När den köttsliga smärta som Job uthärdade nådde sin höjdpunkt, gav den omsorg han kände från Jehova Gud honom inget annat val än att förbanna den dag han föddes. Detta beteende var inte något länge planerat utan en naturlig manifestation av den omtanke om och kärlek till Gud som fanns i hans hjärta, en naturlig manifestation som härrörde ur hans omtanke om och kärlek till Gud. Det vill säga, eftersom han avskydde sig själv och han inte önskade — och inte kunde stå ut med — att plåga Gud, nådde hans omtanke och kärlek punkten av osjälviskhet. Nu upphöjde Job sin gamla vördnad för Gud, längtan efter Gud och hängivenhet till Gud till omtankens och kärlekens nivå. Samtidigt upphöjde han sin tro på Gud, sin lydnad mot Gud och sin fruktan för Gud till omtankens och kärlekens nivå. Han tillät sig inte att göra någonting som skulle vålla Gud skada, han tillät sig inte något beteende som skulle såra Gud och tillät sig inte orsaka Gud någon sorg, bedrövelse eller ens sorgsenhet av egna skäl. I Guds ögon hade Jobs förtröstan, lydnad och gudsfruktan — fastän han fortfarande var samme Job som tidigare — gett Gud fullständig tillfredsställelse och glädje. Vid denna tid hade Job uppnått den fullkomlighet som Gud hade förväntat sig att han skulle uppnå, han hade blivit någon som verkligen var värd att kallas ”fullkomlig och rättskaffens” i Guds ögon. Hans rättfärdiga gärningar gjorde att han kunde övervinna Satan och stå fast i sitt vittnesmål om Gud. Hans rättfärdiga gärningar gjorde honom också fullkomlig och lät värdet av hans liv stiga och bli högre än någonsin. De gjorde honom till den första människa som inte längre angreps och frestades av Satan. Eftersom Job var rättfärdig anklagades och frestades han av Satan; eftersom Job var rättfärdig lämnades han över till Satan; och eftersom Job var rättfärdig övervann och besegrade han Satan och stod fast i sitt vittnesbörd. Därmed blev Job den första människan som aldrig mer skulle överlämnas till Satan, han kom i sanning inför Guds tron och levde i ljuset, i Guds välsignelser utan Satans spionerande eller fördärvande … Han hade blivit en sann människa i Guds ögon, han hade blivit fri …

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 49)

I Jobs dagliga liv ser vi hans fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda

Om vi ska diskutera Job måste vi börja med det omdöme om honom som uttalades av Guds egen mun: ”Det [finns] inte någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda.”

Låt oss först lära oss om Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet.

Vad är er förståelse av orden ”fullkomlig” och ”rättskaffens”? Tror ni att Job var klanderfri och hedervärd? Detta vore förstås en bokstavlig tolkning och förståelse av ”fullkomlig” och ”rättskaffens”. Avgörande för en sann uppfattning om Job är verkliga livet — enbart ord, böcker och teori ger inte några svar. Vi ska börja med att titta på Jobs hemliv, på hurdant hans normala uppträdande var under hans liv. Det berättar för oss om hans principer och målsättningar i livet, liksom om hans personlighet och strävan. Låt oss nu läsa de avslutande orden i Job 1:3: ”Denne man var den störste av alla österns män.” Vad dessa ord säger är att Jobs status och ställning var mycket hög, och även om vi inte får veta huruvida han var den störste av alla österns män på grund av sina överflödande tillgångar eller därför att han var fullkomlig och rättskaffens och fruktade Gud och skydde det onda, vet vi att Jobs status och ställning på det hela taget var mycket prisad. Som dokumenterat i Bibeln var folks första intryck av Job att han var fullkomlig, att han fruktade Gud och skydde det onda, och att han besatt stor rikedom och en vördnadsvärd ställning. För en normal person som lever i en sådan miljö och under sådana omständigheter skulle Jobs kost, livskvalitet och de olika sidorna av hans privatliv vara fokus för de flesta människors uppmärksamhet; därför måste vi fortsätta läsa Skriften: ”Och hans söner drog iväg och höll gästabud i sina hus, var och en på varsin dag; de sände bud efter och bjöd in sina tre systrar att äta och dricka tillsammans med dem. Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem, för Job sade: ’Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.’ Så gjorde Job varje gång” (Job 1:4–5). Detta stycke säger oss två saker: Den första är att Jobs söner och döttrar regelbundet höll gästabud, åt och drack; den andra är att Job regelbundet offrade brännoffer därför att han oroade sig för dem, rädd att de syndade, att de förbannat Gud i sina hjärtan. Häri beskrivs två olika människotypers liv. Den första, Jobs söner och döttrar, festade ofta på grund av sin rikedom, levde i överflöd, åt och drack av hjärtans lust och njöt av den höga livskvalitet som materiell rikedom medförde. Då de levde ett sådant liv var det oundvikligt att de ofta syndade och kränkte Gud — men de helgade inte sig själva och offrade inte heller brännoffer. Då förstår ni att Gud inte hade någon plats i deras hjärtan, att de inte ägnade Guds ynnestbevis någon tanke eller fruktade för att kränka Gud, och än mindre fruktade de att förneka Gud i sina hjärtan. Naturligtvis är inte vårt fokus på Jobs barn, utan på vad Job gjorde när han ställdes inför sådana saker; det här är det andra ämnet som beskrivs i stycket och som omfattar Jobs dagliga liv och essensen i hans mänskliga natur. När Bibeln beskriver Jobs söners och döttrars festande nämns inte Job; det sägs bara att hans söner och döttrar ofta åt och drack tillsammans. Han ordnade med andra ord inga gästabud och han gjorde inte sina söner och döttrar sällskap i deras frosseri. Fastän Job var förmögen och ägde många tillgångar och tjänare, var hans liv inte lyxigt. Han roades inte av sin enastående levnadsmiljö och han frossade inte på köttets njutningar eller glömde att offra brännoffer på grund av sin rikedom, och än mindre fick den honom att gradvis sky Gud i sitt hjärta. Job var alltså uppenbart disciplinerad i sin livsstil, han var inte girig eller hedonistisk och inte heller fixerad vid livskvalitet som resultat av Guds välsignelser. Tvärtom var han ödmjuk och anspråkslös, han skröt aldrig och han var varsam och försiktig inför Gud, han tänkte ofta på Guds nåd och välsignelser och fruktade ständigt för Gud. I sitt dagliga liv steg Job ofta upp tidigt för att offra brännoffer för sina söner och döttrar. Med andra ord, inte nog med att Job själv fruktade Gud, utan han hoppades också att hans barn skulle frukta Gud på samma sätt och inte synda mot Gud. Jobs materiella rikedom hade ingen plats i hans hjärta och inte heller ersatte den den plats som Gud hade; oavsett om det var för sin egen eller sina barns skull var Jobs alla dagliga handlingar knutna till gudsfruktan och skyende av det onda. Hans fruktan för Jehova Gud stannade inte vid ord utan omsattes i praktisk handling och återspeglades i varenda liten del av hans dagliga liv. Jobs faktiska uppträdande visar oss att han var ärlig och besatt ett innersta väsen som älskade rättvisa och sådant som var positivt. Att Job ofta kallade på och helgade sina söner och döttrar betyder att han inte sanktionerade eller var positivt inställd till sina barn uppförande; tvärtom var han i sitt hjärta less på deras uppförande och fördömde dem. Han hade dragit slutsatsen att hans söners och döttrars uppförande inte behagade Jehova Gud, och därför kallade han ofta på dem att gå inför Jehova Gud och bekänna sina synder. Jobs agerande visar oss en annan sida av hans mänskliga natur: en där han aldrig vandrade med dessa som ofta syndade och kränkte Gud, utan i stället skydde och undvek dem. Även om dessa personer var hans söner och döttrar övergav han inte sina egna principer därför att de var hans anhöriga, och inte heller hängav han sig åt deras synder på grund av sina egna känslor. Tvärtom uppmanade han dem att bekänna och vinna Jehova Guds fördragsamhet, och han uppmanade dem att inte överge Gud för sin egen giriga njutnings skull. Principerna för hur Job behandlade andra är oskiljbara från principerna för hans gudsfruktan och skyende av ondskan. Han älskade det som var accepterat av Gud och avskydde det som fyllde Gud med avsky, och han älskade dessa som fruktade Gud i sina hjärtan och avskydde dessa som begick ondska eller syndade mot Gud. Sådan kärlek och avsky demonstrerades i hans dagliga liv och var just den rättskaffenhet hos Job som Guds ögon såg. Naturligtvis är detta också uttrycket och utlevandet av Jobs sanna mänskliga natur i hans relation till andra i sitt dagliga liv som vi måste lära oss om.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 50)

Manifestationerna av Jobs mänskliga natur under hans prövningar (Att förstå Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda under hans prövningar)

När Job hörde att hans egendom hade stulits, att hans söner och döttrar hade förlorat livet och att hans tjänare hade blivit dödade, reagerade han på följande sätt: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad” (Job 1:20). De här orden säger ett faktum: Job blev inte panikslagen när han fått detta besked, han grät inte eller lade skulden på tjänarna som gett honom beskedet. Än mindre inspekterade han brottsplatsen för att undersöka och kontrollera hur och varför och ta reda på vad som egentligen hände. Han visade inte någon smärta eller saknad över förlusten av sina ägodelar, och inte heller bröt han samman i tårar över förlusten av sina barn, sina kära. I stället rev han sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ner på marken och bad. Jobs agerande skiljer sig från varje vanlig människas. Det gör många människor förvirrade och får dem att i sina hjärtan klandra Job för hans ”kallblodighet”. Normala människor skulle bli förkrossade eller förtvivlade om de plötsligt förlorade sina ägodelar — vissa människor skulle till och med kunna bli djupt deprimerade. Det beror på att i människors hjärtan representerar deras tillhörigheter en livstid av ansträngning, det är vad deras överlevnad hänger på, det är hoppet som håller dem levande; förlusten av deras egendom innebär att deras slit har varit förgäves, att de inte har något hopp och till och med att de inte har någon framtid. Det här är varje normal människas inställning till sina ägodelar och den nära relation de har till dem, och det här säger också hur viktiga ägodelarna är i folks ögon. Därför känner sig de allra flesta människor förvirrade av Jobs likgiltiga inställning gentemot förlusten ava sin egendom. I dag ska vi skingra förvirringen hos alla dessa människor genom att förklara vad som pågick inuti Jobs hjärta.

Sunda förnuftet säger att då Job fått så överflödande tillgångar av Gud borde han skämmas inför Gud över att ha förlorat dessa tillgångar, för han hade inte sett efter eller tagit vård om dem, han hade inte hållit fast vid de tillgångar Gud gett honom. När han hörde att hans egendom hade stulits borde hans första reaktion ha varit att bege sig till brottsplatsen och inventera allt som hade gått förlorat och sedan bekänna för Gud så att han kanske än en gång skulle kunna få Guds välsignelser. Men Job gjorde inte det — och han hade naturligtvis sina egna skäl att inte göra det. I sitt hjärta var Job djupt övertygad om att allt han ägde hade skänkts honom av Gud och inte var resultatet av hans eget slit. Därför såg han inte de här välsignelserna som någonting att kapitalisera på, utan tog som livsprincip att med all makt hålla fast vid den väg han hade att gå. Han uppskattade Guds välsignelser och tackade för dem, men han var inte euforisk över dem och sökte inte heller fler välsignelser. Sådan var hans inställning när det gällde ägodelar. Han gjorde ingenting i syfte att vinna välsignelser, och inte heller oroade han sig för eller var bedrövad över bristen på eller förlusten av Guds välsignelser; han blev varken vilt och galet lycklig över Guds välsignelser eller struntade i Guds väg eller glömde Guds nåd på grund av de välsignelser han åtnjöt titt som tätt. Jobs inställning till sin egendom visar människor hans sanna mänskliga natur: För det första var Job ingen girig människa och han var anspråkslös i sitt materiella liv. För det andra var Job aldrig orolig eller rädd att Gud skulle ta ifrån honom allt han hade, vilket var hans attityd av lydnad mot Gud i sitt hjärta; det vill säga, han hade inga krav eller klagomål rörande när eller huruvida Gud skulle ta något ifrån honom, och han frågade inte efter orsaken, utan sökte bara lyda Guds arrangemang. För det tredje trodde han aldrig att hans tillgångar var ett resultat av hans eget arbete, utan att de hade skänkts honom av Gud. Detta var Jobs tro på Gud och en fingervisning om hans övertygelse. Framgår Jobs mänskliga natur och hans verkliga dagliga strävan klart i denna trepunkters sammanfattning av honom? Jobs mänskliga natur och hans strävan var avgörande för hans oberörda uppträdande när han ställdes inför förlusten av sin egendom. Det var just på grund av sin dagliga strävan som Job hade mognaden och övertygelsen att säga ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” under prövningarna från Gud. Dessa ord hade inte tagit form över en natt och de hade inte heller just dykt upp i Jobs huvud. De var vad han hade sett och lärt sig under många års livserfarenhet. Är inte Jobs lydnad mycket reell i jämförelse med alla dessa som bara söker Guds välsignelser och som fruktar att Gud ska ta dem ifrån dem och avskyr det och klagar över det? Besitter inte Job stor ärlighet och rättskaffenhet jämfört med alla dessa som tror att det finns en Gud men som aldrig har trott att Gud råder över allt?

Jobs rationalitet

Jobs faktiska erfarenheter och hans rättskaffens och ärliga mänskliga natur betydde att han gjorde de mest rationella bedömningarna och valen när han förlorade sina tillgångar och sina barn. Sådana rationella val var oskiljbara från hans dagliga strävanden och de Guds gärningar som han kommit att lära känna under sitt liv från dag till dag. Jobs ärlighet gjorde honom i stånd att tro att Jehova Guds hand härskar över allt; hans tro tillät honom att känna till Jehova Guds suveränitet över allt; hans kunskap gjorde honom villig och kapabel att lyda Guds suveränitet och arrangemang; hans lydnad gjorde att han kunde bli mer och mer sann i sin fruktan för Jehova Gud; hans fruktan gjorde honom mer och mer äkta i sitt skyende av det onda; till slut blev Job fullkomlig därför att han fruktade Gud och skydde det onda; och hans fullkomlighet gjorde honom vis och ytterst rationell.

Hur bör vi förstå det här ordet ”rationell”? En ordagrann tolkning är att det innebär att vara förnuftig, att vara logisk och klok i sitt tänkande, att vara sund i ord och handling och omdöme, och att hysa sunda och normala moraliska normer. Men Jobs rationalitet är inte så lätt att förklara. När det sägs här att Job var ytterst rationell är det i samband med hans mänsklighet och hans uppträdande inför Gud. Eftersom Job var ärlig kunde han tro på och lyda Guds suveränitet, vilket gav honom en kunskap som var oåtkomlig för andra, och denna kunskap gjorde att han kunde särskilja, bedöma och definiera det som drabbade honom mer korrekt, vilket i sin tur gjorde att han mer korrekt och klartänkt kunde välja vad han skulle göra och vad han skulle hålla fast vid. Det innebär att hans ord, hans uppförande och principerna bakom hans handlande, liksom de oskrivna lagar som styrde han agerande, var normala, tydliga och specifika och inte blinda, impulsiva eller känslomässiga. Han visste hur han skulle bemöta vadhelst som drabbade honom, han visste hur han skulle balansera och hantera förhållandet mellan komplexa händelser, han visste hur han skulle hålla fast vid den väg som han borde hålla fast vid, och dessutom visste han hur han skulle hantera Jehova Guds givande och tagande. Det var exakt detta som var Jobs rationalitet. Det var just därför att Job var så rationell som han sa ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” när han förlorade sina tillgångar och sina söner och döttrar.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Fotnoter:

a. Originaltexten innehåller inte frasen ”förlusten av”.


Dagliga ord från Gud  (Utdrag 51)

Jobs verkliga ansikte: sant, rent och utan falskhet

Låt oss läsa Job 2:7-8: ”Så gick Satan bort från Jehovas ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan till hjässan. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med och satte sig ned mitt i askan.” Detta är en beskrivning av Jobs uppträdande när svåra bölder slog ut på hans kropp. Job satt nu i askan medan han uthärdade smärtan. Ingen behandlade honom och ingen hjälpte honom att lindra hans kroppsliga smärta. I stället använde han en lerskärva för att skrapa bort skorporna på de svåra bölderna. Ytligt sett var det här bara ett stadium i Jobs pina och har inget att göra med hans mänsklighet och gudsfruktan, för vid det här tillfället sa Job ingenting för att visa sin sinnesstämning och sina åsikter. Likväl är Jobs handlingar och uppträdande ett sant uttryck för hans mänskliga natur. I texten i det föregående kapitlet läste vi att Job var den störste av alla österns män. Samtidigt visar det här stycket i det andra kapitlet att denne österns store man faktiskt tog en lerskärva att skrapa sig med där han satt mitt i askan. Är det inte en uppenbar kontrast mellan dessa två beskrivningar? Det är en kontrast som visar oss Jobs sanna jag: Trots sin prestigefyllda ställning och sin status hade han aldrig älskat detta eller ägnat det någon uppmärksamhet; han brydde sig inte om hur andra såg på hans ställning, och inte heller oroade han sig för huruvida hans handlingar eller uppträdande skulle komma att påverka hans ställning negativt; han hängav sig inte åt statusens rikedomar och inte heller njöt han av den ära som följer med status och social ställning. Han brydde sig bara om sitt värde och sitt levernes betydelse i Jehova Guds ögon. Jobs sanna jag var hans verkliga innersta väsen: Han älskade inte berömmelse och pengar och levde inte för berömmelse och pengar; han var sann och ren och utan falskhet.

Jobs särskiljande av kärlek och hat

En annan sida av Jobs mänskliga natur visar sig i samtalet mellan honom och hans hustru: ”Då sade hans hustru till honom: ’Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö.’ Men han sade till henne: ’Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?’” (Job 2:9–10). När Jobs hustru såg de plågor han drabbades av försökte hon ge honom råd för att hjälpa honom att undkomma hans plåga — men hennes ”goda avsikter” vann inte Jobs gillande; i stället väckte de hans vrede, för hon förnekade hans tro på och lydnad mot Jehova Gud och förnekade även Jehova Guds existens. Det var något Job inte kunde tolerera, för han hade aldrig tillåtit sig själv att göra någonting som gick emot eller sårade Gud, för att inte tala om andra. Hur skulle han kunna förbli oberörd när han såg andra uttala ord som hädade och förolämpade Gud? Därför kallade han sin hustru för en ”dåraktig kvinna”. Jobs inställning till sin fru var en av vrede och hat liksom av klander och tillrättavisning. Detta var det naturliga uttrycket för Jobs mänskliga förmåga att skilja på kärlek och hat, och det var ett sant uttryck för hans rättskaffens mänsklighet. Job ägde en rättskänsla som fick honom att hata ondskans stormar och tidvatten, och avsky, fördöma och förkasta absurt kätteri, löjliga diskussioner och orimliga påståenden, och lät honom hålla fast vid sina egna, korrekta principer och ställningstaganden när massorna tagit avstånd från honom och han övergetts av dem som stod honom nära.

Jobs godhet och uppriktighet

Eftersom vi av Jobs uppträdande kan se uttrycket för olika sidor av hans mänskliga natur, vad kan vi se av Jobs mänskliga natur när han öppnade munnen för att förbanna den dag han föddes? Detta är det ämne vi ska samlas kring nedan.

Ovan har jag talat om bakgrunden till att Job förbannade den dag han föddes. Vad ser ni i detta? Om Job varit hårdhjärtad och kärlekslös, om han varit kall och känslolös och i avsaknad av mänsklighet, skulle han då ha brytt sig om Guds hjärtas önskan? Och skulle han ha föraktat dagen för sin egen födelse därför att han brydde sig om Guds hjärta? Med andra ord, om Job varit hårdhjärtad och saknat mänsklighet, skulle han då ha blivit olycklig över Guds smärta? Skulle han ha förbannat den dag han föddes därför att han vållat Gud bedrövelse? Svaret är: Absolut inte! Job brydde sig om Guds hjärta därför att han var godhjärtad; eftersom han brydde sig om Guds hjärta kände han Guds smärta; eftersom han var godhjärtad plågades han ännu mer därför att han kände Guds smärta; eftersom han kände Guds smärta började han hata den dag han föddes och därför förbannade han den dag han föddes. För utomstående är Jobs hela uppträdande under prövningarna exemplariskt. Det enda som sätter ett frågetecken för hans fullkomlighet och rättskaffenhet eller ger ett annorlunda omdöme är att han förbannande av den dag han föddes. I själva verket var detta det sannaste uttrycket för essensen i Jobs mänskliga natur. Essensen i hans mänskliga natur var inte dold eller paketerad eller bearbetad av någon annan. När han förbannade den dag han föddes visade han prov på godheten och uppriktigheten djupt inne i sitt hjärta; han var som en källa vars vatten är så klart och genomskinligt att det uppenbarar dess botten.

Efter att ha fått veta allt detta om Job har de flesta människor utan tvivel en ganska korrekt och objektiv bild av essensen i Jobs mänsklighet. De bör också ha en grundlig, praktisk och mer avancerad förståelse och uppskattning av den Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet som Gud talar om. Förhoppningsvis kommer denna förståelse och uppskattning att hjälpa människor att ge sig in på vägen att frukta Gud och sky det onda.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 52)

Förhållandet mellan Guds överlämnande av Job till Satan och målsättningarna för Guds verk

Fastän de flesta människor nu inser att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, ger inte denna insikt dem en större förståelse av Guds intention. Samtidigt som de avundas Jobs mänskliga natur och strävan ställer de följande fråga till Gud: Job var så fullkomlig och rättskaffens, folk älskar honom så mycket, så varför lämnade Gud över honom till Satan och utsatte honom för så mycket pina? Sådana frågor finns ofrånkomligen i många människors hjärta — eller snarare, detta tvivel är frågan i många människors hjärtan. Eftersom det har förbryllat så många människor måste vi ta upp denna fråga på bordet och förklara den ordentligt.

Allt Gud gör är nödvändigt och äger utomordentlig betydelse, för allt han gör i människan rör hans förvaltning och mänsklighetens frälsning. Naturligtvis är det verk Gud utförde i Job inte annorlunda, även om Job var fullkomlig och rättskaffens i Guds ögon. Med andra ord, oavsett vad Gud gör eller med vilka medel han gör det, oavsett kostnaden eller hans målsättning, förändras inte syftet med hans handlingar. Hans syfte är att arbeta in Guds ord, Guds krav och Guds vilja för människan i människan; syftet är med andra ord att arbeta in i människan allt som Gud anser vara positivt i enlighet med hans steg, att göra människan förmögen att förstå Guds hjärta och fatta Guds innersta väsen, att låta henne lyda Guds suveränitet och arrangemang, och därmed låta människan uppnå fruktan för Gud och skyende av det onda — allt detta som är en aspekt av Guds syfte med allt han gör. Den andra aspekten är att eftersom Satan är den kontrasterande bakgrunden och redskapet i Guds verk överlämnas människan ofta till Satan: detta är de medel Gud använder för att låta människor se Satans ondska, fulhet och föraktlighet i hans frestelser och angrepp, och därmed få folk att hata Satan och kunna känna och känna igen det som är negativt. Den här processen låter dem gradvis befria sig från Satans kontroll och från Satans anklagelser, störning och angrepp tills de — tack vare Guds ord, sin kunskap om och lydnad mot Gud, samt sin tro på Gud och fruktan för honom — triumferar över Satans angrepp och triumferar över Satans anklagelser; först då kommer de att ha blivit fullständigt räddade undan Satans styre. Människors räddning betyder att Satan har besegrats, det betyder att de inte längre är maten i Satans mun — att Satan har släppt dem fria i stället för att sluka dem. Det beror på att dessa människor är rättskaffens, att de har tro, lydnad och fruktan för Gud och att de bryter fullständigt med Satan. De får Satan att skämmas, de gör honom till en ynkrygg och besegrar honom i grunden. Deras fasta beslut att följa Gud och deras lydnad mot och fruktan för Gud besegrar Satan och får honom att släppa taget om dem helt och hållet. Den sortens människor är de enda som verkligen har vunnits av Gud och det är detta som är Guds ultimata syfte med att frälsa människan. Om de vill bli frälsta och vill bli fullständigt vunna av Gud måste alla dessa som följer Gud möta både stora och små frestelser och angrepp från Satan. De som kommer ut ur dessa frestelser och angrepp och är i stånd att fullständigt besegra Satan är dessa som har blivit frälsta av Gud. Dessa som har blivit frälsta till Gud är alltså dessa som har genomgått Guds prövningar och som har frestats och angripits av Satan otaliga gånger. Dessa som har blivit frälsta till Gud förstår Guds vilja och Guds fordringar och är i stånd att foga sig i Guds suveränitet och arrangemang, och de överger inte vägen att frukta Gud och sky det onda mitt under Satans frestelser. Dessa som är frälsta till Gud besitter ärlighet, de är godhjärtade, de särskiljer kärlek och hat, de har en rättskänsla, de är rationella och kapabla att bry sig om Gud och värdesätta allt som är av Gud. Sådana människor är inte bundna, bevakade, anklagade eller missbrukade av Satan, de är fullständigt fria, de har blivit fullständigt befriade och frisläppta. Job var precis en sådan frihetens människa och det var just därför Gud hade överlämnat honom till Satan.

Job misshandlades av Satan men han vann också evig frihet och befrielse och rätten att aldrig mer utsättas för Satans fördärv, misshandel och anklagelser utan i stället leva fri och obesvärad i ljuset av Guds anlete, leva omgiven av Guds välsignelser. Ingen kunde ta bort eller förstöra eller lägga beslag på denna rättighet. Den gavs till Job som lön för hans tro, beslutsamhet och lydnad mot och fruktan för Gud; Job betalade sitt livs pris för att vinna fröjd och glädje på jorden, för att vinna rätten och berättigandet — förordat av himlen och bekräftat av jorden — att som en sann Guds skapelse på jorden tillbe Skaparen utan störning. Detta var också det största resultatet av de frestelser Job utstod.

Innan människor blir frälsta störs, och även styrs, deras liv ofta av Satan. Människor som inte har blivit frälsta är med andra ord Satans fångar, de har ingen frihet, de har inte släppts av Satan, de är inte kvalificerade eller berättigade att tillbe Gud, och Satan är dem hack i häl och angriper dem brutalt. Sådana människor har ingen glädje att tala om, de har ingen rätt till en normal tillvaro att tala om, och dessutom har de ingen värdighet att tala om. Endast om du står upp och kämpar mot Satan och använder din tro på Gud och din lydnad mot och fruktan för Gud som de vapen med vilka du utkämpar en strid på liv och död med Satan, så att du tillfullo besegrar Satan och får honom att ta till flykten och bli en feg stackare närhelst han ser dig, så att han fullständigt överger sina angrepp och anklagelser mot dig — först då kommer du att vara frälst och bli fri. Om du är fast besluten att bryta helt med Satan, men inte är rustad med de vapen som ska hjälpa dig att besegra honom, då kommer du fortfarande att vara i fara; när tiden gått, när du har blivit så plågad av Satan att du inte har ett uns styrka kvar och du fortfarande inte har kunnat bära vittnesbörd och fortfarande inte har gjort dig fri från Satans anklagelser och attacker mot dig, då kommer du inte att ha mycket hopp om frälsning. När slutet är inne, när avslutandet av Guds verk förkunnas, kommer du fortfarande att vara i Satans grepp, oförmögen att göra dig fri, och därmed kommer du aldrig att ha en chans eller ett hopp. Konsekvensen är då att sådana människor kommer att vara helt och hållet i Satans fångenskap.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 53)

Acceptera Guds prövningar, övervinn Satans frestelser och låt Gud vinna hela ditt väsen

Under sin varaktiga verksamhet med att försörja och underhålla människan berättar Gud för henne om allt han vill och allt han begär, och han visar henne sina gärningar, sitt sinnelag och vad han har och är. Målsättningen är att utrusta människan med mognad och att låta henne ta emot olika sanningar från Gud medan hon följer honom — sanningar som är de vapen Gud ger människan att bekämpa Satan med. Sålunda rustad måste människan möta Guds prövningar. Gud har många sätt och vägar att pröva människan, men allesamman kräver att Guds fiende, Satan, ”samarbetar”. Det vill säga, efter att ha gett människan vapnen hon ska bekämpa Satan med, överlämnar Gud henne till Satan och låter honom ”pröva” hennes mognad. Om hon kan bryta igenom Satans stridsformeringar, om hon kan komma levande undan Satans kringränning, då kommer hon att ha klarat provet. Men om människan misslyckas med att ta sig förbi Satans stridsformeringar och kapitulerar för Satan, då kommer hon inte att ha klarat provet. Vilken aspekt av människan Gud än granskar är kriterierna för hans granskning huruvida hon står fast i sitt vittnesbörd när hon attackeras av Satan och huruvida hon har övergett Gud och kapitulerat och underkastat sig Satan när han lagt sin snara kring henne. Huruvida människan kan bli frälst kan sägas bero på huruvida hon kan övervinna och besegra Satan, och huruvida hon kan bli fri beror på huruvida hon är i stånd att på egen hand höja vapnen hon fått av Gud för att övervinna Satans slaveri, få honom att fullständigt förlora hoppet och lämna henne i fred. Om Satan förlorar hoppet och släpper taget om någon betyder det att han aldrig mer kommer att försöka ta denna person från Gud, aldrig mer kommer att anklaga och störa denna person, aldrig mer kommer att utsätta honom för hänsynslösa plågor eller angrepp; endast en sådan person kommer verkligen att ha vunnits av Gud. Det här är hela den process varigenom Gud vinner människor.

