Jag har börjat utföra mitt verk bland mänskligheten och låter människorna leva i samma ström som jag. När jag fullbordar mitt verk, kommer jag fortfarande att vara bland människorna, för det är de som förvaltas alltigenom hela min förvaltningsplan, och det är min vilja att de ska bli herrar över allting. Därför fortsätter jag att vandra bland människorna. När människorna och jag inträder i den nuvarande eran, känner jag mig helt lugn, för tempot i mitt verk har ökat. Hur kan människorna hålla jämna steg? Jag har utfört mycket arbete bland känslolösa och trögtänkta människor, ändå har de i stort sett inte vunnit någonting på grund av att de inte håller fast vid mig. Jag har bott bland alla människor och iakttagit alla deras förehavanden oavsett var de befinner sig, både ovan jord och under. Alla dessa som betecknas som ”människor” motarbetar mig, som om ”motarbeta mig” vore människans uppdrag, som om de skulle bli kringflackande föräldralösa barn som ingen adopterar ifall de inte utförde detta uppdrag. Men jag dömer inte människor godtyckligt utifrån deras handlingar och uppträdande. Tvärtom stöder jag dem och drar försorg om dem enligt deras kaliber. Eftersom människorna har huvudrollen i hela min förvaltningsplan, ger jag mer vägledning till dem som har tilldelats rollen som ”mänskliga”, så att de ska kunna spela den rollen helhjärtat och så gott de kan, och så att denna pjäs som jag regisserar ska bli en dundrande succé. Detta är min vädjan till mänskligheten. Om jag inte bad för människorna, skulle de inte vara oförmögna att spela sin roll? Skulle det då inte vara så att jag kan åstadkomma vad människorna ber mig om medan de inte kan åstadkomma vad jag ber dem om? Man kan säga att jag inte utnyttjar min makt till att förtrycka mänskligheten. I stället är detta min slutliga begäran, som jag bönfaller dem om med allvar och uppriktighet. Är de verkligen oförmögna att göra vad jag ber dem om? Jag har gett till människorna i många år, men jag har inte fått någonting i gengäld. Vem har någonsin gett mig någonting? Ska mitt blod, min svett och mina tårar vara som dimma över bergen? Jag har ”vaccinerat” människor många gånger och sagt till dem att mina krav på dem inte var stränga. Varför undviker då människorna mig ständigt? Är det av rädsla för att jag ska behandla dem som små kycklingar som dödas så snart de har fångats? Är jag verkligen så brutal och inhuman? Människor bedömer mig alltid utifrån sina egna föreställningar. Är jag densamme i deras föreställningar som jag är i himlen? Jag betraktar inte människors föreställningar som någonting för mig att njuta av. Tvärtom ser jag deras hjärtan som något som ska uppskattas. Men jag känner mig helt förtvivlad över deras samveten, för enligt dem har jag själv inte något samvete. Därför har jag många fler åsikter om deras samveten. Men jag vägrar att kritisera deras samveten direkt; i stället fortsätter jag att vägleda dem tålmodigt och systematiskt. Människorna är trots allt svaga och oförmögna att utföra något arbete.

Idag stiger jag officiellt in i den gränslösa tuktans rike, som jag åtnjuter jämsides med mänskligheten. Med min hand utfärdar jag också befallningar, och under mitt kommando uppför sig mänskligheten väl; ingen vågar motarbeta mig. Alla står under min ledning och utför det arbete jag har anvisat dem, för detta är deras ”jobb”. Vem bland allt som finns i himlen och under himlen underkastar sig inte mina planer? Vem befinner sig inte i mitt grepp? Vem lovprisar och berömmer inte mina ord och mitt verk? Människorna beundrar mina gärningar och handlingar, och därför kastar de sig ner i mitt verks ström på grund av varje åtgärd jag gör. Vem kan göra sig fri? Vem kan undkomma det verk jag har planerat? Mitt administrativa påbud tvingar människorna att stanna; utan det skulle de alla ha smugit sig tillbaka från ”frontlinjen” och blivit ”desertörer”. Vem fruktar inte döden? Kan människorna verkligen sätta sina liv på spel? Jag tvingar inte någon, för jag fick en grundlig insikt i den mänskliga naturen för länge sedan. Därför har jag alltid tagit mig an projekt som människor aldrig tidigare utfört. Eftersom ingen kunde utföra mitt verk, har jag själv ställt mig på slagfältet för att utkämpa en strid på liv och död med Satan. Nuförtiden är Satan ytterst våldsam. Varför utnyttjar jag inte detta tillfälle till att visa vad som är fokus för mitt verk och uppenbara min makt? Som jag har sagt förut utnyttjar jag Satans list som kontrast till mig; är inte detta det bästa tillfället? Först nu uppvisar jag ett belåtet leende, för jag har nått mitt mål. Jag kommer inte längre att springa omkring och be människor om ”hjälp”. Jag har slutat flänga omkring och lever inte längre som en landstrykare. Från och med nu kommer jag att leva i fred. På samma sätt kommer människorna att vara trygga och friska, för min dag är inne. På jorden har jag levt en människas upptagna liv, ett liv som tycks ha rymt många orättvisor. I människornas ögon har jag delat deras glädjeämnen och sorger liksom deras motgångar. Även jag har levt på jorden och under himlen, precis som människorna. Därför har de alltid sett mig som en skapad varelse. Eftersom människorna inte har sett mig sådan som jag är i himlen, har de aldrig gjort några större ansträngningar när det gäller mig. Men dagens situation gör att människorna inte har något annat val än att erkänna att jag är herre över deras öde och den som talar från molnen. Därför har människorna vidrört marken med sina huvuden i tillbedjan inför mig. Är inte det beviset för min segerrika återkomst? Är det inte en bild av min seger över alla fientliga krafter? Alla människor har haft föraningar om att världen går mot sitt slut, att mänskligheten kommer att genomgå ett stort reningsbad. Men de kan förvisso inte göra vad jag ber dem om medvetet, så de har inget annat val än att gråta under min tuktan. Vad kan göras? Vem uppmanade människorna att vara olydiga? Vem sa åt dem att träda in i den slutliga tidsåldern? Varför föddes de in i människornas värld i den yttersta tiden? Allting, precis allting, ordnar och planerar jag personligen. Vem kan komma med klagomål?

