Den dagen då allting återuppstod kom jag bland människorna, och jag har tillbringat underbara dagar och nätter bland dem. Först nu anar människan lite av hur tillmötesgående jag är och när hennes samspel med mig blir mer frekvent ser hon en del av vad jag har och är – och resultatet blir att hon får en viss kunskap om mig. Jag höjer mitt huvud bland alla människor och tittar, och allesamman ser mig. Men när världen drabbas av katastrofer blir de genast ängsliga och min bild försvinner ur deras hjärtan; när katastrofen är ett faktum grips de av panik och struntar i mina förmaningar. Jag har vandrat bland människorna i många år, men de har förblivit omedvetna och har aldrig lärt känna mig. I dag säger jag henne detta med min egen mun, och jag får alla människor att komma inför mig för att få någonting av mig, men de håller sig ändå på avstånd och därför känner de mig inte. När mina fötter vandrar genom universum och till jordens ändar kommer människan att börja fundera över sig själv, och då kommer alla att komma till mig och böja knä framför mig och tillbe mig. Detta blir dagen för mitt förhärligande, dagen för min återkomst och även dagen för min avfärd. Nu har jag inlett mitt arbete bland människorna och formellt gett mig ut i hela universum för att avsluta min förvaltningsplan. Från och med nu kan alla som inte är försiktiga komma att slungas in i obarmhärtig tuktan, och det kan hända vilket ögonblick som helst. Det beror inte på att jag är hjärtlös, utan tvärtom är det ett steg i min förvaltningsplan; allt måste fortsätta i enlighet med stegen i min plan och det kan ingen människa ändra på. När jag formellt inleder mitt verk, rör sig alla människor så som jag rör mig, så att folk runtom i hela universum agerar i takt med mig, det hörs ”segerjubel” överallt i universum och jag sporrar människan framåt. Som en följd av detta piskar jag den stora röda draken till vanvett och förvirring, och den tjänar mitt verk, och fastän den inte vill är den oförmögen att följa sina egna önskemål och har inget annat val än att underkasta sig min kontroll. I alla mina planer är den stora röda draken min kontrast, min fiende och även min tjänare; därför har jag aldrig mildrat mina ”fordringar” på den. Därför fullbordas det avslutande stadiet av min inkarnations verk i dess boning, där den stora röda draken är mer kapabel att tjäna mig ordentligt, och därigenom kommer jag att besegra den och fullborda min plan. Medan jag verkar ger sig alla änglar ut till den avgörande striden med mig, fast beslutna att uppfylla mina önskemål i det slutliga stadiet så att människorna på jorden ger efter för min vilja likt änglarna och inte har någon önskan att sätta sig upp mot mig och inte gör någonting som innebär uppror mot mig. Det här är mitt verks dynamik överallt i hela universum.

Syftet och meningen med min ankomst bland människorna är att frälsa hela mänskligheten, att återföra hela mänskligheten till mitt hus, att återförena himmel och jord och få människan att överföra ”signalerna” mellan himmel och jord, eftersom detta är människans medfödda funktion. När jag skapade människan hade jag förberett allting för henne, och senare lät jag henne ta emot de rikedomar jag gav henne i enlighet med mina krav. Därför säger jag att det är under min vägledning som hela mänskligheten har nått fram till denna dag. Och allt det här är min plan. Oräkneliga människor lever beskyddade av min kärlek och oräkneliga människor lever tuktade av mitt hat. Även om alla människor ber till mig kan de inte förändra sin nuvarande situation; när de väl har förlorat hoppet kan de bara låta naturen ha sin gång och sluta att bryta mot min vilja, för det är allt som människan kan åstadkomma. När det gäller människans liv återstår det fortfarande för människan att finna det verkliga livet, hon har fortfarande inte genomskådat orättvisan, förtvivlan och de eländiga förhållandena i världen – så om inte katastrofen infunnit sig skulle de flesta människor fortfarande omfamna Moder natur och skulle fortfarande fördjupa sig i ”livets” smaker. Är inte detta verkligheten i världen? Är inte detta frälsningens röst som jag talar till människan? Varför har ingen i mänskligheten någonsin verkligen älskat mig? Varför älskar människorna mig bara när de utsätts för tuktan och prövningar, men aldrig när de befinner sig under mitt beskydd? Jag har skänkt mänskligheten min tuktan många gånger. De tar de en titt på den men sedan struntar de i den, och de varken studerar eller begrundar den, så det enda som kommer över människan är skoningslös dom. Det här är bara en av mina arbetsmetoder, men syftet är fortfarande att förändra människan och få henne att älska mig.