Den varning och upplysning senare generationer får genom Jobs vittnesbörd

Samtidigt som folk förstår den process genom vilken Gud fullständigt vinner någon, kommer de också att förstå syftet och meningen med att Gud överlämnade Job till Satan. Folk störs inte längre av Jobs lidande och de har en ny förståelse av dess betydelse. De oroar sig inte längre över huruvida de själva kommer att utsättas för samma frestelser som Job, och de motsätter sig eller ogillar inte längre att Guds prövningar kommer. Jobs tro, lydnad och hans vittnesbörd om seger över Satan har blivit en källa till stor hjälp och uppmuntran för människor. I Job ser de hopp om sin egen frälsning, och de ser att genom tro och lydnad mot och fruktan för Gud är det fullt möjligt att övervinna och besegra Satan. De förstår att så länge de fogar sig i Guds suveränitet och arrangemang och äger tron och beslutsamheten att inte överge Gud efter att ha förlorat allting, då kan de bringa skam och nederlag över Satan. Och de förstår att de bara behöver vara beslutsamma och uthålliga nog att stå fasta i sitt vittnesbörd — även om det innebär att de förlorar livet — för att Satan ska kuvas och slå till hastig reträtt. Jobs vittnesbörd är en varning till senare generationer, och denna varning säger dem att om de inte besegrar Satan kommer de aldrig att kunna göra sig fria från Satans anklagelser och inblandning, och de kommer inte heller att kunna undfly Satans smädelser och angrepp. Jobs vittnesbörd har upplyst senare generationer. Denna upplysning lär människor att endast om de är fullkomliga och rättskaffens är de i stånd att frukta Gud och sky det onda; den lär dem att endast om de fruktar Gud och skyr det onda kan de bära starkt och rungande vittnesbörd om Gud; endast om de bär starkt och rungande vittnesbörd om Gud kan de aldrig kontrolleras av Satan utan lever under Guds vägledning och beskydd — och endast då kommer de att ha blivit sant frälsta. Alla som eftersträvar frälsning borde söka efterlikna Jobs personlighet och hans livs strävan. Det som han levde ut under hela sitt liv och hans uppträdande under prövningarna är en dyrbar skatt för alla dessa som följer vägen att frukta Gud och sky det onda.

Jobs vittnesbörd ger Gud tröst

Om jag nu säger er att Job är en underbar människa, kan ni kanske inte förstå innebörden i dessa ord. Ni kan kanske inte greppa känslan bakom varför jag har talat om alla dessa saker, men vänta till den dag då ni har upplevt samma eller liknande prövningar som de Job genomgick. När ni har gått igenom motgångar, när ni har upplevt prövningar personligen arrangerade för er av Gud, när ni ger ert allt och utstår förödmjukelse och vedermöda för att besegra Satan och vittna om Gud mitt under frestelserna — då kommer ni att kunna förstå meningen i dessa ord som jag talar. Vid den tiden kommer ni att känna att ni är långt underlägsna Job, ni kommer att känna hur ljuvlig Job är och att han är värd att efterlikna; när den tiden kommer, kommer ni att inse hur viktiga dessa klassiska ord som Job yttrade är för den som är fördärvad och lever i dessa tider, och ni kommer att inse hur svårt det är för människorna av i dag att uppnå det som Job uppnådde. När ni känner att det är svårt kommer ni att förstå hur ängsligt och oroligt Guds hjärta är. Ni kommer att förstå vilket högt pris Gud betalade för att vinna sådana människor och hur kostbart det som Gud gjort och offrat för mänskligheten är. Har ni en riktig förståelse och ett korrekt omdöme om Job nu när ni har hört dessa ord? Var Job i era ögon en verkligt fullkomlig och rättskaffens man som fruktade Gud och skydde det onda? Jag tror att de flesta människor med största säkerhet kommer att säga ja. Varken någon människa eller Satan kan nämligen förneka det faktum av vad Job gjorde och uppenbarade. De är det starkaste beviset för Jobs seger över Satan. Detta bevis tog form i Job och det var det första vittnesbördet som Gud tog emot. Så när Job triumferade under Satans frestelser och bar vittnesbörd om Gud, såg Gud förhoppning i Job och hans hjärta tröstades av Job. Det här var första gången sedan skapelsen och fram till Job som Gud verkligen upplevde vad tröst var och vad det innebar att tröstas av människan, och det var första gången som han sett och vunnit ett sant vittnesbörd som bars om honom.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 54)

Job har hört om Gud med sitt öra

Job 9:11  Se, han går förbi mig, och jag ser honom inte; han går också vidare, men jag uppfattar honom inte.

Job 23:8–9  Se, jag går framåt, men han är inte där; och bakåt, men jag kan inte uppfatta honom. På den vänstra sidan, där han är verksam, men jag kan inte skåda honom; Han döljer sig på den högra sidan, så att jag inte kan se honom.

Job 42:2–6  Jag vet att du kan göra allt och att ingen tanke kan undanhållas dig. Vem är han som döljer råd utan kunskap? Därför har jag talat vad jag inte förstod; ting alltför underbara för mig, som jag inte kände till. Hör, jag uppmanar dig, och jag skall tala; jag kommer att ställa krav på dig och du skall förklara dig för mig. Jag har hört om dig med mitt öra, men nu ser mitt öga dig. Därför föraktar jag mig själv och ångrar mig i stoft och aska.

Även om Gud inte uppenbarat sig för Job, tror Job på Guds suveränitet

Vad är huvudtemat i dessa ord? Har några av er insett att det finns en sanning här? För det första, hur visste Job att det finns en Gud? Och hur visste han att Gud härskar över himlarna och jorden och alla ting? Det finns ett stycke som besvarar dessa två frågor: ”Jag har hört om dig med mitt öra, men nu ser mitt öga dig. Därför föraktar jag mig själv och ångrar mig i stoft och aska” (Job 42:5–6). Av dessa ord får vi veta att snarare än att ha sett Gud med egna ögon hade han fått kunskap om Gud från traditionen. Det var under dessa omständigheter som han började gå vägen att följa Gud, varefter han bekräftade Guds existens i sitt liv och bland alla ting. Här finns en sanning som inte går att förneka — och vad är det? Trots att Job kunde följa vägen att frukta Gud och sky det onda hade han aldrig sett Gud. Var han inte likadan som människorna av i dag i det avseendet? Job hade aldrig sett Gud, och slutsatsen av det är att även om han hört talas om Gud visste han inte var Gud fanns, hurdan Gud var eller vad Gud gjorde, vilket är subjektiva faktorer. Objektivt talat, även om han följde Gud hade Gud aldrig framträtt för honom eller talat till honom. Är inte detta ett faktum? Fastän Gud inte talat till Job eller gett honom några befallningar, hade Job sett Guds existens och skådat hans suveränitet bland alla ting och i traditioner i vilka Job hade hört om Gud med sitt öra, och därefter började han sitt liv av gudsfruktan och skyende av det onda. Så började det och så var den process genom vilken Job följde Gud. Men oavsett hur han fruktade Gud och skydde det onda, oavsett hur han höll fast vid sin oförvitlighet, visade sig Gud aldrig för honom. Låt oss läs detta stycke. Han sa: ”Se, han går förbi mig, och jag ser honom inte; han går också vidare, men jag uppfattar honom inte” (Job 9:11). Vad dessa ord säger är att Job må ha känt eller inte känt Gud runt omkring sig, men han hade aldrig kunnat se Gud. Det fanns stunder då han föreställde sig hur Gud gick förbi framför honom eller handlade eller vägledde människan, men han hade aldrig vetat säkert. Gud överraskar människan när hon inte väntar sig det; människan vet inte när Gud överraskar henne eller var han överraskar henne, för hon kan inte se Gud och därför är Gud, i människans ögon, dold för henne.

Jobs tro på Gud rubbas inte av att Gud är dold för honom

I följande skriftstycke säger Job sedan: ”Se, jag går framåt, men han är inte där; och bakåt, men jag kan inte uppfatta honom. På den vänstra sidan, där han är verksam, men jag kan inte skåda honom; Han döljer sig på den högra sidan, så att jag inte kan se honom” (Job 23:8–9). I den här texten får vi veta att i Jobs erfarenheter hade Gud varit dold för honom från början till slut; Gud hade inte visat sig öppet för honom, och inte heller hade han öppet talat några ord till honom, men i sitt hjärta var Job övertygad om Guds existens. Han hade alltid tänkt att Gud kanske gick framför honom eller kanske handlade vid hans sida, och att även om han inte kunde se Gud så var Gud bredvid honom och styrde hans allt. Job hade aldrig sett Gud men han kunde hålla fast vid sin tro, vilket ingen annan människa kunde. Och varför kunde de inte det? Därför att Gud inte talade till Job eller visade sig för honom, och om Job inte verkligen hade trott skulle han inte ha kunnat fortsätta, och inte heller hade han kunnat hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Är inte detta sant? Hur känner ni det när ni läser om hur Job yttrade dessa ord? Känner ni att Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet och hans rättfärdighet inför Gud är sann och inte en överdrift från Guds sida? Trots att Gud behandlade Job på samma sätt som han behandlade andra människor och inte visade sig för eller talade till honom, höll Job ändå fast vid sin oförvitlighet, han trodde ändå på Guds suveränitet och dessutom offrade han ofta brännoffer och bad inför Gud på grund av sin rädsla för att kränka Gud. I Jobs förmåga att frukta Gud utan att ha sett honom ser vi hur mycket han älskade det som var positivt och hur fast och verklig hans tro var. Han förnekade inte Guds existens därför att Gud var dold för honom, och inte heller förlorade han sin tro och övergav Gud därför att han aldrig sett honom. I stället hade han insett Guds existens och känt Guds suveränitet och makt i Guds dolda verksamhet med att styra allting. Han slutade inte vara rättskaffens därför att Gud var dold, och inte heller övergav han vägen att frukta Gud och sky det onda därför att Gud aldrig visat sig för honom. Job hade aldrig bett att Gud skulle framträda öppet för honom för att bevisa sin existens, för han hade redan skådat Guds suveränitet bland alla ting, och han var förvissad om att han hade fått välsignelser och ynnestbevis som andra inte fått. Fastän Gud förblev dold för honom rubbades aldrig Jobs tro. Därför skördade han vad ingen annan skördat: Guds gillande och Guds välsignelse.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 55)

Job välsignar Guds namn och tänker inte på välsignelser eller olycka

Det finns ett förhållande som aldrig tas upp i Skriftens berättelser om Job och som vi ska fokusera på i dag. Trots att Job aldrig sett Gud eller hört Guds ord med sina egna öron, hade Gud en plats i Jobs hjärta. Och vad var Jobs inställning till Gud? Den var, som tidigare nämnts: ”Lovat vare Jehovas namn”. Hans välsignelse av Guds namn var villkorslös, utan hänsyn till sammanhang och utan orsak. Vi ser att Job hade gett sitt hjärta till Gud och överlåtit kontrollen av det till Gud; allt han tänkte, allt han beslutade och allt han planerade i sitt hjärta låg blottat för Gud och inte tillslutet för Gud. Hans hjärta stod inte i motsatsförhållande till Gud och han hade aldrig bett Gud göra någonting för honom eller ge honom någonting, och han hade inga extravaganta önskningar att han skulle vinna någonting med sin gudsdyrkan. Job köpslog inte med Gud, begärde inget och ställde inte några krav på Gud. Hans lovprisning av Guds namn berodde på Guds stora makt och myndighet som härskare över allt och var inte beroende av huruvida han fick välsignelser eller drabbades av olycka. Det var hans tro att Guds makt och myndighet är densamma oavsett om Gud välsignar människor eller bringar olycka över dem, och därför ska Guds namn prisas oavsett en individs situation. Att människan välsignas av Gud beror på Guds suveränitet, och när människan drabbas av olycka beror det också på Guds suveränitet. Guds makt och myndighet härskar över och arrangerar allt som berör människan; människans skiftande tur är en yttring av Guds makt och myndighet, och oavsett vilken utgångspunkt man har bör Guds namn prisas. Det här är vad Job erfor och kom att inse under sina livsår. Alla Jobs tankar och handlingar nådde Guds öron och kom inför Gud och sågs som viktiga av Gud. Gud uppskattade denna Jobs kunskap och värdesatte Job för att han hade ett sådant hjärta. Detta hjärta väntade alltid och överallt på Guds befallningar, och oavsett tid eller plats välkomnade det vadhelst som hände honom. Job ställde inga krav på Gud. Vad han krävde av sig själv var att vänta på, acceptera, möta och lyda alla arrangemang som kom från Gud; Job var övertygad om att detta var hans plikt — och det var precis vad Gud önskade. Job hade aldrig sett Gud eller hört honom tala några ord, utfärda några befallningar, undervisa några läror eller instruera honom om någonting. Med dagens ord — att han var i stånd att ha sådan kunskap om och inställning till Gud fastän Gud inte gett honom någon upplysning, vägledning eller försörjning vad gällde sanningen var värdefullt, och att han visade prov på detta var nog för Gud och hans vittnesbörd lovordades av Gud och uppskattades av Gud. Job hade aldrig sett Gud eller hört Gud personligen yttra några läror till honom, men för Gud var hans hjärta och han själv långt dyrbarare än dessa människor som, inför Gud, bara kunde prata om djupa teorier, bara kunde skrävla och tala om att bära fram offer men aldrig hade haft sann kunskap om Gud och aldrig verkligen fruktat honom. För Jobs hjärta var rent och inte dolt för Gud, och hans mänskliga natur var ärlig och godhjärtad och han älskade rättvisa och det som var positivt. Endast en människa som han, som ägde ett sådant hjärta och sådan mänsklighet, var i stånd att följa Guds väg och i stånd att frukta Gud och sky det onda. En sådan människa kunde se Guds suveränitet, kunde se hans myndighet och makt och var i stånd att uppnå lydnad mot hans suveränitet och arrangemang. Endast en sådan människa kunde verkligen prisa Guds namn. Det beror på att han inte brydde sig om huruvida Gud skulle välsigna honom eller bringa olycka över honom, för han visste att allting kontrolleras av Guds hand, och om människan bekymrar sig så är det ett tecken på dårskap, okunnighet och irrationalitet, på tvivel rörande Guds suveränitet över alla ting, och på att inte frukta Gud. Jobs kunskap var precis vad Gud önskade. Hade då Job en större teoretisk kunskap om Gud än ni? Eftersom Guds verksamhet och uttalanden var få vid den tiden, var det ingen lätt sak att förvärva kunskapen om Gud. Att Job lyckades med det var ingen liten prestation. Han hade inte upplevt Guds verk och aldrig hört Gud tala eller sett Guds ansikte. Att han var i stånd att ha en sådan inställning till Gud var helt och hållet resultatet av hans mänskliga natur och hans personliga strävan, en mänsklighet och strävan som folk i dag inte besitter. Därför sa Gud, i den tidsåldern, att ”det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man”. I den tidsåldern hade Gud således redan gjort en sådan bedömning av honom och kommit till en sådan slutsats. Hur mycket sannare skulle det inte vara i dag?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 56)

Även om Gud är dold för människan är hans gärningar bland alla ting nog för att människan ska känna honom

Job hade inte sett Guds ansikte eller hört orden Gud uttalade, och än mindre hade han personligen erfarit Guds verksamhet, men alla bevittnar hans gudsfruktan och vittnesbörd under prövningarna och Gud älskar det, fröjdas över det och lovordar det, och människor avundas och beundrar det och sjunger därtill dess lov. Det var inget stort eller märkvärdigt med hans liv: Han levde ett alldagligt liv precis som vilken vanlig människa som helst, gick ut för att arbeta vid soluppgången och återvände hem för att vila då solen gick ner. Skillnaden är att under alla dessa alldagliga decennier fick han en insikt i Guds väg och insåg och förstod Guds stora makt och suveränitet som ingen människa någonsin gjort. Han var inte intelligentare än någon vanlig människa, han var inte särskilt ihärdig och inte heller hade han osynliga speciella talanger. Men vad han hade var en personlighet som var ärlig, godhjärtad och rättskaffens, en personlighet som älskade rättvisa och rättfärdighet och som älskade positiva ting — något som de flesta vanliga människor inte besitter. Han visste vad han skulle älska och vad han skulle hata, han hade en rättskänsla, han var orubblig och uthållig och pedantiskt uppmärksam på detaljer i sitt tänkande. Därför såg han under sin alldagliga tid på jorden alla de utomordentliga ting som Gud hade gjort och såg Guds storhet, helighet och rättfärdighet, han såg Guds omtanke, barmhärtighet och skydd av människan, och såg den högste Gudens ärofullhet och myndighet. Det första skälet till att Job kunde vinna dessa ting, som var mer än någon vanlig människa hade, var att han hade ett rent hjärta och att hans hjärta tillhörde Gud och leddes av Skaparen. Det andra skälet var hans strävan: hans strävan efter att vara syndfri och fullkomlig och någon som rättade sig efter himmelens vilja, som var älskad av Gud och skydde det onda. Job besatt och eftersträvade dessa ting medan han var oförmögen att se Gud eller höra Guds ord; trots att han aldrig sett Gud hade han kommit att känna de medel med vilka Gud härskar över allt och förstod den visdom med vilken Gud gör så. Trots att han aldrig hört orden uttalas av Gud visste han att det är Gud som både belönar människan och tar ifrån henne. Fastän hans levnadsår inte var annorlunda än någon vanlig människas, lät han inte sitt livs alldaglighet påverka hans kunskap om Guds suveränitet över allt eller påverka hans gudsfruktan och skyende av det onda. I hans ögon var alla tings lagar fulla av Guds gärningar och Guds suveränitet kunde ses i alla delar av en persons liv. Han hade inte sett Gud men han var i stånd att inse att Guds gärningar finns överallt, och under sin alldagliga tid på jorden kunde han se och inse Guds utomordentliga och förunderliga gärningar överallt i sitt liv, och han kunde se Guds förunderliga arrangemang. Guds doldhet och tystnad förhindrade inte Jobs insikt om Guds gärningar, och påverkade inte heller hans kunskap om Guds suveränitet över alla ting. Hans liv var upplevelsen av Guds suveränitet och arrangemang — Gud som är dold bland alla ting — i hans dagliga liv. I sitt dagliga liv hörde och förstod han också Guds hjärtas röst och de ord som yttrades av Gud, som är tyst bland alla ting och ändå uttrycker sitt hjärtas röst och sina ord genom att styra alltings lagar. Då förstår ni att om folk har samma mänskliga natur och strävan som Job så kan de vinna samma insikt och kunskap som Job och kan uppnå samma förståelse av och kunskap om Guds suveränitet över allting som Job. Gud hade inte visat sig för Job eller talat till honom, men Job var i stånd att vara fullkomlig och rättskaffens och frukta Gud och sky det onda. Utan att Gud framträtt eller talat till människan är alltså Guds gärningar bland alla ting och hans suveränitet över alla ting tillräckligt för att människan ska bli medveten om Guds existens, makt och myndighet, och Guds makt och myndighet är tillräckligt för att få denna människa att följa vägen av att frukta Gud och sky det onda. Eftersom en vanlig människa som Job var i stånd att uppnå gudsfruktan och skyende av det onda, bör varje vanlig människa som följer Gud också vara i stånd till det. Även om de här orden må låta som en logisk slutledning, så strider inte detta mot tingens lagar. Men verkligheten har inte motsvarat förväntningarna: Det verkar som om det är Job och endast Job förbehållet att frukta Gud och sky det onda. När man talar om att ”frukta Gud och sky det onda” tänker folk att det är något som bara gällde Job, som om vägen att frukta Gud och sky det onda hade fått en etikett med Jobs namn och inte hade något med andra att göra. Orsaken till detta är klar: Eftersom endast Job besatt en personlighet som var ärlig, godhjärtad och rättskaffens och som älskade rättvisa och rättfärdighet och saker som var positiva, var det endast Job som kunde följa vägen att frukta Gud och sky det onda. Ni måste allesamman ha förstått innebörden här — att eftersom ingen besitter en mänsklig natur som är ärlig, godhjärtad och rättskaffens och som älskar rättvisa och rättfärdighet och det som är positivt, kan ingen frukta Gud och sky det onda, och följaktligen kan de aldrig vinna Guds glädje eller stå fasta i prövningar. Vilket också innebär att alla människor med undantag för Job fortfarande är bundna och snärjda av Satan, de är alla anklagade, attackerade och misshandlade av honom, och det är dem som Satan försöker sluka och de saknar alla frihet, fångar som har fjättrats av Satan.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 57)

Hur kan människan frukta Gud och sky det onda om hennes hjärta är fientligt inställt till Gud?

Människorna av i dag inte besitter samma mänskliga natur som Job, hur är det då med deras naturs essens och deras inställning till Gud? Fruktar de Gud? Skyr de det onda? Dessa som inte fruktar Gud eller skyr det onda kan endast summeras med två ord: Guds fiender. Ni säger ofta dessa två ord men ni har aldrig känt till deras verkliga innebörd. Det finns tyngd i orden ”Guds fiender”: De säger inte att Gud ser människan som fienden, utan att människan ser Gud som fienden. Först, när människor börjar tro på Gud, vilka har då inte sina egna målsättningar, motivationer och ambitioner? Även om de till en del tror på Guds existens och har sett Guds existens, rymmer deras gudstro fortfarande dessa motivationer och deras ultimata mål med att tro på Gud är att motta hans välsignelser och de ting de vill ha. Människors tänker ofta angående sina erfarenheter: Jag har gett upp min familj och min karriär för Guds skull, och vad har han gett mig? Jag måste räkna samman det och få det bekräftat – har jag fått några välsignelser nyligen? Jag har gett en massa under den här tiden, jag har sprungit och sprungit mitt lopp och jag har lidit mycket — men har Gud gett mig några löften i gengäld? Har han kommit ihåg mina goda gärningar? Vad ska mitt slut bli? Kan jag ta emot Guds välsignelser? … Alla människor gör ständigt och ofta sådana beräkningar i sitt hjärta och ställer krav på Gud som rymmer deras motivationer och ambitioner och kompromisser. Det vill säga, i sitt hjärta sätter människan oavbrutet Gud på prov, tänker oavbrutet ut planer om Gud, pläderar oupphörligt för sitt slutliga öde och försöker pressa fram ett uttalande från Gud för att se om Gud kan ge henne vad hon vill ha eller inte. Människan strävar efter Gud men samtidigt behandlar hon honom inte som Gud. Hon har alltid försökt att köpslå med Gud, oupphörligt ställt krav på honom och även pressat honom för varje steg och när hon fått ett finger har hon försökt ta hela handen. Samtidigt som människan försöker kohandla med Gud grälar hon också med honom, och det finns till och med människor som ofta, när de drabbas av prövningar eller hamnar i vissa situationer, blir veka, passiva och slappa i sitt arbete och fulla av klagomål över Gud. Ända sedan människan först började tro på Gud har hon betraktat Gud som ett ymnighetshorn, en schweizisk armékniv, och hon har betraktat sig själv som Guds största fordringsägare, som om det var hennes medfödda rätt och skyldighet att försöka få välsignelser och löften av Gud, medan det var Guds skyldighet att skydda och vårda människan och dra försorg om henne. Sådan är den grundläggande förståelsen av ”tro på Gud” hos alla dessa som tror på Gud, och deras djupaste förståelse av begreppet att tro på Gud. Från essensen i människans natur till hennes subjektiva strävan finns det ingenting som relaterar till gudsfruktan. Människans målsättning med att tro på Gud kunde omöjligt ha något att göra med tillbedjan av Gud. Det vill säga, människan har aldrig reflekterat över eller förstått att tro på Gud kräver gudsfruktan och tillbedjan av Gud. I ljuset av sådana förutsättningar är människans essens uppenbar. Och vad är denna essens? Den är att människans hjärta är illvilligt, det hyser svek och falskhet, det älskar inte rättvisa och rättfärdighet eller det som är positivt, och det är uselt och girigt. Människans hjärta kunde inte vara mer tillslutet för Gud; hon har inte gett det till Gud över huvud taget. Gud har aldrig sett människans verkliga hjärta och han har heller aldrig dyrkats av människan. Oavsett hur högt pris Gud betalar eller hur mycket arbete han utför eller hur mycket han drar försorg om människan, förblir hon blind för det och ytterst likgiltig. Människan har aldrig gett sitt hjärta till Gud, hon vill ta hand om sitt hjärta själv och fatta sina egna beslut —innebörden av det är att människan inte vill följa vägen av att frukta Gud och sky det onda eller att lyda Guds suveränitet och arrangemang, och inte heller vill hon tillbe Gud som Gud. Sådant är människans tillstånd i dag. Låt oss nu se på Job igen. Först av allt, gjorde han något avtal med Gud? Hade han några baktankar med att hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda? Hade Gud vid den tiden talat till någon om det kommande slutet? Vid den tiden hade Gud inte gett några löften till någon angående slutet, och det var mot denna bakgrund som Job var i stånd att frukta Gud och sky det onda. Kan dagens människor mäta sig med Job? Skillnaden är alltför stor, de spelar i olika ligor. Även om Job inte hade mycket kunskap om Gud hade han gett sitt hjärta till Gud och det tillhörde Gud. Han schackrade aldrig med Gud och hade inga extravaganta önskningar eller krav på Gud; i stället var hans tro att ”Jehova gav och Jehova tog”. Detta var vad han hade sett och uppnått genom att under många levnadsår hålla fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Likaså hade han fått utbyte av orden ”om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”. De här två meningarna var vad han hade sett och kommit att få kunskap om som resultat av sin attityd av lydnad mot Gud under sitt livs upplevelser, och de var också hans starkaste vapen, med vilka han triumferade under Satans frestelser, och grundvalen för hans fasta hållning i sitt vittnesbörd om Gud. Föreställer ni er nu Job som en underbar individ? Hoppas ni på att kunna bli en sådan individ? Fruktar ni att tvingas genomgå Satans frestelser? Beslutar ni er för att be Gud utsätta er för samma prövningar som han utsatte Job för? De flesta människor skulle utan tvivel inte våga be om sådana saker. De är alltså uppenbart att er tro är ynkligt liten: jämfört med Job är er tro helt enkelt inte värd att nämna. Ni är Guds fiender, ni fruktar inte Gud, ni är oförmögna att stå fast i ert vittnesbörd om Gud och inkapabla att triumfera över Satans angrepp, anklagelser och frestelser. Vad gör er kvalificerade att ta emot Guds löften? Nu när ni har hört berättelsen om Job och förstått Guds avsikt med att frälsa människan och innebörden i människans frälsning, har ni tron att ta emot samma prövningar som Job? Borde ni inte vara lite beslutna att låta er själva följa vägen av gudsfruktan och skyende av det onda?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 58)

Hys inga farhågor vad det gäller Guds prövningar

Efter att ha mottagit vittnesbörd från Job efter prövningarnas slut, beslutade Gud att han skulle vinna en grupp — eller mer än en grupp — av människor som Job, men han beslutade också att aldrig mer låta Satan angripa eller misshandla någon annan människa på det sätt som han frestat, attackerat och misshandlat Job genom att slå vad med Gud; Gud tillät inte Satan att någonsin mer göra något sådant mot denna svaga, dåraktiga och okunniga människan — det var nog att Satan hade frestat Job! Att inte tillåta Satan att förgripa sig på människor efter behag är Guds nåd. För Gud var det nog att Job hade utsatts för Satans frestelse och övergrepp. Gud tillät inte Satan att någonsin mer göra sådana saker, för livet och allt annat hos människor som följer Gud behärskas och orkestreras av Gud, och Satan är inte berättigad att manipulera Guds utvalda efter behag — den saken ska ni var klara över! Gud bryr sig om människans svaghet och förstår hennes dåraktighet och okunnighet. Även om Gud är tvungen att lämna över människan till Satan för att hon ska kunna bli fullständigt frälst, vill han aldrig någonsin se Satan driva med henne eller misshandla henne, och han vill inte se människan ständigt lida. Människan skapades av Gud och det är fullkomligt berättigat att Gud styr och arrangerar allt som rör människan: detta är Guds ansvar och den myndighet med vilken Gud härskar över allting! Gud ger inte Satan tillstånd att skända och behandla människan illa efter behag, och han ger inte Satan tillåtelse att använda sig av diverse medel för att leda människan vilse. Vidare ger han inte Satan tillåtelse att ingripa i Guds suveränitet över människan, och han låter inte heller Satan trampa ner och förstöra de lagar genom vilka Gud styr alla ting, för att inte tala om Guds stora verk med att förvalta och frälsa mänskligheten! Dessa som Gud vill frälsa, och dessa som är i stånd att bära vittnesbörd om Gud, utgör kärnan i och utkristalliseringen av verket med Guds sextusenåriga förvaltningsplan liksom priset för hans insatser under sina sex tusen år av verksamhet. Hur skulle Gud lättvindigt kunna ge dessa människor till Satan.

