Precis som Gud har sagt kan ”ingen … begripa roten till mina ord, och inte heller vet de varför jag uttalar dem”; om det inte vore för Guds Andes vägledning eller för att hans yttranden kom skulle alla människor förgås under hans tuktan. Varför har Gud tagit så lång tid på sig att pröva alla människor? Och så länge som fem månader? Just det här är fokus för vår gemenskap såväl som en central punkt i Guds visdom. Vi kan anta följande: Vad skulle resultatet ha blivit om byggandet av kyrkan hade fortsatt fram till i dag, men utan den här perioden av att pröva människan och utan att Gud häftigt slog, dödade och hackade bort från det fördärvade människosläktet? Gud går alltså rakt på sak redan i den första meningen och påpekar genast den önskade effekten av alla dessa månaders arbete – han slår verkligen huvudet på spiken! Det här räcker för att visa visdomen i Guds gärningar under de här månaderna. De har gjort det möjligt för alla att lära sig genom prövningar hur man uppriktigt underkastar sig och uppoffrar sig, samt hur man lär känna Gud bättre genom smärtsam förädling. Ju större förtvivlan folk upplever desto bättre lär de känna sig själva. Och sanningen att säga, så ju mer de ställs inför förädling som innebär lidande, desto mer lär de känna sitt eget fördärv, tills de inser att de till och med är ovärdiga att vara tjänsteutövare åt Gud och att när man tjänar är det samma sak som att bli upphöjd av honom. Så när det här resultatet har uppnåtts, när människan har uttömt varenda del av sig själv, ger Gud genast röst åt barmhärtighetens ljud, utan att gömma undan något. Efter de här månaderna kan man lätt se att Guds arbetssätt är att ta ”i dag” som startpunkt; han har gjort det uppenbart för alla att se. Eftersom Gud tidigare ofta har sagt att ”det inte är lätt att förtjäna rätten att bli kallad Guds folk” har han besannat de här orden i de människor som kallas tjänsteutövare, vilket räcker för att visa att Gud är pålitlig bortom alla tvivel. Allt vad Gud säger kommer att besannas, i varierande grad, och det är på inget vis tomt prat.

När alla människor fylls till vanvett av bedrövelse och smärta träffar sådana här ord från Gud helt rätt och ger dem nytt liv mitt i deras hopplöshet. För att eliminera allt ytterligare tvivel från människornas sinnen lade Gud till följande: ”Även om de blir kallade mitt folk är den titeln på inget vis sämre än att bli kallade mina ’söner’.” Det här räcker för att visa att endast Gud kan skydda sin egen auktoritet, och när väl människorna har läst det här kommer de att tro ännu fastare på att det är ett faktum, långt ifrån att vara en arbetsmetod. För att gå ett steg längre, så att folks visioner förblir ogrumlade, blir allas identitet tydliggjord i Guds nya tillvägagångssätt. Det här räcker för att visa Guds visdom och det gör det möjligt för människor att bättre förstå att Gud kan se in i människornas hjärtan; människor är som marionettdockor i sina tankar och handlingar, med Gud som drar i trådarna, och detta är ett som är säkert och höjt över allt tvivel.

För att ta det från början, så har Gud ända från begynnelsen varit tydlig med att påvisa att det första steget i hans verk, nämligen att ”rena kyrkan”, redan har avslutats. ”Situationen i dag är inte som den en gång var och mitt verk har kommit fram till en ny startpunkt.” Utifrån det här uttalandet kan man se att Guds verk har kommit fram till en ny startpunkt, varefter han genast har visat oss planen för nästa steg i hans verk – när uppbyggandet av kyrkan väl är avslutat börjar livet i rikets tidsålder, för ”det [är] inte längre kyrkobyggandets era utan i stället den era då riket framgångsrikt ska byggas”. Dessutom har han sagt att så länge människorna är på jorden ska deras församlingar fortsätta kallas för kyrkan och undviker på så sätt att förverkliga ett orealistiskt ”rike” så som alla har föreställt sig det. Härnäst samlas vi kring frågan om visioner.