Jag härskar i riket och dessutom härskar jag i hela universum; jag är både rikets kung och universums överhuvud. Från och med nu kommer jag att samla alla dessa som inte tillhör de utvalda och börja mitt verk bland hedningarna, och jag kommer att tillkännage mina administrativa förordningar till hela universum så att jag kan inleda nästa steg i mitt verk med framgång. Jag kommer att sprida mitt verk bland hedningarna med hjälp av tuktan, vilket innebär att jag kommer att använda makt mot alla dessa som är hedningar. Det här arbetet kommer naturligtvis att utföras samtidigt som mitt verk bland de utvalda. Den dag då mitt folk härskar och utövar sin makt på jorden, det är också den dag då alla människor på jorden har blivit erövrade och det kommer dessutom att vara då jag vilar – och först då kommer jag att framträda för alla dessa som har blivit erövrade. Jag framträder för det heliga riket och döljer mig för smutsens land. Alla som har erövrats och blivit lydiga inför mig kommer att kunna se mitt ansikte med sina egna ögon och höra min röst med sina egna öron Detta är välsignelsen för dessa som föds i de sista dagarna, detta är välsignelsen som förutbestämts av mig, och detta kan ingen människa ändra på. I dag verkar jag på detta sätt för det framtida verkets skull. Hela mitt verk hänger ihop, i hela verket finns en kallelse och ett gensvar: Inget steg har någonsin plötsligt stannat upp, och inget steg har någonsin genomförts oberoende av något annat. Är det inte så? Utgör inte det förgångnas verk grundvalen för verket i dag? Är inte det förgångnas ord föregångare till dagens ord? Är inte det förgångnas steg ursprunget till dagens steg? När jag formellt öppnar skriftrullen, det är när folk i hela universum tuktas, när människor i hela världen drabbas av prövningar, och det är mitt verks höjdpunkt; alla människor lever i ett land utan ljus, och alla människor lever omgivna av de hot som deras miljö utgör. Det här är med andra ord ett liv som människan aldrig har upplevt sedan skapelsen fram till i dag, och ingen har någonsin ”åtnjutit” denna sorts liv, och därför säger jag att jag har utfört verk som aldrig utförts tidigare. Detta är det verkliga förhållandet och detta är den inre innebörden. Vem kan undgå att känna rädsla när min dag närmar sig hela mänskligheten och inte bara syns i fjärran utan mitt framför människans ögon? Och vem kan undgå att glädjas över detta? Äntligen är det slut med den smutsiga staden Babylon; människan har mött en splitter ny värld igen och himmel och jord har förvandlats och förnyats.

När jag framträder för alla nationer och alla människor böljar de vita molnen i skyn och sveper mig. Fåglarna på jorden sjunger ut och dansar för mig av glädje, lyser upp atmosfären på jorden och får på så sätt alla ting att börja leva och inte längre ”sakta dala ner” utan i stället leva i en livfull atmosfär. När jag är bland molnen anar människan svagt mitt ansikte och mina ögon, och då känner hon sig lite rädd. Hon har hört berättas historiska legender om mig, och därför är hon bara till hälften troende och till hälften tvivlande gentemot mig. Hon vet inte var jag är eller exakt hur stort mitt ansikte är – är det lika brett som havet eller lika gränslöst som de gröna betesmarkerna? Ingen vet. Det är först när människan i dag ser mitt ansikte bland molnen som hon känner att den som legenden talar om är verklig, och därmed blir hon lite mer positivt inställd till mig, och det är bara på grund av mina gärningar som hennes beundran av mig blir lite större. Men människan känner mig fortfarande inte och hon ser bara en del av mig bland molnen. Därefter sträcker jag ut mina armar och visar dem för människan. Människan slår häpen händerna för munnen, rädd att slås till marken av min hand, och så fogar hon lite vördnad till sin beundran. Människan följer min minsta rörelse med blicken, livrädd att jag ska slå henne till marken när hon inte är uppmärksam – men jag hämmas inte av att människan iakttar mig, utan jag fortsätter att göra det verk jag har för händer. Det är endast på grund av alla de gärningar jag gör som människan blir lite välvilligt inställd till mig och därför successivt kommer allt närmare mig för att förena sig med mig. När jag uppenbaras för människan i min helhet kommer hon att se mitt ansikte och från den stunden kommer jag inte längre att gömma eller dölja mig själv för människan. Jag kommer att framträda öppet för alla människor i hela universum, och alla dessa som är av kött och blod kommer att skåda alla mina gärningar. Alla dessa som är av anden kommer sannerligen att leva i frid i mitt hus och kommer med säkerhet att åtnjuta underbara välsignelser tillsammans med mig. Alla dessa som jag månar om kommer garanterat att undfly tuktan och kommer med säkerhet att undvika andens smärta och köttets pina. Jag kommer att framträda offentligt för alla folk och härska och utöva makt, så att stanken av lik inte längre kommer att fylla universum; i stället kommer min friska vällukt att sprida sig i hela världen, för min dag nalkas, människan håller på att vakna, allting på jorden är i ordning och jordens överlevnads dagar är förbi, för jag har kommit!

6 april 1992