Människor bekymrar sig ofta över och är rädda för Guds prövningar, likväl lever de hela tiden i Satans snara och lever i ett farofyllt territorium där de angrips och misshandlas av Satan – men ändå känner de ingen fruktan och de är oberörda. Vad är det frågan om? Människans tro på Gud begränsas till de ting hon kan se. Hon har inte den minsta uppfattning om Guds kärlek till och omsorg om människan, eller om hans ömhet och omtanke om människan. Förutom lite oro och rädsla för Guds prövningar, dom och tuktan, majestät och vrede, har människan inte den ringaste förståelse av Guds goda avsikter. När prövningar kommer på tal känner folk det som om Gud har dolda motiv och en del tror till och med att Gud bär på ondskefulla planer, omedvetna om vad Gud i själva verket kommer att göra dem; så samtidigt som de ropar ut lydnad mot Guds suveränitet och arrangemang gör de allt de kan för att stå emot och motsätta sig Guds suveränitet över människan och hans arrangemang för människan, för de tror att om de inte är försiktiga kommer Gud att lura dem — om de inte behåller ett grepp om sitt eget öde kan Gud komma att ta tillbaka allt de har och deras liv kan till och med ta slut. Människan befinner sig i Satans läger men hon oroar sig aldrig över att bli skymfad av Satan, och hon skymfas av Satan men fruktar aldrig att bli tagen till fånga av Satan. Hon säger ideligen att hon accepterar Guds frälsning och likväl har hon aldrig litat på Gud eller trott att Gud verkligen kommer att rädda människan ur Satans klor. Om människan likt Job är i stånd att underkasta sig Guds orkestreringar och arrangemang och kan ge hela sitt väsen i Guds händer, kommer då inte människans slut att bli detsamma som Jobs — mottagandet av Guds välsignelser? Om människan är i stånd att acceptera och underkasta sig Guds styre, vad finns det att förlora? Därför föreslår jag att ni är försiktiga i era handlingar och varsamma när det gäller allt som kommer att drabba er. Var inte förhastade eller impulsiva och låt inte ert heta blod, er naturliga läggning eller era fantasier och uppfattningar avgöra hur ni behandlar Gud och människorna, företeelserna och föremålen som han har arrangerat för er. Om ni ska undvika att framkalla Guds vrede måste ni vara försiktiga i era handlingar och ni måste be och söka mer. Kom ihåg detta!

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 59)

Job efter sina prövningar

Job 42:7–9  Och det hände sig, att sedan Jehova hade talat dessa ord till Job, sade han till Elifas från Teman: ”Min vrede är upptänd mot dig och mot dina båda vänner, för ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort. Ta nu därför sju tjurar och sju vädurar, gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva; och min tjänare Job skall be för er. För honom skall jag acceptera, så att jag inte behandlar er enligt er dårskap, eftersom ni inte har talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job.” Så Elifas från Teman, Bildad från Shua och Sofar från Naama gav sig av och gjorde så som Jehova hade befallt dem: Jehova accepterade också Job.

Job 42:10  Och Jehova återupprättade Job när denne bad för sina vänner. Jehova gav också Job dubbelt så mycket som han hade haft förut.

Job 42:12  Jehova välsignade alltså slutet av Jobs levnad mer än dess början, för han fick fjorton tusen får, och sex tusen kameler, och ett tusen par oxar, och ett tusen åsneston.

Job 42:17  Så dog Job, gammal och mätt på dagar.

Dessa som fruktar Gud och skyr det onda ses med uppskattning av Gud, medan de som är dåraktiga ses som obetydliga av Gud

I Job 42:7-9  säger Gud att Job är hans tjänare. Hans användning av ordet ”tjänare” som benämning på Job visar Jobs betydelse i hans hjärta; även om Gud inte kallade Job någonting mer aktningsvärt hade denna benämning inget samband med Jobs betydelse i Guds hjärta. ”Tjänare” är här Guds smeknamn på Job. Guds många referenser till ”min tjänare Job” visar hur han var nöjd med Job, och även om Gud inte talade om innebörden i ordet ”tjänare” framgår Guds definition av ordet ”tjänare” av hans ord i detta skriftställe. Gud sa först till temaniten Elifas: ”Min vrede är upptänd mot dig och mot dina båda vänner, för ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort.” Dessa ord är första gången som Gud öppet berättat för folk att han accepterade allt som Job sagt och gjort efter Guds prövningar av honom, och det är första gången han öppet bekräftat riktigheten och korrektheten i allt som Job hade gjort och sagt. Gud var arg på Elifas och de andra på grund av deras felaktiga, absurda resonemang, för i likhet med Job kunde de inte se Guds framträdande eller höra de ord han talade i deras liv, men Job hade en sådan korrekt kunskap om Gud medan de bara kunde gissa blint angående Gud och bröt mot Guds vilja och prövade hans tålamod i allt de gjorde. Så medan Gud accepterade allt som Job gjorde och sa, vredgades han på de andra, för i dem var han inte bara oförmögen att se någon verklig gudsfruktan utan han hörde inte heller något av gudsfruktan i det de sa. Därför ställde Gud därnäst följande krav på dem: ”Ta nu därför sju tjurar och sju vädurar, gå till min tjänare Job och offra ett brännoffer för er själva; och min tjänare Job skall be för er. För honom skall jag acceptera, så att jag inte behandlar er enligt er dårskap.” I detta stycke säger Gud till Elifas och de andra att göra något som kommer att sona deras synder, för deras dårskap var en synd mot Jehova Gud och därför var de tvungna att offra brännoffer för att gottgöra sina misstag. Brännoffer offras ofta till Gud, men vad som är ovanligt med dessa brännoffer är att de offrades till Job. Job accepterades av Gud därför att han vittnade om Gud under sina prövningar. Dessa vänner till Job avslöjades samtidigt under den tid på hans prövningar pågick; på grund av deras dårskap fördömdes de av Gud och de upptände Guds vrede och skulle straffas av Gud — straffas genom att offra brännoffer inför Job — varefter Job bad för dem för att fördriva Guds straff och vrede mot dem. Guds avsikt vara att bringa skam över dem, för de var inte människor som fruktade Gud och skydde det onda, och de hade fördömt Jobs oförvitlighet. I ett avseende talade Gud om för dem att han inte accepterade deras handlande men storligen accepterade och fröjdades över Job; i ett annat talade Gud om för dem att när människan accepteras av Gud upphöjs hon inför Gud, att Gud avskyr människan på grund av hennes dårskap, som får henne att kränka honom, och i Guds ögon är hon obetydlig och usel. Detta är Guds definitioner av två människotyper, de är Guds attityder gentemot dessa två människotyper, och de är Guds klara uttalande om dessa två människotypers värde och ställning. Även om Gud kallade Job sin tjänare var denne tjänare älskad i Guds ögon och hade tilldelats myndigheten att be för andra och förlåta dem deras misstag. Denne tjänare var i stånd att tala direkt till Gud och komma direkt inför Gud, hans status var högre och mer hedervärd än andras. Detta är den sanna innebörden i ordet ”tjänare” som Gud sade. Job erhöll denne speciella heder på grund av sin gudsfruktan och sitt skyende av det onda, och skälet till att inte andra kallades tjänare av Gud är att de inte fruktade Gud och skydde det onda. Dessa Guds två distinkt olika attityder är hans attityder mot två typer av människor: Dessa som fruktar Gud och skyr det onda accepteras av Gud och ses som dyrbara i hans ögon, medan de som är dåraktiga inte fruktar Gud, är oförmögna att sky det onda och inte är i stånd att motta Guds ynnestbevisning; de är ofta avskydda och fördömda av Gud, och de är lågt stående i Guds ögon.

Gud ger Job myndighet

Job bad för sina vänner och efteråt — tack vare Jobs böner — tog inte Gud itu med dem så som det anstod deras dårskap. Han varken straffade dem eller hämnades på dem. Och varför gjorde han inte det? Därför att Guds tjänare Jobs böner för dem hade nått hans öron; Gud förlät dem därför att han hörde Jobs böner. Och vad ser vi i detta? När Gud välsignar någon ger han honom många belöningar och inte endast materiella sådana: Gud ger honom också myndighet och rätt att be för andra, och Gud glömmer och har överseende med dessa människors överträdelser därför att han hör dessa böner. Detta är just den myndighet som Gud gav Job. Genom Jobs böner att hejda deras fördömelse bringade Jehova Gud skam över dessa dåraktiga personer — vilket naturligtvis var hans speciella straff för Elifas och de övriga.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 60)

Job välsignas än en gång av Gud och anklagas aldrig mer av Satan

Bland Jehova Guds yttranden finns orden att ”ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort”. Vad var det som Job hade sagt? Det var vad vi talade om tidigare, liksom de många sidorna med ord i Jobs bok som Job beskrivs ha talat. Inte en enda gång på alla dessa sidor med ord uttrycker Job några klagomål eller betänkligheter rörande Gud. Han väntar helt sonika på utfallet. Det är denna väntan som är hans attityd av lydnad, och som resultat av den, och som resultat av de ord han sa till Gud, accepterades Job av Gud. När han utstod prövningar och vedermödor fanns Gud vid hans sida, och även om Guds närvaro inte gjorde att hans umbäranden blev mindre såg Gud vad han ville se och hörde vad han ville höra. Alla Jobs handlingar och ord nådde Guds ögon och öron; Gud hörde och såg — och detta är faktum. Jobs kunskap om Gud och de tankar om Gud han hade i sitt hjärta vid den aktuella tiden, under den perioden, var faktiskt inte lika specifika som hos människorna av i dag, men utifrån den tidens kontext accepterade Gud ändå allt han sagt, för hans uppträdande och tankarna i hans hjärta och vad han hade uttryckt och avslöjat var tillräckligt för att uppfylla Guds krav. Det som Job, under den tid då han underkastades prövningar, tänkte i sitt hjärta och beslutade att göra visade Gud ett resultat som han var nöjd med, och efteråt tog Gud bort Jobs prövningar, Job kom ut från sina bekymmer och hans prövningar var borta och drabbade honom aldrig mer. Eftersom Job redan hade utsatts för prövningar och stått fast under dessa prövningar och fullständigt triumferat över Satan, gav Gud honom de välsignelser som han så rättmätigt förtjänade. Som det står i Job 42:10, 12 blev Job välsignad än en gång och välsignades med mer än första gången. Vid det här laget hade Satan dragit sig tillbaka och sa eller gjorde inte längre någonting, och från den stunden stördes eller attackerades inte Job mer av Satan, och Satan kom inte längre med anklagelser mot Guds välsignelser av Job.

Job tillbringar den sista hälften av sitt liv omgiven av Guds välsignelser

Även om Guds välsignelser på den tiden var begränsade till får, nötkreatur, kameler, materiella tillgångar och så vidare, var de välsignelser som han i sitt hjärta önskade ge Job långt mer än detta. Skrevs det vid det tillfället ner vilken sorts eviga löften Gud önskade ge till Job? I sina välsignelser av Job varken nämnde eller snuddade Gud vid hans slut, och oavsett vilken betydelse eller ställning Job hade i Guds hjärta var Guds välsignelser kort sagt mycket väl avvägda. Gud tillkännagav inte Jobs slut. Vad innebär det? På den tiden, när Guds plan ännu inte nått punkten för proklamerandet av människans slut, när planen ännu inte kommit in i slutstadiet av hans verk, nämnde Gud inte änden utan gav bara materiella välsignelser till människan. Vad det innebär är att den sista hälften av Jobs liv förflöt inneslutet i Guds välsignelser, vilket var vad som skilde honom från andra människor — men liksom de åldrades han och liksom för alla normala människor kom den dag då han sa farväl till världen. Därför står det att ”Så dog Job, gammal och mätt på dagar” (Job 42:17). Vad är innebörden i ”dog mätt på dagar” här? Under eran innan Gud förkunnade människors slut satte Gud upp en förväntad livslängd för Job och när den åldern uppnåtts lät han Job naturligt lämna denna värld. Från Jobs andra välsignelse till hans död tillfogade inte Gud några fler umbäranden. För Gud var Jobs död naturlig och även nödvändig, den var någonting helt normalt och varken någon dom eller fördömelse. Medan Job levde tillbad och fruktade han Gud; vad gäller vilken sorts slut han skulle möta efter sin död sa Gud ingenting och gjorde inte heller några kommentarer om det. Gud har en stark känsla för det passande i vad han säger och gör, och innehållet och principerna i hans ord och handlingar är i linje med stadiet i hans verk och den tidsperiod han är verksam i. Vad för sorts slut hade någon som Job i Guds hjärta? Hade Gud kommit fram till någon sorts beslut i sitt hjärta? Självklart hade han det! Det är bara det att detta var okänt för människan; Gud ville inte berätta för människan och hade inte heller någon avsikt att berätta för människan. Och därför dog Job, ytligt talat, mätt på dagar, och sådant var Jobs liv.

Det pris som Job levde ut under sin livstid

Levde Job ett värdefullt liv? Vari låg värdet? Varför sägs det att han levde ett värdefullt liv? För människan – vad var hans värde? Ur människans synvinkel representerade han den mänsklighet som Gud vill frälsa, genom att bära fram ett rungande vittnesbörd om Gud inför Satan och världens människor. Han fullgjorde den plikt som var och en av Guds skapade varelser borde fullgöra, och han föregick med gott exempel och utgjorde en förebild för alla dessa som Gud vill frälsa genom att låta människor se att det är fullt möjligt att triumfera över Satan genom att förlita sig på Gud. Och vad var hans värde för Gud? För Gud låg värdet av Jobs liv i hans förmåga att frukta Gud, tillbe Gud, vittna om Guds gärningar och prisa Guds gärningar och ge Gud tröst och något att glädjas över. För Gud låg värdet av Jobs liv också i hur Job, innan sin död, upplevde prövningar och segrade över Satan och bar rungande vittnesbörd om Gud inför Satan och världens människor, förhärligade Gud bland människorna, tröstade Guds hjärta och lät Guds ivriga hjärta skåda ett resultat och se hopp. Hans vittnesbörd blev prejudicerande för förmågan att stå fast i sitt vittnesbörd om Gud och kunna skämma ut Satan å Guds vägnar, i Guds verk med att förvalta mänskligheten. Är inte detta värdet med Jobs liv? Job gav Guds hjärta tröst, han gav Gud en försmak av fröjden i att bli förhärligad och sörjde för en underbar början på Guds förvaltningsplan. Och från denna stund var Jobs namn en symbol för Guds förhärligande och en sinnebild för människosläktets triumf över Satan. Gud kommer för evigt att bevara det som Job levde ut under sin livstid och hans anmärkningsvärda seger över Satan, och kommande generationer kommer att vörda och söka efterlikna hans fullkomlighet, rättskaffenhet och gudsfruktan. Han kommer för alltid att omhuldas av Gud som en fläckfri, strålande pärla, och så är han också värd att uppskattas av människan!

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 61)

Lagens tidsålders föreskrifter

De tio budorden

Principerna för uppförande av altare

Föreskrifter för behandlingen av tjänare

Föreskrifter för stöld och kompensation

Firande av sabbatsåret och de tre högtiderna

Föreskrifter för sabbatsdagen

Föreskrifter för offer

Brännoffer

Sädesoffer

Gemenskapsoffer

Syndoffer

Skuldoffer

Föreskrifter för prästers offer (Aron och hans söner beordras att lyda)

Prästers brännoffer

Prästers sädesoffer

Prästers syndoffer

Prästers skuldoffer

Prästers gemenskapsoffer

Föreskrifter för prästers förtärande av offergåvor

Rena och orena djur (dessa som får och inte får ätas)

Föreskrifter för kvinnors rening efter barnafödsel

Normer för undersökning av spetälska

Föreskrifter för dessa som botats från spetälska

Föreskrifter för rengöring av infekterade hus

Föreskrifter för dessa som lider av onormala flytningar

Försoningsdagen som måste firas en gång om året

Regler för slakt av nötboskap och får

Förbud mot att följa hedningars vedervärdiga vanor (Inte begå incest och så vidare)

Föreskrifter som folket måste följa (”Du skall vara helig, ty jag, Jehova, er Gud, är helig” (3 Mosebok 19:2))

Avrättning av dessa som offrar sina barn till Molok

Föreskrifter för bestraffning av äktenskapsbrott

Regler som skall iakttas av präster (Regler för deras dagliga uppträdande, regler för förtärande av heliga ting, regler för offergivning och så vidare)

Högtider som skall firas (sabbatsdagen, påsk, pingst, försoningsdagen och så vidare)

Andra föreskrifter (hålla lampor brinnande, jubelåret, återlösen av mark, avläggande av eder, offrande av tionde och så vidare)

Lagens tidsålders föreskrifter är det verkliga beviset på att Gud styr hela mänskligheten

Ni har alltså läst dessa föreskrifter och principer för lagens tidsålder, eller hur? Har föreskrifterna stor spännvidd? Först täcker de de tio budorden och därefter följer föreskrifterna för hur man ska bygga altare och så vidare. Dessa följs av föreskrifter om firandet av sabbaten och firandet av de tre högtiderna, varefter följer föreskrifterna för offer. Såg ni hur många sorters offer det finns? Det finns brännoffer, sädesoffer, gemenskapsoffer, syndoffer och så vidare. De följs av föreskrifter för prästers offer, inklusive prästernas brännoffer, sädesoffer och andra sorters offer. De åttonde föreskrifterna gäller prästernas förtärande av offergåvor. Sedan följer föreskrifter som människor ska följa under sitt liv. Det finns bestämmelser för många sidor av folks liv, som exempelvis föreskrifter för vad man får och inte får äta, för kvinnans rening efter barnafödsel, och för dessa som har blivit botade från spetälska. I de här föreskrifterna går Gud så långt som till att tala om sjukdom, och det finns till och med regler för slakten av får och nötboskap och så vidare. Får och nötkreatur skapades av Gud och de ska slaktas på det sätt som Gud säger; det finns utan tvivel förnuft i Guds ord, det är utan tvivel rätt att handla så som Gud påbjuder och det är absolut till gagn för folket! Där finns också högtider och regler att iaktta, som exempelvis sabbatsdagen, påsken och annat — Gud talade om alla dessa. Låt oss se på de sista: övriga föreskrifter — att hålla lampor brinnande, jubelåret, återlösning av mark, avläggande av eder, offer av tionde och så vidare. Har de här föreskrifterna stor spännvidd? Det första som nämns är frågan om människors offrande, och sedan är det föreskrifter för stöld och kompensation, för helgandet av sabbatsdagen…; varenda detalj i livet omfattas. När Gud började det officiella verket med sin förvaltningsplan, upprättade han alltså mängder av föreskrifter som människan skulle följa. Syftet med de här föreskrifterna var att låta människan leva människans normala liv på jorden, ett normalt människoliv som är oskiljbart från Gud och hans vägledning. Gud talade först om för människan hur hon skulle tillverka altare och hur hon skulle uppföra altarna. Därefter talade han om för människan hur hon skulle offra och bestämde hur hon skulle leva — vad hon skulle ge akt på i livet, vad hon skulle foga sig efter, vad hon skulle och inte skulle göra. Vad Gud lade fram för människan var allomfattande och med dessa seder, föreskrifter och principer standardiserade han människors uppträdande, vägledde deras liv, vägledde deras initiering till Guds lagar, vägledde dem att komma inför Guds altare, vägledde dem i att ha ett liv med ordning, regelbundenhet och måttlighet bland alla de ting Gud hade gjort för människan. Gud använde först dessa enkla föreskrifter och principer för att sätta gränser för människan, så att människan på jorden skulle ha ett normalt liv av att tillbe Gud, skulle ha människans normala liv; sådant är det specifika innehållet i inledningen av hans sextusenåriga förvaltningsplan. Föreskrifterna och reglerna täcker ett mycket brett fält, de utgör detaljerna i Guds vägledning av mänskligheten under lagens tidsålder, de måste accepteras och hedras av det folk som kom före lagens tidsålder, de är en dokumentation av det verk Gud utförde under lagens tidsålder, och de är verkligt bevis på Guds ledning och vägledning av hela mänskligheten.

Mänskligheten är för evigt oskiljbar från Guds läror och föranstaltningar

I de här föreskrifterna ser vi att Gud har en allvarlig, samvetsgrann, noggrann och ansvarsfull inställning till sitt verk, till sin förvaltning och till mänskligheten. Han gör det arbete han måste göra bland människorna i enlighet med sina steg, utan minsta avvikelse, talar de ord han måste tala till mänskligheten utan minsta fel eller utelämnande, och låter människan förstå att hon är oskiljbar från Guds ledning och visar henne exakt hur viktigt allt Gud gör och säger är för mänskligheten. Kort sagt, oavsett hurdan människan är i nästa tidsålder, så gjorde Gud dessa enkla saker i allra första början. under lagens tidsålder. I Guds ögon var människornas uppfattningar om honom, världen och mänskligheten i den tidsåldern abstrakta och dunkla, och även om de hade vissa medvetna idéer och avsikter var allesamman otydliga och felaktiga, och därför var människorna oskiljbara från Guds läror och föranstaltningar för dem. Den tidigaste mänskligheten visste ingenting och därför var Gud tvungen att börja undervisa människan från de mest ytliga och grundläggande principerna för överlevnad och föreskrifter nödvändiga för att leva, och ingjuta dessa ting i människans hjärta bit för bit och ge människan en gradvis förståelse av Gud, en gradvis uppfattning och förståelse av Guds ledning, och en grundläggande uppfattning om förhållandet mellan människan och Gud, genom dessa föreskrifter och genom dessa regler som bestod av ord. Efter att ha uppnått denna effekt, först då kunde Gud steg för steg utföra det arbete han skulle göra senare, och därför är dessa föreskrifter och det verk som Gud utförde under lagens tidsålder den fasta grunden för hans verk med att frälsa mänskligheten och det första verksamhetsstadiet i Guds förvaltningsplan. Även om Gud hade talat till Adam, Eva och deras ättlingar före lagens tidsålders verk, var inte dessa befallningar och läror så systematiska eller specifika att de kunde utfärdas punkt för punkt till människan, och de var inte nedtecknade och blev inte heller till föreskrifter. Det beror på att på den tiden hade Guds plan inte kommit så långt; först när Gud hade lett människan till detta steg kunde han börja uttala dessa föreskrifter för lagens tidsålder och börja få människan att följa dem. Det var en nödvändig process och resultatet var oundvikligt. Dessa enkla sedvänjor och föreskrifter visar människan stegen i Guds förvaltningsverk och den Guds visdom som uppenbaras i hans förvaltningsplan. Gud vet vilket innehåll och vilka medel han ska använda till en början, vilka medel han ska använda för att fortsätta, och vilka medel han ska använda för att avsluta, för att kunna vinna en grupp människor som vittnar om honom, vinna en grupp människor som är av samma sinne som han. Han vet vad som finns i människan och han vet vad som saknas hos människan. Han vet vad han måste förse människan med och hur han bör leda henne, och han vet också vad hon bör och inte bör göra. Människan är som en marionettdocka: Trots att hon inte förstod något av Guds vilja kunde hon inte låta bli att låta sig ledas av Guds förvaltningsverk, steg för steg, fram till i dag. Det fanns ingen oklarhet i Guds hjärta angående vad han skulle göra; i hans hjärta fanns det en mycket klar och tydlig plan och han utförde det verk som han själv ville göra i enlighet med sina steg och sin plan och fortskred från det ytliga till det grundliga. Trots att han inte hade gett några antydningar om det verk han skulle utföra senare, fortsatte hans efterföljande arbete ändå att utföras och skrida framåt i strikt överensstämmelse med hans plan, som är en manifestation av vad Gud har och är och även är Guds myndighet. Oavsett vilket stadium av hans förvaltningsplan han utför, representerar hans sinnelag och hans innersta väsen honom själv. Detta är absolut sant. Oavsett tidsålder, oavsett stadium i verket, oavsett vilken sorts människor Gud älskar och vilken sorts människor han avskyr, kommer aldrig hans sinnelag och allt han har och är att förändras. Även om dessa föreskrifter och principer som Gud upprättade under lagens tidsålders verk tycks mycket enkla och ytliga för folk i dag, och även om de är lätta att förstå och följa finns ändå Guds visdom i dem, där finns ändå Guds sinnelag och vad han har och är. För i dessa till synes enkla föreskrifter uttrycks Guds ansvar för och omsorg om människan och hans tankars utomordentliga essens, som får människan att verkligen inse det faktum att Gud härskar över allt och att allting kontrolleras av hans hand. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap mänskligheten behärskar eller hur många teorier eller hemligheter den förstår — för Gud kan inget av detta ersätta hans försörjning och ledning av mänskligheten; den kommer för evigt att vara oskiljbar från Guds ledning och Guds personliga verksamhet. Sådant är det oskiljbara förhållandet mellan människa och Gud. Oavsett om Gud ger dig en befallning eller föreskrift eller förser dig med sanning för att du ska förstå hans vilja, oavsett vad han gör, är hans målsättning att visa människan vägen till en härlig morgondag. De ord Gud uttalar och det verk han utför uppenbarar båda en sida av hans väsen, uppenbarar en sida av hans sinnelag och hans visdom, och de utgör ett oumbärligt steg i hans förvaltningsplan. Detta får inte förbises! Guds vilja finns i allt han gör; Gud räds inte missriktade kommentarer och han är inte heller rädd för några av människans uppfattningar eller tankar om honom. Han utför bara sitt verk och fortsätter sin förvaltning i enlighet med sin förvaltningsplan, utan att hindras av någon människa, något förhållande eller något ting.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 62)

I dag ska vi först sammanfatta Guds tankar, åsikter och varenda åtgärd han har gjort sedan han skapade mänskligheten. Vi ska ta en titt på det arbete han har utfört från det att han skapade världen fram till den officiella starten av nådens tidsålder. Sedan kan vi upptäcka vilka av Guds tankar och åsikter människan inte känner till, och därifrån kan vi klargöra ordningen i Guds förvaltningsplan och få en grundlig förståelse av det sammanhang där Gud skapade sitt förvaltningsverk, dess källa och utvecklingsprocess, och även få en grundlig förståelse av vilka resultat han vill få av sitt förvaltningsverk – alltså kärnan och syftet med hans förvaltningsverk. För att förstå dessa ting måste vi gå tillbaka till en avlägsen, tyst och stilla tid då det inte fanns några människor …

Det första Gud tänkte när han steg upp från sin bädd var detta: att han skulle skapa en levande individ – en verklig, levande människa – någon att leva med som skulle vara hans ständiga följeslagare; en individ som skulle kunna lyssna till honom och som han skulle kunna anförtro sig till och tala med. För första gången skopade så Gud upp en handfull jord och använde den för att skapa den allra första levande individen utifrån den bild han hade föreställt sig i sina tankar, och så gav han denna levande varelse ett namn – Adam. Hur kände sig Gud när han väl hade denna individ som levde och andades? För första gången kände han glädjen i att ha någon att älska, en följeslagare. För första gången kände han också det ansvar det innebar att vara pappa och den oro som följer med det. Denna person som levde och andades gav Gud glädje och fröjd; för första gången kände han sig tröstad. Det här var det första Gud någonsin gjort som han inte utfört med sina tankar eller ens med ord, utan gjort med sina egna händer. När den här sortens varelse – en individ gjord av kött och blod som levde och andades, en individ med kropp och form som var kapabel att tala med Gud – stod framför Gud, upplevde han en glädje som han aldrig tidigare känt. Gud kände verkligen sitt ansvar och denna levande varelse inte bara ryckte i hans hjärta utan värmde och berörde hans hjärta för varje liten rörelse den gjorde. När denna levande varelse stod framför Gud var det första gången tanken väcktes att frambringa fler sådana människor. Det här var den händelsekedja som började med denna första tanke Gud hade. För Gud var det första gången alla dessa händelser ägde rum, och oavsett vad han kände just då – glädje, ansvar, oro – så fanns det ingen han kunde dela känslan med. Från den stunden kände Gud verkligen en ensamhet och sorgsenhet som han aldrig tidigare upplevt. Han kände att människan inte kunde acceptera eller fatta hans kärlek och oro eller hans avsikter för människan, så han kände fortfarande sorg och smärta i sitt hjärta. Han hade gjort de här sakerna för människans skull, men människan var inte medveten om det och förstod inte. Förutom lycka förde den glädje och tröst som människan gav honom snabbt med sig hans första känslor av sorg och ensamhet. Det här var vad Gud tänkte och kände just då. Medan Gud gjorde alla dessa saker gick han i sitt hjärta från glädje till sorg och från sorg till smärta, och de här känslorna var blandade med ängslan. Allt han ville var att skynda sig att så fort som möjligt låta denna person, denna mänsklighet, veta vad som fanns i hans hjärta och förstå hans avsikter. Sedan skulle de kunna bli hans följeslagare och dela hans tankar och följa hans vilja. De skulle inte längre bara lyssna när Gud talade och själva förbli tysta; de skulle inte längre vara omedvetna om hur de skulle kunna ansluta sig till Gud i hans arbete; framför allt skulle de inte längre vara likgiltiga gentemot Guds krav. Dessa saker som Gud gjorde för första gången är mycket betydelsefulla och av stort värde för hans förvaltningsplan och för människan i dag.

Efter att ha skapat alla ting och mänskligheten vilade inte Gud. Han var rastlös och ivrig att genomföra sin förvaltning och vinna det folk han hyste så stor kärlek till bland människorna.

