Det finns stor glädje i att vara ärlig

Av Gan’en, Anhui-provinsen

Allt sedan jag var liten har mina föräldrar lärt mig att ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad”. Dessutom har jag själv sett många människor bli bedragna – en del så allvarligt att de blivit ruinerade – så jag kände än mer att detta uttryck som mina föräldrar lärde mig passade väldigt bra in på det moderna samhället. Utan att själv förstå det så började jag basera mitt handlande och hur jag relaterade till andra på denna grundprincip för livet, och jag litade aldrig lättvindigt på någon annan. Jag har alltid känt att i situationer där du inte känner till någons verkliga avsikter måste du vara vaksam, oavsett vem du har att göra med, och inte visa din hand allt för snabbt, för då öppnar du dig för att bli lurad och för att lida förlust. Därför räcker det med att inte ha hjärta att skada andra – på så sätt skyddar du dig själv och vinner beröm från människorna runt omkring dig.

Även efter att jag hade accepterat Guds verk i de sista dagarna, fortsatte jag att leva enligt denna grundprincip i mina relationer till andra. När jag såg att Gud vill att vi ska vara oskyldiga, uppriktiga och ärliga så var jag bara uppriktig om småsaker, sådant som inte var viktigt för mig. Av rädsla för att mina bröder och systrar skulle förringa mig eller se ner på mig om jag öppnade upp mig för dem delade jag nästan aldrig de sidor av mitt sinnelag som jag förstod var allvarligt fördärvade. När min ledare pekade ut mig för att bara mekaniskt utföra mitt arbete, fylldes jag av bitterhet och misstänksamhet och tänkte för mig själv: ”Varför pekar min ledare alltid ut mig och tar upp detaljerna i mitt tillstånd inför alla mina bröder och systrar? Är det inte självklart att det här kommer att skämma ut mig och få mig att tappa ansiktet inför alla andra? Kanske tycker inte min ledare om mig och har bestämt sig för att trakassera mig.” Det var särskilt smärtsamt och outhärdligt att se hur mina bröder och systrar befordrades medan jag förblev på samma plats. Jag misstänkte att jag inte blev befordrad eftersom jag inte var värd att träna upp. Mitt hjärta fylldes av missförstånd och klagomål. Jag kände att jag inte hade någon framtid och att det inte fanns någon mening med att ens försöka särskilt hårt. Eftersom jag alltid var på min vakt och var misstänksam gentemot andra närhelst jag stötte på problem, och var oförmögen att öppna upp och söka sanningen för att lösa det, missförstod jag Gud allt mer och kände allt mindre samhörighet med honom. Mitt tillstånd blev allt mer onormalt. Jag saknade ord när jag bad till Gud, jag kunde inte stilla mitt hjärta inför Gud när jag läste hans ord, jag var inte tillförlitlig i mina åtaganden och till slut förlorade jag den Helige Andes verk och föll ned i mörker. Jag var fullständigt oförmögen att förstå varje problem som uppstod i mina åtaganden och jag visste inte hur jag skulle kunna lösa dem och resultaten av mitt arbete gick ännu mer käpprätt nedåt.

Djupt i lidande, förlorad och vilsen, upptäckte jag det här stycket ur Guds ord: ”Om du är väldigt svekfull, kommer du att ha ett bevakat hjärta och misstankar mot alla frågor och alla människor. Av denna anledning är din tro på mig byggd på misstankens grund. Ett sådant slags tro kommer jag aldrig att kännas vid. Om man saknar genuin tro, kommer man att hamna ännu längre bort från verklig kärlek. Och om du kan tvivla på Gud och spekulera om honom, då är du utan tvekan den mest svekfulla av människor” (”Hur man lär känna Gud på jorden” i ”Ordet framträder i köttet”). När jag funderade på Guds ord började jag plötsligt att reflektera över mina egna handlingar i vardagslivet och med ett ryck tänkte jag: ”Lever inte jag med ’ett bevakat hjärta och misstankar mot alla frågor och alla människor’ som det står i Guds ord? Och är jag inte därmed en svekfull människa i Guds ögon?” I det ögonblicket träffade orden ”svekfull människa” mitt hjärta som en kniv och orsakade mig outhärdligt lidande. Jag hade alltid tänkt att så länge som jag höll mig till principen att ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” i mitt umgänge med andra, så skulle jag vara en god människa. Så jag har under alla mina år levt enligt dessa ord i mitt umgänge med andra människor och när jag hanterar olika situationer. Aldrig hade jag trott att jag som en konsekvens av att leva enligt denna grundprincip skulle bli en svekfull människa. Det här betydde att grundprincipen ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” – som jag så länge upprätthållit – inte överensstämde med sanningen och stod i direkt strid med Guds ord. Det var en förfärlig känsla när jag förstod att denna uppförandeprincip, som jag upprätthållit så länge jag kunde minnas, omkullkastades och upphävdes av Guds ord – tillsynes över en natt – men jag hade inget annat val än att acceptera fakta.

