När Gud ställer krav på människor som är svåra för dem att förklara, och när hans ord slår direkt in i det mänskliga hjärtat och människor erbjuder honom sina uppriktiga hjärtan att glädja sig åt, då ger han dem möjlighet till begrundan, att komma till beslut och söka en väg för sin utövning. På så sätt kommer alla som är hans folk än en gång med sina nävar knutna i beslutsamhet att erbjuda Gud hela sin varelse. Några kanske kan tänkas utarbeta en plan och upprätta ett dagligt schema när de förbereder sig för att mobilisera sig själva till hårt arbete och att ägna sin styrka åt Guds förvaltningsplan för att bringa den härlighet och påskynda den mot sin fullbordan. Just när människor hyser denna mentalitet och håller dessa saker fast i sina sinnen när de ägnar sig åt sina bestyr, när de pratar och när de arbetar, börjar Gud återigen att tala: ”Min Andes röst är ett uttryck för hela mitt sinnelag. Förstår ni?” Ju mer beslutsamma människorna är, desto mer förtvivlat kommer de att längta efter att förstå Guds vilja och desto mer uppriktigt kommer de att längta efter att Gud ställer krav på dem. Av denna anledning ger Gud människorna vad de vill ha, drar nytta av denna möjlighet att förmedla sina ord, som länge hållits i beredskap, till de innersta skrymslena av deras väsen. Även om dessa ord kan tyckas lite hårda eller barska, låter de för människorna ojämförligt behagliga. Plötsligt blommar deras hjärtan med glädje, som vore de i himlen eller hade blivit transporterade till en annan värld – ett veritabelt paradis för fantasin – där den yttre världens angelägenheter inte längre inkräktar på deras mänsklighet. När det folk önskar i sina hjärtan en gång har uppnåtts och de dessutom förbereder sig för att arbeta med passionerad entusiasm, fortfar Gud att anpassa sitt sätt att tala efter deras mentalitet, och – för att kringgå eventualiteten att människorna, som de haft för vana att göra i det förflutna, ska tala från utsidan och agera utifrån och på så sätt inte lägga en ordentlig grund – summariskt och utan återhållsamhet förkastar han all den nit och religiösa formalitet som de håller fast vid i sina hjärtan. Som Gud har sagt: ”Har ni verkligen sett den vikt som ligger i detta?” Varken före eller efter att människorna föresätter sig något lägger de någon större vikt vid att känna Gud i hans gärningar eller i hans ord utan väljer snarare att begrunda frågan: ”Vad kan jag göra för Gud? Det är den avgörande frågan!” Det är därför som Gud säger: ”Och ni har mage att kalla er själva för mitt folk inför mitt ansikte – ni är skamlösa, för att inte säga vettlösa!” Så snart Gud har talat dessa ord, kommer människor omedelbart till insikt och de drar, som hade de drabbats av en elchock, tillbaka sina händer till sin famns trygghet, livrädda för att provocera fram Guds vrede en andra gång. Dessutom har Gud också sagt: ”Förr eller senare kommer sådana som ni att kastas ut ur mitt hus! Försök inte smita undan era plikter och låtsas att ni har vittnat för mig!” När människor hör sådana ord blir de till och med ännu räddare, som hade de sett ett lejon. De vet mycket väl i sina hjärtan att de inte vill ätas av lejonet, medan de å andra sidan inte har minsta aning om hur de ska fly. I detta ögonblick försvinner planen i det mänskliga hjärtat fullständigt utan att lämna minsta spår efter sig. Genom Guds ord känner jag att jag kan se var och varenda aspekt av mänsklighetens skam: hängande huvud och ett slokörat uppträdande som en sökande som misslyckats med inträdesprovet till college med så högtflygande ideal, en lycklig familj, en ljus framtid och så vidare och så vidare, tillsammans med de fyra moderniseringarna till år 2000, allt förvandlas det till enbart tomt prat som skapar ett imaginärt scenario i en science fiction-film. Detta är att ersätta passiva komponenter med aktiva, vilket gör att människor, mitt i sin passivitet, ställer sig upp i den position som Gud har tilldelat dem. Oerhört viktigt är det faktum att människor är djupt rädda för att förlora denna tilldelning; därmed klamrar de sig fast för glatta livet vid sina egna positioners emblem, mycket rädda att någon ska försöka vrida dem ur deras händer. När mänskligheten är i denna sinnesstämning oroar sig Gud inte för att människor ska bli passiva utan skiftar sina dömande ord till förhörande ord. Han ger inte bara människor en chans att hämta andan, han ger dem även en chans att ta de ambitioner de har haft intill nu och sortera ut dem för framtida referens: det som är olämpligt kan ändras. Detta för att Gud ännu inte har påbörjat sitt verk – detta är en lyckosam bit i väldigt olyckliga omständigheter – och han fördömer dem dessutom inte. Så låt mig fortsätta att ge honom all min hängivenhet!