Därnäst, inte lång tid efter det att Gud skapat mänskliga varelser, ser vi av Bibeln att det blev en jättestor översvämning som drabbade hela världen. I berättelsen om översvämningen nämns Noa och han kan sägas ha varit den första människan som fick Guds kallelse att samarbeta med honom för att fullgöra en uppgift åt Gud. Det här var naturligtvis första gången Gud uppmanade en person på jorden att göra någonting enligt hans befallning. Så snart Noa hade avslutat byggandet av arken lät Gud för första gången jorden översvämmas. När Gud lät översvämningen förstöra jorden var det första gången sedan människorna skapades som han kände sig överväldigad av avsky mot dem; det var det som fick honom att fatta det smärtsamma beslutet att utplåna människosläktet genom en översvämning. Efter det att översvämningen förstört jorden instiftade Gud sitt första förbund med människorna, ett förbund för att visa att han aldrig mer skulle förstöra jorden med översvämningar. Det här var Guds första förbund med människan, så regnbågen var det första förbundstecken som Gud gav; regnbågen är ett verkligt, fysiskt ting som existerar. Det är regnbågens faktiska existens som gör att Gud ofta känner sorg över det tidigare människosläktet som han förlorade, och den påminner honom ständigt om vad som hände dem … Gud saktade inte farten – han var rastlös och ivrig att ta nästa steg i sin förvaltning. Nu utsåg han Abraham som sitt första val för sitt arbete i Israel. Det här var också första gången Gud utsåg en sådan kandidat. Gud beslutade att börja utföra sitt verk med att frälsa mänskligheten genom denna person och att fortsätta sitt arbete bland denna persons ättlingar. Vi kan se i Bibeln att det här var vad Gud gjorde med Abraham. Sedan gjorde Gud Israel till det första utvalda landet och inledde sitt arbete i lagens tidsålder genom sitt utvalda folk, israeliterna. Återigen för första gången försåg Gud israeliterna med de uttryckliga regler och lagar som mänskligheten skulle följa och han förklarade dem i detalj. Det här var första gången Gud försåg människor med specifika standardiserade regler för hur de skulle offra, hur de skulle leva, vad de skulle göra och inte göra, vilka högtider och dagar de skulle hålla heliga och principer att följa i allt de gjorde. Det här var första gången Gud gav människorna sådana detaljerade, standardiserade regler och principer för hur de skulle leva sitt liv.

Varje gång jag säger ”första gången” syftar det på en typ av åtgärd som Gud aldrig tidigare utfört. Det syftar på verk som inte existerade tidigare, och även om Gud hade skapat mänskligheten och alla sorters varelser och livsformer var det här en typ av verk som han aldrig tidigare utfört. Hela detta verk inbegrep Guds förvaltning av mänskligheten; alltsamman hade att göra med människor och hans frälsning och förvaltning av människorna. Efter Abraham gjorde Gud återigen någonting för första gången – han utsåg Job till att bli den som levde under lagen och kunde stå emot Satans frestelser och fortsätta att frukta Gud, sky det onda och vittna om Gud. Det här var också första gången Gud tillät att Satan frestade en människa och första gången han ingick ett vad med Satan. Det slutade med att han för första gången förvärvade en människa som var i stånd att vittna om och bära vittnesbörd om honom medan hon stod inför Satan, någon som kunde skämma ut Satan i grunden. Detta var den första människa Gud vunnit som kunde bära vittnesbörd om honom sedan mänskligheten skapades. Så snart Gud hade vunnit denna människa var han ännu mer angelägen om att fortsätta sin förvaltning och utföra nästa stadium i sitt verk genom att förbereda platsen och folket han skulle välja till nästa steg i sitt verk.

Har ni fått en sann förståelse av Guds vilja efter det att vi samtalat om allt det här? Gud betraktar det här exemplet på hans förvaltning av mänskligheten, hans frälsning av mänskligheten, som viktigare än någonting annat. Han gör inte dessa saker enbart med sitt sinne eller enbart sina ord och absolut inte med en nonchalant attityd – han gör alltsamman med en plan, med ett mål, med normer och med sin vilja. Det är tydligt att detta arbete för att frälsa mänskligheten betyder mycket för både Gud och människa. Oavsett hur svårt arbetet är, oavsett hur stora hindren är, oavsett hur svag människan är eller hur allvarlig mänsklighetens upproriskhet är, så innebär inget av detta någon svårighet för Gud. Gud håller sig sysselsatt, lägger ner stor möda på sina omsorgsfulla insatser och tar hand om det verk han själv vill utföra. Dessutom arrangerar han allting och utövar sin suveränitet över alla dessa människor som han vill bearbeta och hela det verk han vill fullborda – inget av detta har någonsin gjorts tidigare. Det här är första gången Gud har använt dessa metoder och betalat ett så högt pris för detta väldiga projekt med att förvalta och frälsa mänskligheten. Medan Gud utför sitt verk, uttrycker och offentliggör han bit för bit och utan förbehåll sina omsorgsfulla insatser, vad han har och är, sin visdom och allmakt, och varje aspekt av sitt sinnelag för människan. Han offentliggör och uttrycker dessa saker på ett sätt han aldrig tidigare gjort. Med undantag för det folk som Gud siktar på att förvalta och frälsa, har det aldrig i hela universum funnits någon varelse som stått så nära Gud och haft en så förtrolig relation med honom. I hans hjärta är mänskligheten, som han vill förvalta och frälsa, ytterst viktig; han värdesätter denna mänsklighet över allt annat; trots att han har betalat ett högt pris för dem och trots att de ständigt sårar honom och bryter mot hans vilja, ger han aldrig upp hoppet om dem utan fortsätter oförtröttligt sitt arbete utan att klaga eller ångra något. Han vet nämligen att förr eller senare kommer folk att vakna vid hans kallelse och bli berörda av hans ord, inse att han är skapelsens Herre och återvända till hans sida …

Efter att ha hört allt det här i dag har ni kanske en känsla av att allt som Gud gör är väldigt normalt. Det verkar som om människorna alltid har anat en del av Guds avsikter för dem genom hans ord och hans verk, men det finns alltid ett visst avstånd mellan deras känslor eller kunskap och vad Gud tänker. Det är därför jag tror att det är nödvändigt att berätta för alla människor varför Gud skapade mänskligheten och bakgrunden till hans önskan att vinna den mänsklighet han hoppades på. Det är nödvändigt att dela detta med alla, så att alla har det klart i sitt hjärta. Alla Guds tankar och åsikter, och varenda fas och period i hans verk, är knutna till och nära sammanlänkade med hela hans förvaltningsverk, så när du förstår Guds tankar, åsikter och vilja i varje steg av hans verk, innebär det att du förstår hur arbetet med hans förvaltningsplan gick till. Det är på denna grund som din förståelse av Gud djupnar. Även om allt som Gud gjorde när han först skapade världen, vilket jag nämnde tidigare, för tillfället bara verkar vara ”information” som är irrelevant för sökandet efter sanning, kommer det under dina upplevelsers gång en dag då du inte tycker att det här är någonting så simpelt som lite information eller att det helt enkelt är någon sorts mysterium. Allteftersom ditt liv utvecklas kommer du, när Gud väl har fått lite plats i ditt hjärta eller när du fått en grundligare och djupare förståelse av hans vilja, verkligen att förstå vikten och nödvändigheten av det jag talar om i dag. Oavsett i hur hög grad ni accepterar det nu, är det nödvändigt för er att förstå och känna till de här sakerna. När Gud gör någonting, när han utför sitt verk, oavsett om det är med sina åsikter eller sina egna händer, oavsett om det är första gången han gör det eller den sista, har han i slutänden en plan och hans syften och hans tankar finns i allt han gör. Dessa syften och tankar representerar Guds sinnelag och de uttrycker vad han har och är. Varenda människa måste förstå dessa två saker – Guds sinnelag och vad han har och är. Så snart en människa förstår hans sinnelag och vad han har och är, kan hon gradvis börja förstå varför Gud gör det han gör och varför han säger det han säger. Därifrån kan hon sedan få mer tillit att följa Gud och sträva efter sanningen och en förändring av sitt sinnelag. Människans förståelse av Gud och hennes tro på Gud kan alltså inte skiljas åt.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 63)

Om det som folk vinner kunskap om och lär sig förstå är Guds sinnelag och vad han har och är, då kommer det de vinner att vara liv som kommer från Gud. Så snart detta liv har gjutits in i ditt inre kommer din gudsfruktan att bli större och större. Det här är en vinst som kommer helt naturligt. Om du inte vill förstå eller veta något om Guds sinnelag eller hans väsen, om du inte ens vill begrunda eller fokusera på dessa ting, då kan jag säga dig med säkerhet att det sätt du nu utövar din gudstro aldrig kan göra det möjligt för dig att uppfylla Guds vilja eller vinna hans pris. Vad mer är, du kan aldrig uppnå frälsning – detta är de slutliga konsekvenserna. När folk inte förstår Gud och inte känner hans sinnelag kan deras hjärtan aldrig öppna upp för honom på allvar. När de väl har förstått Gud kommer de att börja uppskatta och njuta av det som finns i hans hjärta med intresse och tro. När du uppskattar och njuter av det som finns i Guds hjärta kommer ditt hjärta att sakta men säkert öppnas upp för honom. När ditt hjärta öppnas upp för honom kommer du att inse hur skamliga och föraktliga dina samtal med Gud, dina krav på Gud och dina omåttliga begär var. När ditt hjärta verkligen öppnar upp för Gud kommer du att se att hans hjärta är en sådan oändlig värld och du kommer att träda in i en värld som du aldrig tidigare upplevt. I denna värld finns inget svek, inget bedrägeri, inget mörker och ingen ondska. Där finns endast ärlighet och trofasthet; endast ljus och rättskaffenhet; endast rättfärdighet och godhet. Den är full av kärlek och omsorg, full av medkänsla och tolerans, och genom den känner du glädjen och lyckan över att leva. Det här är vad Gud kommer att uppenbara för dig när du öppnar upp ditt hjärta för honom. Denna oändliga värld är full av Guds visdom och allmakt; den är också full av hans kärlek och hans auktoritet. Här kan du se alla sidor av vad Gud har och är, vad som ger honom glädje, varför han oroar sig och varför han blir sorgsen, varför han blir arg … Det här är vad varenda människa kan se som öppnar upp sitt hjärta och låter Gud komma in. Gud kan bara komma in i ditt hjärta om du öppnar upp det för honom. Och du kan inte se vad Gud har och är och vad han har för avsikter för dig förrän han har kommit in i ditt hjärta. Då kommer du att upptäcka att allt som rör Gud är så dyrbart och att det han har och är, är så värt att bevara. Jämfört med det är människorna som omger dig, tingen och händelserna i ditt liv och till och med dina kära, din partner och de saker du älskar knappt värda att nämna. De är så futtiga och obetydliga; du kommer att känna att ingenting materiellt någonsin kommer att kunna locka dig igen eller att du någonsin mer kan lockas att betala för någonting materiellt. I Guds ödmjukhet kommer du att se hans storhet och överlägsenhet. Dessutom kommer du att se Guds oändliga visdom och tolerans i några av hans gärningar som du tidigare betraktade som väldigt obetydliga, och du kommer att se hans tålamod, hans överseende och hans förståelse av dig. Detta kommer att väcka en vördnad för honom inom dig. Den dagen kommer du att känna att mänskligheten lever i en mycket smutsig värld, att människorna vid din sida och det som händer i ditt liv och även dessa som du älskar, deras kärlek till dig och deras så kallade beskydd eller deras omsorg om dig inte ens är värt att nämna – Gud är den ende du älskar och han är den du skattar högst. När den dagen kommer tror jag att en del människor kommer att säga: Guds kärlek är så stor och hans väsen är så heligt – i Gud finns inget svek, ingen ondska, ingen avund och ingen tävlan, utan bara rättfärdighet och äkthet, och allt som Gud har och är ska människan längta efter. Människorna ska sträva efter det och vilja uppnå det. På vilken grundval är människans förmåga att uppnå detta byggd? Är den byggd på deras förståelse av Guds sinnelag och deras förståelse av Guds väsen. Att förstå Guds sinnelag och vad han har och är, det är alltså en livslång läxa för varje individ; det är ett livslångt mål för varje individ som strävar efter att förändra sitt sinnelag och strävar efter att lära känna Gud.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 64)

Om vi vill förstå mer av vad Gud har och är kan vi inte stanna vid det Gamla testamentet eller vid lagens tidsålder – vi måste fortsätta framåt och följa med de steg som Gud tog i sitt arbete. Så liksom Gud avslutade lagens tidsålder och påbörjade nådens tidsålder, låt våra egna fotsteg följa efter in i nådens tidsålder – en tidsålder fylld av nåd och återlösning. I denna tidsålder gjorde Gud än en gång någonting mycket viktigt som han aldrig tidigare gjort. Både för Gud och människan var verksamheten i denna nya tidsålder en ny startpunkt – en startpunkt som bestod av ännu ett nytt verk som Gud aldrig utfört tidigare. Detta nya verk saknade motstycke, det var någonting som överträffade människornas och alla skapade varelsers föreställningsförmåga. Det var någonting som alla människor i dag känner till – för första gången blev Gud en mänsklig varelse och för första gången inledde han en ny verksamhet i en människas gestalt och med en människas identitet. Detta nya verk innebar att Gud hade fullbordat sitt verk i lagens tidsålder och att han inte längre skulle göra eller säga något under lagen. Han skulle inte heller säga eller göra något i lagform eller i enlighet med lagens principer eller regler. Hela det verk som var baserat på lagen stoppades alltså för evigt och skulle inte fortsättas, för Gud ville påbörja nytt verk 0ch göra nya saker. Hans plan fick än en gång en ny startpunkt och därmed måste Gud leda mänskligheten in i nästa tidsålder.

Huruvida detta var glädjande eller illavarslande nyheter för människorna berodde på varje enskild individs väsen. Man kan säga att för vissa människor var det här inga glädjande nyheter utan illavarslande, för när Gud började sitt nya verk hade dessa människor som bara följde lagarna och reglerna, som bara följde lärosatserna men inte fruktade Gud, en tendens att använda Guds gamla verk för att fördöma hans nya verk. För dessa människor var det här illavarslande nyheter; men för varje människa som var oskyldig och öppen, som var uppriktig mot Gud och villig att ta emot hans återlösning, var Guds första inkarnation mycket glädjande nyheter. Det här var nämligen första gången sedan människan skapades som Gud framträdde och levde bland människorna i en form som inte var Anden; den här gången föddes han av en människa och levde bland människorna som Människosonen och verkade mitt ibland dem. Denna ”förstagångshändelse” bröt mot folks uppfattningar; den övergick allt man kunde föreställa sig. Dessutom fick alla Guds efterföljare en påtaglig förmån. Gud inte bara avslutade den gamla tidsåldern utan han upphörde också med sina gamla arbetsmetoder och arbetssätt. Han bad inte längre sina budbärare förmedla hans vilja, han var inte längre dold i molnen och han framträdde eller talade inte längre befallande till människorna genom åskans dån. Genom en metod som han aldrig tidigare använt och som var otänkbar för människorna och svår för dem att förstå eller acceptera – genom att bli kött – blev han Människosonen i syfte att inleda den nya tidsålderns verk. Mänskligheten var helt oförberedd på att Gud skulle göra detta; det gjorde dem generade, för Gud hade än en gång inlett nytt verk som han aldrig tidigare gjort.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 65)

Matt 12:1  Vid den tiden färdades Jesus genom ett sädesfält på sabbaten; och hans lärjungar blev hungriga och började rycka av ax och äta.

Matt 12:6–8  Men jag säger er, att på denna plats finns något som är större än templet. Men om ni hade förstått vad detta betyder, ’Jag vill ha barmhärtighet och inte offer’, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre också över sabbaten.”

Låt oss börja med att ta en titt på det här stycket: ”Vid den tiden färdades Jesus genom ett sädesfält på sabbaten; och hans lärjungar blev hungriga och började rycka av ax och äta.”

Varför har jag valt det här stycket? Vad har det för anknytning till Guds sinnelag? Det första vi får veta i den här texten är att det var sabbatsdag men att Jesus gick ut och tog med sig sina lärjungar genom sädesfälten. Vad som är ännu mer ”förrädiskt” är att de till och med ”började rycka av ax och äta”. I lagens tidsålder stipulerade Jehova Guds lag att folk inte fick gå ut hur som helst och delta i aktiviteter på sabbaten – det var mycket man inte fick göra på sabbaten. Att Herren Jesus gjorde på det här viset var förbryllande för dem som hade levt under lagen under lång tid och väckte också kritik. När det gäller deras förvirring och hur de pratade om vad Jesus gjorde, så ska vi lägga det åt sidan för tillfället och först diskutera varför Herren Jesus valde att göra detta på sabbaten av alla dagar, och vad denna handling ville säga till människorna som levde under lagen. Det är den koppling mellan detta stycke och Guds sinnelag som jag vill prata om.

När Herren Jesus kom använde han sina praktiska handlingar för att tala om för folket att Gud hade lämnat lagens tidsålder och börjat ett nytt verk och att detta nya verk inte krävde att man helgade sabbaten. Att Gud kom ut från sabbatsdagens begränsningar var bara en försmak av hans nya verk; det verkliga och stora verket återstod fortfarande. När Herren Jesus började sin verksamhet hade han redan lämnat lagens tidsålders ”bojor” bakom sig och brutit genom den tidsålderns föreskrifter och principer. I honom fanns det inget spår av något som relaterade till lagen; han hade kastat av den helt och hållet och följde den inte längre, och han krävde inte längre att mänskligheten skulle följa den. Här ser du då hur Herren Jesus gick genom sädesfältet på sabbaten och att han inte vilade; han var ute och arbetade och vilade inte. Denna handling stred mot folks åsikter och visade att han inte längre levde under lagen, utan att han hade lämnat sabbatens inskränkningar och framträdde inför mänskligheten och i dess mitt i en ny skepnad och med ett nytt sätt att arbeta. Denna handling visade människorna att han hade kommit med nytt verk, verk som började med att han trädde fram ur lagens skugga och avvek från sabbaten. När Gud utförde sitt nya verk klamrade han sig inte längre fast vid det förflutna och brydde sig inte längre om lagens tidsålders föreskrifter. Inte heller påverkades han av sitt verk i den föregående tidsåldern, utan arbetade på sabbaten precis som han gjorde alla andra dagar, och när hans lärjungar blev hungriga på sabbaten kunde de plocka sädesax och äta. Allt det här var fullt normalt i Guds ögon. För Gud är det tillåtet att ha en ny början för mycket av det nya verk han vill utföra och de nya ord han vill säga. När han börjar någonting nytt varken nämner han sitt tidigare verk eller fortsätter att utföra det. Gud har nämligen sina principer i sitt arbete när han vill börja nytt verk; det är när han vill föra in mänskligheten i ett nytt stadium av sitt verk och när hans verk kommer att gå in i en högre fas. Om folk fortsätter att agera i enlighet med de gamla uttalandena eller föreskrifterna eller fortsätter att hålla fast vid dem, kommer han inte att minnas eller samtycka till det. Det beror på att han redan har bringat nytt verk och gått in i en ny fas av sitt verk. När han startar ett nytt verk framträder han för mänskligheten i en helt ny skepnad, ur en helt ny vinkel och på ett helt nytt sätt, så att folk kan se olika aspekter av hans sinnelag och vad han har och är. Detta är ett av hans mål i hans nya verk. Gud klamrar sig inte fast vid gamla ting eller går på vältrampade stigar; när han verkar och talar är han inte så förbjudande som folk föreställer sig. I Gud är allt fritt och befriat, och det finns inga förbud, inga restriktioner – vad han ger mänskligheten är frihet och befrielse. Han är en levande Gud, en Gud som verkligen, i sanning, existerar. Han är inte en marionettdocka eller lerfigur och han är totalt olik avgudarna som människor bevarar och dyrkar. Han är levande och livfull och vad hans ord och verk ger mänskligheten är alltigenom liv och ljus, alltigenom frihet och befrielse, därför att han bär på sanningen, livet och vägen – han är inte begränsad av någonting i något av sina verk. Oavsett vad folk säger och oavsett hur de uppfattar eller bedömer hans nya verk, kommer han att genomföra det utan betänkligheter. Han kommer inte att oroa sig för någons åsikter eller anklagelser rörande hans verk och ord eller ens deras starka motstånd och motarbetande av hans nya verk. Ingen i hela skapelsen kan använda mänskligt förnuft eller mänsklig fantasi, kunskap eller moral för att bedöma eller definiera vad Gud gör, för att misskreditera, avbryta eller sabotera hans verk. Det finns inget förbud i hans verk och vad han gör; det kommer inte att begränsas av någon människa, händelse eller företeelse, och det kommer inte heller att störas av några fientliga krafter. Vad hans nya verk anbelangar är han en evigt segerrik kung och alla fientliga krafter och alla mänsklighetens irrläror och villfarelser förtrampas under hans fotpall. Oavsett vilket stadium av sitt verk han är i färd att utföra kommer det med visshet att utvecklas och utvidgas i mänsklighetens mitt, och det kommer med visshet att obehindrat utföras i hela universum till dess att hans stora verk har fullbordats. Detta är Guds allmakt och visdom, hans auktoritet och makt. Därför kunde Herren Jesus öppet gå ut och arbeta på sabbaten, för i hans hjärta fanns det inga regler, ingen kunskap eller lärosats som härrörde från mänskligheten. Vad han hade var Guds nya verk och Guds väg. Hans verk var vägen till att befria mänskligheten, befria folk, och att låta dem existera i ljuset och att leva. Samtidigt lever dessa som dyrkar avgudar eller falska gudar varje dag bundna av Satan, fjättrade av alla sorters regler och tabun – i dag är en sak förbjuden, i morgon en annan – och det finns ingen frihet i deras liv. De är som fastkedjade fångar som lever utan någon glädje att tala om. Vad står ”förbud” för? Det står för inskränkningar, band och ondska. Så snart en människa dyrkar en avgud, dyrkar hon en falsk gud, en ond ande. Det är när man ägnar sig åt sådana aktiviteter som förbud införs. Man får inte äta ditt eller datt, i dag får man inte gå ut, i morgon får man inte laga mat, nästa dag får man inte flytta till en ny bostad, man måste välja vissa dagar till bröllop och begravningar och till och med till barnafödsel. Vad kallas detta? Det här kallas förbud; det är mänsklighetens slaveri och det är Satans och onda andars kedjor som kontrollerar människor och håller deras hjärtan och kroppar fjättrade. Existerar de här förbuden hos Gud? När vi talar om Guds helighet ska du först tänka på detta: Hos Gud finns det inga förbud. Gud har principer i sina ord och sitt verk, men där finns inga förbud eftersom Gud själv är sanningen, vägen och livet.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 66)

”Men jag säger er, att på denna plats finns någon som är större än templet. Men om ni hade förstått vad detta betyder, ’Jag vill ha barmhärtighet och inte offer’, så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga. För Människosonen är Herre också över sabbaten” (Matt 12:6–8). Vad syftar ”templet” på här? För att uttrycka det enkelt syftar det på en praktfull, hög byggnad, och i lagens tidsålder var templet en plats för präster att tillbe Gud. När Herren Jesus sa att ”på denna plats finns någon som är större än templet”, vem syftade då ”någon” på? Det är uppenbart att denna ”någon” är Herren Jesus i köttet, för han var den ende som var större än templet. Vad sa dessa ord till folk? De uppmanade folk att komma ut ur templet – Gud hade redan lämnat templet och var inte längre verksam där, så folk borde söka Guds fotspår utanför templet och följa hans steg i hans nya verk. När Herren Jesus sa detta fanns det en premiss bakom hans ord, nämligen att under lagen hade folk kommit att betrakta templet som någonting större än Gud själv. Folk tillbad alltså templet snarare än Gud, så Herren Jesus uppmanade dem att inte dyrka avgudar utan istället dyrka Gud, för han är högst. Därför sa han: ”Jag vill ha barmhärtighet och inte offer.” Det framgår klart att i Herren Jesu ögon dyrkade de flesta människor som levde under lagen inte Jehova längre, utan offrade bara på ren rutin, och Herren Jesus förklarade att detta utgjorde avgudadyrkan. Dessa avgudadyrkare såg templet som någonting större och högre än Gud. I deras hjärtan fanns bara templet, inte Gud, och om de förlorade templet skulle de förlora sin boning. Utan templet hade de ingenstans att tillbedja och kunde inte utföra sina offer. Deras så kallade ”boning” är den plats där de använde den falska förespeglingen att de tillbad Jehova Gud för att kunna vistas i templet och bedriva sina privata affärer. Deras så kallade ”offrande” bestod bara i att de bedrev sina personliga privata affärer under sken av att de gjorde sin tjänstgöring i templet. Detta var skälet till att folk på den tiden såg templet som större än Gud. Herren Jesus sa dessa ord som en varning till folk eftersom de använde templet som en fasad och offren som en täckmantel för att lura folk och lura Gud. Om man tillämpar de här orden på vår tid så är de fortfarande lika giltiga och lika relevanta. Även om folk i dag har upplevt andra Guds verk än människorna i lagens tidsålder, är kärnan i deras natur densamma. I dagens sammanhang gör folk fortfarande samma sorts saker som orden ”templet är större än Gud” står för. Folk ser det till exempel som ett arbete att göra sin plikt; att vittna om Gud och att slåss mot den stora röda draken ser de som politiska rörelser till försvar för mänskliga rättigheter, demokrati och frihet; plikten att ta vara på sina begåvningar förvandlar de till yrkeskarriärer, men att frukta Gud och sky det onda behandlar de som om det bara vore en liten religiös lärosats som ska följas; och så vidare. Är inte det här beteendet i grund och botten samma sak som att ”templet är större än Gud”? Skillnaden är att för tvåtusen år sedan bedrev folk sina privata affärer i det fysiska templet, men i dag bedriver folk sina privata affärer i tempel som inte är påtagliga. Dessa människor som värderar stadgar ser stadgar som större än Gud, dessa människor som älskar status ser status som större än Gud, dessa som älskar sin karriär ser karriärer som större än Gud, och så vidare – alla deras uttryck får mig att säga: ”Folk prisar Gud som den störste med sina ord, men i deras ögon är allting större än Gud.” Så snart folk som följer Gud finner en möjlighet att visa upp sina egna talanger eller bedriva sina egna affärer eller sin egen karriär, avlägsnar de sig nämligen från Gud och kastar sig in i sin älskade karriär. De har för länge sedan förkastat Guds vilja och det som han har anförtrott dem. Vad är det för skillnad mellan de här människornas tillstånd och deras tillstånd som bedrev sina privata affärer i templet för tvåtusen år sedan?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 67)

Meningen ”Människosonen är Herre också över sabbaten” säger folk att allt som gäller Gud är av icke-materiell natur, och även om Gud kan tillgodose alla dina materiella behov – kan den tillfredsställelse du känner när alla dina materiella behov väl blivit tillgodosedda ersätta din strävan efter sanningen? Det är helt klart inte möjligt! Guds sinnelag och vad han har och är – vilket vi har samtalat om – är sanningen. Dess värde kan inte jämföras med några materiella föremåls värde oavsett hur värdefulla de är, och dess värde kan inte heller kvantifieras i termer av pengar eftersom det inte är något materiellt föremål, och det förser varenda människas hjärta med vad det behöver. Varje människa borde värdera dessa icke påtagliga sanningar högre än några materiella ting, hur värdefulla dessa än må vara, inte sant? Detta konstaterande är någonting du bör begrunda. Den avgörande punkten i vad jag sagt är att vad Gud har och är och allt hos Gud är det viktigaste för varenda människa och kan inte ersättas av något materiellt föremål. Jag ska ge dig ett exempel: När du är hungrig behöver du mat. Denna mat kan vara mer eller mindre god eller mer eller mindre onyttig, men så länge du blir mätt kommer den där otrevliga hungerkänslan inte att finnas där längre – den kommer att vara borta. Du kan sitta i lugn och ro och din kropp kommer att vila. Folks hunger kan lindras med mat, men hur kan du lindra tomheten i ditt hjärta när du följer Gud och känner att du inte förstår honom alls? Kan den lindras med mat? Eller vad kan du använda för att kompensera hungern i ditt hjärta när du följer Gud och inte förstår hans vilja? I processen av din frälsningsupplevelse genom Gud, medan du strävar efter en förändring i ditt sinnelag, om du inte förstår hans vilja eller inte vet vad sanningen är, om du inte förstår Guds sinnelag, kommer du då inte att känna dig väldigt illa till mods? Kommer du inte att känna en stark hunger och törst i ditt hjärta? Kommer inte dessa känslor att hindra dig från att känna ro i ditt hjärta? Så hur kan du kompensera den där hungern i ditt hjärta – finns det ett sätt att stilla den? Somliga människor går ut och shoppar, somliga söker upp sina vänner för att anförtro sig åt dem, somliga sover länge, andra läser mer av Guds ord eller också arbetar de hårdare och anstränger sig mer för att göra sina plikter. Kan dessa saker lösa dina faktiska svårigheter? Ni förstår allesamman fullständigt dessa typer av handlingar. Vad har du mest behov av när du känner dig kraftlös, när du känner en stark längtan efter att vinna upplysning från Gud så att du kan lära känna sanningens och hans viljas verklighet? Vad du behöver är inte en stor måltid, några vänliga ord eller – än mindre – köttets flyktiga tröst och tillfredsställelse. Vad du behöver är att Gud direkt och tydligt talar om för dig vad du ska göra och hur du ska göra det, tydligt tala om för dig vad sanningen är. När du har förstått detta, även om du bara vinner en liten aning förståelse, kommer du då inte att känna dig mer tillfredsställd i hjärtat än om du hade ätit en god måltid? Får inte ditt hjärta och hela ditt väsen sann vila när ditt hjärta är nöjt? Genom denna analogi och analys, förstår ni nu varför jag ville dela denna mening med er: ”Människosonen är Herre också över sabbatsdagen”? Dess innebörd är att det som kommer från Gud, vad han har och är, och allt hos honom är större än någonting annat, inklusive de ting eller människor som du en gång trodde att du värdesatte mest. Det vill säga, om en människa inte kan vinna ord ur Guds mun eller inte förstår hans vilja, kan hon inte få ro. I era framtida upplevelser kommer ni att förstå varför jag ville att ni skulle se detta stycke i dag – det här är mycket viktigt. Allt som Gud gör är sanning och liv. Sanningen är något som folk inte kan sakna i sitt liv och den är något de aldrig kan klara sig utan; man skulle också kunna säga att den är störst av allt. Även om du inte kan se på den eller röra vid den, kan du inte ignorera vad den betyder för dig; den är det enda som kan ge ditt hjärta ro.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 68)

Är er förståelse av sanningen integrerad med era egna situationer? I verkliga livet måste du först tänka på vilka sanningar som relaterar till de människor, händelser och företeelser du har träffat på; det är bland dessa sanningar du kan finna Guds vilja och förena den med det du har träffat på. Om du inte vet vilka aspekter av sanningen som relaterar till det du har träffat på utan i stället direkt börjar söka Guds vilja, så är detta ett blint tillvägagångssätt som inte kan ge resultat. Om du vill söka sanningen och förstå Guds vilja måste du först se på vad för sorts saker som har hänt dig, vilka aspekter av sanningen de relaterar till, och söka efter den specifika sanning i Guds ord som relaterar till det du har upplevt. Sedan söker du efter det sätt att handla som är det rätta för dig i den sanningen; på det viset kan du få en indirekt förståelse av Guds vilja. Att söka efter och utöva sanningen är inte detsamma som att mekaniskt tillämpa en lärosats eller följa en bekännelseformel. Sanningen är inte någon formel och inte heller någon lag. Den är inte död – den är själva livet, den är ett levande ting, och den är det rättesnöre en skapad varelse måste följa i livet och det rättesnöre en människa måste ha i livet. Det här är någonting som du så långt det är möjligt måste förstå genom erfarenhet. Oavsett vilket stadium du har uppnått i din erfarenhet är du oskiljbar från Guds ord eller sanningen, och allt du förstår av Guds sinnelag och känner till om vad Gud har och är uttrycks i Guds ord; de är oupplösligt sammanlänkade med sanningen. Guds sinnelag och vad han har och är, är i sig självt sanningen; sanningen är en äkta manifestation av Guds sinnelag och vad han har och är. Sanningen konkretiserar vad han har och är och den uttalar sig klart om vad han har och är; den säger dig mer rättframt vad Gud tycker om, vad han inte tycker om, vad han vill att du ska göra och vad han inte tillåter dig att göra, vilka människor han avskyr och vilka människor han gläder sig åt. Bakom de sanningar som Gud uttrycker kan folk se hans välbehag, vrede, sorg och glädje liksom hans väsen – detta är hans sinnelag som uppenbaras. Vad som är viktigast förutom att veta vad Gud har och är och att förstå hans sinnelag av hans ord, är att uppnå denna förståelse genom praktisk erfarenhet. Om man lämnar det verkliga livet för att lära känna Gud kommer man inte att nå dit. Även om det finns folk som kan få en viss förståelse genom Guds ord, inskränker sig deras förståelse till teorier och ord och den kommer att skilja sig från hurdan Gud själv verkligen är.