Jag lugnande ner mig för att begrunda och söka, och åter prövade jag denna grundprincip. I ljuset av Guds upplysning började jag gradvis få viss förståelse och urskiljningsförmåga. På ytan verkar ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” vara en nog så vettig idé, i linje med människors uppfattning om rätt och fel. Från början verkar det inte vara något fel med idén, då den bara säger att man ska vara vaksam gentemot andra och försöka att inte skada andra. Dessutom, om vi lever enligt denna grundprincip, hindrar det oss att hamna i fällor och lär oss på samma gång hur vi kan bli ”goda människor”. Men om vi närmare granskar detta uttryck så blir det tydligt att det faktiskt är en särskilt lömskt och listig metod som Satan använder för att fördärva mänskligheten. Uttrycket berättar hemligen för oss att du inte kan lita på någon, att alla är kapabla att skada dig och att du därför alltid måste vara reserverad i ditt umgänge med andra. På så vis är jag vaksam gentemot dig, och du blir misstänksam mot mig och ingen av oss kan verkligen lita på den andre. Detta leder oss till intriger och fiendskap, vilket i sin tur gör mänskligheten allt mer fördärvad, falsk, slug och svekfull. Och än värre är att när vi är underställda denna sataniska grundprincip kommer vi när vi möter Gud, som är kärleksfull och god, att vara misstänksamma och på vår vakt och tro att även Gud är svekfull och illvillig – att Gud inte verkar för vårt bästa. Därför är vi, oavsett hur mycket Gud älskar oss och är omtänksam mot oss, ovilliga att acceptera honom och sätta vår tro till honom, och än mindre uppskatta allt han är villig att göra för oss. Istället ifrågasätter vi – med ett hjärta fyllt av tvivel och svek –allt han gör och tvingar på honom våra missförstånd och klagomål, vår olydnad och vårt motstånd. På så viss uppnår Satan sitt mål att fördärva och förgifta mänskligheten, och att få oss att vända bort från eller förråda Gud. Men jag saknade insikt och kunde inte genomskåda dessa Satans lömska föresatser. Jag tog denna vanföreställning som en uppförandeprincip som skulle respekteras och upprätthållas och jag blev sedan allt mer svekfull. Exempelvis när jag mötte dom, tuktan, beskärning och åtgärder: Guds vilja var att få mig att reflektera över och lära känna mig själv genom olika verkliga situationer – och att jag skulle söka sanningen så att mitt fördärvade sinnelag kunde renas och förändras – ändå vägrade jag att ta detta från Gud, och jag sökte inte heller inträde från ett positivt synsätt. Istället så misstänkte jag att det var mina bröder och systrar som ville komma åt mig och att Gud inte värdesatte mig. Slutligen, när mitt missförstånd beträffande Gud blev allt tydligare, förlorade jag den Helige Andes verk och föll ned i mörker. Nu är det tydligt att uttrycket ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” inte är något annat än en villfarelse uttänkt av Satan för att snärja och fördärva mänskligheten. Att leva enligt denna så kallade grundprincip kommer bara att leda människor till att bli allt mer lömska och svekfulla, och orättvist misstänksamma och på sin vakt gentemot andra samtidigt som de missuppfattar och vänder sig bort från Gud. I slutändan kommer ett liv som levs på så vis bara att förtjäna Guds avsky och leda till att man mister den Helige Andes verk och faller ned i mörker. Förutom den smärta man lever i, kan man än värre också förlora möjligheten att bli frälst. Vid det här laget förstod jag äntligen att uttrycket ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” helt enkelt inte var en princip som människor borde handla enligt, utan istället var en slug plan som Satan använder för att lura och plåga människor. Dessutom var det en falsk villolära som Satan använde för att fördärva människor och få dem att förlora sin normala mänsklighet och sky och svika Gud. Att leva efter det här uttrycket kunde bara få en att trotsa Gud och därmed bli avskydd, avvisad och bortsållad av Gud.