Vidare ska du inte på grund av rädsla åsidosätta Guds ord. Ta en titt för att se om Gud har några nya krav. Du kommer förvisso att upptäcka ett som ser ut så här: ”Från och med denna tidpunkt måste du i allt du gör träda in i utövandets verklighet; att bara låta läpparna fladdra, såsom du tidigare har gjort, låter dig inte längre komma undan.” Häri manifesteras fortfarande Guds vishet. Gud har alltid skyddat sina egna vittnen, och när verkligheten av det förflutnas ord har nått sin fullbordan, finns det ingen som kan loda djupet av kunskapen i ”utövandets verklighet”. Detta är tillräckligt för att bevisa sanningen om vad Gud sade: ”Jag tar på mig att själv utföra verket.” Det har att göra med den sanna innebörden av det gudomliga verket och även med att mänskligheten, efter att ha nått en ny begynnelsepunkt, likväl fortfarande är oförmögen att på djupet förstå den sanna innebörden av Guds ord. Detta beror på att den överväldigande majoriteten av människor förr höll sig till Guds ords verklighet, medan de i dag inte har den ringaste aning om utövningens verklighet utan enbart förstår dessa ords ytliga aspekter, inte deras inre väsen. Ännu viktigare är det därför att i dag, under byggandet av riket, tillåts ingen störa utan har bara att lyda Guds bud som robotar. Minns detta väl! Varje gång Gud tar upp det förflutna börjar han tala om dagens faktiska situation; detta är en form av tal som skapar en slående kontrast mellan vad som kommer före och vad som kommer efter och av denna anledning kan uppnå ännu bättre frukter, vilket gör det möjligt för människor att placera nutid vid sidan av det förflutna och på så vis undvika att blanda samman de två. Detta är en aspekt av Guds visdom, och dess syfte är att uppnå verkets frukter. Efter detta uppenbarar Gud återigen mänsklighetens fulhet för att mänskligheten aldrig ska glömma att äta och dricka av hans ord varje dag och, än viktigare, så att människorna ska känna sig själva och ta detta som den lektion från vilken de måste ta lärdom varje dag.

Efter att ha talat dessa ord har Gud uppnått de effekter som var hans ursprungliga syfte. Och utan att ägna frågan om huruvida mänskligheten har förstått honom någon ytterligare uppmärksamhet förbigår han detta med några få meningar, för Satans verk har inget att göra med mänskligheten – vilket mänskligheten inte har någon aning om. Nu när andens värld lämnas i kölvattnet, låt oss titta närmare på hur Gud ställer sina krav på mänskligheten: ”Vilande i min boning, iakttar jag noga: Alla människor på jorden flänger omkring, ”reser världen runt” och rusar fram och tillbaka, allt för sitt öde och sin framtid. Dock har inte en enda någon energi att avvara för att bygga mitt rike, inte ens så mycket som den ansträngning som krävs för att dra andan.” Efter att ha utbytt dessa artigheter med människor ger Gud dem fortfarande ingen uppmärksamhet men fortsätter att tala ur Andens perspektiv, och genom dessa ord avslöjas de generella omständigheterna i sin helhet för den mänskliga rasens liv. Det framgår tydligt av ”reser världen runt” och ”rusar fram och tillbaka” att mänskligt liv helt saknar innehåll. Vore det inte för Guds allsmäktiga frälsning, och särskilt för dem som föds in i Kinas kejserliga och stora men tynande familjelinje, skulle folk vara ännu mer benägna att leva hela livstider förgäves, och det skulle snarare vara bättre för dem att falla i Hades eller helvetet istället för att komma in i världen. Under den stora röda drakens dominans har de, sig själva ovetande, väckt anstöt hos Gud, och de har därför naturligt om än omedvetet fallit under Guds tuktan. Av denna anledning har Gud tagit begreppen ”räddade från vedermödor” och ”otacksamma” och kontrasterat dem mot varandra så att människor tydligare kan lära känna sig själva och från detta skapa