Det vi talar om nu ligger helt och hållet inom ramen för de berättelser som finns nedtecknade i Bibeln. Genom dessa historier och genom att analysera de här sakerna som ägde rum kan folk förstå Guds sinnelag och vad han har och är som han har uttryckt, så att de kan få en bredare, djupare, mer omfattande och grundligare kunskap om honom. Är då de här berättelserna enda sättet att lära känna alla sidor av Gud? Nej, de är inte enda sättet! Vad Gud säger och det arbete han utför i rikets tidsålder kan nämligen på ett bättre sätt hjälpa folk att lära känna hans sinnelag och lära känna det mer fullständigt. Men jag tror att det är lite lättare att lära känna Guds sinnelag och förstå vad han har och är genom några exempel eller berättelser i Bibeln som folk är bekanta med. Om jag tar domens och tuktans ord och de sanningar Gud uttrycker i dag, ord för ord, så att ni ska lära känna honom på det sättet, kommer ni att tycka att det är alldeles för trist och tråkigt, och en del kommer till och med att tycka att Guds ord verkar bestå av formler. Men om jag tar de här bibliska berättelserna som exempel för att hjälpa folk att lära känna Guds sinnelag så kommer de inte att tycka att det är tråkigt. Man skulle kunna säga att medan jag förklarat de här exemplen har detaljerna kring vad som fanns i Guds hjärta på den tiden – hans humör eller sinnesstämning eller hans tankar och åsikter – berättats för folk på människors språk, och målet med allt detta är att de ska förstå och känna att vad Gud har och är inte är bekännelseformler. Det är inte en legend eller någonting som folk inte kan se eller röra vid. Det är något som verkligen existerar, något som människor kan känna och förstå. Det här är det slutgiltiga målet. Man skulle kunna säga att folk som lever i den här tidsåldern är välsignade. De kan använda sig av bibliska berättelser för att få en bredare förståelse av Guds tidigare verk; de kan se hans sinnelag genom det verk som han har gjort; de kan förstå Guds vilja genom dessa sinnelag som han har uttryckt, och förstå de konkreta manifestationerna av hans helighet och hans omsorg om människorna, och på så sätt kan de uppnå en djupare och mer detaljerad kunskap om Guds sinnelag. Jag tror att ni allesamman kan känna det här nu.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 69)

Inom ramarna för det verk som Herren Jesus fullbordade i nådens tidsålder kan du se en annan sida av vad Gud har och är. Denna aspekt uttrycktes genom hans kött och på grund av hans mänsklighet kunde folk se och förstå den. I Människosonen såg folk hur Gud i köttet levde ut sin mänsklighet, och de såg Guds gudomlighet uttryckt genom köttet. Dessa två typer av uttryck lät folk se en mycket verklig Gud, och de lät folk skapa sig en annorlunda föreställning av Gud. De enda aspekter av Gud som människorna såg, hörde och upplevde under tidsperioden mellan världens skapelse och slutet på lagens tidsålder, alltså före nådens tidsålder, var emellertid Guds gudomlighet, det som Gud gjorde och sa i en icke-materiell värld, och de ting han uttryckte från sin verkliga person som inte kunde ses eller beröras. Det här fick ofta folk att känna att Gud var så väldig i sin storhet att de inte kunde komma nära honom. Vanligtvis fick folk intrycket att Gud fladdrade in och ut ur deras förmåga att varsebli honom, och folk kände till och med att alla hans tankar var så gåtfulla och gäckande att det inte fanns någon möjlighet att nå dem, än mindre att försöka förstå och värdera dem. För människorna var allt som rörde Gud väldigt avlägset, så avlägset att man varken kunde se det eller röra vid det. Han tycktes vara högt uppe i skyn och verkade inte existera över huvud taget. Så för folk var detta att förstå Guds hjärta och sinne eller något av hans tänkande ouppnåeligt och till och med utom räckhåll för dem. Även om Gud utförde en del konkreta verk i lagens tidsålder, och även om han också uttalade en del specifika ord och uttryckte några specifika sinnelag för att folk skulle kunna förstå och uppfatta lite verklig kunskap om honom, kom dessa uttryck för vad Gud har och är ändå i sista änden från en icke-materiell värld, och vad människorna förstod och visste handlade fortfarande om den gudomliga aspekten av vad han har och är, och deras intryck av Gud var fortfarande fast inom ramarna för ”en andlig kropp som är svår att komma nära, som fladdrar in och ut ur varseblivningen”. Eftersom Gud inte använde ett specifikt objekt eller en skepnad som tillhörde den materiella världen för att framträda inför folk, förblev de ur stånd att definiera honom med hjälp av mänskligt språk. I sina hjärtan och sinnen ville folk alltid använda sitt eget språk för att upprätta en standard för Gud, för att göra honom påtaglig och förmänskliga honom, som exempelvis hur lång han är, hur stor han är, hur han ser ut, exakt vad han tycker om och vad hans personlighet är. Faktum är att i sitt hjärta visste Gud att folk tänkte på det här viset. Han var väl medveten om deras behov och visste naturligtvis också vad han skulle göra, så i nådens tidsålder utförde han sitt verk på ett annorlunda sätt. Det här nya sättet var både gudomligt och förmänskligat. Under den tidsperiod då Herren Jesus var verksam kunde folk se att Gud hade många mänskliga uttryck. Han kunde till exempel dansa, han kunde bevista bröllop, han kunde umgås med människor, prata med dem och diskutera saker med dem. Dessutom genomförde Herren Jesus en massa verk som representerade hans gudomlighet, och naturligtvis var alla dessa verk ett uttryck för och en uppenbarelse av Guds sinnelag. Under denna tid, när Guds gudomlighet manifesterades i vanligt kött på ett sätt som folk kunde se och röra vid, kände de inte längre att han fladdrade in och ut ur deras varseblivning eller att de inte kunde komma nära honom. Tvärtom kunde de försöka greppa Guds vilja eller förstå hans gudomlighet genom alla Människosonens rörelser, ord och verk. Den inkarnerade Människosonen uttryckte Guds gudomlighet genom sin mänsklighet och förmedlade Guds vilja till mänskligheten. Och genom att uttrycka Guds vilja och sinnelag uppenbarade han också den Gud, som inte kan ses eller beröras och som lever i den andliga världen, för människorna. Vad folk såg var Gud själv i påtaglig form, gjord av kött och blod. Den inkarnerade Människosonen gjorde alltså sådant som Guds egen identitet, Guds status, avbild, sinnelag och vad han har och är, konkret och förmänskligat. Även om Människosonens yttre utseende hade en del begränsningar vad avser Guds avbild, var hans väsen och vad han har och är fullkomligt i stånd att representera Guds egen identitet och status – det var bara några skillnader i uttrycksformen. Vi kan inte förneka att Människosonen representerade Guds identitet och status både i form av sin mänsklighet och i sin gudomlighet. Men under denna tid verkade Gud genom köttet, talade ur köttets perspektiv och stod inför mänskligheten med Människosonens identitet och status, och det här gav folk tillfälle att möta och uppleva Guds sanna ord och verk bland människorna. Det lät också människor få insikt i hans gudomlighet och storhet mitt i ödmjukheten, och även få en preliminär förståelse och definition av Guds äkthet och verklighet. Även om det verk som Herren Jesus genomförde, hans sätt att arbeta och det perspektiv som han talade ur skilde sig från Guds verkliga person i den andliga världen, representerade allt hos honom verkligen Gud själv, som människan aldrig tidigare sett – detta kan inte förnekas! Oavsett i vilken form Gud framträder, oavsett ur vilken perspektiv han talar eller i vilken skepnad han möter människan, representerar Gud alltså aldrig något annat än sig själv. Han kan varken representera någon enskild människa eller någon av den fördärvade mänskligheten. Gud är Gud själv och detta kan inte förnekas.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 70)

Liknelsen om det förlorade fåret

Matt 18:12–14  Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio i bergen och söker efter det som har kommit bort? Och om det skulle hända att han finner det, sannerligen jag säger er: han fröjdas mer över det fåret än över de nittionio som inte kommit bort. På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.”

Det här stycket är en liknelse – vad ger den folk för känsla? Uttryckssättet – liknelsen – som används här är ett mänskligt bildspråk och på så sätt hör det hemma inom ramarna för mänsklig kunskap. Om Gud hade sagt något liknande i lagens tidsålder skulle folk ha tyckt att sådana ord inte stämde riktigt med Guds person, men när Människosonen yttrade dessa ord i nådens tidsålder upplevde folk dem som tröstande, varma och förtroliga. När Gud blev kött, när han framträdde i form av en människa, använde han sig av en mycket passande liknelse från sin egen mänsklighet för att uttrycka sitt hjärtas röst. Den här rösten representerade Guds egen röst och det verk han ville utföra i den aktuella tidsåldern. Den uttryckte också Guds inställning till människorna i nådens tidsålder. Gud betraktade människorna utifrån den inställningen och liknade varje enskild individ vid ett får. Om ett får försvann skulle han göra allt som krävdes för att hitta det. Det här uttryckte en princip som Guds verk bland människorna följde på den tiden när han var i köttet. Gud använde denna liknelse för att beskriva sin beslutsamhet och sin attityd i detta verk. Det här var fördelen med att Gud blev kött: Han kunde dra fördel av mänsklighetens kunskap och använda mänskligt språk för att tala med människor och uttrycka sin vilja. Han förklarade eller ”översatte” sitt djupa, gudomliga språk som människan kämpade för att förstå till ett mänskligt språk, på ett mänskligt sätt. Det här hjälpte folk att förstå hans vilja och veta vad han ville göra. Han kunde även samtala med människor ur ett mänskligt perspektiv, genom att använda ett mänskligt språk, och kommunicera med folk på ett sätt som de förstod. Han kunde till och med tala och verka med hjälp av människans språk och kunskaper så att folk kunde känna Guds godhet och närhet, så att de kunde se hans hjärta. Vad säger det här dig? Finns det några förbud i Guds ord och handlingar? Enligt folks uppfattning finns det ingen möjlighet för Gud att använda människans kunskap, språk eller sätt att prata för att tala om det han själv vill säga, det verk han vill uträtta, eller att uttrycka sin egen vilja. Men det är ett felaktigt resonemang. Gud använde den här typen av liknelse så att folk skulle kunna uppleva hans realitet och uppriktighet och förstå hans inställning till folk under den tidsperioden. Den här liknelsen fick folk, som länge levt under lagen, att vakna upp ur en dröm, och dessutom inspirerade den generation efter generation av människor som levde i nådens tidsålder. Genom att läsa stycket med den här liknelsen inser folk att Gud menar allvar med att frälsa mänskligheten och förstår hur viktig och betydelsefull mänskligheten är i Guds hjärta.

Låt oss ta en titt på den sista meningen i det här stycket: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.” Var detta Herren Jesu egna ord och den himmelske Faderns ord? På ytan ser det ut som om det är Herren Jesus som talar, men hans vilja representerar Guds egen vilja, och det är därför han säger: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.” Människorna på den tiden erkände endast Fadern i himlen som Gud och menade att den här personen som de såg framför sina ögon bara var sänd av honom och inte kunde representera Fadern i himlen. Det var därför Herren Jesus var tvungen att foga till den här meningen i slutet av liknelsen, så att folk verkligen skulle kunna känna Guds vilja för mänskligheten och känna att det han sa var äkta och riktigt. Även om den här meningen var enkel att uttala, uttalades den med omsorg och kärlek och uppenbarade Herren Jesu ödmjukhet och doldhet. Oavsett om Gud blev kött eller verkade i den andliga världen kände han människans hjärta bäst och förstod bäst vad folk behövde, visste vad de oroade sig över och vad som förvirrade dem, och det var därför han fogade till den här meningen. Denna mening belyste ett problem som är dolt i mänskligheten: Folk var skeptiska till vad Människosonen sa, så när Herren Jesus talade var han tvungen att tillägga: ”På samma sätt är det inte er himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad”, och det var förutsättningen för att hans ord skulle kunna bära frukt, för att få folk att tro på deras riktighet och öka deras trovärdighet. Detta visar att när Gud blev en vanlig Människoson var relationen mellan Gud och mänskligheten spänd och Människosonens situation var mycket besvärande. Det visar också hur obetydlig Människosonens ställning var bland människorna var på den tiden. När han sa detta var det i själva verket för att säga människorna: Ni kan vara helt lugna – de här orden representerar inte vad som finns i mitt eget hjärta, utan de är vad den Gud som finns i era hjärtan vill. Var inte detta ironiskt för mänskligheten? Även om Gud hade många fördelar då han verkade i köttet som han inte hade i sin person, var han tvungen att stå ut med deras tvivel och avvisande såväl som deras känslolöshet och tröghet. Man skulle kunna säga att Människosonens arbetsprocess handlade om att uppleva mänsklighetens avvisande och uppleva hur de kämpade mot honom. Men i ännu högre grad handlade den om att arbeta för att kontinuerligt vinna mänsklighetens förtroende och att erövra mänskligheten genom vad han har och är, genom hans eget väsen. Det var inte så mycket att Gud inkarnerad utkämpade ett markkrig mot Satan; det var mer att Gud blev en vanlig människa och började en kamp mot dessa som följer honom, och i den kampen utförde Människosonen sitt arbete med sin ödmjukhet, med vad han har och är och med sin kärlek och visdom. Han vann de människor han ville, vann den identitet och status han förtjänade och ”återvände” till sin tron.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 71)

Förlåt sjuttio gånger sju gånger

Matt 18:21–22  Då kom Petrus fram till honom och sa: ”Herre, hur många gånger ska jag min broder synda mot mig och ändå få min förlåtelse? Så mycket som sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig, inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.”

Herrens kärlek

Matt 22:37–39  Jesus sade till honom: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det första och stora budet. Och det andra är likt det: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Det ena av de här två styckena talar om förlåtelse och det andra om kärlek. Dessa två ämnen accentuerar verkligen det arbete som Herren Jesus ville utföra i nådens tidsålder.

När Gud blev kött tog han med sig ett stadium av sitt verk, vilket var de specifika arbetsuppgifter och det sinnelag han ville uttrycka i denna tidsålder. Allt som Människosonen gjorde under den perioden kretsade kring det verk som Gud ville utföra i den här tidsåldern. Han skulle varken göra mer eller mindre. Allt han sa och allt han gjorde hade anknytning till den här tidsåldern. Oavsett om han uttryckte det på ett mänskligt sätt med mänskligt språk eller med gudomligt språk, och oavsett på vilket sätt eller ur vilket perspektiv han gjorde det, så var hans mål att hjälpa folk att förstå vad han ville göra, vad hans vilja var och vilka krav han ställde på folk. Han kunde använda sig av olika metoder och olika perspektiv för att hjälpa folk att förstå och lära känna hans vilja, och att förstå hans arbete med att frälsa mänskligheten. Så i nådens tidsålder ser vi hur Herren Jesus oftast använde mänskligt språk för att uttrycka vad han ville säga till mänskligheten. Inte bara det, utan vi ser honom ur en vanlig vägvisares perspektiv, en vägvisare som talar med människor, tillgodoser deras behov och hjälper dem med det de har bett honom om. Det här sättet att verka förekom inte i lagens tidsålder som föregick nådens tidsålder. Han blev mer förtrolig och mer medkännande med mänskligheten, och han blev i stånd att uppnå mer konkreta resultat både till form och sätt. Metaforen om att förlåta människor sjuttio gånger sju gånger klargör verkligen den här saken. Syftet med antalet i den här metaforen är att människor ska förstå Herren Jesu avsikt vid den tiden då han sa detta. Hans avsikt var att folk skulle förlåta varandra – inte en eller två gånger och inte ens sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger. Vad ligger det för tanke i begreppet ”sjuttio gånger sju”? Tanken är att få folk att göra förlåtelsen till sitt eget ansvar, någonting de måste lära sig, och en ”väg” de måste hålla sig till. Även om detta bara var en metafor tjänade den till att belysa den avgörande punkten. Den hjälpte folk att verkligen förstå vad han menade och finna rätt sätt att handla och principerna och normerna för detta handlande. Den här metaforen hjälpte folk att förstå ordentligt och gav dem en korrekt uppfattning – att de skulle lära sig att förlåta och förlåta hur många gånger som helst, villkorslöst och med en inställning av tolerans och förståelse gentemot andra. Vad fanns i Herren Jesu hjärta när han sa det här? Tänkte han verkligen på summan av ”sjuttio gånger sju”? Nej, det gjorde han inte. Finns det ett visst antal gånger som Gud förlåter människan? Det finns många människor som är mycket intresserade av det ”antal gånger” som nämns här och som verkligen vill förstå upphovet till och innebörden i det här antalet. De vill förstå varför just det här antalet kom ut ur Herren Jesu mun; de tror att det finns någon djupare innebörd i det här antalet. Men i själva verket var det här bara ett talesätt som Gud använde. Den eventuella innebörden eller meningen måste ses i relation till Herren Jesu krav på mänskligheten. Innan Gud blev kött förstod folk inte mycket av vad han sa, eftersom hans ord kom ur fullständig gudomlighet. Perspektivet och kontexten av vad han sa var osynlig och ouppnåelig för mänskligheten; den uttryckes från en andlig värld som folk inte kunde se. Människor som levde i köttet kunde nämligen inte passera genom den andliga sfären. Men när Gud hade blivit kött talade han till mänskligheten ur ett mänskligt perspektiv, och han kom ut ur och överskred den andliga världens ramar. Han kunde uttrycka sitt gudomliga sinnelag, sin vilja och inställning med hjälp av sådant som människorna kunde föreställa sig, sådant de såg och mötte i livet, och använda metoder som människorna kunde acceptera, på ett språk de kunde förstå och med kunskap de kunde fatta, för att låta mänskligheten förstå och lära känna Gud, för att begripa hans avsikt och de normer han krävde inom ramen för deras kapacitet och till den grad som de var kapabla. Det här var den metod och den princip Gud använde i sitt verk i mänsklighet. Även om Guds sätt och principerna för hans arbete i köttet främst uppnåddes med mänskliga medel eller genom mänskligheten, åstadkom det verkligen resultat som inte kunde uppnås genom att verka direkt i gudomlighet. Guds verk i mänsklighet var mer konkreta, autentiska och målinriktade, metoderna var mycket mer flexibla och till sin form överträffade det den verksamhet som utfördes i lagens tidsålder.

Låt oss härnäst tala om att älska Herren och att älska sin nästa som sig själv. Är det här något som är direkt uttryckt i gudomlighet? Nej, helt klart inte! Allt detta var sådant som Människosonen talade om i mänsklighet; endast människor kunde säga någonting som ”Älska din nästa som dig själv. Älska andra så som du värderar ditt eget liv.” Det här sättet att tala är uteslutande mänskligt. Gud har aldrig talat på det här viset. Gud har helt enkelt inte den här sortens språk i sin gudomlighet eftersom han inte behöver ha den här sortens lärosats, ”Älska din nästa som dig själv”, för att reglera sin kärlek till mänskligheten. Guds kärlek till mänskligheten är nämligen en naturlig uppenbarelse av vad han har och är. När har ni någonsin hört Gud säga någonting i stil med: ”Jag älskar mänskligheten som jag älskar mig själv”? Det har ni aldrig eftersom kärleken finns i Guds väsen och i vad han har och är. Guds kärlek till mänskligheten, och hans inställning och sätt att behandla folk, är ett naturligt uttryck för och en naturlig uppenbarelse av hans sinnelag. Han har inget behov av att medvetet göra detta på ett visst sätt, eller medvetet följa en viss metod eller moralregel för att älska sin nästa som sig själv – han besitter redan den här sortens väsen. Vad förstår du av detta? När Gud verkade i mänsklig gestalt uttryckte han många av sina metoder, ord och sanningar på människors sätt. Men samtidigt uttrycktes hans sinnelag, vad han har och är liksom vad han ville så att folk skulle känna till och förstå det. Vad de kom att lära känna och förstå var just hans innersta väsen och vad han har och är, vilket representerar Guds egen inneboende identitet och ställning. Den inkarnerade Människosonen uttryckte alltså Guds eget inneboende sinnelag och innersta väsen i högsta möjliga grad och så exakt som möjligt. Det var inte bara så att Människosonens mänsklighet inte utgjorde något hinder eller någon barriär för människans kommunikation och samverkan med Gud i himlen, utan i själva verket var hans mänsklighet den enda kanalen och den enda bron för människan att få kontakt med skapelsens Herre. Känner ni inte nu att det finns många likheter mellan verkets nuvarande stadium och karaktären och metoderna hos det verk som Herren Jesus utförde i nådens tidsålder? I det nuvarande stadiet i verket används också mängder av mänskligt språk för att uttrycka Guds sinnelag och en massa språk och metoder ur människans vardagsliv och mänsklig kunskap för att uttrycka Guds egen vilja. Så snart Gud blir människa kommer mycket av hans språk och uttrycksmetoder genom det medium som människans språk och metoder utgör, oavsett om han talar ur ett mänskligt eller gudomligt perspektiv. Det bästa tillfället för dig att se Guds allmakt och visdom och lära känna alla Guds verkliga aspekter är alltså när Gud blir kött. Under sin uppväxt efter att ha blivit kött kom Gud att förstå, lära sig och begripa en del av mänsklighetens kunskap, förnuft, språk och uttryckssätt. Den inkarnerade Guden kom att besitta dessa ting som kom från de människor han skapat. De blev redskap för Gud i köttet att uttrycka sitt sinnelag och sin gudomlighet och gjorde det möjligt för honom göra sitt verk mer relevant, mer autentiskt och mer korrekt genom att se ur ett mänskligt perspektiv och använda mänskligt språk när han var aktiv bland människorna. Det här gjorde hans verk mer tillgängligt och lättare för folk att förstå och därmed uppnå de resultat Gud ville se. Är det inte mer praktiskt för Gud att verka i köttet på det här viset? Är det inte Guds visdom? När Gud blev kött, när Guds kött kunde ta itu med det verk som han ville ha utfört, det var då han uttryckte sitt sinnelag och sitt verk i praktiken och det var också då han officiellt kunde inleda sin verksamhet som Människosonen. Det här innebar att det inte längre fanns någon ”generationsklyfta” mellan Gud och människa, att Gud snart skulle upphöra med sitt arbete med att kommunicera genom budbärare, och att Gud själv personligen kunde uttrycka alla de ord och verk i köttet som han ville. Det innebar också att de människor Gud frälser var närmare honom, att hans förvaltningsarbete hade trätt in på nytt territorium och att hela mänskligheten var på väg att möta en ny era.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 72)

Alla som har läst Bibeln vet att det var mycket som hände när Herren Jesus föddes. Den främsta bland dessa händelser var då han jagades av djävlarnas kung, en händelse som var så extrem att alla barn i staden upp till två års ålder mördades. Det är uppenbart att Gud tog en stor risk genom att bli kött bland människorna; det är också uppenbart vilket högt pris han betalade för att fullborda sin förvaltning med att rädda mänskligheten. De stora förhoppningar som Gud hyste för sitt arbete i köttet bland människorna är också uppenbara. Hur kände sig Gud när hans kött kunde börja verka bland människorna? Folk borde kunna förstå det i viss mån, eller hur? Gud var minst sagt glad över att han kunde börja utföra sitt nya verk bland människorna. När Herren Jesus döptes och officiellt inledde sitt arbete för att fullborda sin verksamhet, var Guds hjärta överväldigat av glädje över att efter så många år av väntande och förberedelser äntligen kunna klä sig i en normal människas kött och inleda sitt nya verk i formen av en människa av kött och blod som folk kunde se och röra vid. Med en mans identitet kunde han äntligen tala ansikte mot ansikte och förtroligt med folk. Äntligen kunde Gud komma ansikte mot ansikte med mänskligheten genom det medium som människors sätt och människors språk utgjorde; genom att använda människans språk kunde han sörja för människorna, upplysa dem och hjälpa dem; han kunde äta vid samma bord och bo i samma rum som de. Dessutom kunde han se mänskliga varelser, se saker och se allting så som människor såg det och även se med deras egna ögon. För Gud var detta hans första seger i hans verk i köttet. Man kan också säga att det innebar att ett stort verk hade genomförts – det var naturligtvis det som gladde Gud mest. Från den stunden kände Gud för första gången en sorts tröst i sitt arbete bland människorna. Allt som ägde rum var så ändamålsenligt och naturligt, och den tröst Gud kände var så äkta. För människan innebär varje genomfört stadium i Guds verk och varje gång Gud känner sig belåten, att hon kan komma närmare Gud och frälsningen. För Gud är detta också starten av hans nya verk, då han rycker framåt med sin förvaltningsplan, och dessutom är det här de gånger då hans avsikter närmar sig fullständig fullbordan. För mänskligheten är det lyckosamt och mycket bra när en sådan möjlighet infinner sig; för alla dessa som väntar på Guds frälsning är det betydelsefulla och glädjande nyheter. När Gud utför ett nytt stadium i sitt verk har han en ny begynnelse, och när detta nya verk och denna nya begynnelse påbörjas och introduceras bland människorna har utfallet av detta stadium i verket redan avgjorts och genomförts och Gud har redan sett den slutliga effekten och frukten. Det här är också den stund då dessa effekter får Gud att känna sig nöjd, och naturligtvis är det då hans hjärta gläds. Gud känner sig lugn, för hans ögon har redan sett och beslutat vilka människor han letar efter, och han har redan vunnit denna skara människor, en skara som är kan göra hans verk framgångsrikt och ge honom tillfredsställelse. Därför lägger han sin oro åt sidan och känner sig lycklig. När Guds kött kan påbörja nytt verk bland människorna och han utan att något hindrar honom börjar göra det arbete han måste göra, och när han känner att allt har genomförts, då är med andra ord slutet redan i sikte för honom. Därför är han nöjd och hans hjärta gläds. Hur kommer Guds glädje till uttryck? Kan ni föreställa er vad svaret kan vara? Gråter Gud? Kan Gud gråta? Kan Gud applådera? Kan Gud dansa? Kan Gud sjunga? Vad sjunger han i så fall? Naturligtvis skulle Gud kunna sjunga en vacker, gripande sång, en sång som kunde uttrycka lyckan och glädjen i hans hjärta. Han skulle kunna sjunga den för mänskligheten, för sig själv och för alla ting. Guds glädje kan komma till uttryck på alla tänkbara sätt – allt detta är normalt eftersom Gud är både glad och sorgsen och hans olika känslor kan uttryckas på olika sätt. Detta är hans rätt och ingenting kan vara mer normalt och riktigt. Folk borde inte ha några synpunkter på det. Försök inte använda ”huvudvärksförbannelsen” a på Gud och säga åt honom att han inte får göra det eller det, eller att han inte ska agera si eller så, och på så sätt begränsa hans glädje eller någon annan känsla han må ha. Människor föreställer sig att Gud inte kan vara glad, fälla tårar eller gråta – han kan inte ge uttryck för någon känsla. Efter vad vi har förklarat under de här två sammankomsterna tror jag inte att ni kommer att se Gud på det viset längre, utan ni kommer att låta Gud ha viss frihet och lättnad. Det är väldigt bra. Om ni i fortsättningen verkligen kan känna Guds sorgsenhet när ni hör att han är sorgsen, och om ni verkligen kan känna hans glädje när ni hör att han är glad, då kommer ni åtminstone att utan tvekan kunna veta och förstå vad som gör Gud glad och vad som gör honom sorgsen. När du är i stånd att känna sorg därför att Gud är sorgsen och känna glädje därför att Gud är glad, då har han vunnit ditt hjärta helt och hållet och det kommer inte längre att finnas någon mur mellan dig och honom. Du kommer inte längre att försöka inskränka Gud med mänskliga föreställningar, åsikter och kunskaper. Då kommer Gud att vara levande och klar i ditt hjärta. Han kommer att vara Guden i ditt liv och Mästaren över allting som har med dig att göra. Har ni denna sorts ambition? Är ni övertygade om att ni kan uppnå detta?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Fotnoter:

a. ”Den gyllene ringens besvärjelse” är en besvärjelse som munken Tang Xuanzang använder i den kinesiska romanen ”Färden till västern”. Han använder denna besvärjelse för att ta kontroll över Sun Wukong genom att dra åt ett metallband kring dennes huvud, vilket gav den senare akut huvudvärk och på så sätt höll honom under kontroll. Det har blivit en metafor som beskriver något som fjättrar en person.