Hur kommer det sig att alla församlingar fortfarande kallas för kyrkan även om det nu är eran för rikets byggande och slutet för byggandet av kyrkan? Förr i tiden var det en förutsättning att man talade om kyrkan när man skulle tala om riket, eftersom man inte skulle kunna tala om riket utan kyrkan. Början av rikets tidsålder är början av Guds verksamhet i köttet, och rikets tidsålder inleds av Gud i köttet. Det han för med sig är rikets tidsålder och inte rikets officiella nedstigning. Det här är inte svårt att föreställa sig; det jag menar med Guds folk är rikets tidsålders folk och inte själva rikets folk. Det är därför det är logiskt att säga att församlingarna på jorden fortfarande kan benämnas som kyrkan. Tidigare agerade Gud i sin vanliga mänsklighet då vittnesbördet ännu inte hade burits om honom som Gud själv, och därför hade rikets tidsålder då ännu inte påbörjats bland människorna; det vill säga, som jag har sagt, min Ande hade ännu inte officiellt börjat verka i mitt inkarnerade kött. Eftersom det nu har burits vittnesbörd om Gud själv, har riket blivit verkligt bland människorna. Det är ett tecken på att jag ska börja arbeta i min gudomlighet och därmed ska de människor som kan uppskatta de ord jag talar och de gärningar jag utför i min gudomlighet bli kända som mitt folk i rikets tidsålder. Det är utifrån det här som ”Guds folk” kom till. På det här stadiet är det främst min gudomlighet som agerar och talar. Människan kan helt enkelt varken hindra eller störa min plan. När Gud väl har nått ett visst stadium av sitt yttrande blir hans namn bevittnat, och från den punkten tar hans prövning av människan sin början. Detta är höjden av visdomen i Guds verk. Den utgör en fast grundval och ger rotfäste åt början av nästa steg såväl som slutet av det senaste steget. Detta är något som ingen, som människa, möjligen kan ha förutsett; detta är punkten där den första och andra delen av domens era möts. Utan de månaderna då jag förädlade människan skulle min gudomlighet inte ha haft något sätt att verka på. Alla dessa månader av förädling öppnade vägen för nästa steg i mitt verk. Upphörandet av de här månadernas arbete är ett tecken på att nästa arbetsfas kommer ett bli mer djupgående. Om man verkligen förstår Guds ord, då kan man begripa att han använder den här perioden på flera månader till att påbörja nästa steg i sitt verk, och därmed möjliggöra att det når ännu bättre resultat. Eftersom blockerandet av min mänsklighet har skapat ett hinder för nästa steg i mitt verk har därför båda sidor blivit uppbyggda och dragit betydande nytta av de senaste månadernas förädling genom lidande. Som ett resultat av detta börjar människan först nu värdesätta hur jag talar om henne. När Gud därför i ett enda penseldrag sa att han inte längre skulle kalla människorna för ”tjänsteutövare” utan i stället ”Guds folk” blev de alla överväldigade av glädje. Detta var människans akilleshäl. Det var just för att få grepp om den här väsentliga svagheten hos människan som Gud talade som han gjorde.