Senare såg jag det här stycket ur Guds ord: ”Trofasthet är Guds själva substans, så hans ord går alltid att lita på. Dessutom är hans handlingar felfria och oomtvistliga. Det är skälet till att Gud tycker om dem som är fullständigt ärliga mot honom. Ärlighet betyder att ge Gud sitt hjärta, att aldrig vara falsk mot honom, att vara öppen mot honom i allt, att aldrig dölja sanningen, att aldrig göra något som bedrar dem som står ovanför dig eller vilseleder dem som står under dig, samt att aldrig göra något bara för att ställa dig in hos Gud. Kort sagt, att vara ärlig är att vara ren i sina handlingar och ord och varken bedra Gud eller människor. ... Om du har många förtroenden som du inte vill berätta om, och om du är ovillig att blotta dina hemligheter – det vill säga, dina svårigheter – för andra så att du kan söka ljusets väg, då säger jag att du är en som inte med lätthet kommer att få ta emot frälsningen eller träda fram ur mörkret. Om det behagar dig att söka sanningens väg, nå, då är du en som alltid vandrar i ljuset. Om du är glad att vara en tjänstgörare i Guds hus, att arbeta flitigt och noggrant utan erkännande, att alltid ge och aldrig ta, då säger jag att du är ett lojalt helgon, för du söker ingen belöning utan är bara en ärlig människa. Om du är villig att vara uppriktig, om du är villig att ge ditt allt, om du kan offra livet för Gud och stå fast i ditt vittnesbörd, om du är ärlig till den grad att du bara vill tillfredsställa Gud utan tanke på dig själv eller på att få något i gengäld, då säger jag att dessa människor är de som vårdas i ljuset och som för alltid kommer att leva i riket” (”Tre förmaningar” i ”Ordet framträder i köttet”). Utifrån Guds ord kom jag till insikt om att Guds väsen är trofast och att Gud alltså älskar och välsignar de ärliga. Endast ärliga människor uppfyller normen för mänskligt handlande, och endast ärliga människor kan vara efter Guds hjärta, uppnå Guds frälsning och vinnas av Gud. Jag förstod också hur en ärlig människa agerar: Ärliga människor talar enkelt, öppet och utan svek – de nämner allt vid dess rätta namn. De ärliga lurar aldrig någon, de agerar inte likgiltigt och de bedrar varken Gud eller människor. En ärlig människas hjärta är fritt från vrånghet och svek. När de talar och handlar gör de det utan falska avsikter eller baktankar. De talar och handlar inte för sin egen vinning eller för att tillfredsställa köttet, utan snarare i syfte att vara en sann person. En ärlig människa är öppen och uppriktig, hennes hjärta är ärligt och hon är villig att ge sitt hjärta och liv till Gud. Hon ber inte om något i gengäld utan strävar bara efter att tillfredsställa Gud. Endast de som har dessa karaktärsdrag kan kallas för ärliga människor, människor som lever i ljuset.

När jag hade förstått principerna för en ärlig människas liv började jag att försöka tillämpa dem i vardagslivet. I mitt umgänge med andra försökte jag medvetet att behandla dem ärligt och utan svek och inte ifrågasätta dem eller vara på min vakt. När jag började tillämpa detta blev min relation till mina bröder och systrar allt mer normal och jag kände mig så fri och befriad – det verkade som om detta sätt att leva var mycket mer avslappnat. När jag visade på fördärv under mina åtaganden med min trossyster så sökte jag aktivt upp henne för att i gemenskap blottlägga min förståelse av mig själv i gemenskap och systern gjorde likadant. Under denna process var det inte bara så att vi inte utvecklade några fördomar gentemot varandra, utan vi blev faktiskt ännu mer harmoniska i vår samverkan. När jag citerade Guds ord i samband med att jag blottade mitt fördärv under sammankomster såg mina bröder och systrar inte ned på mig eller ringaktade mig – som jag hade föreställt mig – utan tvärtom, de delade sina egna erfarenheter och sin kunskap med mig, så att jag såg Guds kärlek och frälsning för människan. När jag under mina åtaganden inte arbetade för mitt eget anseende och min egen status utan för att tillfredsställa Gud, kände jag hur den Helige Ande verkade i mig, upplyste och vägledde mig, så att jag gradvis började förstå Guds vilja. Som en konsekvens var jag mycket effektiv i att fullgöra mina åtaganden. I min bön försökte jag medvetet att dela mina innersta tankar med Gud och ha en genuin andlig gemenskap med Gud. Jag upptäckte att när jag gjorde så växte jag allt närmare Gud och började förstå att varje sammanhang som Gud ordnar för mig behövs i mitt liv. Från djupet av mitt hjärta kände jag hur härlig Gud är och alla de missförstånd jag hade om Gud försvann. Genom denna praktiska övning och erfarenhet, upplevde jag hur livet som ärlig gjorde det möjligt att leva i ljuset och få ta emot Guds välsignelse. Att vara en ärlig människa är verkligen meningsfullt och värdefullt!

Erfarenheten av fördelarna med att vara en ärlig människa gjorde att jag ännu tydligare förstod att Satans grundprincip, ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad” fördärvar och plågar mänskligheten. Den som upprätthåller denna grundprincip kommer alltid att leva i mörker, fördärv och plåga. Endast genom att vara ärlig kan en människa leva i ljuset, upprätthållas av Gud och få ta emot Guds pris. Från och med nu lovar jag att börja om och fullständigt överge denna Satans grundprincip, ”man ska inte ha hjärta att skada andra, men måste vara vaksam så att man inte själv blir skadad”. Att vara ärlig ska utgöra principen och normen för mitt handlande, och jag ska försöka att vara en ärlig människa som behagar Gud.

Föregående: Vilken är den sanna kyrkan? Hur kan vi skilja mellan den sanna kyrkan och falska kyrkor?

Om du har några svårigheter eller frågor som rör din tro, kontakta oss när du vill.

Relaterat innehåll

Inställningar

  • Text
  • Teman

Rena bakgrundsfärger

Teman

Stil

Stilstorlek

Radavstånd

Radavstånd

Sidbredd

Innehåll

Sök

  • Sök i denna text
  • Sök i denna bok