Dagliga ord från Gud  (Utdrag 73)

Herren Jesu liknelser

Liknelsen om mannen som sår (Matt 13:1–9)

Liknelsen om ogräset (Matt 13:24–30)

Liknelsen om senapskornet (Matt 13:31–32)

Liknelsen om surdegen (Matt 13:33)

Tolkning av liknelsen om ogräset (Matt 13:36–43)

Liknelsen om skatten (Matt 13:44)

Liknelsen om pärlan (Matt 13:45-46)

Liknelsen om nätet (Matt 13:47–50)

Den första liknelsen är den om mannen som sådde. Det här är en mycket intressant liknelse; att man sår säd är en vanlig händelse i folks liv. Den andra liknelsen är den om gräset. Alla som har planterat gröda, och absolut alla vuxna, vet vad ”ogräs” är. Den tredje är liknelsen om senapsfröet. Ni vet allesamman vad senap är, eller hur? Om ni inte vet det kan ni ta en titt i Bibeln. Den fjärde liknelsen är den om surdegen. De flesta vet att surdeg används som jäsmedel och att det är någonting som folk använder i sitt dagliga liv. Alla de övriga liknelserna, däribland den sjätte, liknelsen om skatten, den sjunde, liknelsen om pärlan, och den åttonde, liknelsen om nätet, hämtades allesamman från folks verkliga liv. Vad för slags bild är det dessa liknelser målar upp? Det är bilden av hur Gud blir en normal person och lever tillsammans med mänskligheten och använder livets språk, människornas språk, för att kommunicera med människor och förse dem med vad de behöver. Gud blev kött och levde länge bland människorna, och efter det att han hade upplevt och bevittnat folks olika livsstilar blev de här upplevelserna hans undervisningsmaterial som han använde för att omvandla sitt gudomliga språk till mänskligt språk. De här sakerna som Människosonen såg och hörde i livet berikade naturligtvis också hans mänskliga erfarenhet. När han ville att folk skulle förstå vissa sanningar, förstå något av Guds vilja, då kunde han använda liknelser av samma typ som de här ovan för att berätta för folk om Guds vilja och krav på mänskligheten. Alla de här liknelserna hade anknytning till folks liv; det fanns inte en enda en som inte berörde människornas liv. När Herren Jesus levde bland människorna såg han bönder som skötte sina åkrar och han visste vad ogräs och surdeg var; han förstod att människor älskar skatter, så han använde metaforerna med både skatten och pärlan. Han såg ofta hur fiskare kastade ut sina nät; Herren Jesus såg detta och andra aktiviteter som tillhörde människornas liv och han upplevde också den sortens liv. Precis som alla andra normala människor upplevde han människors dagliga rutiner och hur de åt tre måltider om dagen. Han levde själv en vanlig persons liv och han såg hur andra levde. Vad han tänkte på när han iakttog och själv upplevde allt detta var inte hur han skulle kunna ha ett gott liv eller hur han skulle kunna leva mer fritt och bekvämt. Tvärtom såg Herren Jesus genom sina erfarenheter av äkta mänskligt liv de umbäranden som folk utstod. Han såg umbärandena, misären och sorgsenheten hos människorna som levde under Satans herravälde och levde ett liv av synd under Satans fördärv. Samtidigt som han personligen upplevde det mänskliga livet upplevde han också hur hjälplösa människorna var som levde i fördärv, och han såg och upplevde de eländiga förhållandena för människorna som levde i synd, som vandrat fullständigt vilse i den tortyr de utsattes för av Satan och ondskan. När Herren Jesus såg detta, såg han det då med sin gudomlighet eller med sin mänsklighet? Hans mänsklighet var verklig och i högsta grad levande; han kunde uppleva och se allt detta. Men han såg naturligtvis också dessa ting med sitt väsen, som är hans gudomlighet. Det vill säga, Kristus själv, Herren Jesus som var en människa, såg detta och allt han såg fick honom att inse hur viktigt och nödvändigt det arbete var som han åtagit sig att utföra under den tid han levde i köttet. Även om han själv visste hur ofantligt det ansvar var som han måste ta på sig i köttet, och även om han visste hur grym den smärta han skulle möta var, när han såg mänskligheten hjälplös i synd, så kände han sig alltmer bedrövad när han såg deras eländiga liv och kraftlösa kämpande under lagen och han blev mer och mer angelägen om att frälsa mänskligheten från synden. Det spelade ingen roll vilka svårigheter han skulle ställas inför eller vilka smärtor han skulle drabbas av – han blev alltmer besluten att återlösa mänskligheten som levde i synd. Man kan säga att under denna process började Herren Jesus få en allt klarare förståelse av det verk han behövde utföra och vad han hade anförtrotts. Han blev också alltmer angelägen om att fullborda det arbete han skulle ta itu med – att ta på sig alla mänsklighetens synder, att lida för mänskligheten så att de inte längre levde i synd, och samtidigt skulle Gud kunna förlåta människans synder på grund av syndoffret så att han kunde fortsätta sitt verk med att frälsa mänskligheten. Man skulle kunna säga att i hjärtat var Herren Jesus villig att offra sig själv för mänskligheten, att ge sitt liv. Han var också villig att fungera som syndoffer, att bli fastspikad vid korset, och han var verkligen ivrig att fullborda detta verk När han såg de eländiga förhållandena i människornas liv blev han ännu mer mån om att fullgöra sitt uppdrag så fort som möjligt, utan en enda minuts eller en enda sekunds dröjsmål. När han kände denna brådska ägnade han inte en tanke åt hur svår hans egen smärta skulle bli, och inte heller hyste han någon ytterligare oro över hur mycket förödmjukelse han skulle tvingas utstå. Han hade bara en enda övertygelse i sitt hjärta: Om han bara offrade sig själv, om han bara blev fastspikad vid korset som ett syndoffer, då skulle Guds vilja bli utförd och Gud skulle kunna påbörja ett nytt verk. Människornas liv och levnadsförhållanden i synden skulle förvandlas fullkomligt. Hans övertygelse och vad han var fast besluten att göra var relaterat till att frälsa människan, och han hade bara ett mål, nämligen att göra Guds vilja så att Gud med framgång skulle kunna påbörja nästa stadium i sitt verk. Det här var vad som fanns i Herren Jesu sinne vid den tiden.

När Gud inkarnerad levde i köttet besatt han normal mänsklighet; han hade en normal persons känslor och förnuft. Han visste vad glädje var, vad smärta var, och när han såg mänskligheten leva den här sortens liv kände han i sitt innersta att det inte skulle räcka att ge folk lite undervisning, förse dem med någonting eller lära dem något för att leda dem ut ur synden. Att bara få dem att lyda buden skulle inte heller återlösa dem från synden – först när han tog på sig mänsklighetens synd och blev avbilden av syndigt kött kunde han vinna mänsklighetens frihet och Guds förlåtelse av människan i utbyte. Så efter det att Herren Jesus hade upplevt och bevittnat folks liv i synd manifesterades en intensiv önskan i hans hjärta – att låta människor befria sig från sina liv av kamp i synd. Denna önskan fick honom att känna allt starkare att han måste gå till korset och ta på sig mänsklighetens synder så snart och så fort som möjligt. Det här var Herren Jesu tankar vid den tiden, efter det att han levt bland människorna och sett, hört och känt eländet i deras liv i synd. Att den inkarnerade Guden kunde hysa denna sorts vilja för mänskligheten, att han kunde uttrycka och uppenbara detta slags sinnelag – är det någonting en genomsnittlig person skulle kunna? Vad skulle en genomsnittlig person se om han levde i den här sortens miljö? Vad skulle han tänka? Skulle en genomsnittlig person se på problemen ur ett upphöjt perspektiv om han mötte allt detta? Definitivt inte! Även om den inkarnerade Guden till det yttre är precis som en människa, och även om han skaffar sig mänskliga kunskaper och talar mänskliga språk och ibland till och med uttrycker sina tankar med mänsklighetens egna metoder eller sätt att tala, så är hans sätt att se på människor och se tingens innersta väsen absolut inte detsamma som fördärvade människors sätt att se mänskligheten och tingens innersta väsen. Hans perspektiv och upphöjda ställning är något som är ouppnåeligt för en fördärvad individ. Det beror på att Gud är sanningen, det beror på att köttet han bär också besitter Guds väsen, och hans tankar och det som hans mänsklighet uttrycker är också sanningen. För fördärvade människor är det som han uttrycker i köttet tillskott av sanningen och av liv. Dessa tillskott är inte avsedda enbart för en person utan för hela mänskligheten. I en fördärvad människas hjärta finns bara ett fåtal människor som har nära anknytning till henne. Denna handfull människor är de enda hon bryr sig om och bekymrar sig för. När katastrofen syns vid horisonten tänker hon först på sina egna barn, sin make eller maka eller sina föräldrar. En mer medkännande person ägnar som mest en liten tanke åt någon släkting eller god vän, men sträcker sig ens en sådan medkännande persons tankar längre än så? Nej, aldrig! Människor är nämligen trots allt människor och de kan bara betrakta allting från en människas nivå och ur en människas perspektiv. Men den inkarnerade Guden skiljer sig helt från en fördärvad människa. Oavsett hur vanligt, normalt och oansenligt Guds inkarnerade kött är, och oavsett med vilket förakt folk ser ner på honom, är hans tankar och hans inställning till mänskligheten av ett slag som ingen människa kan besitta eller efterlikna. Han kommer alltid att betrakta mänskligheten ur gudomlighetens perspektiv, från sin upphöjda position som Skaparen. Han kommer alltid att se mänskligheten genom Guds väsen och sätt att tänka. Han kan absolut inte se mänskligheten från en vanlig persons låga nivå eller ur en fördärvad persons perspektiv. När människor betraktar mänskligheten gör de det med mänskliga ögon och de använder sådant som mänsklig kunskap och mänskliga regler och teorier som måttstock. Det här är inom ramen för vad människor kan se med sina ögon och vad som är uppnåeligt för fördärvade människor. När Gud ser på mänskligheten ser han med gudomliga ögon och han använder sitt innersta väsen och vad han har och är som måttstock. Hans synfält inbegriper sådant som människan inte kan se och det är här den inkarnerade Guden och de fördärvade människorna är helt olika. Denna skillnad beror på människors och Guds olika väsen – det är dessa olika väsen som bestämmer deras identiteter och positioner såväl som det perspektiv och den nivå varifrån de ser saker. Ser ni hur Gud själv uttrycker och uppenbarar sig i Herren Jesus? Man skulle kunna säga att det som Herren Jesus gjorde och sa var relaterat till hans verksamhet och till Guds eget förvaltningsverk, att alltsamman var uttrycket för och uppenbarelsen av Guds väsen. Fastän han hade en mänsklig manifestation kan hans gudomliga väsen och uppenbarandet av hans gudomlighet inte förnekas. Var denna mänskliga manifestation verkligen en manifestation av mänsklighet? Hans mänskliga manifestation var, genom själva sitt väsen, helt annorlunda än fördärvade människors mänskliga manifestation. Herren Jesus var Gud inkarnerad. Skulle han ha kunnat se mänsklighetens liv i synd ur ett gudomligt perspektiv om han verkligen hade varit en av de vanliga, fördärvade människorna? Absolut inte! Det här är skillnaden mellan Människosonen och vanliga människor. Alla fördärvade människor lever i synd, och när någon ser synd känner han inget speciellt rörande det; de är likadana allesamman, precis som en gris som lever i gyttjan inte alls känner sig illa till mods eller smutsig – tvärtom äter den bra och sover gott. Om någon gör rent i svinstian kommer grisen däremot att känna sig illa till mods och den kommer inte att hålla sig ren. Det dröjer inte länge förrän den vältrar sig i gyttjan igen, fullständigt nöjd och belåten, för den är en lortig varelse. Människor ser grisar som smutsiga, men om man rengör stian där grisen bor så mår den inte bättre – det är därför ingen har en gris inne i sitt hus. Människans sätt att se på grisar kommer alltid att vara annorlunda än hur grisarna själva känner det, för människor och djur är inte av samma slag. Och eftersom den inkarnerade Människosonen inte är av samma slag som fördärvade människor kan bara Gud inkarnerad ha ett gudomligt perspektiv, från sin upphöjda plats, varifrån han ser mänskligheten och allting.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 74)

Hur är det med det lidande som Gud upplever när han blir kött och lever bland människorna? Vad är detta lidande? Är det någon som verkligen förstår det? Somliga säger att Gud lider väldigt, att fastän han är Gud själv så förstår inte folk hans väsen utan tenderar att alltid behandla honom som en människa, vilket får honom att känna sig sårad och förorättad – de menar att därför är Guds lidande verkligen stort. Andra säger att Gud är oskyldig och utan synd, men att han lider på samma sätt som mänskligheten, att han lider förföljelse, skvaller och förödmjukelser tillsammans med mänskligheten; de säger att han även utstår sina efterföljares missförstånd och olydnad – därför menar de att Guds lidande sannerligen är omätligt. Nå, det tycks som om ni inte verkligen förstår Gud. Faktum är att det här lidandet ni talar om inte räknas som sant lidande för Gud, för det finns lidande som är värre än detta. Vad är då sant lidande för Gud själv? Vad är sant lidande för Guds inkarnerade kött? Gud räknar det inte som lidande att människorna inte förstår honom eller att de hyser en del missförstånd rörande Gud och inte ser honom som Gud. Folk känner emellertid ofta att Gud måste ha lidit stor orättvisa, att han inte kan visa sin person för mänskligheten och låta folk se hans storhet under den tid han tillbringar i köttet, och att Gud ödmjukt döljer sig i oansenligt kött vilket måste vara en stor plåga för honom. Folk tar illa vid sig av det de kan förstå och se av Guds lidande och projicerar alla sorters medkänsla på Gud och uttrycker ofta till och med lite lovprisning för hans lidande. I verkligheten är det en skillnad; det finns en klyfta mellan vad folk förstår av Guds lidande och vad han verkligen känner. Jag säger er sanningen – för Gud är det som beskrivits ovan inget verkligt lidande, oavsett om det gäller Guds Ande eller Guds inkarnerade kött. Vad är det då som faktiskt innebär lidande för Gud? Låt oss tala om Guds lidande enbart ur hans perspektiv som inkarnerad.

När Gud blir kött, förvandlas till en vanlig normal person och lever sida vid sida med folk bland mänskligheten, kan han då inte se och känna folks metoder, lagar och livsfilosofier? Hur får dessa metoder och levnadslagar honom att känna sig? Känner han avsky i sitt hjärta? Varför skulle han känna avsky? Vilka är mänsklighetens metoder och levnadslagar? Vilka principer är de rotade i? Vad baserar de sig på? Människans metoder, lagar och så vidare som har att göra med hennes sätt att leva – allt detta har skapats på grundval av Satans logik, kunskap och filosofi. Människor som lever under den här sortens lagar har ingen mänsklighet, ingen sanning – allesamman trotsar sanningen och är fientligt inställda till Gud. Om vi tar en titt på Guds väsen ser vi att det är exakta motsatsen till Satans logik, kunskap och filosofi. Guds väsen är fullt av rättfärdighet, sanning och helighet och andra positiva realiteter. Vad känner Gud, som besitter detta innersta väsen och lever bland en sådan mänsklighet? Vad känner han i sitt hjärta? Är det inte fullt av smärta? Hans hjärta värker, en värk som ingen människa kan förstå eller uppleva. Det beror på att allt han möter, stöter på, hör, ser och upplever är hela mänsklighetens fördärv, ondska och dess uppror och motstånd mot sanningen. Allt som härrör från människor är källan till hans lidande. Eftersom hans väsen inte är detsamma som fördärvade människors väsen blir alltså människornas fördärv källan till hans värsta lidande. Kan Gud, när han blir kött, finna någon som talar samma språk som han? En sådan person står inte att finna bland människorna. Det finns ingen som kan kommunicera med eller ha detta samtal med Gud – vad skulle du säga att Gud känner angående detta? Det som människor diskuterar, älskar, strävar och längtar efter har med synd och onda böjelser att göra. Är det inte som en kniv i Guds hjärta när han möter allt detta? Skulle han kunna känna glädje i sitt hjärta när han ställs inför dessa ting? Skulle han kunna finna tröst? De människor som lever med honom är fyllda av upproriskhet och ondska – hur skulle hans hjärta kunna annat än lida? Hur svårt är inte detta lidande och vem bryr sig om det? Vem fäster något avseende vid det? Och vem är i stånd att uppskatta det? Folk har ingen möjlighet att förstå Guds hjärta. Hans lidande är någonting som folk är särskilt oförmögna att förstå, och mänsklighetens kyla och okänslighet gör Guds lidande ännu svårare.

Det finns en del människor som ofta känner medlidande med Kristi situation eftersom det finns en vers i Bibeln som lyder: ”Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingenstans där han kan vila sitt huvud.” När folk hör det, tar de det hårt och tror att det är det värsta lidande som Gud utstår och det värsta lidande som Kristus utstår. Men om vi betraktar det ur det faktiska förhållandets perspektiv, är det då på det viset? Nej; Gud anser inte att de här svårigheterna innebär lidande. Han har aldrig protesterat mot orättvisor på grund av köttsliga svårigheter, och han har aldrig tvingat människor att återgälda eller belöna honom med någonting. Men när han bevittnar allt som rör mänskligheten och de fördärvade människornas fördärvade liv och ondska, när han ser att människorna är i Satans grepp och hålls fängslade av Satan och inte kan fly, att människor som lever i synd inte vet vad sanningen är, då kan han inte tolerera alla dessa synder. Hans avsky för människorna ökar för varje dag, men han måste stå ut med allt detta. Det här är Guds stora lidande. Gud kan inte till fullo uttrycka ens sitt hjärtas röst eller sina känslor bland sina efterföljare, och ingen bland hans efterföljare kan på allvar förstå hans lidande. Ingen försöker ens förstå eller trösta hans hjärta, som utstår detta lidande dag efter dag, år efter år, om och om igen. Vad ser ni i allt det här? Gud kräver ingenting av människorna i gengäld för vad han har gett, men på grund av sitt väsen kan han omöjligt tolerera människosläktets ondska, fördärv och synd, utan han känner en extrem avsky och hat som leder till att hans hjärta och hans kött utsätts för oändligt lidande. Har ni förstått detta? Med största sannolikhet kunde ingen av er förstå detta, för ingen av er kan verkligen förstå Gud. Med tiden kommer ni successivt att själva uppleva det.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 75)

Jesus utspisar de fem tusen

Joh 6:8–13  En av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus broder, sade till honom: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar: men vad förslår det för så många?” Och Jesus sade: ”Få folket att sätta sig.” Det fanns mycket gräs på platsen, så de slog sig ned; deras antal var omkring fem tusen. Jesus tog bröden och när han hade tackat Gud delade han ut till dem som låg där, likaså av fiskarna, så mycket de ville ha. När de var mätta, sade han till sina lärjungar: ”Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går förlorat.” Därför samlade de ihop dem och de fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över från de fem kornbröden som de hade ätit.

Vad är tanken med ”fem bröd och två fiskar”? Hur många människor kan i vanliga fall äta sig mätta på fem brödkakor och två fiskar? Om man utgår från en genomsnittlig persons aptit så skulle det inte räcka till mer än två personer. Det är den mest grundläggande tanken med ”fem bröd och två fiskar”. Men hur många människor åt sig mätta på fem bröd och två fiskar i den här texten? Följande är vad står nedskrivet i Skriften: ”Det fanns mycket gräs på platsen, så de slog sig ned; deras antal var omkring fem tusen.” Är fem tusen ett stort tal jämfört med fem bröd och två fiskar? Vad visar det faktum att detta tal är så stort? Sett ur ett mänskligt perspektiv vore det omöjligt att dela fem bröd och två fiskar mellan fem tusen människor eftersom skillnaden mellan antalet människorna och mängden mat är så stor. Även om varje person bara fick en liten gnutta skulle det ändå inte vara tillräckligt för fem tusen personer. Men här gjorde Herren Jesus ett under – han såg inte bara till att fem tusen personer kunde äta sig mätta, utan det blev till och med mat över. I Skriften står det: ”När de var mätta, sade han till sina lärjungar: ’Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går förlorat.’ Därför samlade de ihop dem och de fyllde tolv korgar med de bitar som hade blivit över från de fem kornbröden som de hade ätit.” Det här undret gjorde det möjligt för folk att förstå Herren Jesu identitet och ställning och inse att ingenting är omöjligt för Gud – på detta sätt såg de sanningen i Guds allmakt. Fem brödkakor och två fiskar räckte för att mätta fem tusen, men skulle Gud ha kunnat utspisa fem tusen människor om det inte hade funnits någon mat alls? Naturligtvis hade han kunnat det! Det här var ett under, så folk upplevde det ofrånkomligen som ofattbart, otroligt och gåtfullt, men för Gud var det ingenting att göra något sådant. Varför ska då det här nu väljas ut för att tolkas om det var någonting helt naturligt för Gud? Därför att det som ligger bakom detta under är Herren Jesu vilja, som mänskligheten aldrig tidigare blivit varse.

Låt oss börja med att försöka förstå vad för typ av människor de här fem tusen var. Var de efterföljare till Herren Jesus? Av det som står i Skriften vet vi att de inte var hans efterföljare. Visste de vem Herren Jesus var? Definitivt inte! De visste i alla fall inte att personen som stod framför dem var Kristus –möjligen visste några människor vad han hette och visste eller hade hört talas om saker han gjort. Deras nyfikenhet rörande Herren Jesus hade helt enkelt väckts när de hört berättas om honom, men man kunde absolut inte säga att de följde honom, än mindre förstod honom. När Herren Jesus såg dessa fem tusen människor var de hungriga och kunde bara tänka på att fylla magen, så det var i det sammanhanget som Herren Jesus tillfredsställde deras längtan. Vad fanns i hans hjärta när han tillfredsställde deras längtan? Vad hade han för inställning till dessa människor som bara ville äta sig mätta? Vid det här tillfället var Herren Jesu tankar och inställning relaterade till Guds sinnelag och väsende. När han stod inför dessa fem tusen människor med tomma magar som bara ville äta ett rejält mål mat, när han stod inför dessa människor som var fulla av nyfikenhet och förväntningar på honom, tänkte Herren Jesus bara på att använda sig av detta under för att skänka dem nåd. Men han hyste inga förhoppningar om att de skulle bli hans efterföljare, för han visste att de bara ville vara med om det roliga och äta sig mätta, så han gjorde det bästa av vad han hade att tillgå där och använde fem brödkakor och två fiskar för att utspisa fem tusen människor. Han öppnade de här människornas ögon, som älskade att se spännande saker och ville bevittna underverk, och de såg med egna ögon vad den inkarnerade Guden kunde göra. Även om Herren Jesus använde någonting påtagligt för att tillfredsställa deras nyfikenhet visste han redan i sitt hjärta att dessa fem tusen människor bara ville ha en god måltid, så han predikade inte för dem eller sa någonting över huvud taget – han lät dem bara se detta under då det ägde rum. Han kunde absolut inte behandla de här människorna på samma sätt som han behandlade sina lärjungar som verkligen följde honom, men i Guds hjärta lever alla skapade varelser under hans herravälde och när det var nödvändigt lät han alla varelser inom synhåll få åtnjuta Guds nåd. Även om de här människorna inte visste vem han var och inte förstod honom eller hade fått något speciellt intryck av honom eller hyste någon tacksamhet mot honom ens sedan de ätit bröden och fiskarna, så var det inget som Gud brydde sig om – han gav de här människorna ett underbart tillfälle att åtnjuta Guds nåd. Somliga säger att Gud har höga principer i allt han gör, att han inte vakar över eller skyddar icketroende och i synnerhet inte låter dem åtnjuta hans nåd. Är det verkligen så? Gud ser det så att om de bara är levande varelser som han själv skapat, så kommer han att ta hand om och vårda dem, och han kommer att traktera dem på mångahanda sätt, planera för dem och härska över dem. Det här är Guds tankar och Guds inställning till allt.