För att bättre kunna vinna över alla människor och vinna deras helhjärtade tro, och för att kunna påvisa det faktum att vissa människors hängivenhet är fördärvad av orenhet, har Gud vidtagit den extra åtgärden att rikta uppmärksamheten mot alla sorters mänsklig fulhet, och genom att göra det har han uppfyllt sina ord: ”Hur många är uppriktiga i sin kärlek till mig? Vem agerar inte utifrån omsorgen om sin egen framtid? Vem har aldrig klagat under sina prövningar?” I ord som dessa kan alla känna igen sin egen olydnad, illojalitet och brist på barnets hängivenhet, och därmed komma att förstå att Guds barmhärtighet och nåd följer alla som söker honom, varje steg på vägen. Det åskådliggörs i följande ord: ”När en del är på randen till reträtt, när alla som hoppas att jag ska ändra mitt sätt att tala har förlorat hoppet, då ska jag ge röst åt frälsningens ljud och föra tillbaka alla som uppriktigt älskar mig till mitt rike, inför min tron.” Orden ”de som uppriktigt älskar mig” och den retoriska frågan ”Hur många älskar mig uppriktigt?” motsäger inte varandra här. De illustrerar hur ”uppriktighet” i det här sammanhanget innehåller orenheter. Det är inte för att Gud inte vet något, utan just för att Gud kan se in i människornas hjärtans innersta som han använder ord som ”uppriktighet”, vilket är en sarkasm riktad mot det fördärvade människosläktet, för att få alla att känna djupare tacksamhetsskuld till Gud och förebrå sig hårdare, samt inse faktumet att klagomålen i deras hjärtan kommer helt och hållet från Satan. Alla blir förvånade när de ser ett ord som ”hängivenhet” och tänker för sig själva: ”Jag har många gånger rasat mot himlen och jorden och många gånger velat gå min väg, men eftersom jag fruktade Guds administrativa påbud tog jag ändå itu med saker och ting bara för att få dem ur vägen och följa strömmen, i väntan på att Gud skulle ta itu med mig, eftersom jag tänkte att om saker och ting blev riktigt hopplösa så skulle det fortfarande finnas tid för mig att långsamt backa undan. Men nu kallar Gud oss sitt hängivna folk. Kan Gud verkligen vara en Gud som ser in i människornas hjärtans innersta? Det var för att undvika sådana missförstånd som Gud först i slutet riktade uppmärksamheten på de psykiska tillstånden hos olika typer av människor, vilket ledde till att alla övergick från ett stadie där de tvivlade inombords samtidigt som de utåt uttryckte glädje, till ett stadie där de är övertygade av hjärta, ord och syn. På det här sättet har människans intryck av Guds ord fördjupats som en naturlig konsekvens av att människan har blivit lite räddare, lite mer vördnadsfull och därtill fått en bättre insikt om Gud. Slutligen sa Gud, för att lätta på människans bekymmer: ”Men eftersom det förflutna är förflutet och nuet redan är här finns det ingen anledning längre att nostalgiskt längta efter gårdagen, eller att grubbla över framtiden.” Det här spännande, harmoniska och samtidigt kärnfulla sättet att tala på får en ännu större effekt och får alla som läser hans ord att se ljuset igen mitt i förtvivlan över det förgångna, tills de ser Guds visdom och gärningar, förvärvar benämningen ”Guds folk”, rensar bort tvivlets skuggor från sina hjärtan och sedan lär känna sig själva utifrån de skiftande mönstren av sina psykiska tillstånd. De här tillstånden avtar och tilltar omväxlingsvis och ger upphov till sorg och smärta, glädje och lycka. I det här kapitlet har Gud tecknat en skiss av människorna som är så verklighetstrogen och levande i varje detalj att den har nått fulländning. Det är i sanning något som människan inte kan åstadkomma, något som verkligen blottlägger hemligheterna som ligger i det mänskliga hjärtats djupaste skrymslen. Kan detta vara något som människan har förmåga att göra?

Direkt efter detta, och vilket är av ännu större vikt, kommer avsnittet nedan som uppenbarar Guds administrativa påbud direkt för människan och som dessutom är den viktigaste delen: ”Vemhelst som går emot verkligheten och inte gör saker och ting enligt min vägledning kan inte nå ett gott slut utan kommer bara att dra olycka över sig själv, eftersom hon är mänsklig. Av allt som sker i universum finns det inget som jag inte får sista ordet över.” Är inte detta Guds administrativa påbud? Det här räcker för att visa att det finns oräkneliga exempel på personer som handlar emot det här administrativa påbudet. Grundat på ovanstående fortsätter Gud att mana alla till att inte grubbla över sitt eget öde. Om man skulle våga bryta sig loss från Guds orkestrering skulle konsekvenserna bli hemskare än man kan föreställa sig. Det här gör det alltså möjligt för alla, som upplever att de har fått insikt och upplysning av dessa ord, att bättre förstå Guds administrativa påbud och att förstå att hans majestät inte får kränkas, och därigenom bli mer vana och stabila, lika grönskande som en fura som förvittrats av vind och frost men som ändå trotsar hotet från den bittra kylan och som fortsätter bidra till naturens frodiga, gröna vitalitet. De flesta som läser det här avsnittet känner sig lite förvirrade, som om de hade förirrat sig in i någon sorts labyrint. Det beror på att innehållet i Guds ord förändras relativt snabbt, så att nio av tio ger sig in i en labyrint när de försöker förstå sitt eget fördärvade sinnelag. För att arbetet ska gå smidigare i framtiden, för att tvivlen i alla människors hjärtan ska avlägsnas och för att alla ska kunna gå ett steg vidare i sin tro på Guds trofasthet, betonar han i slutet av det avsnittet: ”Varenda en av dem som uppriktigt älskar mig ska utan tvekan komma åter inför min tron.” På så vis får sinnet hos människor som har genomgått hans verk under flera månader, lättnad från en del av sin ängslan på ett ögonblick. Dessutom återgår deras hjärtan som har svävat i ovisshet till vad de en gång var, som om en tung sten hade fallit till marken. De behöver inte längre grubbla över sitt öde; de tror att Gud inte längre ska tala tomma ord. Eftersom människan är självrättfärdig finns det inte en enda som inte tror att hon visar Gud den allra största hängivenhet; det är därför som Gud avsiktligt betonar ”uppriktigt” – för att nå ett bättre slutresultat. Detta ska bana vägen och lägga grunden till nästa steg i hans verk.