en bakgrund till hans frälsnings nåd. Bäddar inte detta för ett ännu mer effektivt resultat? Jag behöver naturligtvis inte säga explicit att folk av innehållet i Guds yttranden kan sluta sig till en del förebråelse, en del frälsning och vädjan och en liten antydan till sorg. När folk läser dessa ord börjar de omedvetet känna sig betryckta och kan inte låta bli att fälla tårar … Men Gud kommer inte att låta sig hindras på grund av några sorgsna känslor, inte heller kommer han, på grund av hela den mänskliga rasens förfall, att överge sitt verk med att disciplinera sitt folk och ställa krav på dem. På grund av detta berör hans ämnen direkt omständigheter som de i dag, och dessutom proklamerar han sina administrativa dekrets storhet för mänskligheten så att hans plan fortsätter att utvecklas. Det är därför som Gud följer upp detta med vederbörlig snabbhet och smider medan järnet är varmt och vid denna kritiska tidpunkt förkunnar en konstitution för tiden – en konstitution som människor måste läsa och ägna varenda sats noggrann uppmärksamhet innan de kan förstå Guds vilja. Det finns ingen anledning att gå närmare in på detta just nu; folk måste helt enkelt läsa mer uppmärksamt.

I dag är ni – denna grupp människor som är här – de enda som verkligen kan se Guds ord. Trots detta har människorna i dag hamnat långt bakom varje enskild person i gångna tider, när det gäller att känna Gud. Detta gör det tillräckligt klart vilka kraftansträngningar som Satan har investerat i människor under dessa flera tusen år, liksom till vilken grad han har fördärvat mänskligheten – i så hög grad att mänskligheten trots de många ord som Gud har talat varken förstår eller känner honom utan i stället vågar resa sig upp mot honom och offentligt motsätta sig honom. Så därför håller Gud ofta upp gångna tiders folk som jämförelse för dagens folk, för att ge de sistnämnda, hur okänsliga och tröga de än är, realistiska referenspunkter. Eftersom människor inte har någon kunskap om Gud, och eftersom de saknar genuin tro på honom, har Gud bedömt att mänskligheten saknar kvalifikationer och förnuft; han har därför, om och om igen, visat människor tolerans och gett dem frälsning. En strid utkämpas längs dessa fronter i den andliga sfären: Det är Satans fåfänga hopp att kunna fördärva mänskligheten till en viss grad, göra världen rutten och ond och dra människorna med sig ner i träsket och förstöra Guds plan. Guds plan är dock inte att göra hela mänskligheten till människor som känner honom utan snarare att välja en del för att representera helheten och lämna resten som slaggprodukter, som defekta varor att kastas på sophögen. Men även om det från Satans synpunkt verkar som ett ypperligt tillfälle att ta några individer i besittning för att förstöra Guds plan, vad skulle en sådan dummerjöns som Satan veta om Guds avsikt? Detta är anledningen till att Gud för länge sedan sade: ”Jag har täckt mitt ansikte för att undvika att titta på den här världen.” Vi vet lite om detta, och Gud ber inte att människor ska kunna göra någonting; han vill snarare att de ska inse att det han gör är mirakulöst och outgrundligt, och att de vördar honom i sina hjärtan. Om, som människor föreställer sig, Gud skulle tukta dem utan hänsyn till omständigheterna, då skulle hela världen för länge sedan ha gått till förgängelsen. Vore inte detta liktydigt med att falla rakt in i Satans fälla? Så Gud använder bara sina ord för att uppnå de frukter som han har i åtanke, men sällan är det tillkomsten av fakta. Är inte detta ett exempel på hans ord, ”Om jag inte förbarmade mig över er brist på kvalifikationer, förnuft och insikter, skulle ni alla förgås i min tuktan, utplånade från tillvaron. Icke desto mindre kommer jag till dess att mitt verk på jorden är avslutat att förbli fördragsam med mänskligheten.”?