Även om de fem tusen människorna som åt bröden och fiskarna inte planerade att följa Herren Jesus, ställde han inga stränga krav på dem; vet ni vad Herren Jesus gjorde när de hade ätit sig mätta? Predikade han för dem över huvud taget? Vart begav han sig efter att ha gjort detta? Skrifterna berättar inte att Herren Jesus sa någonting till dem utan bara att han lämnade dem tyst och stilla efter att ha utfört sitt underverk. Ställde han då några krav på dessa människor? Fanns där något hat? Nej, här fanns ingetdera. Han ville bara inte bry sig mer om de här människorna som inte kunde följa honom, och nu smärtade det i hans hjärta. Eftersom han sett mänsklighetens moraliska förfall och upplevt hur den förkastat honom, blev han sorgsen över människornas tröghet och okunnighet när han såg dessa människor och var bland dem, och hans hjärta värkte. Allt han ville var att lämna dem så fort som möjligt. Herren ställde inte några krav på dem i sitt hjärta, han ville inte tänka på dem och än mindre ville han ödsla någon energi på dem. Han visste att de inte kunde följa honom, men trots allt detta var hans inställning till dem mycket klar. Han ville bara behandla dem godhjärtat, skänka dem nåd, och detta var verkligen Guds inställning till alla varelser under hans herravälde – att behandla alla varelser godhjärtat, sörja för dem och ge dem näring. Just därför att Herren Jesus var Gud inkarnerad uppenbarade han helt naturligt Guds eget väsen och behandlade dessa människor godhjärtat. Han behandlade dem med ett välvilligt och överseende hjärta, och med detta hjärta visade han dem godhet. Oavsett hur dessa människor såg Herren Jesus, och oavsett vad det skulle bli för utfall, behandlade han varje varelse utifrån sin ställning som hela skapelsens Herre. Allt han uppenbarade var undantagslöst Guds sinnelag och vad han har och är. Herren Jesus gjorde detta i stillhet och sedan gav han sig av i stillhet – vilken aspekt av Guds sinnelag är detta? Skull man kunna säga att det här är Guds godhet? Skulle man kunna säga att det här är Guds osjälviskhet? Är det här något som en vanlig person är kapabel till? Definitivt inte! Vad var dessa fem tusen människor som Herren Jesus utspisade med fem brödkakor och två fiskar egentligen för några? Kan man säga att de var människor som var förenliga med honom? Kan man säga att allesamman var fientliga mot Gud? Man kan med säkerhet säga att de absolut inte var förenliga med Herren, och deras väsen var absolut fientligt mot Gud. Men hur behandlade Gud dem? Han använde en metod för att avväpna folks fientliga inställning till Gud – denna metod kallas ”godhet”. Det vill säga, fastän Herren Jesus såg dessa människor som syndare, var de i Guds ögon likväl hans skapelse, så han behandlade dem ändå med godhet. Detta är Guds fördragsamhet och denna fördragsamhet bestäms av Guds egen identitet och hans väsen. Detta är alltså något som ingen av Gud skapad människa är kapabel till – endast Gud kan göra detta.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 76)

När du är i stånd att verkligen förstå Guds tankar och inställning till mänskligheten, när du verkligen kan förstå Guds känslor och oro för varje skapad varelse, då kommer du att kunna förstå den hängivenhet och kärlek som ägnas varenda en av de människor Skaparen skapat. När det händer kommer du att använda två ord för att beskriva Guds kärlek. Vilka är dessa två ord? Några säger ”osjälvisk” och några säger ”filantropisk”. Av dessa två är ”filantropisk” det ord som minst lämpar sig för att beskriva Guds kärlek. Det här är ett ord som folk använder för att beskriva någon som är ädel eller vidsynt. Jag avskyr detta ord eftersom de syftar på att fördela välgörenhet slumpmässigt, urskillningslöst, utan någon hänsyn till principer. Det är en överdrivet sentimental böjelse som är vanlig hos dåraktiga och förvirrade människor. När det här ordet används för att beskriva Guds kärlek får det oundvikligen en hädisk biton. Jag har här två ord som beskriver Guds kärlek bättre. Vilka ord är det? Det första är ”ofantlig”. Är inte det här ordet väldigt associationsrikt? Det andra ordet är ”väldig”. Det finns verklig mening bakom dessa ord som jag använder för att beskriva Guds kärlek. Ordagrant beskriver ”ofantlig” ett tings volym eller kapacitet, men oavsett hur stort tinget i fråga är, är det någonting som folk kan se och röra vid. Det beror på att det existerar – det är inte någonting abstrakt utan något som folk kan uppfatta på ett relativt korrekt och konkret sätt. Oavsett om man betraktar det ur ett två- eller tredimensionellt perspektiv behöver man inte föreställa sig dess existens, eftersom det är något som faktiskt existerar i verkligheten. Även om det kan kännas som att man försöker kvantifiera Guds kärlek om man använder ordet ”ofantlig”, så ger det samtidigt en känsla av att hans kärlek är omöjlig att kvantifiera. Jag säger att Guds kärlek kan kvantifieras eftersom den inte är tom eller någonting legendariskt. Tvärtom är den någonting som allt under Guds herravälde får del av, något som alla varelser åtnjuter i olika hög grad och ur olika perspektiv. Även om folk inte kan se eller röra vid denna kärlek ger den näring och liv åt allting då den uppenbaras bit för bit i deras liv och de noterar och vittnar om Guds kärlek som de åtnjuter i varje stund. Jag säger att Guds kärlek inte är kvantifierbar därför att hemligheten med hur Gud sörjer för och föder allting är något människor har svårt att fatta, liksom också Guds tankar om allt och i synnerhet hans omtanke om mänskligheten. Det vill säga, ingen vet hur mycket blod och tårar Skaparen har utgjutit för mänskligheten. Ingen kan fatta, ingen kan förstå djupet eller vikten av den kärlek som Skaparen hyser för den mänsklighet han skapat med sina egna händer. Att beskriva Guds kärlek som ofantlig är att hjälpa människor uppskatta och förstå dess bredd och sanningen om dess existens. Det gör också att folk kan få en djupare förståelse av den verkliga innebörden i ordet ”Skapare”, och därmed få en djupare förståelse av den sanna innebörden i benämningen ”skapelse”. Vad beskriver ordet ”väldig” vanligtvis? Det används i allmänhet för att beskriva havet eller universum, exempelvis ”det väldiga universum” eller ”det väldiga havet”. Universums utbredning och tysta djup övergår människans förstånd; det är någonting som fångar människans fantasi, någonting hon känner stor beundran för. Dess hemlighet och djup finns inom synhåll men utom räckhåll. När du tänker på havet tänker du på dess vidd – det ser gränslöst ut och du kan känna dess gåtfullhet och dess enorma förmåga att bära upp saker. Det är därför jag har använd ordet ”väldig” för att beskriva Guds kärlek, hjälpa folk att känna hur dyrbar den är, känna den djupa skönheten hos hans kärlek, och känna att kraften i Guds kärlek är oändlig och väldig. Jag använde detta ord för att hjälpa folk att känna heligheten i hans kärlek och Guds värdighet och okränkbarhet som uppenbaras genom hans kärlek. Tycker ni nu att ”väldig” är ett passande ord för att beskriva Guds kärlek? Kan Guds kärlek beskrivas med dessa två ord, ”ofantlig” och ”väldig”? Absolut! Dessa två ord är de enda orden i människan språk som är någorlunda träffande och beskriver Guds kärlek relativt väl. Tycker ni inte det? Skulle ni använda de här två orden om jag bad er beskriva Guds kärlek? Troligen skulle ni inte göra det, för er förståelse och uppskattning av Guds kärlek är begränsad till ett tvådimensionellt perspektivs spännvidd och har inte nått upp till det tredimensionella rummets höjd. Så om jag bad er beskriva Guds kärlek skulle ni tycka att ni saknade ord eller kanske skulle ni till och med bli helt stumma. De två ord som jag har talat om i dag kanske är svåra för er att förstå eller också håller ni helt enkelt inte med mig. Det här visar bara att er uppskattning och förståelse av Guds kärlek är ytlig och begränsad till en snäv spännvidd. Jag har tidigare sagt att Gud är osjälvisk; ni minns detta ord, ”osjälvisk”. Kan det vara så att Guds kärlek bara kan beskrivas som osjälvisk? Är det inte en alltför snäv spännvidd? Ni bör begrunda det här ämnet mer så att ni kan vinna någonting av det.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 77)

Uppväckandet av Lasarus förhärligar Gud

Joh 11:43–44  Och när han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom ut.” Och den döde kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet omslutet av en duk. Jesus sade till dem: ”Lösgör honom och låt honom gå.”

Vad har ni för känslor efter att ha har läst det här stycket? Det här underverket som Herren Jesus gjorde hade mycket större betydelse än det förra eftersom inget under är mer häpnadsväckande än att föra en död människa tillbaka från graven. I den eran var det extremt viktigt att Herren Jesus gjorde något som detta. Eftersom Gud hade blivit kött kunde folk bara se hans fysiska utseende, hans praktiska sida, och hans oansenliga aspekt. Även om en del människor såg och förstod något av hans karaktär eller vissa speciella förmågor som han tycktes besitta, var det ingen som visste varifrån Herren Jesus kom, vem han verkligen var till sitt väsen och vilka andra saker han faktiskt var kapabel att göra. Allt det här var okänt för mänskligheten. Därför ville många människor finna bevis som besvarade de här frågorna om Herren Jesus och lära känna sanningen. Kunde Gud göra något för att bevisa sin egen identitet? För Gud var det en baggis, en enkel match. Han kunde göra någonting var som helst och när som helst för att bevisa sin identitet och sitt väsen, men Gud gjorde saker på sitt eget vis – enligt en plan och steg för steg. Han gjorde ingenting godtyckligt, utan tvärtom sökte han efter det rätta ögonblicket och det rätta tillfället att göra något som han skulle låta människan se, någonting som verkligen var genomsyrat med betydelse. På det viset bevisade han sin auktoritet och identitet. Nå, kunde då Lasarus uppståndelse bevisa Herren Jesu identitet? Låt oss se på följande skriftställe: ”Och när han hade sagt detta, ropade han med hög röst: ’Lasarus, kom ut.’ Och han som var död kom ut …” Herren Jesus sa bara en enda sak när han gjorde detta: ”Lasarus, kom ut.” Då kom Lasarus ut från sin grav – det här åstadkoms av enbart några få ord som Herren uttalade. Herren Jesus satte inte upp något altare eller gjorde något annat under tiden. Han bara sa dessa få ord. Skulle det här kallas ett under eller en befallning? Eller var det någon sorts trolldom? På ytan ser det ut som om det kunde kallas ett under och även sett ur ett modernt perspektiv kan man naturligtvis kalla det ett under. Det kunde i alla fall absolut inte betraktas som magi av det slag som antas kunna kalla tillbaka en själ från de döda, och det var absolut inte trolldom av något slag. Det är helt rätt att säga att det här undret var ett synnerligen normalt litet prov på Skaparens auktoritet. Det här är Guds auktoritet och makt. Gud har auktoriteten att låta en människa dö och låta hennes ande lämna kroppen och återvända till Hades eller vart den nu bör ta vägen. Tidpunkten för en människas död och var hon kommer att hamna efter döden – det bestämmer Gud. De här besluten kan han fatta när som helst och var som helst, obehindrad av människor, händelser, ting, rum eller geografi. Om han vill göra det, kan han göra det, för alla ting och levande varelser befinner sig under hans styre och allting förökar sig, existerar och förgås genom hans ord och hans auktoritet. Han kan uppväcka en död människa och även det är något han kan göra när som helst, var som helst. Det här är den auktoritet som endast Skaparen har.

När Herren Jesus gjorde sådana saker som att uppväcka Lasarus från de döda var hans mål att presentera bevis som människor och Satan skulle se, att låta människor och Satan veta att Gud bestämmer allt som rör mänskligheten, människans liv och död, och att även om han hade blivit kött var han herre över både den fysiska världen som kan ses och den andliga världen som människorna inte kan se. Mänskligheten och Satan skulle veta att Satan inte är herre över någonting som rör mänskligheten. Det här var en uppenbarelse och demonstration av Guds auktoritet, och det var också ett sätt för Gud att sända ett budskap till alla ting att människornas liv och död ligger i Guds händer. Herren Jesu uppväckande av Lasarus var ett av Skaparens sätt att undervisa och instruera mänskligheten. Det var en konkret handling där han använde sin makt och auktoritet för att instruera och sörja för mänskligheten. Det var ett sätt för Skaparen att utan att använda ord låta mänskligheten se sanningen att han är herre över allting. Det var ett sätt för honom att med hjälp av praktiska handlingar säga mänskligheten att det inte finns någon frälsning förutom genom honom. Denna tysta metod som han använde för att undervisa människorna är evig, outplånlig och ger människohjärta en chock och upplysning som aldrig kan förblekna. Uppväckandet av Lasarus förhärligade Gud – detta har en djupgående inverkan på varenda en av Guds efterföljare. Det gör förståelsen, visionen, att endast Gud råder över människans liv och död, fast förankrad i varje människa som förstår denna händelse på djupet. Även om Gud har denna typ av auktoritet, och även om han sände ett budskap om sin suveränitet över människornas liv och död genom Lasarus uppståndelse, var inte detta hans huvudsakliga verk. Gud gör aldrig något utan mening. Varenda sak han gör har stort värde och är en obeskrivlig juvel i ett förråd av skatter. Att ”låta en person komma ut ur graven” skulle han absolut inte göra till det huvudsakliga eller enda målet eller föremålet för sitt verk. Gud gör inte någonting som saknar mening. Uppväckandet av Lasarus som en enastående händelse är nog för att visa Guds auktoritet och att bevisa Herren Jesu identitet. Det är skälet till att Herren Jesus inte upprepade den här typen av underverk. Gud gör saker i enlighet med sina egna principer. Med människors språk skulle man kunna säga att Gud endast sysselsätter sina tankar med seriösa saker. När Gud gör något viker han alltså inte av från syftet med sitt verk. Han vet vilket verk han vill utföra i det här stadiet, vad han vill åstadkomma, och han arbetar strikt enligt sin plan. Om en fördärvad människa hade den sortens förmåga skulle hon bara tänka på olika sätt att visa upp sin förmåga, så att andra skulle inse hur fantastisk hon var, så att de skulle buga sig ner för henne och så att hon skulle kunna kontrollera dem och sluka dem. Det här är den ondska som kommer från Satan – det här kallas fördärv. Gud har inte ett sådant sinnelag och han har inte ett sådant väsen. Hans syfte med att göra saker är inte att glänsa utan att förse mänskligheten med mer uppenbarelser och vägledning, och det är förklaringen till att folk ser väldigt få exempel på den här sortens händelser i Bibeln. Det betyder inte att Herren Jesu makt var begränsad eller att han inte var kapabel att göra sådana saker, utan det handlar helt enkelt om att Gud inte ville göra det, dels därför att Herren Jesu uppväckande av Lasarus hade mycket praktisk betydelse, dels därför att Guds primära syfte med att bli kött inte var att göra under, inte var att föra människor tillbaka från de döda, utan att utföra återlösningsverket för mänskligheten. Mycket av det arbete som Herren Jesus fullgjorde bestod alltså i att undervisa människor, sörja för dem och hjälpa dem, och sådana händelser som att uppväcka Lasarus utgjorde bara en liten del av hans verksamhet. Dessutom skulle man kunna säga att ”glänsa” inte ingår i Guds väsen, så Herren Jesus var inte avsiktligt återhållsam då han inte gjorde fler under. Inte heller berodde det på miljöbetingade begränsningar, och det berodde verkligen inte på brist på kraft.

När Herren Jesus återförde Lasarus från de döda använde han bara dessa få ord: ”Lasarus, kom ut.” Han sa inget mer än det. Vad visar då dessa ord? De visar att Gud kan åstadkomma vad som helst genom att tala, inklusive att ge en död människa liv igen. När Gud skapade allting, när han skapade världen, gjorde han det med ord – muntliga befallningar, ord med auktoritet, och på detta sätt skapades allting och på detta sätt verkställdes det. De här få orden som Herren Jesus sa var precis som de ord Gud uttalade när han skapade himlarna och jorden och allting: på samma sätt rymde de Guds auktoritet och Skaparens kraft. Allting formades och stod fast på grund av ord från Guds mun, och på samma sätt gick Lasarus ut ur graven på grund av orden från Herren Jesu mun. Det här var Guds auktoritet som demonstrerades och förverkligades i hans inkarnerade kött. Denna typ av auktoritet och förmåga tillhörde Skaparen och Människosonen som Skaparen förverkligades i. Detta är den förståelse som Gud lärde mänskligheten genom att uppväcka Lasarus från de döda.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 78)

Fariséernas dom över Jesus

Mark 3:21–22  När hans anhöriga fick höra om det, gick de ut för att ta fast honom, för de sade att han var från sina sinnen. Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade: ”Han är besatt av Beelsebul, och det är med hjälp av demonernas furste han driver ut demonerna.”

Jesu tillrättavisning av fariséerna

Matt 23:31–32  Därför säger jag er, all synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande. Och vem som än säger något mot Människosonen ska få förlåtelse, men den som talar emot den Helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.”

Matt 23:13–15  Men ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni stänger till himmelriket för människorna! Själva går ni inte in och inte heller dem som är på väg in låter ni gå in. Ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull; på grund av detta ska ni få en så mycket hårdare dom. Ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare! Ni färdas över hav och land för att göra en enda till proselyt, och när det har hänt gör ni honom till dubbelt så mycket Gehennas barn som ni själva.”

Innehållet i de två styckena ovan är annorlunda. Låt oss först ta en titt på det första stycket: Fariséernas dom över Jesus.

I Bibeln är fariséernas bedömning av Jesus själv och det han gjorde följande: ”De sade att han var från sina sinnen. … ’Han är besatt av Beelsebul, och med hjälp av djävlarnas furste driver han ut djävlar’” (Mark 3:21–22). De skriftlärdas och fariséernas dom över Herren Jesus innebar inte bara att de härmade andra människors ord och inte heller var det någon grundlös gissning, utan det var den slutsats de drog om Herren Jesus utifrån vad de såg och hörde av hans handlingar. Deras slutsats gjordes till synes i rättvisans namn och i folks ögon tycktes den vara välgrundad, men till och med de hade svårt att dölja sin arrogans då de dömde Herren Jesus. Det frenetiska ursinnet i deras hat gentemot Herren Jesus blottade deras vilda äregirighet och deras onda sataniska anleten, liksom deras illvilliga natur med vilken de motsatte sig Gud. Dessa ting som de sa i sin dom av Herren Jesus drevs av deras ursinniga ärelystnad, avundsjuka och den fula och illvilliga naturen i deras fientlighet mot Gud och sanningen. De undersökte inte källan till Herren Jesu handlingar och undersökte inte heller den innersta kärnan i det han sa och gjorde. I ett tillstånd av galen upphetsning och med avsiktlig elakhet angrep och misskrediterade de i stället blint det han hade gjort. De gick så långt att de med berått mod uttryckte sin misstro mot hans Ande, alltså den helige Ande som är Guds Ande. Det var vad de menade när de sa ”han är från sina sinnen”, ”Beelsebul” och ”djävlarnas furste”. De sa alltså att Guds Ande var Beelsebul och djävlarnas furste. Det verk som utförts av den inkarnerade Guds Ande som hade klätt sig i kött klassade de som galenskap. Inte nog med att de hädade Guds Ande som Beelsebul och djävlarnas furste, utan dessutom fördömde de Guds verk och fördömde och hädade Herren Jesus Kristus. Själva kärnan i deras motstånd och hädelse av Gud var exakt densamma som kärnan i Satans och demonernas motstånd och hädelse av Gud. De representerade inte bara fördärvade människor, utan i än högre grad var de Satan förkroppsligad. De utgjorde en kanal för Satan bland människorna och de var Satans medbrottslingar och lakejer. Den innersta kärnan i deras hädelse och deras svartmålning av Herren Jesus Kristus var deras kamp med Gud om status, deras strid mot Gud och deras ändlösa testande av Gud. Kärnan i deras motstånd mot Gud och deras fientliga inställning till honom, liksom deras ord och tankar, hädade och vredgade Guds ande direkt. Därför bestämde Gud en rimlig dom baserad på vad de sa och gjorde, och han slog fast att deras gärningar var den synd som heter hädelse mot den helige Ande. Denna synd är oförlåtlig både i denna och den kommande världen, vilket framgår av följande skriftstycke: ”... de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande” och ”... den som talar emot den Helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” Låt oss i dag tala om den sanna innebörden i de här orden från Gud: ”[Han] ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” Låt oss alltså avmystifiera hur Gud uppfyller orden: ”[Han] ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.”

Allt som vi har pratat om har att göra med Guds sinnelag och hans inställning till människor, händelser och företeelser. De två styckena här ovan är naturligtvis inga undantag. Lade ni märke till någonting i dessa två skriftstycken? En del människor säger att de ser Guds vrede i dem. Andra säger att de ser den sida av Guds sinnelag som inte tolererar mänsklighetens överträdelse, och att om människor gör någonting som är hädiskt mot Gud så kommer de inte att få hans förlåtelse. Trots att folk ser och förnimmer Guds vrede och ofördragsamhet mot människans överträdelser i de här två texterna, förstår de ändå inte riktigt hans inställning. I dessa två textstycken finns det dolda, underförstådda, hänsyftningar på Guds sanna inställning och hans sätt att ta itu med dem som hädar honom och väcker hans vrede. Hans inställning och angreppssätt uttrycker den sanna innebörden i följande stycke: ”Den som talar emot den helige Ande ska inte få förlåtelse, varken i denna tidsålder eller i den kommande.” När folk hädar Gud och när de väcker hans vrede utfärdar han en dom och denna dom är en påföljd som han utfärdar. Det beskrivs så här i Bibeln: ”Därför säger jag er, all synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för, men de ska inte få förlåtelse för hädelse mot den Helige Ande” (Matt 12:31), och ”Men ve er, skriftlärda och fariséer, era hycklare!” (Matt 23:13). Men står det i Bibeln vad påföljden blev för dessa skriftlärda och fariséer liksom för de människor som menade att Herren Jesus var sinnessjuk sedan han sagt dessa saker? Står det att de fick något straff? Nej – det kan man med säkerhet säga att det inte gör. Detta ”nej” är inte detsamma som att säga att det inte står i Bibeln, utan det säger faktiskt bara att det inte blev någon påföljd som kunde ses med mänskliga ögon. Att säga att det ”inte står i Bibeln” belyser frågan om Guds attityd och hans principer då han hanterar vissa saker. Gud blundar inte eller vänder dövörat till mot folk som hädar eller motarbetar honom, inte ens mot dem som baktalar honom – folk som avsiktligt angriper, svärtar ner och förbannar honom – utan tvärtom har han en tydlig inställning till dem. Han föraktar dessa människor och han fördömer dem i sitt hjärta. Han förklarar till och med öppet vad resultatet kommer att bli för deras del, så att folk ska veta att han har en klar inställning till dem som hädar honom, och så att de ska veta hur han kommer att avgöra deras påföljd. Men efter det att Gud hade sagt dessa saker kunde folk sällan se att Gud verkligen tog itu med dessa människor, och de kunde inte förstå principerna bakom den påföljd och dom som Gud utfärdade över dem. Folk kan alltså inte se det speciella tillvägagångssätt och de metoder Gud använder för att ta itu med dem. Det här har att göra med Guds principer för att göra saker. Gud använder omständigheter för att åtgärda vissa människors ondskefulla beteende. Han tillkännager alltså inte deras synd och bestämmer inte deras slutliga öde, utan i stället använder han omständigheter för att verkställa deras straff och rättvisa vedergällning. När dessa omständigheter infinner sig är det folks kött som drabbas av straffet, vilket betyder att straffet är någonting som kan ses med mänskliga ögon. När Gud tar itu med vissa människors ondskefulla uppträdande, förbannar han dem bara med ord och hans vrede kommer också över dem, men straffet de får kan vara någonting som folk inte kan se. Icke desto mindre kan denna typ av påföljd vara ännu allvarligare än de påföljder som folk kan se, som exempelvis att straffas eller dödas. Det beror på att Gud har bestämt att inte frälsa den här typen av människa, att inte längre visa barmhärtighet eller ha överseende med dem och att inte ge dem några fler möjligheter, och under de förhållandena är den inställning han intar mot dem att lägga dem åt sidan. Vad menas här med att ”lägga dem åt sidan”? Innebörden i uttrycket är i grunden att ”lägga undan någonting och inte bry sig om det mer”. Men när Gud här ”lägger något åt sidan” så finns det två olika förklaringar till vad som menas: Den ena förklaringen är att Gud har överlämnat en persons liv och allt som har med den personen att göra till Satan för åtgärd, och att Gud inte längre skulle ha något ansvar för och inte längre skulle förvalta den personen. Om vederbörande är sinnessjuk eller dum, om han är död eller levande, eller om han har stigit ner i helvetet för att straffas, så skulle inget av detta ha någonting med Gud att göra. Det skulle innebära att en sådan varelse inte har någon relation till Skaparen. Den andra förklaringen är att Gud har bestämt att han själv vill göra någonting med den här människan, med sina egna händer. Det är möjligt att han kommer att utnyttja hennes tjänster eller att han kommer att använda henne som kontrast. Det är möjligt att han kommer att ha ett speciellt sätt att hantera den här typen av människa, ett speciellt sätt att behandla henne, precis som när det gällde exempelvis Paulus. Det här är den princip och inställning i Guds hjärta utifrån vilken han har beslutat att ta itu med den här sortens människor. Så om folk retar Guds sinnelag eller pressar honom över gränsen för hans överseende när de sätter sig upp mot Gud och baktalar och hädar honom, då törs man inte ens tänka på följderna. Den allvarligaste konsekvensen är att Gud lämnar över deras liv och allt som rör dem till Satan en gång för alla. De kommer aldrig i evighet att bli förlåtna. Det här betyder att denna människa har blivit föda i Satans mun, en leksak i hans hand, och i fortsättningen har Gud inget mer med henne att göra. Kan ni föreställa er vilka kval det innebar när Satan frestade Job? Job led verkligen, även om villkoret var att Satan inte fick ta hans liv. Är det inte än värre att tänka sig det lidande Satan skulle utsätta den för som överlämnats helt i hans händer, som är helt i Satans grepp, som har förlorat Guds omsorg och barmhärtighet helt och hållet, som inte längre befinner sig under Skaparens styre, som har fråntagits rätten att tillbe honom och rätten att vara en varelse under Guds herravälde och vars relation till skapelsens Herre har blivit fullständigt avskuren. Satans förföljelse av Job var någonting som kunde ses med mänskliga ögon, men om Gud lämnar över en persons liv till Satan så blir konsekvenserna värre än någon människa kan föreställa sig. Somliga kan till exempel återfödas som en ko eller en åsna, medan andra kan bli besatta av orena, onda andar och så vidare. Sådana är de påföljder som väntar en del av de människor som Gud lämnar över till Satan. Utifrån sett tycks det som om dessa människor som förlöjligade, baktalade, fördömde och hädade Herren Jesus inte drabbades av några konsekvenser. Men sanningen är att Gud har ett sätt att hantera allting. Han kanske inte använder klarspråk för att tala om för folk vad resultatet blir av hans åtgärder med varje typ av människa. Ibland talar han inte genast utan agerar genast i stället. Att han inte talar om det betyder inte att det inte blir någon påföljd – faktum är att i de fallen kanske påföljden blir ännu allvarligare. Utifrån sett kan det verka som om det finns en del människor som Gud inte uttryckligen talar om sin inställning för, men i själva verket har Gud inte har velat bry sig om dem på länge. Han vill inte veta av dem mer. De saker de gjort, deras beteende, deras natur och deras väsen gör att Gud bara att de ska försvinna ur hans åsyn; han vill lämna över dem direkt till Satan, ge deras ande, själ och kropp till Satan och låta Satan göra vadhelst han vill med dem. Det är uppenbart hur Gud avskyr dem, hur han äcklas av dem. Om en människa gör Gud så arg att han inte ens vill se henne mer och är beredd att ge upp hoppet om henne fullständigt, så arg att han inte ens vill ta itu med henne själv – om det går så långt att han överlämnar henne till Satan så att han kan göra vad han vill med henne, kontrollera, förtära och handskas med henne på vilket sätt han behagar – då är det fullkomligt slut med den människan. Hennes rätt att vara människa har upphävts för gott, och hennes rätt att vara en av Guds skapelses varelser har nått sitt slut. Är inte detta den värsta sortens straff?

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 79)

Jesu ord till sina lärjungar efter hans uppståndelse

Joh 20:26–29  Åtta dagar senare var hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med dem. Fastän dörrarna var låsta kom Jesus, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” Sedan sade han till Tomas: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro.” Tomas svarade och sade till honom: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Tomas, du tror för att du har sett mig. Saliga är de som tror fastän de inte har sett.”

Joh 21:16–17  För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Petrus blev bedrövad när han för tredje gången frågade ”Älskar du mig?” och han sade till honom: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Ge mina får föda.”

Vad de här styckena återger är vissa saker som Herren Jesus gjorde och sa till sina lärjungar efter sin uppståndelse. Låt oss först ta en titt på eventuella skillnader som det kan finnas mellan Herren Jesus före och efter uppståndelsen. Var han fortfarande samme Herren Jesus som förr? Skrifterna innehåller följande rader som beskriver Herren Jesus efter uppståndelsen: ”Fastän dörrarna var låsta kom Jesus, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid vare med er.’” Det framgår tydligt att Herren Jesus då inte längre hade en köttslig kropp, utan att han nu var i en andlig kropp. Det berodde på att han hade överstigit köttets begränsningar; fastän dörren var stängd, kunde han komma bland människorna och låta dem se h0nom. Det här är den största skillnaden mellan Herren Jesus efter uppståndelsen och den Herren Jesus som levde i köttet före uppståndelsen. Fastän Herren Jesus såg precis likadan ut i sin andliga kropp som han gjort tidigare, hade han i det ögonblicket blivit en person som folket upplevde som främmande, för efter uppståndelsen hade han blivit en andlig kropp och jämfört med hans tidigare kött var denna andliga kropp mer förbryllande och förvirrande för folk. Den skapade också mer avstånd mellan Herren Jesus och folket, och folk kände i sina hjärtan att Herren Jesus i det ögonblicket hade blivit mer gåtfull. De här förnimmelserna och känslorna gjorde att människorna plötsligt var tillbaka i en tid då de trodde på en Gud som man varken kunde se eller röra vid. Så det första Herren Jesus gjorde efter sin uppståndelse var att låta alla se honom, för att bevisa att han existerade och för att bevisa uppståndelsens faktum. Dessutom återupprättade denna handling hans relation till människorna sådan som den var när han verkade i köttet, när han var den Kristus som de kunde se och röra vid. Ett resultat av detta är att människorna inte hyste det minsta tvivel om att Herren Jesus hade uppväckts från de döda efter att ha varit fastspikad på korset, och de hyste heller inget tvivel vad gällde Herren Jesu verk för att återlösa mänskligheten. Ett annat resultat var att det faktum att Herren Jesus framträdde för människorna efter sin uppståndelse och lät människor se och röra vid honom band mänskligheten till nådens tidsålder och garanterade att folk i fortsättningen inte skulle återvända till den föregående lagens tidsålder därför att de trodde att Herren Jesus hade ”försvunnit” eller att han hade ”gett sig av utan ett ord”. På så sätt garanterade han att de skulle fortsätta framåt, följa Herren Jesu undervisning och det verk han hade gjort. Därmed öppnades formellt en ny fas av verket i nådens tidsålder, och från den stunden kom de människor som levt under lagen formellt fram ur lagens skugga och trädde in i en ny era, en ny början. Det här är de mångfasetterade betydelserna av Herren Jesu framträdande för mänskligheten efter uppståndelsen.