Alltsedan världens skapelse har jag strövat omkring bland människorna och hållit dem sällskap i deras jordiska tillvaro. Men under tidigare generationer utvaldes inte en enda person någonsin av mig; alla avvisades av min tystnad. Detta beror på att människorna i gångna tider inte uteslutande tjänade mig, och i gengäld älskade jag därför inte uteslutande dem. De tog emot Satans ”presenter” och vände sig sedan om och erbjöd mig dem. Var detta inte en kränkning mot mig? Men när de bar fram sina gåvor, avslöjade jag inte min avsky; i stället utnyttjade jag deras tilltag till min egen fördel genom att låta dessa ”presenter” ingå som material i min förvaltning. Senare, när de väl hade maskinbearbetats, brände jag upp avfallet. I den nuvarande tidsåldern har människorna inte erbjudit mig många ”presenter”, men jag klandrar dem inte för det. Dessa människor har alltid varit utfattiga och tomhänta; därför har jag, efter att ha iakttagit deras faktiska situation, aldrig ställt några orimliga krav på dem sedan jag kom till människornas värld. Tvärtom har jag gett dem ”material” och sedan sökt den ”färdiga produkt” som jag vill ha, för det är gränsen för vad människor kan åstadkomma. Jag tillbringade så många år i umbäranden och lärde mig vad det innebär att leva som människa, innan jag ställde ett lämpligt krav. Hur skulle jag ha kunnat förstå de frågor som människor tycker det är svårt att diskutera om jag inte hade upplevt ett liv som människa? Icke desto mindre ser människorna inte så på saken; de säger att jag är den allsmäktige, övernaturlige Gud själv. Är inte det exakt den föreställning som alla människor har haft genom historien och har än idag? Jag sade att det inte finns någon på jorden som kan känna mig helt och fullt. Detta påpekande har sina konsekvenser; det är inte bara tomt prat. Jag har upplevt och sett detta själv, så jag förstår detaljerna. Vem skulle haft en chans att lära känna mig om jag inte hade kommit ner till människornas värld? Vem hade kunnat lyssna till mina ord personligen? Vilka hade kunnat se min gestalt bland dem? I alla tidsåldrar har jag ständigt varit dold bland molnen. Redan tidigt gjorde jag en förutsägelse: ”Jag ska komma ner till människornas värld i de sista dagarna för att tjäna som föredöme för dem.” Detta är anledningen till att bara dagens människor har lyckan att kunna vidga sina horisonter. Är inte detta en godhet som jag har visat dem? Kan de verkligen inte förstå min nåd över huvud taget? Varför är människorna så känslolösa och trögtänkta? De har kommit så långt; varför har de fortfarande inte vaknat? Jag har varit i den här världen i många år, men vem känner mig? Inte undra på att jag tuktar folk. Det verkar som om de är de föremål jag ska utöva min myndighet mot; det verkar som om de är kulorna i mitt gevär som alla ”undkommer” när skottet har avlossats. Det är vad människor föreställer sig. Jag har alltid respekterat människorna; jag har aldrig utnyttjat dem godtyckligt eller handlat med dem som slavar. Det beror på att jag inte kan lämna dem och att de inte heller kan lämna mig. Därför har det skapats ett band på liv och död mellan oss. Jag har alltid omhuldat mänskligheten. Även om människorna aldrig har omhuldat mig, har de alltid räknat med mig, och därför fortsätter jag att anstränga mig för deras skull. Jag älskar människorna som min egen dyrbara skatt, därför att de är ”kapitalet” som jag förvaltar på jorden; därför kommer jag förvisso inte att kasta ut dem. Min inställning till människorna kommer aldrig att förändras. Kan de verkligen lita på min ed? Hur kan de behaga mig för min skull? Det är den uppgift som har tilldelats hela mänskligheten; det är den ”hemläxa” jag har gett dem. Det är mitt hopp att allesamman ska arbeta hårt för att genomföra den.

23 april, 1992