Hur skulle folk kunna röra vid Herren Jesus och se honom nu när han levde i en andlig kropp? Den här frågan snuddar vid betydelsen av Herren Jesu framträdande för mänskligheten. Märkte ni någonting i de skriftstycken som vi just läste? I allmänhet kan man inte se eller röra vid andliga kroppar, och efter uppståndelsen hade det verk som Herren Jesus åtagit sig redan fullbordats. Så teoretiskt sett hade han absolut inte behövt återvända bland människorna i sin ursprungliga skepnad för att träffa dem, men att Herren Jesu andliga kropps framträdde för människor som Tomas gjorde betydelsen av hans framträdande mer konkret, så att den trängde djupare in i folks hjärtan. När han kom till Tomas lät han Tomas tvivlaren röra vid hans hand och sa till honom: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro.” De här orden och handlingarna var inget som Herren Jesus vill säga och göra först när han uppstått; faktum är att det var sådant som han ville göra innan han hade spikats upp på korset. Det är uppenbart att redan innan Herren Jesus spikats upp på korset förstod han hur sådana människor som Tomas var. Vad kan vi då se av detta? Han var fortfarande samme Herren Jesus efter sin uppståndelse. Han hade inte förändrats till sitt väsen. Tomas tvivel hade inte uppstått först då, utan det hade funnits hos honom hela tiden som han följt Herren Jesus. Men här var den Herren Jesus som hade uppstått från de döda och återvänt från den andliga världen i sin ursprungliga skepnad, med sitt ursprungliga sinnelag och med sin förståelse av mänskligheten från sin tid i köttet, så han gick till Tomas först och lät Tomas röra vid hans revben, för att inte bara låta Tomas se hans andliga kropp efter uppståndelsen, utan låta Tomas röra vid och känna hans andliga kropps existens och bli av med sina tvivel helt och hållet. Innan Herren Jesus spikades upp på korset tvivlade Tomas alltid på att han var Kristus och var oförmögen att tro. Hans tro på Gud baserade sig enbart på vad han kunde se med sina egna ögon och vad han kunde röra vid med sina egna händer. Herren Jesus förstod mycket väl vad den här typen av människor hade för tro. De trodde enbart på Gud i himlen och trodde inte alls på den som Gud sänt, Kristus i köttet, och skulle inte heller acceptera honom. För att Tomas skulle erkänna och tro på Herren Jesu existens och att han verkligen var Gud inkarnerad lät han Tomas sträcka fram handen och röra vid hans revben. Var det någon skillnad på Tomas tvivel före och efter Herren Jesu uppståndelse? Han tvivlade alltid och om inte Herren Jesu andliga kropp framträtt personligen för honom och låtit honom röra vid spikmärkena på hans kropp, hade ingen kunnat skingra hans tvivel och få honom att bli av med dem. Men från den stund då Herren Jesus lät Tomas röra vid hans revben och lät honom känna att spikmärkena verkligen fanns där var Tomas tvivel borta, och han var övertygad om att Herren Jesus hade uppstått och han erkände och trodde att Herren Jesus var den sanne Kristus och Gud inkarnerad. Men även om Tomas inte längre tvivlade hade han för evigt gått miste om möjligheten att möta Kristus. Han hade för evigt gått miste om chansen att vara tillsammans med honom, följa honom och lära känna honom. Han hade gått miste om möjligheten för Kristus att fullkomliggöra honom. Herren Jesu framträdande och ord innebar ett avgörande och en dom över tron hos dem som var fyllda av tvivel. Han använde sina faktiska ord och handlingar för att säga till tvivlarna, dessa som enbart trodde på Gud i himlen och inte trodde på Kristus, att Gud inte berömde deras tro och inte heller berömde dem för att de följt honom och samtidigt tvivlat på honom. Den dag de trodde helt och fullt på Gud och Kristus kunde inte bli förrän den dag då Gud fullbordade sitt stora verk. Den dagen skulle naturligtvis också vara den dag då en dom fälldes över deras tvivel. Deras inställning till Kristus avgjorde deras öde, och deras envisa tvivel innebar att deras tro inte bar dem någon frukt, och deras hårdhet innebar att deras förhoppningar var förgäves. Eftersom deras tro på Gud i himlen livnärde sig på illusioner och deras tvivel på Kristus i själva verket var deras sanna inställning till Gud, var deras tro fortfarande meningslös och deras resultat kunde bara liknas vid att hämta upp vatten med en bambukorg – fullständigt meningslöst – även om de rörde vid spikmärkena på Herren Jesu kropp. Vad Herren Jesus sa till Tomas var också helt klart hans sätt att säga till alla människor att den uppståndne Herren Jesus är Herren Jesus som ägnade trettiotre och ett halvt år åt att verka bland människorna. Fastän han spikats upp på korset och upplevt dödsskuggans dal, och fastän han hade uppstått, hade han inte förändrats i någon aspekt. Fastän han nu hade spikmärken på sin kropp och fastän han hade uppstått och gått ut ur graven hade hans sinnelag, hans förståelse av mänskligheten och hans avsikter för mänskligheten inte förändrats det minsta. Vidare sa han till människorna att han hade kommit ner från korset, triumferat över synden, övervunnit umbäranden och segrat över döden. Spikmärkena var bara beviset för hans seger över Satan, beviset för att han varit ett syndoffer för att kunna återlösa hela mänskligheten. Han talade om för människorna att han redan hade tagit på sig mänsklighetens synder och att han hade fullbordat sitt återlösningsverk. När han återvände för att träffa sina lärjungar gav han dem detta budskap genom sitt framträdande: ”Jag lever fortfarande, jag existerar fortfarande: i dag står jag verkligen framför er så att ni kan se mig och röra vid mig. Jag kommer alltid att vara med er.” Herren Jesus ville också använda fallet Tomas som en varning för folk i framtiden: Även om ni varken kan se eller röra vid Herren Jesus i er tro på honom, så är ni välsignade på grund av er sanna tro, och ni kan se Herren Jesus tack vare er sanna tro och den sortens människa är välsignad.

De här orden som det står i Bibeln att Herren Jesus sa när han visade sig för Tomas är till stor hjälp för alla människor i nådens tidsålder. Hans framträdande för Tomas och de ord han sa till honom har haft en djupgående effekt på de efterföljande generationerna; de har evig betydelse. Tomas representerar en typ av individ som tror på Gud men ändå tvivlar på honom. De är misstänksamma till sin natur, har illvilliga hjärtan, är falska och tror inte på de saker som Gud kan utföra. De tror inte på Guds allmakt och hans överhöghet, och de tror inte heller på den inkarnerade Guden. Herren Jesu uppståndelse gick emellertid helt på tvärs mot deras personlighetsdrag och gav dem också tillfälle att upptäcka sina egna tvivel, känna igen sina egna tvivel, att erkänna sitt eget svek och på så sätt komma att verkligen tro på Herren Jesu existens och uppståndelse. Det som hände Tomas var en varning och en förmaning till kommande generationer, så att fler människor kunde uppmana sig själva att inte vara tvivlare som Tomas, för om de fyllde sig själva med tvivel skulle de sjunka ner i mörkret. Om du följer Gud men likt Tomas alltid vill röra vid Herrens revben och känna hans spikmärken för att bekräfta, verifiera och spekulera över huruvida Gud existerar eller inte, då kommer Gud att överge dig. Herren Jesus kräver alltså att folk inte ska vara som Tomas och bara tro på vad de kan se med sina egna ögon, utan vara rena, ärliga människor som inte hyser något tvivel rörande Gud utan helt enkelt tror på honom och följer honom. Sådana människor är välsignade. Det här är ett mycket litet krav som Herren Jesus ställer på folk och det är en varning till hans efterföljare.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 80)

Joh 21:16–17  För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.” För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Petrus blev bedrövad när han för tredje gången frågade ”Älskar du mig?” och han sade till honom: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag älskar dig.” Jesus sade till honom: ”Ge mina får föda.”

I det här samtalet frågade Jesus Petrus en sak gång på gång: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Det här är en högre norm som Herren Jesus krävde av människor som Petrus efter sin uppståndelse, folk som verkligen tror på Kristus och strävar efter att älska Herren. Den här frågan var något av en undersökning och ett förhör, men än mer var den ett krav och en förväntan på folk som Petrus. Herren Jesus använde denna frågemetod så att folk skulle reflektera över sig själva och blicka in i sig själva och fråga: Vad är Herren Jesu krav på folk? Älskar jag Herren? Är jag en människa som älskar Gud? Hur ska jag älska Gud? Även om Herren Jesus ställde denna fråga enbart till Petrus är sanningen den att han, genom att ställa de här frågorna till Petrus, innerst inne villa använda detta tillfälle till att ställa samma typ av fråga till fler människor som söker älska Gud. Det var bara det att Petrus hade lyckan att få agera som representant för den här sortens person och ta emot denna fråga från Herren Jesu egen mun.

Jämfört med de följande orden som Herren Jesus sa till Tomas efter sin uppståndelse: ”Sätt ditt finger här och se på mina händer, och ta din hand och sätt den i min sida, och tvivla inte utan tro”, får den fråga han ställde till Petrus tre gånger i rad, ”Simon, Johannes son, älskar du mig?”, människor att bättre känna strängheten i Herren Jesu attityd och det allvar han kände då han ställde frågorna. När det gäller Tomas tvivlaren med sin svekfulla natur så lät Herren Jesus honom sträcka fram handen och röra vid spikmärkena på hans kropp. Det fick honom att tro på att Herren Jesus var den uppståndne Människosonen och erkänna Herren Jesu identitet som Kristus. Och även om Herren Jesus inte barskt tillrättavisade Tomas eller muntligen uttryckte någon klar dom över honom, använde han likväl praktiska handlingar för att låta Tomas veta att han förstod honom, samtidigt som han visade sin inställning och beslutsamhet gentemot den sortens människor. Herren Jesu krav och förväntningar på den sortens människor framgår inte av det han sa, för personer som Tomas har helt enkelt inte tillstymmelsen till sann tro. Det finns en gräns för Herren Jesu krav på dem, men den attityd han visade mot en person som Petrus var helt annorlunda. Han krävde inte att Petrus skulle sträcka fram sin hand och röra vid märkena efter spikarna, och inte heller sa han till Petrus: ”Tvivla inte, utan tro.” I stället ställde han gång på gång samma fråga till Petrus. Frågan var tankeväckande och meningsfull, en fråga som oundvikligen väcker ånger och fruktan hos var och en som följer Kristus, men också får dem att känna Herren Jesu ängsliga och sorgsna sinnesstämning. Och när de har svåra smärtor och lider har de lättare att förstå Herren Jesu Kristi oro och omsorg; de inser allvaret i hans undervisning och strikta krav på rena, ärliga människor. Herren Jesu fråga låter folk känna att de förväntningar han har på folk och som uppenbaras i dessa enkla ord inte bara handlar om att tro på och följa honom, utan att hysa kärlek, älska sin Herre och sin Gud. Den här sortens kärlek rymmer omtänksamhet och lydnad. Det handlar om människor som lever för Gud, dör för Gud, ägnar allt åt Gud och offrar och ger allt till Gud. Den här sortens kärlek ger också Gud tröst och låter honom njuta av vittnesbörd och av att få vila. Det är mänsklighetens sätt att återgälda Gud, människans skyldighet, åliggande och plikt, och det är en väg som folk måste gå resten av livet. De här tre frågorna var ett krav och en uppmaning som Herren Jesus riktade till Petrus och alla människor som skulle fullkomliggöras. Det var de här tre frågorna som ledde och motiverade Petrus att följa sin väg i livet ända till slutet, och det var de här frågorna vid Herren Jesu avsked som fick Petrus att börja gå sin väg mot att bli fullkomliggjord och som ledde honom att på grund av sin kärlek till Herren bry sig om Herrens hjärta, lyda honom, ge honom tröst och offra hela sitt liv och hela sin varelse på grund av denna kärlek.

Under nådens tidsålder riktade sig Guds verk i första hand till två typer av människor. Den ena var de människor som trodde på och följde honom, som kunde följa hans bud, som kunde bära korset och hålla sig till nådens tidsålders väg. Den här typen av människor skulle vinna Guds välsignelse och åtnjuta Guds nåd. Den andra typen var sådana personer som Petrus, människor som kunde fullkomliggöras. Så efter det att Herren Jesus uppstått gjorde han först de här två synnerligen meningsfulla sakerna. Det ena med Tomas och det andra med Petrus. Vad står de här två sakerna för? Representerar de Guds sanna avsikter med att frälsa mänskligheten? Representerar de Guds allvar när det gäller mänskligheten? Det han gjorde med Tomas syftade till att förmana folk att inte vara tvivlare utan bara tro. Det han gjorde med Petrus syftade till att stärka tron hos sådana människor som han, klargöra sina krav på den här typen av människor och visa vilka mål de bör sträva mot.

Efter det att Herren Jesus uppstått visade han sig för de människor han ansåg det nödvändigt att visa sig för, talade med dem, ställde krav på dem och lät dem veta hans avsikter och förväntningar på folk. Som Gud inkarnerad förändrades alltså aldrig hans oro för mänskligheten och krav på människorna; de känslorna var desamma när han var i köttet och när han var i sin andliga kropp efter att ha spikats fast på korset och sedan uppstått. Han var orolig för dessa lärjungar innan han var uppe på korset, och innerst inne var han klar över varenda individs tillstånd och förstod varje individs brister, och naturligtvis var hans förståelse av varje individ densamma efter det att han dött, uppstått och blivit en andlig kropp som när han var i köttet. Han visste att folk inte var helt säkra på att han var Kristus, men under sin tid i köttet ställde han inga strikta krav på människorna. Efter det att Herren Jesus uppstått visade han sig emellertid för dem och gjorde dem helt övertygade om att han kommit från Gud och att han var Gud inkarnerad, och han använde sitt utseende och sin uppståndelse som den största visionen och motivationen för människans livslånga strävan. Hans uppståndelse från de döda inte bara stärkte alla dessa som följde honom utan fullbordade också grundligt hans verk bland människorna i nådens tidsålder, och därmed spred sig evangeliet om Herren Jesu frälsning i nådens tidsålder successivt till mänsklighetens alla hörn. Anser du att Herren Jesu framträdande efter hans uppståndelse hade någon betydelse? Vad hade det haft för inverkan på dig om du hade varit Tomas eller Petrus på den tiden och du hade stött på denna enda sak i ditt liv som var så meningsfull? Skulle du ha betraktat detta som den största och bästa visionen du haft i ditt liv av tro på Gud. Skulle du ha sett detta som en drivkraft hela livet då du följde Gud och strävade efter att behaga honom och älska honom? Skulle du ha ägnat hela livet åt att kämpa för att sprida denna den största av visioner? Skulle du ha tagit det som ett uppdrag från Gud att sprida Herren Jesu frälsning? Fastän ni inte har upplevt detta är de två exempel som Tomas och Petrus utgör nog för att moderna människor ska få en klar förståelse av Gud och hans vilja. Man skulle kunna säga att efter det att Gud blivit kött, efter det att han personligen levt bland människorna och personligen upplevt vad det är att vara människa, och efter det att han sett mänsklighetens moraliska förfall och människornas situation på den tiden, kände den inkarnerade Guden än starkare hur hjälplös, beklagansvärd och ömklig mänskligheten är. Tack vare den mänsklighet Gud besatt medan han levde i köttet, tack vare sina köttsliga instinkter, fick han mer empati för människornas förhållanden. Det gjorde att hans oro för sina efterföljare växte. Det här är förmodligen saker som ni inte kan förstå, men jag kan beskriva den oro och omsorg som Gud i köttet kände för varenda en av sina efterföljare med bara två ord: ”intensiv oro.” Även om detta uttryck härrör från det mänskliga språket och även om det är mycket mänskligt, så uttrycker och beskriver det ändå verkligen Guds känslor för sina efterföljare. Vad gäller Guds intensiva oro för människorna så kommer ni gradvis att känna och få en smak av det under era upplevelsers gång. Men det kan endast uppnås genom att ni gradvis lär er förstå Guds sinnelag på basis av en strävan att förändra ert sinnelag. När Herren Jesus gjorde detta framträdande fick det hans intensiva oro för sina efterföljare i mänsklighet att materialisera sig och överföras till hans andliga kropp, eller man skulle kunna säga, till hans gudomlighet. Hans framträdande fick människor att än en gång uppleva och känna Guds oro och omsorg samtidigt som det med kraft visade att Gud är den som startar en tidsålder, utvecklar en tidsålder och även avslutar en tidsålder. Genom sitt framträdande stärkte han alla människors tro och bevisade för världen att han är Gud själv. Detta gav hans efterföljare evig bekräftelse, och genom sitt framträdande startade han också en fas av sitt verk i den nya tidsåldern.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 81)

Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse

Luk 24:30–32  Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skriften för oss?”

Lärjungarna ger Jesus halstrad fisk att äta

Luk 24:36–43  Och medan de talade om detta, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid vare med er.” Men de blev förskräckta och rädda, och de trodde att de såg en ande. Och han sade till dem: ”Varför är ni så skrämda och varför uppstår det tvivel i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter, att det är jag själv. Rör vid mig och se, för en ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.” Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och fötter. Men då de fortfarande inte trodde, på grund av sin glädje och av att de var förvånade, sade han till dem: ”Har ni något att äta här?” Och de gav honom en bit stekt fisk och en bit vaxkaka med honung, och han tog det och åt inför dem.

Härnäst ska vi ta en titt på skriftstyckena ovan. Det första stycket berättar om hur Herren Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse, och det andra stycket är en berättelse om hur Herren Jesus äter stekt fisk. Hur hjälper de här båda styckena er att lära känna Guds sinnelag? Vad ser ni för bild framför er när ni läser de här beskrivningarna av hur Herren Jesus äter bröd och sedan en stekt fisk? Kan ni föreställa er hur det skulle kännas om Herren Jesus stod framför er och åt bröd? Eller om han satt och åt vid samma bord som ni, åt fisk och bröd tillsammans med människor – vad skulle du känna i den stunden? Om du skulle känna att du är väldigt nära Herren, att han är väldigt förtrolig med dig, då är det rätt känsla. Det var precis det resultat Herren Jesus ville åstadkomma genom att äta bröd och fisk framför de församlade människorna efter hans uppståndelse. Hur skulle folk ha känt det om Herren Jesus bara hade pratat med dem efter sin uppståndelse, om de inte hade kunnat känna hans kött och ben utan tvärtom upplevt honom som en onåbar ande? Skulle de inte ha blivit besvikna? Om folk känt sig besvikna, skulle de då inte ha känt sig övergivna? Skulle de inte ha känt ett avstånd mellan sig själva och Herren Jesus Kristus? Vilken negativ inverkan skulle inte detta avstånd ha haft på folks gudsrelation? De skulle utan tvekan ha känt sig rädda och inte vågat komma nära Gud, och därmed skulle deras förhållningssätt ha varit att hålla honom på respektfullt avstånd. Från den stunden skulle de inte längre ha haft någon förtrolig relation till Herren Jesus Kristus utan de skulle ha återgått till en relation mellan mänskligheten och Gud uppe i himlen, så som det var före nådens tidsålder. Den andliga kroppen som folk inte kunde röra eller känna skulle ha raderat ut deras närhet till Gud, och dessutom skulle den ha fått den där förtroliga relationen som skapats under Herren Jesu Kristi tid i köttet, då det inte fanns något avstånd mellan honom och människorna, att sluta existera. Det enda den andliga kroppen väckte i människorna var känslor av fruktan, undvikande och en ordlös stirrande blick. De skulle inte ha vågat komma nära eller börja samtala med honom, än mindre följa, lita på eller se upp till honom. Gud ville inte att människorna skulle känna på det viset för honom. Han ville inte se människor undvika honom eller dra sig bort från honom; allt han ville var att de skulle förstå honom, komma nära honom och bli hans familj. Hur skulle du känna dig om din egen familj, dina barn, såg dig men inte kände igen dig och inte vågade komma nära dig utan hela tiden undvek dig, om du inte kunde få dem att förstå allt du gjort för dem? Vore det inte smärtsamt? Skulle du inte bli förtvivlad? Det är precis vad Gud känner när folk undviker honom. Så efter sin uppståndelse fortsatte Herren Jesus att visa sig för folk i sin gestalt av kött och blod och fortsatte att äta och dricka med dem. Gud ser människorna som sin familj och Gud vill att människorna också ska se honom som den de håller mest kär; endast på så sätt kan Gud verkligen vinna folk, och endast på detta sätt kan folk verkligen älska och tillbe Gud. Förstår ni nu varför jag plockade ut de här två skriftstyckena där Herren Jesus äter bröd och förklarar skrifterna efter sin uppståndelse, och där lärjungarna ger honom en halstrad fisk att äta?

Man kan säga att det fanns allvarliga tankar bakom den följd av saker som Herren Jesus sa och gjorde efter sin uppståndelse. De här sakerna var fyllda av den godhet och tillgivenhet som Gud kände mot mänskligheten, och även av omvårdnad och minutiös omsorg om den förtroliga relation till mänskligheten som han skapat under sin tid i köttet. Dessutom var de fyllda av nostalgi och längtan efter det liv han levt under sin tid i köttet då han ätit och bott tillsammans med sina följeslagare. Gud ville alltså inte att folk skulle känna ett avstånd mellan Gud och människa eller att mänskligheten skulle distansera sig från honom. Han ville inte heller att mänskligheten skulle känna att Herren Jesus efter sin uppståndelse inte längre var Herren som hade varit så nära folk, att han inte längre var tillsammans med mänskligheten därför att han hade återvänt till den andliga världen, återvänt till Fadern som folk aldrig kunde se eller nå. Han ville inte att folk skulle känna att det hade uppstått någon skillnad i status mellan honom och mänskligheten. När smärtar Guds hjärta när han ser folk som vill följa honom men håller honom på respektfullt avstånd, för det betyder att deras hjärtan är väldigt långt från honom och att det kommer att bli mycket svårt för honom att vinna deras hjärtan. Så om han hade framträtt för folk i en andlig kropp som de inte kunnat se eller röra vid, skulle det ha distanserat människan från Gud än en gång och gett henne det felaktiga intrycket att Kristus efter uppståndelsen blivit upphöjd, av ett annat slag än människan, och inte längre kunde sitta och äta tillsammans med människorna därför att de var syndiga, smutsiga och aldrig kunde komma nära Gud. För att förhindra de här missförstånden från människans sida gjorde Herren Jesus flera saker som han brukade göra i köttet, vilket Bibeln berättar om: ”[Sedan] tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem.” Han förklarade också skrifterna för dem, så som han brukade göra förr. Allt det här som Herren Jesus gjorde fick varenda människa som såg honom att känna att Herren inte hade förändrats utan att han fortfarande var samme Herren Jesus. Även om han hade spikats fast på korset och upplevt döden hade han uppstått och hade inte lämnat mänskligheten. Han hade kommit tillbaka för att vara bland människorna och ingenting hos honom hade förändrats. Människosonen som stod framför folk var fortfarande samme Herren Jesus. Hans uppträdande och hans sätt att prata med folk kändes så välbekant. Han var fortfarande så full av godhet, nåd och fördragsamhet – han var fortfarande samme Herren Jesus som älskade andra så som han älskade sig själv och som kunde förlåta mänskligheten sjuttio gånger sju gånger. Han åt tillsammans med folk precis som han alltid gjort förr, diskuterade skrifterna med dem och vad som var ännu viktigare – precis som tidigare bestod han av kött och blod och man kunde både se och röra vid honom. Människosonen var sådan att människor kunde känna närhet, känna sig obesvärade och att känna glädje över att ha återfått något som varit förlorat. Nu var det lätt för dem att modigt och tryggt börja förlita sig på och se upp till Människosonen som kunde förlåta mänskligheten dess synder. Utan att tveka började de också be i Herren Jesu namn, be för att få hans nåd och hans välsignelse, för att få frid och glädje av honom och för att få hans omsorg och skydd, och de började bota sjuka och driva ut demoner i Herren Jesu namn.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Dagliga ord från Gud  (Utdrag 82)

Under den tid då Herren Jesus verkade i köttet kunde de flesta av hans efterföljare inte till fullo verifiera hans identitet och de saker han sa. När han närmade sig korset intog hans följeslagare fortfarande en iakttagande attityd, och från den stund då han spikades fast på korset tills han placerades i graven var det besvikelse man kände. Under denna tid hade folk som tidigare tvivlat på det som Herren Jesus sagt under sin tid i köttet redan börjat övergå till att förneka det helt och hållet. Men när han så gick ut ur graven och visade sig för den ena människan efter den andra, ändrade de flesta av dem som såg honom med egna ögon eller hörde nyheten om hans uppståndelse successivt inställning. Deras förnekelse blev till skepsis. Inte förrän Herren Jesus lät Tomas sticka sin hand i hans sida, och han bröt bröd och åt det framför folkmassan efter sin uppståndelse och sedan fortsatte med att äta halstrad fisk framför dem, accepterade de verkligen det faktum att Herren Jesus var Kristus i köttet. Man skulle kunna säga att det var som om denna andliga kropp av kött och blod som stod framför dessa människor väckte var och en av dem ur en dröm: Människosonen som stod framför dem var den som existerat sedan urminnes tider. Han hade en gestalt, han hade kött och ben, och han hade redan levt och ätit tillsammans med dem under lång tid …. Nu kände folket att hans existens var så verklig, så underbar. Samtidigt var de så glada och lyckliga och fyllda av känslor. Hans förnyade framträdande gjorde att människor verkligen kunde se hans ödmjukhet, känna hans närhet och anknytning till mänskligheten och känna hur mycket han tänkte på dem. Denna korta återförening fick människorna som såg Herren Jesus att känna det som om ett helt liv förflutit. Deras vilsna, förvirrade, rädda, ängsliga, längtande och bedövade hjärtan fann tröst. De kände inte längre något tvivel eller någon besvikelse, för nu kände de att det fanns hopp och någonting att förlita sig på. Människosonen som stod framför dem skulle vara deras trygghet i all framtid; han skulle vara deras starka försvarstorn, deras tillflyktsort för all evighet.

Även om Herren Jesus hade uppstått, hade inte hans hjärta och hans verk lämnat människorna. Genom att visa sig för folk talade han om för dem att oavsett i vilken form han existerade skulle han följa med dem, vandra med dem och vara tillsammans med, överallt och i alla tider. Han sa till dem att han ständigt och överallt skulle sörja för människorna och leda dem i vall, låta dem se och röra honom och garantera att de aldrig mer kände sig hjälplösa. Herren Jesus ville också att folk skulle veta att de inte levde ensamma i den här världen. Människorna har Guds omsorg; Gud är med dem. De kan alltid luta sig mot Gud och han är nära anhörig till varenda en av sina efterföljare. Med Gud att luta sig mot kommer människorna inte längre att vara ensamma eller hjälplösa, och de som accepterar honom som sitt syndoffer kommer inte längre att vara bundna i synd. Sett med mänskliga ögon var de här delarna av det arbete Herren Jesus utförde efter sin uppståndelse väldigt små saker, men så som jag ser det var varenda liten sak han gjorde synnerligen meningsfull, synnerligen värdefull och synnerligen viktig och mättad med betydelse.

Den tid då Herren Jesus verkade i köttet var full av umbäranden och lidande, men han avslutade och fullbordade den uppgift han hade att utföra under sin tid i köttet – att återlösa mänskligheten – genom att framträda i sin andliga kropp av kött och blod. Han inledde sin verksamhet genom att bli kött och han avslutade den genom att framträda för mänskligheten i sin köttsliga gestalt. Han förebådade nådens tidsålder och inledde den nya tidsåldern genom sin identitet som Kristus. Genom sin identitet som Kristus verkade han i nådens tidsålder och stärkte och ledde alla sina efterföljare i nådens tidsålder. Man kan säga om Guds verk att han verkligen genomför vad han påbörjat. Det finns steg och en plan och verket är fullt av hans visdom, hans allmakt, hans underbara gärningar och hans kärlek och barmhärtighet. Den röda tråden som löper genom hela Guds verk är naturligtvis hans omsorg om mänskligheten; den är genomsyrad av hans oroskänslor som han aldrig kan lägga åt sidan. I dessa bibelverser, i allt som Herren Jesus gjorde efter sin uppståndelse, uppenbarades Guds oföränderliga förhoppningar och oro för mänskligheten, liksom hans minutiösa omsorg och kärlek till mänskligheten. Inget av detta har någonsin förändrats, genom tiderna fram till i dag – kan ni se det? När ni ser detta, kommer då inte era hjärtan omedvetet närmare Gud? Hur skulle ni ha känt det om ni hade levt i den tidsåldern och Herren Jesus framträdde för er efter sin uppståndelse i en påtaglig gestalt som ni kunde se, och om han satt framför er, åt bröd och fisk och förklarade skrifterna för er och talade med er? Skulle ni ha varit lyckliga? Eller skulle ni ha känt er skyldiga? Skulle inte era tidigare missförstånd och era försök att undvika Gud, era konflikter med Gud och era tvivel på honom bara försvinna? Skulle inte relationen mellan Gud och människa bli mer normal och riktig?

Finner ni några brister i Guds sinnelag när ni ser på tolkningen av de här begränsade kapitlen i Bibeln? Finner ni någon försvagning av Guds kärlek? Ser ni något bedrägligt eller ont i Guds allmakt eller visdom? Självklart inte. Kan ni då säga med visshet att Gud är helig? Kan ni säga med visshet att alla Guds känslor är en uppenbarelse av hans väsen och sinnelag? Jag hoppas att den förståelse ni har fått av att ha läst dessa ord ska hjälpa er och vara till gagn för er strävan efter gudsfruktan och en förändring av ert sinnelag, och att den kommer att bära frukt i er, frukt som växer dag för dag så att ni under er strävan ska komma allt närmare Gud, allt närmare den standard Gud kräver. Ni kommer inte längre att känna er uttråkade av att sträva efter sanningen och ni kommer inte längre att tycka att strävan efter sanningen och en sinnelagsförändring är besvärligt eller något överflödigt. Motiverade av uttrycket för Guds sanna sinnelag och Guds heliga väsen kommer ni tvärtom att längta efter ljus, längta efter rättvisa, sträva efter sanningen och att uppfylla Guds vilja, och ni kommer att bli människor som vunnits av Gud, verkliga människor.

Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv III” i ”Ordet framträder i köttet”

Föregående: Att känna Gud 1

Nästa: Att känna Gud 3

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok

Kontakta oss via Messenger